Du gjorde slut idag. Detta mail skickade jag till dig på kvällen.

 

"Jag hade inte varit jag om jag inte hade skrivit ett mail...

Fötterna värker efter promenaden fram och tillbaka till din stuga. Men det är inget mot vad hjärtat gör. Jag hade velat prata med dig. Det känns så oavslutat. Ledsamt. Jag saknar dig enormt. Jag går sönder. Du betyder allt för mig. Jag känner att vi har så mycket kvar att ge varandra, det är därför jag skulle vilja tala med dig igen. Jag kan inte tro att detta händer. Känner mig helt chockad. Bara så där, som en blixt från klar himmel. Jag fattar ingenting. Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt. Vad kom detta ifrån? Vi har det ju bra. Men du tycker väl inte det om du väljer att avsluta.

Jag hoppas att detta bara är ett utslag av tillfällig förvirring från din sida. Det kanske det inte är, det vet bara du, men jag hoppas verkligen det. Jag förstår om det är mycket känslor och minnen som kommer upp till ytan när du går in i slutfasen av din skilsmässa. Att röja, rensa och se allt det gamla i lägenheten. Det är klart att du blir påverkad av det. Det är naturligt. Det hör till. Vem som helst hade känt så. Det behöver inte betyda något mer än att det är jobbigt att avsluta. Det är klart du minns era goda stunder och hennes bra sidor. Det hör till. Men det finns ju också en anledning till att du vill skilja dig, till att du har ansökt om skilsmässa. Att tänka hur en eventuell återförening skulle vara med henne hör också till. Det ingår i paketet. Men det behöver inte betyda att du vill tillbaka eller att du vill ha er relation igen. Tankar av det här slaget som kommer och går hör till en skilsmässa, det ingår av förklarliga skäl i ett avslut. Ert avslut. Inte vårt. Jag hoppas att du kommer ut på "andra sidan" ur din process - att du slutför skilsmässan nu när det är så nära. Och jag hoppas när du är ute på andra sidan att du inser - att det vi har -  är vad du vill ha. Att det gamla tillhör det förflutna, och att nuet och framtiden tillhör oss. Jag tror på oss. Det har jag gjort från första början.

Jag tror ärligt talat att du rör ihop känslorna. Blandar ihop känslorna som rör din skilsmässa och den processen med vår relation/vad du känner för mig. Jag känner din omtanke och din värme och det har jag känt även under semestern. Ja, det har varit tydligt att du inte ville boka en resa - men det behöver väl inte betyda något mer än så? Det är inte resan som är viktig. Jag ville bara tillbringa obruten tid med dig, vara med dig några dagar i sträck. För det var så härligt på Rhodos. Att träna, bada, promenera, älska, skratta. Det var underbart. Det är en månad sedan bara... (vad hände???) Och jag ville bara ha det underbart igen. Med dig. Det kan jag ha även hemma med dig. Jag erkänner att jag blev påstridig. Det hade nog mer att göra med att jag ville vara med dig lite mer. Än någon dag då och då. Ville bara vara med dig flera dagar i en följd och tänkte att det skulle underlätta om vi kom iväg, fick tid tillsammans och miljöombyte.

Den likgiltighet du nämner att du känt - kan det ha med ämnet att göra - att du är trött på själva diskussionen i sig och ämnet för diskussionen? Behöver det verkligen ha med dina känslor för mig att göra? Det som du kallar likgiltighet är kanske ditt sätt att stänga av när det blir för mycket. Tillfälligt. Det behöver ju inte betyda mer än så. Jag vill inte att det ska betyda mer än så. Om det ändå gör det... ja då vet jag inte vad jag ska säga. Men jag känner att du tycker om mig. Du har visat det med all tydlighet. Även om du inte är van att sätta ord på dina känslor så har jag ändå hela tiden känt din kärlek. För kärlek tror jag att det är.

Jag erkänner att jag har varit rädd. Jag har haft farhågor, varit orolig och känt en viss rädsla inför nya steg i vår relation. Det är också naturligt. När du pratade om att flytta hem till mig kände jag att jag blev väldigt glad, men anledningen till att jag sade nej var att jag trodde att det kanske var bäst att du hade något eget först. Jag vet inte om det stämmer. Jag vet inte om det har påverkat dig. Jag vill inget hellre än att leva med dig. På ett så bra sätt som möjligt. Jag ser ett gemensamt liv, ett gemensamt boende. Jag ser mycket kärlek och värme. Glädje. Och ja - klart att jag känt en viss nervositet inför att träffa din familj. Men det är något jag har velat göra. Som jag fortfarande vill. Att jag uttrycker rädsla innebär inte att jag inte vill göra det. Jag vill ju vara en del av ditt liv. Jag vill att du är en del av mitt. Jag vet att vi skulle klara att ta nya steg framåt. Det har vi ju faktiskt redan gjort. Det har gått framåt. Hela tiden. Vår relation har blivit djupare. Det är bara mänskligt att bli nervös. Det gick ju bra för dig att träffa delar av min familj. Jag vill vara en del av ditt liv. Jag hoppas att du kan ge mig och vår relation en ny chans.

Jag önskar att jag hade hanterat saker annorlunda. Att jag hade fokuserat mer på det positiva, och inte givit uttryck för min oro och farhågor på det sätt som jag har gjort. Jag har bara varit så rädd för att förlora dig. Och nu har jag det? Jag tycker om dig så mycket bara. Du är den finaste man som jag har mött. Tiden med dig är den bästa tid som jag har upplevt. Jag mår bra med dig, jag känner mig glad, jag känner att jag vågar göra saker jag annars inte gör. Jag känner mig uppmuntrad, sedd, attraktiv. Du får mig att skratta, se möjligheter, slappna av, se nuet och det fina i stunden. Jag utvecklas i ditt sällskap. Vi har det roligt, fantastiskt i sängen, vi skrattar mycket. Jag tycker att vi upptäcker saker tillsammans, både hos varandra och i det vi gör. Jag ser fortfarande en framtid tillsammans med dig. Jag tror det var din rädsla som talade tidigare idag. Jag hoppas att du så småningom ändrar dig. När du fått tid att bli klar och känna efter. Jag hoppas att du vill ge oss en ny chans. Eller är jag dum som hoppas?

Du sade att det hade varit bättre om du hade varit fri när vi träffades. Jag instämmer. Men nu var du inte det. Men snart är du det. Din skilsmässa går igenom om en månad. Det är så nära. Jag är övertygad om att vi kan få det att fungera tillsammans. När du är klar. Men jag förstår om du behöver vara själv och landa i allt. Kanske blev det för mycket på en gång. Kanske har du inte saknat mig så mycket för att du har haft andra önskemål om hur du ville tillbringa semestern, vad du ville göra med din tid? Eller är det verkligen för att du har slutat tycka om mig? Har du några känslor kvar för mig? Även om man går igenom en kort svacka, varför ska man behöva bryta upp för det? Man kan ju kämpa.

Du sade i tisdags att du älskade mig. Men nu så säger du att du inte vet vad du känner för mig. Jag tycker det är uppenbart att du tycker om mig. Men jag tror att du samtidigt är förvirrad. Var det för att du träffade henne förra veckan? För att du började rensa, och att det blev så påtagligt att er relation är slut? Eller handlar detta om att du vill gå tillbaka till henne? Jag hoppas inte det. Jag hoppas det bara är slutprocessen som gör att du darrar lite. En plötslig tveksamhet som du har tillskrivit alldeles för stort värde. Vår kärlek är värd mer.

För jag får bara inte ihop det. Det kom så plötsligt. Från en dag till en annan. Jag kan inte läsa dig så fel. Jag fattar inte. Jag tror därför att det handlar om något annat. Du säger att du trivs i mitt sällskap. Känner glädje, att du tycker om mig, att vi göra roliga saker. Det tycker jag också. Jag förstår om du inte trivs när jag tjatar om vissa ämnen. Och det ber jag om ursäkt för. Det märkliga är att hela dagen igår (tisdag) så tänkte jag att jag hade tömt bägaren. Ordentligt denna gång. Jag kände det så tydligt när jag cyklade till Fiskebäck. Så onödigt att älta det gamla eller om du ev skulle titta på någon annan. Jag kände så starkt att jag var färdig med det - ältandet. Jag kände så starkt att jag ville fokusera på oss, på vår framtid, på att du skulle blir klar och att det ÄNTLIGEN skulle vara vi på riktigt utan distraherande moment. Jag kände mig så glad. Fri. Redo. För dig. För en gång skull. Jag hade tänkt jag skulle skicka ett sms till dig och tala om hur mycket jag längtar efter dig, att bägaren verkligen var tömd nu, och att jag ser fram emot att få vara med dig. Att få träffa dig, kyssa dig, visa hur mycket jag tycker om dig. Men jag skickade inte det sms:et för jag tänkte du behövde vara ifred när du rensade. Det hade kanske inte spelat någon roll om du redan i söndags började få tankar om att göra slut men jag ville ändå säga det. Bägaren är tömd. Jag vill bara vara med dig. Och fokusera på glädjen i det.

Jag hoppas att du får klarhet i dina känslor. Jag tror på oss. Jag vill inte ge upp. Jag älskar dig och jag kommer fortsätta att göra det. Jag kan inte sluta känna för dig bara så där. Det är du och jag. Det vi har är för bra för att ge upp. Jag känner det så starkt. Men som sagt, det räcker inte med att jag känner så. Det var bra att du sade som du kände. Jag hade bara önskat att du kunde ge mig - oss - en chans att reda ut detta. Varför vill du bara helt abrupt avsluta? Vi kan väl kämpa? Om det är tid ifrån mig du behöver för att bli klar med din process så säg det. Men du och jag... det är ju meningen... trodde det. Jag vill så gärna vara med dig.

Jag saknar dig redan. Jag längtar efter dig. Varje sekund som går. Kan inte sluta tänka på dig och hur underbar du är. Hur underbart vi har det. Det gör ont nu. Jag skulle behöva veta vad detta handlar om. För jag förstår inte. Fina du. Tårarna vill  inte sluta att rinna. Och jag kan inte sluta tänka på dig. Kan du tänka dig att ge mig - oss - en chans till?

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag hoppas att du kan ta kontakt med mig så småningom. Jag skulle vilja höra din varma röst. Den som jag gillade från allra första början. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vill inte gå vidare utan dig. Du är den jag älskar och vill vara med. Ingen annan."

 

Idag är det 17 månader sedan vi blev tillsammans. Jag räknar den dagen som han kom hem till mig första gången och vi älskade. Innan dess hade vi flörtat och pratat några månader. Sakta ledde det fram till att vi inte kunde stå emot varandra längre. Det var som en magnetisk kraft drog oss mot varandra. Den kraften sitter fortfarande kvar. Passionen är, trots alla dalar, väntan, missförstånd, ledsamheter, tveksamheter och skilsmässoprocessen, stark och innerlig. Det är jag tacksam för. Jag har framkallat några foton från i somras som jag ska sätta i ramar och ge honom ikväll. Jag har också skrivit några rader. Vet inte om han ska få läsa dem, men jag vill, som alltid, sätta ord på det jag känner. Just nu känns det som om vår kärlek är stark. Att vi kommer övervinna alla de hinder som vi kommer att möta:

 

Det behövs inte en särskild dag för att jag ska säga hur mycket jag tycker om dig men det blir ett bra tillfälle.

Du är min stora kärlek. Den som jag har väntat på att få möta i alla år.
Ingen kan som du får mig att längta, känna och uppleva.
Min kropp är din, mitt hjärta är ditt, min glädje är din, min sorg är din.
Bär du mig så bär jag dig. Förhoppningvis kan vi bära varandra.
Jag hoppas på innerlig kärlek, sensuell passion, glädje och vänskap.

Många år framöver.

