Detta mail skickade jag till dig morgonen efter.

 

"Torsdag 11 juli 2013
I måndags hade jag tänkt föreslå att vi skulle åka till Hindås och köpa våtdräkt till mig. Och att vi sedan skulle simträna tillsammans. Det är snart den 15:e igen och jag hade sett fram emot att göra något fint med dig då. Jag har målat upp så många fina bilder av oss. Som jag vill göra, och fortfarande vill. Under sommaren, under hösten, under vintern. Jag ser framför mig hur vi tränar inför resterande Göteborgsklassikern, hur vi åker slalom tillsammans. Jag har sett fram emot att lära mig det och låta det bli ett gemensamt intresse. Jag ser framför mig hur vi älskar på härliga ställen, och framför allt på det härliga sätt som bara vi kan. Jag tycker vi har varit mycket lyckliga under de omständigheter som vi haft att vara i. Jag ser fortfarande att lyckan finns där. För oss.

Jag vill få en ny chans. Jag vill vara ihop med dig. Jag vill bo ihop med dig. Du kan flytta in hos mig. När du är färdig med ditt. Jag har hela tiden trott på oss. Det gör jag fortfarande. Det vi har är fint. Jag vill inte slänga bort det.

Jag förstår att det inte är lätt att bryta upp efter 30 år, man växer ihop även om man inte är lycklig. Du kanske känner dig rotlös nu när det håller på att avslutas, som om hon var din mamma på något sätt. Jag tror tyvärr att du blandar ihop det hela. Att du förväxlar den sk trygghet du kände i er relation med den relation som du har/borde ha till din mamma. Grundtryggheten ska föräldrarna stå för. Jag tror du blandar ihop känslan inför henne med känslan inför din mamma. Det handlar om grundtryggheten. Det blir kanske som att tappa fotfästet en smula. Men det är ingen fara. Du klarar det. Du landar på fötterna. Du klarar ju att hoppa från klippa till klippa utan problem, ta dig ner i off-pist backarna. Du navigerar och landar säkert. Det kommer du göra i detta också även om det kanske inte känns så just nu. Och jag kommer att finnas här för att ta emot dig. Med all den kärlek jag kan uppbåda. Om du vill.

Du klarar detta. Du klarar att frigöra dig. Jag hoppas att du gör det och att du sedan märker vilka känslor du har kvar för mig. Jag menar dessa snart två år har känts väldigt bra mellan oss (även om vissa bitar av förklarliga skäl har varit jobbiga). Det har varit tydligt att kemin mellan oss sprakar. Det gjorde den redan från början. Det fungerar. Det är roligt. Vi trivs ju ihop. Det är härligt.

Jag förstår om du inte är mottaglig för mina känslor och tankar nu. Att du har fullt upp. Men jag vill att du ska veta att det vi har är äkta. Du behöver inte tvivla på det. Jag har haft relationer tidigare. Jag har känt alla känslor tidigare. Det vi har är få förunnat att få/uppleva. Det har inte med din tveksamhet att göra. Din tveksamhet har med din skilsmässoprocess och avslutet av din tidigare relation att göra. Det har inte med oss att göra. Så mycket som du och jag har skrattat ihop, skämtat, smekt, alla trevliga samtal under goda middagar, äventyr på cykel, i vattnet och i löparspåret. Promenader i sol, vind och regn. Så bra är det inte om det inte är något att ha. Det är kärlek det. Det är äkta.

Jag mår väldigt dåligt nu. Och det är därför jag hör av mig. Jag hör också av mig för jag tror att detta är ett misstag. Det är ett misstag att avsluta vårt. Även om du kanske måste igenom detta nu. Jag förstår om du måste bli färdig med din process. Få tid att känna efter och upptäcka vad du egentligen känner.

Jag ska försöka låta bli att kontakta dig. Jag längtar bara så. Efter dig, din hud, din underbara doft, dina varma händer och kyssar.
Förlåt att jag skriver igen. Jag tycker om dig så mycket och vet inte hur jag ska ta mig igenom detta. Jag hoppas ändå att du till slut landar i hur du vill göra, vad du mår bäst av. Du förtjänar det bästa. Du förtjänar den bästa. Du förtjänar att vara lycklig. Ta hand om dig."