Jag längtar efter upplevelser tillsammans med dig.
Att gå med dig vid min sida genom livet.
Uppskatta varje dag, varje stund med dig.
Jag hoppas vi får många fina dagar tillsammans framöver.
Och att vi tar vara på den tid vi har och får tillsammans.
Älskar dig av hela mitt hjärta.
Du är så fin.
Jag tänker ofta på ditt leende och din blick. Längtar ofta efter dig.
Och när jag tänker på dig och hur du ibland tittar på mig och rör vid mig, känns det i hela kroppen.
Hjärtat blir stort och varmt.
Saknar dig när vi inte ses. Längtar att vara nära.
Tid med dig är den största gåva du kan ge mig.
Min kärlek är den största gåva jag kan ge dig.
Ditt leende får mig att smälta.
Din beröring gör hela min kropp mjuk och redo.
Dina kyssar skapar närhet. Och väcker min åtrå.
Din omfamning gör mig trygg.
Fantastiska du, vilken man du är.
Jag är glad över att jag har mött dig.
Du tillför mitt liv mycket; humor, starka känslor, roliga aktiviteter, drömmar om framtida upplevelser, fantastiskt sex, intimitet och närhet.
Längtar efter ett liv tillsammans med dig.
Att fortsätta mitt liv tillsammans med dig.
Älskar dig.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Igår sågs vi äntligen. Hemma hos mig. Fast också först på jobbet. Han såg glad ut när han såg mig. Och jag kände hur glad hela jag blev när jag mötte hans blick. En värme spred sig inombords och det blev tydligt hur mycket jag hade saknat honom och längtat. Han gav mig en present. En tub med spackel. Såg det ut som i alla fall vid första anblick. Men det var chokladcreme i. Vad onyttigt var min första tanke:

- Det kan jag nog inte äta, säger jag.

- Det finns så många bra användningsområden till detta, sådant som behöver smörjas, säger han och ler.

Då faller polletten ner hos mig. Jag ler också.

- Ja, ja, du tänker så...tack!

 

Det gjorde mig i alla fall på gott humör. Sedan när vi sågs igår kväll så tyckte jag inledningsvis att det var lite jobbigt. Jag jämförde hur glad han var när han kom till mig i lördags efter sin resa och nu. Och det var rätt stor skillnad. Han sade att han var trött, att det varit tungt i veckan. Men att han var glad att se mig.

 

Han hade haft kontakt med sin fru. Eller rättare sagt sin blivande exfru. Han hade ringt henne och sagt att han har skickat in sina skilsmässopapper utan hennes påskrift. Men så kan du/man väl inte göra, hade hennes reaktion varit. Han förklarade för henne att det går visst. (Vet man inte sådant i dagsläget att man kan skilja sig även fast bara den ena parten vill?) Sedan hade hon sagt något i stil med att hon kommer inte göra det lätt för honom...

 

Exakt vad hon menar med det vet han inte. Och han frågade inte heller. Han spekulerar i att det kanske har med bodelningen att göra. Att det kommer bli diskussion om minsta sak. Men han tycker inte att det finns något i lösöret som är värt att slåss för. Egentligen inget han vill ha. Han vill ju bara bort från henne. Resten är oväsentligt. Samtalet hade i alla fall varit kort. Sedan hade hon ringt honom nästa dag och sagt att hon ska ordna en besiktningsman för lägenheten. Det var ju bra. Om det nu stämmer. Sade till honom att han även får ordna en egen så att de kan ta ett genomsnitt av värderingarna. Men det har han full koll på. Jag behöver inte lägga mig i det. Och ska inte göra.

 

Han tycker att det känns tungt att ha kontakt med henne, att ta diskussionen. Han tycker av någon anledning att hon har ett överläge. Varför vet han inte. Han tycker att hon är stark och envis. Han har dåligt samvete över sitt beteende. Och han återkommer ständigt till hur sorgligt det är att hon "som tydligen har älskat honom så mycket" betett sig tvärtom och med sitt beteende jagat bort honom. Och att han inte har tagit tag i deras problem när de uppstått utan flytt. Han säger att hon har försökt reda upp deras problem emellanåt, förslog terapi för 15 år sedan men att han ansåg att det inte var något för dem. De kanske skulle lämnat varandra redan då istället för att köra med konstgjord andning?? Jag hoppas att det här dåliga samvetet lägger sig. Ibland fungerar inte relationer. Man passar inte ihop. Ska han gå och gräma sig över det förflutna iställer för att glädja sig över nuet och framtiden? Han kan få älta ett tag, det är väl en del av skilsmässoprocessen, men sedan hoppas jag att han släpper taget. Det måste han göra om det ska fungera för oss. Han var inne på att hon kanske nästan fungerat som en modersgestalt för honom och att det därför tar tid, är svårare att frigöra sig från henne... Jag vet inte vad det handlar om. Jag sade i alla fall att jag tycker att det är hans som har övertaget i detta läge. Det är han som vill bort, han som tagit initiativet, vet inte om den tesen gick hem hos honom. Han är väl fortfarande mitt uppe i processen... hur länge den nu ska hålla på. Det är ju så himla utdraget detta.

Jag konstaterade i alla fall att han går framåt. Han tar steg och det händer i alla fall något. Det är jobbigt med det går framåt. Det är bra. Det höll han med om. Han är övertygad om att vi kommer få det bra. Mitt i allt detta svåra, och trots att han varit gift under tiden som vi umgås, så har han känt sig riktigt lycklig många stunder, särskilt i somras. Det känns roligt att höra. Han tycker, precis som jag, att det är för bra för att inte prova. Vi kommer få det bra. säger han. Det vet jag. Det känns bra att höra.

 

Jag berättade om min oro när vi inte har kontakt. Att jag skulle föredra att vi har mer kontakt i vardagen, särskilt när han har kontakt med frun... Han säger att han kommer aldrig bli en sådan som ringer flera gånger om dagen för att höra hur det är. Och om vi ses på fredag morgon (som idag) och har bestämt att vi ska ses på fredag kväll så ser han ingen idé med att höra av sig. Jag sade att de måste finnas ett mellanting mellan att höra av sig flera gånger per dag och inte alls. Att jag önskar att han i alla fall säger till när han behöver vara själv, inte vill ha kontakt. Jag mår inte bra av när det är tyst, eller kommer något sms bara eller inte får svar på mina egna sms. Han hade fått mitt sms med förfrågan om han vill komma på hångel. Han hade tagit upp mobilen, läst, tänkte lite på mig, lett och sedan stoppat ner den igen och återgått till sitt möte. Att han skulle svara verkar inte finnas i hans värld.... Måste säga igen att jag ändå förväntar mig ett svar, det blir så konstigt annars.

 

Jag sade faktiskt också att jag är lite orolig över om han nu ska träffa frun lite mer för att prata om och reda upp det praktiska detaljerna. Om hon försöker sätta sig på tvären, eller ännu värre försöker få honom tillbaka igen.

- Vad händer om hon dyker upp hemma hos dig, frågar jag.

- Jag har också tänkt på det, säger han.

- Vad gör du då, frågar jag.

- Jag ber henne att gå, svarar han.

- Om hon inte går då, fortsätter jag.

- Då går jag, säger han.

- Det kanske är bra om jag börjar vara hemma hos dig så ser hon att det är "upptaget", fullt hus redan, säger jag.

- Nej, då tror jag bara att hon kommer försöka göra det värre, säger han.

 

Värre för vem då, på vilket sätt? Hoppas att han inte vill dölja mig för henne för att göra det lättare för sig själv. Eller förresten, så är det nog, men så att det bara inte blir en ursäkt för att han kanske vill försöka med henne igen framöver. Inte för att jag tror det men jag önskar ju att vi blir officiella så fort som möjligt. Han vill vänta. Tills bodelningen är klar. Det är så jag uppfattar det. Men jag vill inte vänta till efter sommaren. Det går inte. Jag vill inte vara på vänt längre. Jag har väntat länge nog. Jag fyller år om två månader. Då vill jag hitta på något med honom. Jag vill att han ska kunna träffa min familj. Jag vill inte hålla det hemligt längre.

 

Vi ska ses idag också. Det ser jag fram emot. Är hur trött som helst men det är kanske för att jag börjar slappna av. Det kanske var därför han var så trött igår. Han sade att han kände sig lugn i mitt sällskap och slappnar av hemma hos mig. Det brukar ju vara först då som man känner hur trött man är. Han hade sovit dåligt också. Vaknat mitt i natten. Läst lite för att bli trött igen. Känner jag igen det eller vad? Precis så är det för mig de flesta nätter. Enda skillnaden är att jag gör mig en kopp varm mjölk och drar igång en tv-serie på dvd:n istället. Men inatt vaknade ingen av oss någon gång. Det är ett gott tecken. Det kändes bra imorse. Han håller om mig. Pussar på mig. Jag känner mig omtyckt. Det känns bra idag. Det vill jag ta vara på.

 

 

Han skickade ett sms imorse. Önskade mig god morgon och kram. Jag svarade en stund senare med en fråga om han ville komma till mig och hångla lite. Försökte vara rolig men budskapet var i alla fall att jag ville att vi skulle umgås. Fick inget svar på hela dagen. Det gjorde mig arg. Han kan ju svara åtminstone. Tycker jag. Sedan blev jag orolig. Är det något som har hänt?

Ikväll, efter kl 21 fick jag ett sms. Så här skriver han: 'Hej! jag tycker om dig. Vill bara vara för mig själv. Kan vi träffas imorgon kväll? Cyklar hem först och kommer i så fall på kvällen. Kram'

Tankarna börjar snurra. 'vill vara själv'. Varför? Har han det jobbigt? Är det något som har hänt? Han följer tyvärr samma mönster som vanligt. Skickar korta sms. Ringer inte. Säger vad han kan och vill. Jag upplever att det blir för kort. Lämnar för mycket utrymme till tolkningar. Ger ingen chans till dialog. Om det nu var så att han ville vara själv, kunde han bara ha svarat med en gång och sagt det då. Varför vänta hela dagen och hela kvällen för att skicka ett svar. För att det ska bli för sent för att umgås eller vad då? Jag börjar undra. Ställer en massa frågor inombords. Jag gillar inte detta mönster! Varför fungerar inte kommunikationen? Jag upplever att han drar sig undan och bara hör av sig när det passar honom. Inte för att smörja vår relation. Känns som om det lämnas till mig. Skulle vi ha en relation om jag inte tog initiativet? Till att ses, till att kommunicera? Vet ju hur det blir när vi ses. Jag undrar och frågar vad som händer. Han svarar. Tänk om han bara hade kunnat ringa och vi skulle kunna ha ett samtal som vanliga människor. Dessa korta sms räcker inte som kommunikation för mig. Flera dagar utan riktig kontakt. Hur kul är det? Det blir mindre och mindre kontakt dessutom. Blir ledsen när jag tänker på det. Men tänk inte på det då, kanske någon skulle säga. Nej, det skulle jag kanske må bättre av men det är lättare sagt än gjort att bara stänga av. 

Jag undrar om han vill vara själv för att han har pratat med sin fru och han mår dålig. Det kan han ju säga i så fall. Hur svårt kan det vara? Det sliter så himla mycket detta. I onödan. Varför kan han inte bara säga som det är? Hela tiden ska jag gå och undra och känna mig osäker. Som vanligt riktas min oro till ett håll: Är han ens hemma ikväll? Eller har varit dessa nätter? Han kan ju lika gärna ha varit hos frun...för att prata, för att trösta... Jag vet att han har sagt att han inte ska trösta, inte ska sova där, men det sitter en liten djävul på min axel och tjatar. Det gnager inom mig. När jag börja känna tillit? Kunna känna mig lugn i den här relationen? Kunna lita på att han agerar som han säger, och håller det han lovar?

Jag svarade i alla fall på hans sms. Jag borde kanske ringt men jag är rädd att min ilska ska lysa igenom. Svarade så här:
'Hur mår du? Om du vill prata kan du ringa. Du är välkommen imorgon. Ser fram emot det. Vilken tid kommer du? Vore fint om du kan sova över. Gör du det? Kram'

Frågor, frågor, frågor. Men jag vill ju veta. Jag vill att han ska komma och jag vill veta ramarna: när han kommer och om han ska stanna eller ej. Det har ju hänt mer än en gång att han bara har stannat några timmar och sedan åkt hem igen. Jag behöver veta ramarna för att kunna koppla av.

En timma senare får jag svar från honom. Tyvärr hinner jag tänka rätt många tankar under den timman: "Varför svarar han inte. Vad gör han? Är han upptagen och med vad i så fall?" Jag upplever att han inte tycker att det är så viktigt att svara mig när det går en timma. Men det är ju i min värld. Har han inte mobilen bredvid sig? Är han hemma hos frun? Har han sällskap? Frågor som jag mår så bra av att undra kring...not! Vad fasen kan han inte svara snabbt för? Så tröttsamt att han inte ens klarar kommunikationens abc. Min kommunikationens abc... Jag hade nog mått bättre överlag om jag inte lade så stor vikt vid hans kommunikationsstil... Nåväl. Svaret från honom löd:
'Sover gärna över. Jag kommer till dig ca 19. Dröm sött'

Han verkar inte ha en jäkla aning hur jag mår. Jag har försökt förklara flera gånger kring hur jag ser på kommunikation och öppenhet men det verkar inte gå in. Försöker föregå med gott exempel och vara öppen själv men det verkar inte ha så stor effekt. Läser man hans sms bara rakt av kanske det inte verkar så farligt men alla dessa månader, all denna väntan, all denna osäkerhet sätter sina spår. Det blir så mycket som lämnas öppet för tolkning. Jag tycker inte att han är tillräckligt tydlig. Jag har bett honnom säga till mig när han vill vara ensam. Då han vill vara det. Inte efter tre dagars tystnad när jag frågar varför han inte har hört av sig (och gått och undrat, haft ångest och trott det värsta). Han drar sig undan utan att säga varför vilket blir jobbigt då jag inte vet anledningen. Inte förrän senare får jag veta och då måste jag själv dra ur honom orsaken. Har bett honom säga som det är medan det pågår så att säga. Sagt att det gör mig lugnare. Att då behöver jag inte oroa mig. Han har sagt att han ska bättra sig på den punkten. Men mönstret fortsätter...

Jag önskar att jag hade lite mer is i magen. Att jag hade förmågan att inte bry mig riktigt så mycket. Ha lite mer distans. Men det är svårt. Varför ska jag behöva gå och undra hela tiden? Undra vad som händer, undra var han står. Hans otydlighet, hans korta och fragmentariska svar/sms/förklaringar gör bara utrymmet för osäkerhet och tolkningar större. Är så trött på detta och på hur han agerar och kommunicerar. Och lika trött är jag på mina egna reaktioner, känslor och tankar kring detta. Jag spyr snart.

 

Det är orättvist. Det är obalans. Han vet hur mycket jag känner för honom. Han känner sig lugn. Varför känner inte jag mig lugn? Varför kan han inte försöka agera och kommunicera så jag kan börja känna mig trygg i vår relation? Är det för att han inte kan eller inte har den kompetensen? Eller för att han omedvetet vill ha (och kanske gillar att ha) sin kvinna på tå av osäkerhet. Som pejlar av honom hela tiden för att se var han befinner sig... Eller har detta inte med honom att göra, eller inte i alla fall så mycket som jag försöker göra det till. Handlar detta mest om mig? Att jag måste försöka hitta lugnet på egen hand, våga lita på vår relation, att det håller, att han kommer vara mig trogen... Det kanske måste börja där. Visst, det finns inga garantier, han kan lura mig så det bara stänker om det och bedra, ljuga och bete sig illa. Men jag måste kanske ändå utgå ifrån att det kommer gå bra. Tills motsatsen är bevisad. Vad jobbigt det blev nu då... Jag har i och för sig en tendens att ta på mig både skuld och alldeles för mycket ansvar i relationer och sammanhang. Ska vara duktig flicka och lösa allt, slå knut på mig själv och hellre spricka själv först innan någon annan gör det. Men här måste jag kanske vara den som tar störst ansvar. I alla fall när det kommer till mitt eget förhållningssätt och agerande. Vet bara inte riktigt hur jag ska bryta mönstret och hitta en konstruktiv väg ut ur det här. Hitta ett sätt som jag mår bra av och ändå kunna ha en relation med den här mannen. Om det nu går att förena. Jag hoppas det.

 

Jag har ju skrivit om hans bekräftelsebehov tidigare. Mitt verkar inte vara mindre om jag ska vara självkritisk. Det bara yttrar sig på ett annat sätt.

Jag orkar inte mer. Vill bara skita i allt. Hur ska jag göra för att strunta lite i honom? Lite grann bara så att balansen återställs. Så att han får undra lite emellanåt. Så att han fattar att han måste kämpa för mig. Svårt att vara 'kåt, glad och tacksam' under det här omständigheterna....

Förhoppningsvis rätar några frågetecken ut sig imorgon. Ska försöka vänta så länge det går innan jag frågar vad som händer. Vill se om han kan ta upp det först någon gång.

 

Ledig idag = skönt!

Bra yogapass som gjorde att jag kände mig lugnare och kunde fokusera på annat ett tag.

Skön promenad utomhus i solen som värmde mot ansiktet. Ljuvligt.

En kompis hörde av sig (roligt) och ville ses vilket vi gjorde.

Fick mig ett gott skratt åt Mia Skäringers underbara figurer som hon har med i sitt program "Mia på Grötö".

 

Jag såg honom kort på jobbet idag. Sade hej, han hejade tillbaka, sedan inget mer. Han sade inte ens hej då när han gick. Precis som igår. Han kan väl åtminstone hålla stilen, även om han nu inte vill att någon ska misstänka att vi är ihop. Innan pratade han mycket med mig, och han brukar säga till när han går hem, men de sista veckorna, sedan time-outen och sedan efter årsskiftet är det dåligt med det. Vad tror han? Folk har ju för mycket att bry sig om för att lägga märke till om han säger hej då eller inte. Dålig stil tycker jag.

 

Jag undrar vad som händer. Om det nu händer något. Har han pratat med frun? Ska han göra det ikväll? Det är jobbigt att bara sitta och vänta. Men det är ju fotboll på tv ikväll så han kanske prioriterar annorlunda... Inte vet jag. Nu är jag pessimist igen. Men jag är orolig. Och jag tycker att det är tråkigt att vi inte hörs av. Jag tycker det är jobbigt att vara den som ringer, tar kontakt eller föreslår att vi ska ses. Vill inte vara den som gör det hela tiden. Varför kan inte han höra av sig? Jag skickade ett sms imorse. Inget svar. Ingenting. Han såg åtminstone glad ut när han såg mig på jobbet. Alltid något. Känns inte som om jag kan planera när jag inte vet om vi ska ses eller inte. Men jag gör väl fel här. Borde planera ändå så får det blir den tid det blir över till honom. Problemet är att jag sitter och väntar på att han ska höra av sig. Han gör inte det. Precis som om han var iväg. Det är egentligen ingen skillnad. Vi ses ju ändå inte. Har inte speciellt mycket kontakt. Det är tråkigt. Jag vill ha kontakt. Om så bara en kortis, man säger något vänligt och omtänksamt, mer behövs inte. Jag är inte nöjd tyvärr. De korta stunderna av lycka känns så korta i sammanhanget.

 

Som i söndags. När vi är inne i ett flow, har det bra, kemin och attraktionen sprakar, så hade jag önskat att han kunde prioritera mig, oss, och vilja vara med mig lite längre. Det gäller att ta vara på de stunder som är bra. Vem vet när det uppstår ett sådant tillfälle igen. Jag känner mig bara frustrerad och sur inombords. Det hade väl inte varit så farligt om väskorna hade stått opackade en dag till. Ingen hade ju dött av det. Han hade ju tid att äta middag med sin dotter på kvällen och komma hem sent. Men inte tid för att träffa mig... Usch, jag hör ju själv hur gnällig jag låter. Det hade bara varit så härligt att få lite mer tid med honom. Bryta upp vardagens rutin. Ta vara på stunden. Vara med varandra när det går. Jag hoppas verkligen inte att det kommer förbli så här. Men jag får väl försöka argumentera bättre för min sak nästa gång. Så kanske han nappar. Även om jag inte vet vad jag kunde gjort bättre. Finns väl egentligen inget som jag kan göra när jag tänker efter. Det handlar, återigen, om honom... Suck. Kontentan idag är i alla fall att jag undrar vad som händer och är lite orolig. Undrar hur samtalet med hans fru går. Tänk om han backar igen, eller om frun får honom att ändra sig... Jag är rädd. Han har inte hört av sig och jag drar mig för att ringa för jag känner mig efterhängsen. Hade varit trevligt om han tog initiativet och sade hur mycket han längtar efter mig och gärna vill träffa mig.

 

Men för att byta fokus. Tre bra saker som inträffat idag:

Två bra möten på jobbet. Konstruktiva, kreativa och jag fick igenom min idé.

Yogapasset var riktigt jobbigt och stimulerande. Kände mig piggare efteråt.

Åt en mycket god middag och unnade mig ett glas rött. Tänker många gånger vad bra jag har det och hur mycket jag trivs hemma i min lägenhet.

 

Så, jag avslutar där, så tonerna går i dur idag... Lite i alla fall...;)

 

Vi träffades lördag till söndag. Det kändes väldigt bra. Det märktes att båda hade längtat. På så sätt är det inte helt fel att vara ifrån varandra. Det kändes som om han uppskattade mig mer. Det lyste i hans ögon och hans händer var ivriga. Han hade mycket att berätta och var på gott humör. Det smittade av sig. Men vi talade allvar också. Och det gick bra. Han verkar ha förstått en del som jag pratade med honom om innan resan; att jag blev sårad över sättet han talade om det på bland annat. Jag sade att jag har varit orolig under veckan som gick. Han undrade över vad, om det var skidåkningen eller damerna. Det sistnämnda svarade jag. Han sade att det finns inget att vara orolig över.

Jag säger att jag vågar inte ta något för givet, att jag tror att vad som helst kan hända när som helst. Eftersom det har svängt så mycket, eftersom han emellanåt har sagt saker men gjort annat, lovat att göra vissa saker men inte gjort det. Han säger att han känner sig lugn. Att han inte har svängt i känslorna gentemot mig. Att han visserligen inte tänkte på att bo ihop när han träffade mig första gången, men att han redan från början tyckte att jag var rolig, glad och trevlig och var attraherad. Att känslorna kom ganska snabbt, och att vi började på en hög nivå och att det fortsatt därifrån. Jag sade att det bästa som har hänt på länge är att han äntligen har skickat in sina skilsmässopapper. Han säger att han vill berätta det för sin fru öga mot öga. Innan hon får ett brev hem från tingsrätten. Tydligen skickar tingsrätten hem papper och frågar den andre om den bestrider skilsmässan eller inte. Han vill prata med henne innan hon får det. Jag hoppas att hon går med på skilsmässan direkt.

 

- Hur kommer du agera när du berättar det för henne, kan jag inte låta bli att fråga. Tänk om hon blir så där upprörd igen och gråter. Ska du trösta henne då?

- Nej, jag kommer inte krama henne eller hålla om henne, om det är det du menar, svarar han. - Men om hon säger så där igen som senast att hon inte vill sova själv och vill att du ska sova i er lägenhet. Eller om hon hotar med att ringa er dotter för att hon ska komma dit, vad gör du då?

- Jag kommer inte att sova där, nej det går inte, svarar han. - Men vad händer om hon blir så där upprörd igen då, frågar jag vidare. Tänk om du blir så där som förra gången.

- Handlingsförlamad menar du, säger han.

- Ja, svarar jag.

- Det kan inte hända så mycket. Papprena är ivägskickade. Det är som det är.

 

Jag hoppas att han står vid sitt ord nu. Det hade känts väldigt jobbigt om han är hos henne för att leverera återigen att han vill skiljas, med den skillnaden att han faktisk har agerat och skickat in papprena, och att hon blir så upprörd att han inte klarar av att gå ifrån henne. Det har ju hänt. Hoppas verkligen att han står emot den känslomässiga utpressningen den här gången. Att han kan gå därifrån. Undrar just när han kommer att berätta för henne. Jag hoppas så snart som möjligt för allas skull. Han vill inte vara kvar hos mig i söndags. Trist men så är det. Jag tog upp det här med hur mycket vi umgås i lördags. Sade att jag har en önskelista. Och det är att vi ses mer än två gånger i veckan. Att det måste finnas ett mellanting mellan att bo ihop och ses "på heltid" och ses två kvällar i veckan. Och att jag vill att vi möts på mitten. Att jag önskar att vi kunde ses en hel helg någon gång. Vi har inte gjort det sedan september... Jag sade också att jag önskar mig respekt, omtanke och bra kommunikation. Vi får se hur det går med den saken. Han ville hem och packa upp, och greja i sin stuga. Rensa och få undan. Han ville inte komma tillbaka och äta middag med mig. Vill du sova hemma, frågar jag. Ja, svarar han. Han märker att jag blir lite ledsen. Kommer fram och ger mig en kram och säger "vi kommer fira många söndagar tillsammans framöver. Det är inte långt kvar." Jag säger att jag hade önskat att han kunde följa med och träffa min familj. Att han kunde komma med en stund och ta en fika. Han svarar. Att om det hade varit ett annat läge kunde han ha gjort det. Men säger också att "det är nära nu". Vi bestämmer för att gå en promenad tillsammans och ha följe en bit till hållplatsen. Jag kan inte låta bli att säga innan vi går ut genom dörren: "Det känns som om förtrollningen bryts. Det känns så bra och jag hade velat vara tillsammans lite längre för att ladda vår relation. Men att nu kommer vardagen tillbaka, imorgon är det jobb och vi är ifrån varandra.". Han svarar inte. Det finns väl inget att säga. Han vill inte vara kvar. Handlingarna talar för sig själv.

 

Under promenaden får jag en konstig känsla. Han ser fundersam ut.

- Vad tänker du på? - Ingenting. Jag tänker inte på någonting.

- Nähä, det ser ut som om du tänkte något.

- Jag tänker på det här med att följa med hem till din familj. Det är nära nu.

 

Under tiden vi går längs vägen så tittar han väldigt efter bussarna och så drar han plötsligt upp kapuschongen. Vill han inte bli sedd, far det genom mitt huvud. Men så tänker jag att jag är paranoid och han fryser väl bara om huvudet. När vi närmar oss hållplatsen stannar vi till lite och pratar. Jag tackar för en trevlig kväll och morgon. Då får han så himla bråttom plötsligt.

- Jag måste gå nu, säger han. Vi hörs ikväll.

- Vi hörs ikväll, upprepar jag och ler. Vad menar du med det nu då?

- Jag har lärt mig nu. Jag menar att vi hörs ikväll. På telefon, vi rings vid, säger han. Men nu måste jag gå, säger han kort och går hastigt mot hållplatsen.

 

Ingen kram, ingen puss, ingenting. Det kändes inte riktigt bra. Varför blev han så kort och stressad, undrar jag. Tittar efter honom på hållplatsen medan jag går vidare. Nej, han står kvar. Hoppade inte på den buss som kom. Jag får väl fråga när vi hörs ikväll om det var något särskilt.

 

Senare på kvällen ringer jag honom. Det började bli sent, jag hade en tv-serie jag ville titta på och ville ha samtalet avklarat innan. Efter några inledande fraser om hur kvällen har varit berättar han att han ätit middag hos sin dotter och att han träffat en av sina söner lite kort och pratat med den andre i telefon. Haft en trevlig kväll helt enkelt.

- Det kändes som om det var någonting när vi skildes åt innan idag, säger jag. Som om du ville komma ifrån mig snabbt. Vad var det, frågar jag.

- Det känns bara som att nu när det bara är "några minuter kvar" (på skilsmässoprocessen) så vill jag inte bli påkommen och att någon ska säga något till min fru innan jag har berättat för henne om att jag har skickat in skilsmässopappren, svarar han.

- Men vi har ju umgåtts och gjort saker tillsammans under ett och ett halvt år. Någon kan ju ha sett oss under den här tiden. Någon kan ju komma efteråt och berätta för henne att de sett oss tillsammans på stan, svarar jag

- Jag vill ändå berätta för henne först, svarar han. Det finns ingen logik i detta men det är så jag känner.

- Nej, det är ingen logik i detta, svarar jag. Men bra att du säger som det är. Jag har ju känselspröt så jag märker ju när det är något. Det är bra att du berättar så slipper jag undra eller fantisera kring vad det kan gälla, säger jag. För fantasi har jag ju så att det räcker till en hel deckare, skämtar jag.

- Ja, du borde skriva en bok, svarar han.

 

Men så var det i alla fall. Känslan jag fick stämde. Han ville gömma sig lite, inte bli sedd med mig. Men det finns ingen logik i det. Har han helt plötsligt fått dåligt samvete? Gentemot frun? Förstår inte vad det handlar om. Han har inte sagt något om att han hade dåligt samvete gentemot mig när han sov i deras gemensamma lägenhet igen under ca två veckor under jul- och nyårstider. Samt tillbringade nyårsafton med henne. Eller när han inte svarade på mitt nyårssms. Eller när han inte tackade för julklappen. Eller... Listan är ju ganska lång vid det här laget. Har han någonsin dåligt samvete över hur han har betett sig och fortfarande beter sig mot mig?? Bara inte det där dåliga samvetet gentemot frun eller vad det nu handlar om får honom att göra något dumt. Oavsett vad han säger vågar jag inte ta något för givet. Det är faktiskt en bit kvar. Jag sade faktiskt det till honom i lördags när vi pratade att jag är orolig för att hans fru kommer göra vad hon kan för att få honom tillbaka under de sex månader som betänketiden är för skilsmässan.

- Vad tror du hon kommer göra då, frågar han (varför han nu undrar det).

- Hon kanske beter sig så som hon har gjort under den här tiden, ringer dig, besöker dig, hittar på ursäkter att kontakta dig, får era barn att göra saker som ni båda ska gå på... Det vore ju bra om hon fick reda på att du träffar någon ny. Så förstår hon att du har gått vidare. Nu minns jag inte exakt vad han svarade men hade sade att han ska säga något i den här stilen till henne:

- Jag älskar dig inte längre, jag har träffat någon annan som jag älskar. - Ska du säga så? - Ja, men hon kommer ställa en massa frågor då, vill veta detaljer, svarar han.

- Svara inte på det, säger jag.

 

Han skakar på huvudet. Jag vet inte om han kommer att säga det. Han har ju tidigare varit livrädd för att säga sanningen till henne. Han har bara sagt en enda gång till henne att han inte älskar henne och det var över ett halvår sedan. Så frågan är vilka oddsen är nu. Jag hoppas att han berättar för mig när han har pratat med henne och är ärlig med hur det går... Det är en viss oro under ytan hos mig. Jag vet inte när han kommer att prata med henne eller vad utgången blir. Jag får försöka hålla fast vid hur bra det kändes när vi sågs och att han säger att han tycker om mig och vill vara med mig. Tyvärr verkar det som om han vill ha kvar deras lägenhet, och köpa ut frun. Jag sade faktiskt att jag aldrig kan tänka mig att vara eller bo där. Men han vill inte behöva jäkta med ett nytt boende och tycker det är så praktisk ordnat där med garage och förråd. Män och deras förråd. Det är inte första gången jag hör det. Han vill inte flytta in med mig i min lägenhet för då skulle han behöva hyra ett förråd som var lika stort som min bostad... Lite överdrivet tycker jag. Är det inte enklare att släppa det gamla om man även släpper den gemensamma bostaden de har levt så många år tillsammans i? Det hade jag tyckt. Men det ligger några steg framåt. En sak i taget. Hans samtal borde i alla fall genomföras den här veckan. Annars blir det utdraget igen. Jag håller tummarna för att det går bra.

 

Jag såg honom bara kort på jobbet. Vi satt vid samma fikabord men en bit ifrån så vi sade inget till varandra. Sedan var han bara borta. Han sade varken hej eller hej då. Och vi har inte hörts ikväll. Det är som vanligt med kontakten. Ingen alls i början av veckan... Ja, vad säger jag. Hoppas det blir någon form av ändring. Snart. Hoppas hans samtal med frun avlöper så gott det nu kan göra med tanke på det tunga ämnet. Hoppas han får mod och är mentalt stark.

 

To be continued...

 

Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.

Nu har han ringt. Han lät glad. Han vill gärna komma till "hemma-spat". Bara packa upp först och sedan ta sig till mig.

- Vad har du för önskemål vad gäller behandling, säger jag med ett skratt.

- Jag är stel i hela kroppen, svarar han.

- Det låter bra, svarar jag.

- När kommer du, frågar jag.

- I bästa fall kl 17, men jag siktar på det i alla fall.

- Bra då vet jag. Känner du för något speciellt till middag, frågar jag.

- Det är oväsentligt. Jag har en flaska vitt och en flaska rött, svarar han.

- Ja men då ses vi, säger jag.

- Vi ses, svarar han.

 

Jag blir ju glad som ett barn på julafton när han ringer. Men ändå är det som om paketet hela tiden kommer med förbehåll. Jag märker ord. Nu hakar jag upp mig på oväsentlig. Men maten är kanske oväsentlig, det viktiga är att vi får ses. Och att han får massage... eller vad han nu väntar sig. Jag ger honom gärna uppmärksamhet och bekräftelse och allt han behöver. Jag kan bara nu känna ett behov av att bli ompysslad och framför allt bekräftad när han har varit iväg en vecka. Jag hade behövt höra att han tycker om mig, att han saknat mig. Eller i alla fall att det är roligt att se/träffa mig. Hoppas han säger något i den stilen. Det blir så lätt fokus bara på honom.

 

Usch, jag känner mig så negativ. Vet inte vad det är. Kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje och frustration. Önskar jag kunde lägga saker åt sidan bara och inte bry mig. Låtsas som om allt är bra. Eller i alla fall ta vara på det som är bra. Se till det som fungerar. Varför känner jag mig ändå inte glad nu. Några sekunder ja, sedan tillbaka till utgångsläget igen. Undrar just om han märker det? Att jag inte riktigt kan ge av mig själv. Det vore väl inte så konstigt om det syntes...Jag hoppas att vi får en fin kväll. Men jag börjar redan tänka på morgondagen. Söndagar vill han ju inte träffa mig, och jag antar att morgondagen inte är något undantag... Men men, imorgon är en annan dag. Vill egentligen bara slå på huvudet och banka in lite positiv attityd där. Det skulle bli lättare då. Tänka: Vad roligt att han ringde! Vad härligt det ska bli att träffa honom! Vad jag tycker om honom! Vad roligt att få pyssla om honom, se honom, prata och umgås igen efter en vecka. Bara så. Inget mer.

I torsdags eftermiddag skickade jag ett sms till honom. Att jag hade abstinens och hoppades att han hade haft en bra skiddag. Han svarade ganska snabbt. Att det inte hade varit så bra väder men att han såg fram emot fredagens åkning. Han skrev också att han var stel efter gårdagens åkning, men nu nyduschad och luktade gott. Hmm... Jag svarade att det väntar massage och annat trevligt i hemmaspa:t. Han svarade inte på det.

 

Detta var torsdag eftermiddag. Så klart börjar jag tänka på vem han ska äta middag med och vad som sedan händer. Kan tyvärr inte låta bli. I fredags, på förmiddagen skickade jag ett mail med en fin bild på oss båda från i somras. Jag skrev att jag längtade efter sommaren och honom. Inget mer. Han har inte svarat. Så det var helt tyst igår fredags. Jag undrar om han klarar att vara mig trogen. Tänk om han faller för frestelser. Det är min enda oro; hur han bemöter andra kvinnor och hur han hanterar andra kvinnors eventuella intresse. Han har som sagt varit otrogen förr. Mot sin fru. Senast med mig. Han hade oss båda parallellt under många månader tills de till slut separerade. Vad som hände under de där två veckorna i julas vet jag inte. Om han var fysisk med henne eller inte. Jag fär väl ändå räkna med att han provade på hur det kändes också...

Den där konferensen i november finns också i bakhuvudet. Där har han berättat att han pratade och dansade med en kvinna eller två damer en del. Vad som har hänt efter det har jag ingen aning om. Jag hoppas att han inte har haft kontakt med någon kvinna från konferensen men det vet bara han och hans samvete.

 

Sedan var det den kvinnliga kollegan som var intresserad av honom. Som han inledningsvis flörtade mycket med när vi precis hade börjat träffas. Han hade bjudit henne och en manlig kollega på lunch hemma i sin stuga förra sommaren. Det gillade varken jag eller hans fru... Skrattretande nästan. Frun tror att han har haft en affär med den kollegan nu i höst. När han berättade för henne att han träffat någon ett tag. Då frågade hon direkt om det var den där personen. Jag förstår frun. För jag verkar själv ha hamnat i samma otacksamma roll. Gå omkring och vara orolig, ställa frågor, undra vad han gör och vad som händer.

 

Han flörtade med en annan kvinnlig kollega på julfesten. Visst, han tycker säkert bara han är trevlig och visst, man kanske ska få flörta, till en viss gräns, men jag mår i alla fall inte bra av att se hans beteende.

 

Och nu åkte han iväg på skidresa själv. Hörde inte av sig i början och inte nu på slutet. Skyllde på att det inte fanns internet på hotellet. Men sms fungerar ju... Han kanske vill vara ifred. Och jag kanske ska låta honom vara det. Idag har han kommit hem. Han landade för en timma sedan. Blir intressant att se när han hör av sig. Han skulle bli hämtad av dottern. Kanske de ska umgås lite innan han åker hem och packar upp. Inte vet jag. I min önskevärld hade han gärna fått skicka ett sms och säga: "Älskling, jag har landat. Ser fram emot att träffa dig ikväll. Jag ringer dig när jag kommer hem. Vad tror du om att ses kl 18? Kram".

 

Tänk om han hade skrivit ett sådan sms. Jag hade blivit glad och känt mig lugn, och kunnat se fram emot något. Begär jag för mycket? Av honom? Han är inte sådan. Jag vill att han ska vara sådan. När ska jag förlika mig med hur han är? Kan jag förlika mig med att jag inte får exakt det jag behöver av honom?

 

Jag hoppas att han hör av sig på något sätt i alla fall. Vi bestämde innan han åkte att vi skulle ses ikväll. Inte ens det vågar jag ta för givet. Tänk om han låter sig övertalas att umgås med dottern istället. Tänk om det är frun som hämtar honom på flygplatsen, med dotterns goda vetskap? Tänk om dottern bjuder på sen lunch och har bjudit dit även sin mamma, hans fru? Tänk om, tänk om. Jag blir knäpp av att hålla på så här. Men det känns hela tiden som om vad som helst kan hända. Att jag inte sitter säkert, om man uttrycker det så. Det känns som vi sitter i var sin båt och paddlar. Jag skulle vilja att vi satt i samma båt och paddlade åt samma håll, tillsammans. Igår tänkte jag på hur det skulle kännas om han inte fanns i mitt liv längre. En viss lättnad infann sig. Jag skulle inte behöva oroa mig mer. Men jag antar att jag mött den här mannen för att få jobba med vissa bitar hos mig själv. Min oro, mitt kontrollbehov, mina rädslor av att bli övergiven och avvisad. Jag kände också saknad.

 

Jag tycker det är naturligt att man både vill ge och få kärlek i en relation. Just nu känner jag att jag får för lite. För lite gemensam tid, för lite bekräftelse, för lite omtanke och kärlek. Hur länge ska jag orka vänta på att han kan ge mig det jag behöver? Är det ens rimligt att ställa krav på att någon ska ge en detta? Eller ska jag se till att jag själv ger mig det så blir inte behovet så desperat av att få det från honom?

 

Undrar hur det går när vi ses ikväll. Självklart ser jag fram emot att träffa honom men samtidigt är det dubbelt. Jag är fortfarande arg för sättet han berättade om resan, fortfarande ledsen över att han ville åka utan mig, frustrerad över att han inte talar om för sin fru att han skickat in sina skilsmässopapper och träffar en ny. Jag längtar efter att vi ska bli officiella. Jag vill inte behöva ljuga eller undanhålla sanningen från min familj och vänner bara för att han itne kan tala sanning inför sin fru och familj...

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Igår morse ringde han. Tidigt. Vi pratade tre minuter. Eller rättare sagt han pratade i tre minuter. Jag låg och sov när mobilen ringde. När jag såg vem det var blev jag jätteglad.

- Hej, det är jag, säger han.

- Vad glad jag blir att du ringer, säger jag.

- Jag har det bra här, det är flera män som är här själva och bor på hotellet. Den jag tycker är trevligast har jag umgåtts med en del, säger han. Och fortsätter: vi åkte skidor tillsammans igår och har ätit middag ihop. Han är född 1934 och har många historier att berätta. Du får säga till om jag åker för fort sade jag till honom när vi åkte tillsammans, berättar han vidare.

- 1934, vad är man då 70... jag drar ut på det.

- 79 år, säger han glatt.

- Det känns fint att höra din röst, säger jag.

- Idag har jag bokat en off-pist tur, det har snöat inatt så det blir nog bra. Jag ska snart ge mig iväg. Ville bara ringa då jag hade några minuter över.

- Var rädd om dig, säger jag.

- Det ska jag vara. Nu måste jag ge mig iväg, säger han.

- Ha det bra. säger jag.

- Puss och kram, säger han.

- Puss och kram, säger jag.

 

Bra att han ringde. Det känns lugnare då. Kort men mycket bättre än inget.

 

Jag mailade honom på eftermiddagen. För att säga att jag blev väldigt glad att han ringde och att jag längtar efter honom. Ett positivt mail helt enkelt. Och så tänker jag att sms måste ju fungera så jag skickar samma innehåll i ett sms till honom. Han svarar senare på kvällen så det fungerar. Samtidigt som jag blir glad att han svarar gör det mig lite fundersam över varför han var helt tyst i några dagar. Lördagen (avresedagen) hör han inte av sig alls. Inget att resan har gått bra eller att han har kommit fram. I söndags lunch svarar han på ett mail som jag skickade i lördags. Måndag och tisdag helt tyst. Och så telefonsamtalet igår. Och sedan sms på kvällen. Där skriver han att off-pistturen var tuff men bra, att en enkel middag väntar. Och att jag nog hade trivts/gillat skidorten.

 

Jag reagerar med lite blandade känslor, annars hade ju jag inte varit jag. Jag hade säkert trivts där, tänker jag, men du ville ju inte ha mig med, jag fick inte följa med. Det bestämde du. Och när jag tänker så blir jag arg. Han sätter agendan för vår relation. Hela tiden är det jag som ska vänta in honom, anpassa mig till hans process och jag är så trött på det. Sedan kan man ju ha kontakt även om man är utomlands. Det visar sig att sms fungerar. Men han vill inte ha så mycket kontakt. Det är också uppenbart. Allt detta triggar igång min ilska och min frustration som konstant ligger latent under ytan. Hur illa han beter sig mot mig. Jag vet att det handlar om honom och hans skilsmässoprocess men inte desto mindre påverkar det mig. På ett negativt plan. Och även om det tar tid att bryta sig loss från en mångårig relation kan man ju styra hur man beter sig mot sin nya kvinna. Jag upplever att han gång på gång beter sig konstigt mot mig, i alla fall på ett sätt som jag inte mår bra av. Hur mycket har det med hans skilsmässa att göra, med den här situationen att göra? Eller har det med hans personlighet att göra? Att han är sådan här? Det skrämmer mig. För jag mår inte bra av hans beteende och jag vill inte ha en relation med någon som uppenbart brister i kommunikation och respekt. Detta tänkte jag på inatt. Och det gör mig väldigt ledsen. Det känns som det bara finns en väg. Att ställa någon form av ultimatum, att be honom agera snabbare, och framför allt behandla mig på ett bättre sätt. Han kanske inte klarar det av olika skäl. Han kanske inte är redo att gå helhjärtat in i en ny relation. Jag funderar allt oftare på en time-out till. Att säga till honom att jag orkar inte stå vid sidan och vänta på att han ska bli klar utan att han får jobba med sin process ifred och komma när han är redo att satsa 100 % på vår relation. Det som hindrar mig är rädsla. Rädsla för att han inte ska blir klar. Rädsla för att jag inte kan hantera en time-out, vara ifrån honom. Det var så oerhört jobbigt senast. Rädsla för att han väljer bort mig då. Jag kommer inte framåt.

 

Jag önskar att jag kunde känna hur mycket han tycker om mig och hur mycket han bryr sig men jag gör inte det. Jag går på olika variabler; hur mycket den andra personen vill ses, kärleksfulla handlingar och ord, gemensamma planer och gemensamma aktiviteter, omtanke, respekt och hänsyn. Att ses två gånger i veckan är för lite för mig. Att kommunikationen är dålig är också jobbigt. Han slarvar med den och med mig. Det känns som om han slarvar bort mig. Jag försöker vara tydlig och tala om vad jag känner och hur jag vill ha det men det verkar inte som om han har kapacitet att ta emot det. När han säger att "jag ringer dig senare ikväll" och inte gör det så blir jag ledsen. Och när jag säger det dagen efter så minns han inte ens att han har sagt det. Minnet verkar tyvärr vara väldigt selektivt. Han verkar inte komma ihåg vissa bitar som han sagt och lovat mig. För att de inte är viktiga för honom? För att han bara sagt det för att lugna mig för stunden? Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå allvaret i situationen, i min frustration, i mina känslor. Jag är inte lycklig. Det känns som jag får små bitar men inte hela honom. Han kanske aldrig kan ge mer än så här och då räcker det inte för mig. Jag vet inte hur jag ska göra. Känner mig helt nere nu och har ingen bra person att prata med den här veckan. Han kommer hem på lördag och jag vet inte hur jag ska förhålla mig när vi ses. Självklart kommer jag vara glad över att träffa honom på kvällen men i långa loppet är detta läge som jag befinner mig i nu, inget jag vill upprätthålla. Hur ska jag få honom att fatta? Det kanske inte går? Jag kanske måste visa själv, bryta eller ställa ultimatum för att det ska gå in hur allvarligt jag ser på detta. Men han kanske inte är mottaglig. Min största rädsla är att om jag säger att jag inte vill träffa honom förrän han är klar så vänder han sig till andra kvinnor, till sin fru. Att hon försöker nästla sig in i hans liv igen och förföra honom.

 

Jag vet inte vad som händer på hans resa. Han kanske bara ger mig en liten del av vad som händer. Säger 10% och utelämnar resten. Utelämnar de damer som eventuellt är med i bilden. Den mannen han umgås med kanske ha sin fru med sällskap med sig. Eller de kanske stöter på damer där nere som de umgås med. Det kan han ju bara låta bli att berätta. Problemet är att jag inte litar på honom, dels pga hans beteende, dels pga min svartsjuka. Men hade han betett sig 100 % korrekt här hemma hade jag känt mig trygg. Eftersom han inte gör det kan jag inte slappna av. Och eftersom han inte ger av hela sig själv till mig, känner jag mig osäker. Och det smittar av sig, med all rätt?!, på alla områden. Är det någon som har något klokt råd hur jag ska förhålla mig till den här situationen och den här mannen så tar jag tacksam emot det.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Är ledsen och nere. Ska försöka att fokusera på annat. Yoga idag. I alla fall borde jag kunna koncentrera mig på annat den stunden. Är ledsen för att han inte hör av sig. Är ledsen för att jag tvivlar. Är ledsen för att den här processen med hans skilsmässa tar så lång tid. Är ledsen för att han inte ville åka med mig. Är ledsen för att hans beteende sårar mig. Är ledsen för att vi är olika. För att han inte visar mer kärlek, omtanke och hänsyn. I alla fall på ett sätt som känns bra för mig. Är ledsen för att vi står och stampar på samma fläck. Är ledsen över att han verkar ha förmåga att bara "koppla bort" mig. Är ledsen för att han roar sig på egen hand. Hur ska jag kunna veta om han är mig trogen? Hur ska jag känna tillit när han ibland så uppenbart inte visar omtanke, handlar utifrån sina egna behov, sin egen vilja utan att ta hänsyn till hur det påverkar mig. Önskar vi kunde gå i parterapi för att mötas, för att lära oss förstå hur den andra fungerarar. Känns inte som om jag når fram med vad jag önskar och vad jag känner till honom. Eller så gör jag det men han har inte förmågan att ta in eller förändra sig. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att hantera detta på ett bättre sätt, eller för att få honom att förstå hur hans beteende påverkar mig.

 

Jag skulle vilja skicka ett mail till honom. Och säga hur mycket jag längtar efter honom. Men något tar emot. Visar jag då att "allt är bra", och att det är Ok att han gör som han vill? Det vill jag inte. För det är ju inte bra. Det känns inte OK. Jag är livrädd för att han låter sig lockas eller tar för sig av andra kvinnor på sin resa. Jag skulle vilja påminna honom om min existens. Vet inte om jag borde det. Eller om jag bara ska låta honom vara. Se om han saknar mig eller inte...

 

Ibland önskar jag att han hade varit klar. Att den där time-outen hade ägnats åt att göra sig fri på alla plan. För hans del alltså. Att han hade sett till att bli färdig då så att jag slipper stå bredvid och se och uthärda den här sega utvecklingen. Tänk om vi tog en ny paus på en månad. Eller att jag sade att jag orkar inte träffa honom förrän han är klar. Just i dagsläget klarar jag inte det men tanken finns där hela tiden. Det är jobbigt att det tar sådan tid. Att han inte ger fullt av sig själv till mig. Han säger att han ska gottgöra mig. När då? Med vad? Det kanske är för sent då. Det känns som jag har en bit kvar. Att jobba med mitt förhållningssätt. Är lite för nedstämd just nu för att ha en positiv attityd. Ska försöka hitta tillbaka till lugnet och fokus ikväll på träningspasset. Hoppas det. Och hoppas att han hör av sig idag. Den som lever får se.

 

Jag saknar honom. Det känns tungt. Ilskan och frustrationen har ersatts av längtan och oro. Tror inte att han ägnar en bråkdel av tid att tänka på mig så som jag tänker på honom. Men så är det. Vi är olika. Är vi för olika eller kan vi mötas ändå? Jag skulle vilja ha lite lugn och ro för oss där vi bara kunde vara och få utveckla vår relation i fred. Utan störande moment. Utan inre och yttre processer. Bara han och jag. Och våra känslor för varandra. Undrar om vi någonsin kommer det? Men det sägs ju att det inte är målet som är målet utan resan dit som gör mödan värd. Ibland undrar jag dock. Men jag hoppas vi landar tillsammans så småningom. I lugn, harmoni, glädje, lycka och romantik. Jag hoppas på oss. Jag tror på oss. Längtar.

 

Helt plötsligt slog det mig idag på jobbet. Jag vet varför han inte ville att jag skulle följa med på skidresan. Han vill inte att det ska bli känt på jobbet att vi är ihop. Någon kanske skulle ha lagt ihop två och två om vi hade varit borta samtidigt. Visserligen kan ju folk vara borta samtidigt utan att det betyder något men några kanske skulle börja undra. De som redan eventuellt undrar...

Jag tror det kan ha en stor del i det hela; att ingen ska få veta, att det inte ska bli officiellt. Det finns ett antal kvinnliga kollegor som mannen har varit lite extra trevlig mot och som jag vet tycker han är intressant. En av dessa kvinnor såg väldigt glad ut idag när hon såg mig på jobbet. Så glad brukar hon inte vara. Jag kanske inbillar mig men hon kanske blev glad för att jag inte var på semester... Ibland får jag känslan av att vissa vet. Det är ju inte helt otroligt att någon har sett oss tillsammans på stan eller när vi tränat ihop. Jag skiter i det men jag önskar verkligen att vi kunde bli officiella så fort som möjligt. Så att det blir tydligt. Att han är upptagen. Att det är vi. Visserligen skulle det väl inte hejda en del kvinnor att han har en ny, kanske skulle de bara se det positiva; att han är skild och "på marknaden" igen. Nu är han ju inte singel och fågelfri men en del kanske struntar i att han är med mig. Det kan jag inte göra något åt.

 

Jag är som tidigare rädd för hur han ska hantera andra kvinnor. Jag tycker att hans beteende är lite för gränslöst, att han har ett flörtigt inbjudande sätt. Jag är orolig för att det missförstås, att han skapar intresse och undran hos andra. Han verkar inte förstå att han sänder vissa signaler ibland. Signaler som antyder att han är intresserad. Det har ju hänt flertalet gånger att kvinnor reagerat. Jag kan inte klandra dem. Jag har känt detsamma. Jag är orolig att han inte håller en normal distans till andra kvinnor på grund av sitt bekräftelsebehov. Att han behöver deras uppmärksamhet och intresse för att må bra och få kickar. Jag hoppas att han kan tona ner det och allt mindre behöva den här typen av bekräftelse. Jag har svårt att hantera detta beteende. Många gånger försöker jag intala mig själv att det inte betyder något och så länge inget händer är det väl inte så farligt. Men det ligger på gränsen för vad jag tycker är ok och känner mig bekväm med. Detta blir också bara ytterligare en aspekt som späder på min osäkerhet i den här relationen...

Det är jobbigt att han är iväg på egen hand. Jag hoppas att han är trogen mig. Jag hoppas att han inte slirar och går över gränsen med någon. Hoppas att han håller sig på banan, i rätt spår. Jag vet inte vad som händer men jag anar att han kommer ha kontakt, vara öppen för kontakt med andra kvinnor under resan. Han tycker väl bara att han är social, men håller han på på samma sätt där som han gör hemma finns det en stor risk för att det uppfattas som mer än vanlig social trevlighet. Han flörtar helt enkelt. Jag hoppas innerligt att han respekterar vår relation och att han respekterar mig. Att jag kan lita på när han säger att kommer vara mig trogen. Men jag har det tufft just nu. Tankarna far iväg titt som tätt. Oron ligger hela tiden under ytan. Han har inte hört av sig idag. Och nu är det kväll. Vad som helst kan hända. Kan jag lita på honom? Jag hoppas jag kan det. Hoppas jag får sova inatt. Natten som gick var orolig. Jag får hoppas på det bästa. Jag tycker om honom. Hoppas han kommer ihåg hur mycket han tycker om mig. Och att han verkligen står fast vid sitt löfte att vara mig trogen.

 

Jag skickade ett mail till honom igår. Att jag tycker väldigt mycket om honom. Att det känns rätt mellan oss.

Jag fick ett svar idag. Han skrev att han inte hade internet på hotellet men att det finns på liftstationerna. Att allt är bra och att vi hörs.

 

Väldigt kort, inget känslomässigt. Självklart blev jag glad att han hörde av sig. Och precis som vanligt känner jag att något saknas...

--------------------

 

Jag har det svårt med mina tankar. Undrar hur han har det. Undrar vad som händer. Jag vet att jag gör det svårare för mig än jag behöver. Men jag är inte nöjd. Jag gillar inte hur läget är. Jag önskar att det var på ett annat sätt. Jag önskar att jag mådde på ett annat sätt.

Jag är ledsen över att han valde att åka utan mig. Men visst, det väljer ju han att göra som han vill. Men det gör mig ändå ledsen. Förstår inte riktigt varför. Argumentationen är att han ska vara klar först. Med sin skilsmässa alltså. Men vad då, måste han vara skild rent juridiskt först eller vad menar han? Vi har ju åkt iväg några dagar tillsammans förr. I somras till Österlen och i höstas till västkusten. Då var han separerad ooch hade inte skickat in några papper. Han är ju egentligen mer på rätt spår, längre framme nu än då, och då kunde han åka. Men inte nu.

Det är möjligt att det känns lättare för honom att åka utan mig. Att det känns bättre av någon anledning som han inte kan sätta ord på, eller som han i alla fall inte kan få mig att förstå. Han kanske ville åka själv helt enkelt och kunde inte ge någon bra förklaring till det. För han visste kanske att det valet sårade mig. Vi hade en bra vecka förra veckan. Vi sågs onsdagen och fredagen och det kändes intimt, roligt och vi kom nära varandra. Sedan kom söndagen och han ville vara själv (igen) vilket inte kändes så bra (igen). Men om han nu bokade resan i lördags (om det nu stämmer) så borde det inte vara på grund av något som hänt i vår relation i alla fall. Eftersom det var bra.

Jag får väl bara bita i det sura äpplet och inse att han vill åka själv. Utan mig. Det kanske inte är så farligt. Men det gör ändå ont och jag vet inte hur jag ska få det att inte göra det. Han ville åka själv för att han vill det. Det handlar om honom, inte om mig. Men jag hade önskat att hans behov och beteende var annorlunda. Att han, som jag, vill göra saker tillsammans. Jag hade önskat att han hade sett läget nu som att han faktiskt äntligen har bestämt sig, att han äntligen har lämnat in sina skilsmässopapper och att det nu är fritt fram att göra vad han vill med mig.

Hur länge ska jag vänta på att det blir så? Fritt fram alltså. Kommer det någonsin bli så? Kommer han någonsin bli en sådan person som längar efter mig, som älskar mig mest i hela världen och som därför vill göra saker med mig? Kommer han kunna fokusera på mig och vår relation framöver? Eller ska skilsmässan och fd frun hänga som ett ok över oss? Hur länge ska jag behöva vänta? Ska vi behöva fortsätta hemlighetsmakeriet tills skilsmässa rent formellt har gått igenom om sex månader? Eller ska vi fortsätta smyga tills han vågar berätta för sin fru? Det vill säga berätta dels att han skickat in papprena, dels att han träffar någon ny. Det är ju två delar där som han behöver säga. Jag är rädd. Rädd för att allt ska dra ut på tiden. Igen. Rädd att han inte kommer att tala om för frun att det inte finns någon återvändo för dem, att han aldrig kommer tillbaka, för han har träffat en ny kvinna han älskar. Tänk om han drar på det också. Av olika anledningar. Av rädsla eller för att han ska kvarhålla hennes intresse eller för att kvarhålla osäkerheten mellan oss. Jag kommer ju fortsätta att känna mig osäker om det aldrig blir tydligt, både mot frun, mot omgivningen, mot andra kvinnor, mot familjen och mot mig.

Jag hoppas vi får en ärlig chans. Det känns bara motigt igen. Och jag kan tyvärr inte låta bli att undra om han verkligen är själv på resan eller inte. Eller hur han förhåller sig till andra damer där nere. Flörtar han hemma så flörtar han väl där. Särskilt när jag inte är med. Jag är rädd att bli sviken, att han ska bedra mig. Tankarna snurrar. Den enda som mår dåligt av det här är jag. Och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka hur ofta han kollade sin mobil innan han åkte. När vi var på restaurangen i onsdags. Jag gick på toa men kom tillbaka direkt för det var lång kö. Då hade han mobilen uppe. I tisdags när jag kom till hans stuga. Precis när jag kommit in tog han upp mobilen och kollade. Jag är väl paranoid. Men det är så jobbigt att aldrig kunna känna sig säker. Det ligger i bakgrunden hela tiden. Att eftersom han kunnat ljuga och vara otrogen mot sin fru kan han även bete sig så mot mig. Det höll ju på så länge också innan han bröt med henne. 

 

Jag vet att jag har ett val. Att välja tillit. Eller inte. Jag vet att jag skulle må bättre av det. Att välja tillit. Det är svårt när läget är som det är. När det fortfarande är osäkert mellan oss. Jag tycker tyvärr att han sänder otydliga signaler. Eller rättare sagt dubbla signaler. Han kunde vara så otroligt mycket mer tydlig mot mig och mot sin fru. Jag undrar om han kan vara ärlig. Helt och hållet. Han verkar inte speciellt van. Det oroar mig. Glidandet, svajandet, svängandet. Vem hade kunnat känna sig säker i den här situationen? Det är nog inte bara jag som hade lidigt eller tyckt att den är jobbig.

Men jag kanske kan ändra på detta själv. Inte på hans sätt, men på mitt förhållningssätt, mitt sätt att tänka. Jag ska försöka i alla fall. Försöka tänka på mig själv och det jag mår bra av. Fokusera på det som är bra. Jag får ta en dag i taget. Det bästa som hände den här veckan är i alla fall att han lämnade in sina skilsmässopapper. Äntligen. Åtminstone ett steg framåt. Jag kan inte påverka vad han gör på sin resa men jag kan påverka hur jag mår här hemma. Jag får i alla fall ge mig själv en chans att må bra. Om det nu går. Eller så får jag bara acceptera att det är svårt att må bra och känna sig trygg med de här omständigheterna. Jag får vara ledsen för att han inte vill åka iväg med mig. Det är ok. Jag hade ju mått bättre av en pojkvän som vill göra resor tillsammans med mig. Det kan jag bara konstatera. En pojkvän som man inte behöver fundera över var han eller hans känslor befinner sig... Det hade varit enklare. Men det är inte enkelt just nu. Och så får det väl vara då. Det är kanske inte meningen att man ska le glatt när ens partner väljer bort en. För det är så det känns. Att jag blir bortvald. Han kanske inte ser det så. Han ser bara att han måste få utöva sin hobby. Vilka konsekvenser det får för andra tar han inte in. Jag hade mått bättre av att vara tillsammans med en person som hade den förmågan att se även till andra. Det kanske han kan utveckla? Fast jag förväntar mig nog det orealistiska. Jag kan inte förvänta mig att han ska förändras. Jag får förhålla mig till det som är. Och passar det inte så får jag väl avsluta. Men känslomässigt kan jag inte det just nu. Kan jag lära mig att inte ta hans val och beteende personligt? Kan jag se till det han är istället för det han inte är? Det kanske får bli veckans utmaning.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Nu har han åkt i alla fall. Lite ledsamt trots allt.

 

Vi fick en fin kväll i går där vi pratade om det som hänt senast. Kommunikation, resan och respekt kan jag väl sammanfatta det hela i. Jag har klargjort min ståndpunkt och jag tycker att det allt för ofta blir missförstånd i vår kommunikation, och jag kommer fortsätta att tala om när jag blir ledsen av hans beteende. Han kände det lite som om han "blir uppfostrad" och blir kritiserad. Men det får väl helt enkelt vara så då. Om man saknar grundläggande kommunikationskompetens (nu tar jag i lite, men trots allt saknar han vissa delar) så är det klart att det blir en läroprocess. Han medger i alla fall att han lär sig mycket med mig och utvecklas hela tiden. Att jag fått honom att se både på sig själv, sin relation och hur han agerat på ett nytt sätt. Och att när man väl börjar se på saker, lyfta fram dem i ljuset kan man inte gå tillbaka och fortsätta blunda för problem och känslor. Det är ju bra.

 

Vi kom nära varandra igen. Typiskt då att han ska iväg. Det gör lite ont att han väljer att åka själv. Men så är det. Jag hoppas att jag kan lita på honom. Att han talar sanning. Även om jag ibland tänker tanken att han kanske inte gör det: är han verkligen själv på resan, kommer han flörta med andra damer, kommer det hända något...etc. Men jag kommer knäcka mig själv om jag tänker i de banorna hela tiden så jag försöker hålla det ifrån mig. Det får visa sig om jag kan lita på honom eller inte. För att detta ska gå får jag försöka ha en lite mer positiv inställning. Försöka lita på det han säger (även om det funnits tillfällen då jag inte kunnat göra det). Men säger han att han vill vara mig trogen så får jag väl tro på det tills motsatsen är bevisad. Jag sade att jag kommer sakna honom. Hans svar: Jag kommer tillbaka. Han är mer praktiskt lagd. Romantiken, den jag ser på filmer och liknande, får jag nog just se filmerna för att få... Ja, ja. Jag gillar honom. Han gillar mig. Det räcker för nu.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Det var i tisdags som han annonserade sin skidresa. Och på tisdagkvällen som jag åkte hem till honom. Jag sov över och vi hade följe in till stan på kollektivtrafiken. När vi ska gå ut från hans stuga ser jag att hans skilsmässopapper fortfarande ligger kvar på köksbordet. Och han gör inget notis av att ta dem med.

- Har du allt med, frågar jag.

- Ja, svarar han.

 

Jaha, tänker jag. Så mycket allvar låg det i det han sade igår. Att han skulle ta med dem. Eller är han bara trött, glömsk, stressad? Blir irriterad. Vi går några meter mot busshållplatsen. Sedan kan jag inte låta bli att säga:

- Har du med dina papper nu?

- Nej, säger han. Och springer tillbaka. Hämtar dem och kommer ikapp mig.

- Glömde du dem med flit, frågar jag.

- Nej, svarar han.

 

Nu är de med i alla fall. Får se vad som händer under dagen...

 

Vi sitter jämte varandra på bussen. Det lustiga är att hans bror går på vid en hållplats. Men brodern ser honom inte utan går förbi och sätter sig längre bak. Mannen säger till mig att han ska gå och prata med sin bror, reser sig upp och sitter jämte honom resten av resan. Om jag presenterades? Självklart inte. Jag finns ju inte. Det känns skrattretande att han inte vill att jag ska följa med på skidresan utomlands ifall någon eventuellt skulle se oss, när man kan bli upptäckt i hemstaden när som helst... Jag skickar ett sms till honom och skriver vilken hållplats jag ska av och att vi hörs i em. Går av utan att se mig om. Börjar gå hemåt. Så plingar det till i mobilen. "Jag har också gått av" står det. Jag vänder tillbaka och där står mannen. Vi pratar några minuter innan hans nästa buss kommer. Jag kan inte låta bli att anmärka på det ironiska i det som hände.

- Det var nära ögat säger jag...

Han bara ler. Lättad över att inte bli ertappad? Nåväl, han fortsätter vidare till jobbet och jag fortsätter hemåt. Jag är ledig och sover några timmar när jag kommer hem. Är helt yr när jag vaknar. Vet inte om det är sömnbristen eller den känslomässiga urladdningen. Helt klart är att jag inte är i balans...

 

Han skulle jobba till kl 13 och sedan höra av sig. Strax före 14 ringer han.

- Jag ska bara byta om sedan kommer jag till dig. När ska du iväg, frågar han.

- Jag måste gå vid 15.30-16, säger jag.

- Ja men då hinner jag komma förbi dig en stund innan.

- Ok, svarar jag.

 

Jag tar det lugnt. Skriver lite på datorn. Tar en dusch. Gör mig i ordning. Klockan närmar sig 15. Som vanligt försenad. Men det håller jag på att vänja mig vid. Han skulle väl inte alls bara byta om. Jag förstår inte om man nu vet med sig att man ska göra en massa grejer, varför låtsas man då som om man inte ska det. Är det bara en tidsoptimists generella inställning eller är det att han är så van att ge halvsanningar, delar av det som händer, halv- och hellögner att han inte ens tänker på det?

 

När han kommer kan jag inte låta bli att fråga (en fråga från mig nu igen, vad ovanligt! usch...jag gillar inte detta!) om han var på avtackningen av en kollega vid 14-tiden. Det var han ju en stund. Så var det med det. Det var inte alls tänkt att han skulle skynda sig hem till mig. Är det någonsin det? Jag hör ju hur klagande jag själv låter. Blir trött på mig själv. Detta är inget bra mönster. Inte för någon av oss.

 

Vi pratar lite. Han säger att han har lämnat in sina skilsmässopapper under dagen.

- Vad bra säger jag. Hur känns det?

- Det känns ingenting, svarar han.

- Ok, igår sade du att det knöt sig i magen på dig när du tänkte på att lämna in dem.

- Det var då. Jag var nog bara tvungen att få det gjort, säger han. Det kanske kommer en reaktion efteråt.

- Jag är stolt över dig. Det var starkt gjort, säger jag och ger honom en kram.

- Tack säger han och sluter ögonen.

 

Han ser trött ut. Ett stråk av dåligt samvete far igenom mig. Men samtidigt så är det detta jag har väntat på. Nu tar det "bara" sex månader innan det är fullföjlt. Synd att prövotiden är så lång när bara den ena parten vill skiljas. Undrar just hur han gör nu med att berätta för sin fru. Om han gör det före eller efter sin resa. Gör han det alls? Jag frågade honom om han fick något kvitto på att han hade lämnat in papprena men det hade han inte. Jag kunde inte låta bli att säga att det är offentliga handlingar och att det går att kolla upp. Så skrattar han.

- Det går att kolla upp, upprepar han.

- Ja, så det är ingen idé att ljuga om sådan som går att kontrollera säger jag och ler.

 

Känner mig inte helt bekväm med det och tyvärr blir det väl ganska tydligt hur mycket jag litar på honom, eller inte gör det... Men jag kan inte ta något för givet när det gäller honom. Jag vågar inte. Inte förrän det är svart på vitt. Det har gått så många månader (vi har umgåtts i 16 månader och det är 9 månader sedan han sade till frun han ville skiljas, och 6 månader sedan de separerade. Ja, och så bodde han ju hemma hos henne igen två veckor vid jul/nyår men det är ju helst något jag inte vill tänka på). Men mot denna bakgrund så känns det som om vad som helst kan hända. Han har sagt så länge vad han ska göra men inte mycket har hänt, och det som har hänt har i mina ögon tagit lång tid, så nu tar jag det säkra före det osäkra för att skydda mig själv.

 

Sedan är det dags att ge sig iväg. Jag ska göra ett ärende och han ska på stan lite. Vi bestämmer att höras när jag är klar. Eventuellt äta middag ute.

När jag är klar visar det sig att han fortfarande är på stan så vi möts upp och börjar traska.

- Vad härligt det känns att veta att du står och väntar på mig, säger jag och ler stort. Det känns mysigt att vi ska göra något tillsammans.

- Ska vi börja gå till den där restaurange, säger han.

Jag blir lite besviken att han inte tar emot min glädje och komplimang. Det känns som att kasta pärlor för svin emellanåt. Eller så är jag bara totalt överkänslig just nu. Hakar upp mig på det negativa. Men det hade ju varit trevligt om han sade detsamma.

- Var det känsligt eller, frågar jag.

- Nej, säger han. Jag tycker det är trevligt att träffa dig så här också.

 

Så. Se vad enkelt det är att göra mig nöjd. Att han inte använder den nyckeln oftare.

 

Vi äter middag. Det är trevligt. Pratar lite om jobb. Om en kompis till honom som ska skiljas, där båda är överens och där allt går med expressfart. Raka motsatsen till hans skilsmässa alltså. Vi kommer in på skidresan lite och jag vill återigen veta varför han vill åka utan mig (borde släppa det, jag vet, men det svider). Jag får inga nya svar. Förutom att han säger att han tycker inte att han har bokat resan i smyg eftersom han tog upp för ett tag sedan att han ville åka iväg. Jag håller inte med och säger att det finns alternativa sätt i hur man kommunicerar. Det är ju stor skillnad på att säga att "nu tänker jag boka en resa bara till mig" och sedan berätta varför, till att inte säga något utan sedan bara konstatera att man har bokat. Och sedan säga det till mig på jobbet för att jag inte ska höra det via någon annan... När hade han egentligen tänkt berätta? Undrar jag ibland. Jag poänterar återigen att jag tycker att kommunikationen kan bli bättre. Att det finns många sätt att agera på och att jag föredrar att han berättar innan så att jag inte bara ställs inför faktum. Vet inte om det går in. Kvällen blir annars lugn. Vi bestämmer inget mer om resten av veckan just då.

 

När vi äter frukost ihop idag, torsdag morgon, säger jag att vi kan hoppa över att ses som ikväll torsdag. Att det är OK. Och så fort jag säger det undrar jag varför. Varför säger jag det? Varför ger jag honom en utväg. Jag vet ju att han tar den så fort det går. Det är som om jag vill säga så för att han ska tala om för mig att "nej, lotta, klart jag vill vara med dig ikväll". Jag måste lära mig att det fungerar inte så. Han fungerar inte så. Han griper alla halmstrån att göra sitt. Säger jag att vi inte behöver ses så tar han väl det som ett önskemål från min sida, oavsett om jag menar det eller inte. Jag svär inombords. Nu gjorde jag fel igen. Eller är det så att jag vill vara själv även jag för att smälta det som hänt? Vi bestämmer i alla fall att ses på fredag. Han vill inte sova över.

- Kom gärna tidigt säger jag.

- Klockan 18?

- Kom i tid då, säger jag. Om du ska åka hem vid 23 så vill jag gärna träffa dig en stund.

 

Jag ringde honom i eftermiddags när jag gick från jobbet. Han hade inte varit där på hela dagen. Hans grejer var fortfarande kvar. Undrar om han glömt dem för han ska ju vara ledig imorgon fredag hinner jag tänka när jag får förbi. Ja, ja. Jag kan ju ta med dem hem till mig i så fall om det är något han behöver.

Han svarar.

- Stör jag?

- Nej, jag kom precis tillbaka till kontoret, säger han. Var är du?

- Mitt i stan, svarar jag. Kan du tänka dig att sova hos mig imorgon fredag istället för att åka till stugan. Det skulle vara trevligt nu när du ska vara borta en vecka.

- Nja, nej, det är enklare att åka hemifrån. Jag har min packning där, säger han. Och så vill jag inte ha min packning i bilen över natten utanför ditt. Jag känner att han svävar på målet. Varför är det så viktigt att sova i stugan??

- Du kan ha din packning inne i min lägenhet, säger jag. Och om du ska hämta din dotter på morgonen så är det ju närmare från mig att göra det än från dig. Då kan du sova lite längre...

- Jag får fundera på det, svarar han. Oron börjar gnaga i mig. Finns det någon annan anledning till att han inte vill sova med mig? Vill inte släppa ämnet riktigt även om jag känner mig som en jäkla igel.

- Men hur hade du tänkt göra med logistiken då, och din packning hemma? Du har ju din bil i ett garage vid er lägenhet, och du sover i stugan. Det är ju en bit att gå på morgonen.

- Jag tänkte ha bilen vid stugan. Sedan packa väskan och åka till garaget och hämta mina skidor...

- Det skulle du kunna göra imorgon och ta med dig allt redan när du kommer till mig, fortsätter jag. Vill inte släppa ämnet.

- Vi får höras senare säger han. Jag ringer dig.

Märker att han inte vill prata.

Han har inte hört av sig mer ikväll. Han har inte ringt eller skickat något sms.

 

Jag vet inte om jag är helt paranoid. Men jag fattar faktiskt inte varför han inte kan sova hos mig. Han ska ju packa och göra allt klart imorgon. Han ska hämta upp sin dotter som ska följa med till flygplatsen för att köra hem bilen igen. Han har närmare till henne från mig. Han kan sova längre på morgonen om han startar hos mig. Jag kan bara se fördelar. Varför vill han sova i stugan? Är det något han inte har berättat för mig?

Det är det här som är så olidligt hela tiden. Att han undanhåller saker för mig. Att han inte berättar. Att man får dra ur honom information. Information som jag inte ens vet om den stämmer. Hur ska man göra?? Bara släppa och skita i honom. Låta honom göra som han vill? Vill han sova hemma kvällen innan resan så låt honom göra det? Det är bara det att jag blir misstänksam när han inte vill vara med mig och tror att det ligger en hund begraven. Han kanske inte alls ska åka själv. Jag förstår inte vad som är problemet. Och det är så förbannat typiskt att han inte hör av sig ikväll. Han vill inte ta diskussionen med mig. Visst, jag kanske är jobbig, men det får han ta så jäkla jobbig som han är mot mig... Vad ska jag göra? Inte så kul situation det här på något plan.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Väl hemma lagar jag middag. Skalar potatisarna med frenesi. Låter ilskan gå ut över råvarorna. Smäller i porslin och ugnsluckan. Häller till och med upp ett glas vin. Tar en djup klunk. Känner värmen i strupen och magen. Jag måste lugna ner mig tänker jag. Äta, tänka klart. Vad ska jag svara på sms:et? Ska jag ringa? Till slut väljer jag att skicka ett sms-svar:

"Jag får återkomma. Mår inte speciellt bra just nu". Varken mer eller mindre. Tänker på hur han har agerat mot mig under den här tiden. Hur han i början av december, några dagar innan vår time-out, valde att "slinka förbi" en afterwork innan han kom hem till mig. Försenad, och inte ett ljud om det. Bara göra som han vill hela tiden. Välja annat före mig. Hans kommunikationssätt är under all kritik. Blir arg bara jag tänker på det.

 

Får i mig middagen. Gör i ordning en kopp te. Försöker bestämma mig för om jag ska ringa honom eller åka hem till honom. Eller vänta till imorgon med att prata. Får ingen ro. Går omkring i lägenheten. Ställer mig i duschen. Och så bestämmer jag mig bara. Jag kan inte vänta. Ska jag må dåligt hela natten och hela morgondagen för att han inte behagar prata med mig som en vettig människa. Som skickar sms, som säger saker i förbigående, som gör som han vill. Att få besök är väl det sista han vill. Så det är det jag ska göra.

 

Dricker lite te för att bli piggare. Kollar busstiderna. Ser att det är ont om tid om jag ska hinna så jag slänger på mig kläderna. Får springa till hållplatsen. Hinner precis. Är helt genomsvett och andas tungt. Hjärtat galopperar. Känner mig inte helt bekväm med mitt beslut. Jag måste ringa och förvarna honom tänker jag. Vill inte dyka upp oanmäld igen. Men när är lagom att ringa... väntar tills mitt byte, då är jag nära hans stuga, men har också möjlighet att vända hemåt igen.

 

Närmar mig mitt byte. Ringer. Han svarar inte. Ringer efter några minuter igen. Går av bussen och ställer mig och väntar vid nästa hållplats. Det regnar. Är kallt. Och mörkt. Klockan närmar sig 22 och här står jag. Vad håller jag på med. Ska det vara så här. Nej, jag vill inte att det ska vara så här. Jag får en så jäkla otacksam roll hela tiden. Han beter sig konstigt, slänger ur sig kommenterar, fattar egoistiska beslut, och så ska jag försöka balansera upp det på något sätt. Jag kan i alla fall konstatera att det inte fungerar för mig. Jag mår inte bra. Provar att ringa hans mobil en tredje gång. Inget svar. Om fem minuter kommer bussen och då måste jag veta om jag ska hoppa på eller inte. Känner mig stressad. Ska jag hoppa på bussen ändå? Skickar ett sms till honom: "Det vore bra om du svarade nu". 3 minuter kvar tills bussen kommer. Jag ringer igen. Och på fjärde signalen svarar han.

- Hej, det är jag, säger jag. Kan jag komma ut till dig. Jag står här vid torget och kan hoppa på en buss till dig eller så kan jag åka hem igen.

- Du kan komma hit, svarar han.

- Är det säkert? Du måste säga att det är Ok, annars åker jag tillbaka igen.

- Det är ok, säger han. När är du här?

- Inom tio minuter, svarar jag.

- Ok.

 

Bra. Det känns bra att ha fått tag på honom så att han vet att jag kommer. Bussresan tar bara fem minuter men känns som en evighet. Vad ska jag säga? Att jag känner mig besviken på hans beteende? Att jag inte orkar mer? Att jag vill göra slut? Att jag vill att han förklarar sig?

Väl framme öppnar han dörren för mig. Jag går in och han har gjort en kopp te till mig som står och väntar. Gulligt hinner jag ändå tänka. Vi sätter oss i soffan. Jag börjar:

- Om jag ska ta en buss tillbaka igen så har vi bara 45 minuter på oss att prata så det är lika bra att jag börjar. Jag blev väldigt ledsen när du talade om att du hade bokat semester. Sättet du gjorde det på i korridoren, och att du inte pratade med mig innan du bokade, som du hade lovat.

- Det minns jag inte att jag har lovat, säger han.

- Du sade det när vi pratade om resan. Vi började med att prata om att du och jag skulle göra en resa som ett avstamp för vår relation när allt är klart med din skilsmässa, och då tog du upp att du vill åka på skidresa. I samma veva sade du att du skulle prata med mig först, säger jag.

- Jag kommer bara ihåg att vi sade att jag skulle vara klar först (med skilsmässan) innan jag åker. Och det tänker jag bli. Jag ska lämna in pappren imorgon till tingsrätten.

- Säg inte så, säger jag. Du har sagt så mycket innan som inte blivit något. Men nu kommer vi från ämnet. Jag blir sårad när du inte involverar mig i sådana här beslut. Att jag bara blir ställd inför faktum. Det är inte skidresan i sig jag vänder mig emot utan sättet du kommunicerar på, och beter dig på. Du bara informerar mig. Och du väljer att åka utan mig. Du nämnde faktiskt att vi kunde åkt tillsammans. Det gör ont. Jag blir ledsen. Varför vill du åka själv? Varför kan inte vi åka tillsammans?

- Jag vill göra saker i rätt ordning. Vill inte bli påkommen, inte för att vi skulle träffa på någon jag känner under resan, men det känns inte rätt. Jag vill lämna in papprena först och göra saker i rätt ordning.

- Jag förstår inte varför. Du kunde åtminstone ha sagt som det var. Att du var på väg att boka en resa i alla fall. Varför sade du det på det viset? I korridoren på jobbet precis innan du skulle gå?

- Jag hade sagt det till några kollegor på jobbet. Jag ville inte att du skulle höra det från dem, svarar han.

- Så enda anledningen till att du berättar för mig är för att jag inte skulle få höra om din semester från någon annan, frågar jag, och ilskan hörs i min röst.

 

Han svarar inte. Fan vad dum du är tänker jag.

- Fattar du inte att jag blir ledsen när du beter dig så här, säger jag. När bokade du resan?

- Jag hämtade ut biljetterna i måndags (detta var på tisdagen vi pratade).

- Jaha, men det svarar inte på min fråga, när bokade du resan?

- I lördags, svarar han.

- När du passade ditt barnbarn?

- Nej, innan. (via mobilen då undrar jag inom mig, vilket han tidigare har klagat på är så dåligt att surfa på så han har varit tvungen att ta jobbdatorn till deras gemensamma lägenhet och surfa...Inte den här gången då...)

 

Jag skulle väl frågat när han hade tänkt att berätta för mig men jag glömmer det. Varför blir det så här om och om igen? Han beter sig klumpigt, själviskt, och jag ska ställa tusen frågor och ändå inte få svar jag känner mig nöjd eller trygg med. Det kommer hela tiden mer, är hela tiden nya aspekter som gör mig osäker, saker han inte berättar. Han är inte rak och ärlig mot mig. Han är inte tydlig. Jag blir så ledsen.

- Det var inte meningen att såra dig, säger han. Förlåt.

- Det känns väldigt jobbigt att du inte vill att jag ska följa med, säger jag. (För det gör det ju. Återigen blir jag bortvald).

- Men jag har ju sagt att det inte känns bra om vi åker innan jag är klar.

 

Men om han ska lämna in sina skilsmässopapper innan han åker så hade det väl inte varit några problem, men ok säger han det så...

- Hur vet jag att du åker ensam, säger jag.

- Det gör jag.

- Ska du möta upp någon där, frågar jag.

- Nej, jag ska åka ensam.

- Hur ska jag kunna veta det? Hur ska jag kunna veta vad som händer. Jag har ju ingen kontroll. Du åker ensam och kan göra vad som helst. Du kan vara otrogen och jag kommer aldrig få veta det.

- Jag kommer inte vara otrogen. Jag vill inte det. Jag mår dåligt av det. Jag vill inte göra det mot dig.

- Jag är ändå orolig för det. Flyr du? Är det därför du bokade så snabbt?

- Nej, jag flyr inte från situationen. Men jag fick panik. Veckan som jag ville åka närmade sig, jag ville komma iväg, det fanns inte så många resor kvar och när jag hittade en så slog jag till.

- Men du kunde ju ha sagt något. Varför säger du ingenting till mig? Jag vill inte bli ställd inför faktum så här. Det fungerar inte för mig. Jag vill att vi pratar med varandra, har en öppen dialog, säger jag vädjande.

 

Helt plötsligt blir det bråttom. Klockan är mycket.

- Om jag ska åka med bussen tillbaka så måste jag gå nu.

- Ja, gör det. Jag har möte imorgon, och vill lägga mig, säger han.

Då brister det för mig.

- Ja, annars skulle du ju kunna säga att jag får stanna kvar. Att du vill det. Men inte då. Det passar dig så jävla bra att jag åker. Allt är på dina villkor. Ditt sms om när du kan träffa mig är på dina villkor. Jag är upptagen dessa dagar, men det finns ingen tanke på det.

- Jag ville bara säga när jag kan, säger han.

- Varför vill du inte att jag ska vara kvar ikväll, säger jag och gråter. Det känns inte som om jag betyder något för dig när du beter dig så här. Du gör som du vill. Jag ska bara ta emot. Det är sådan obalans. Jag vill inte ha det så här. Jag mår inte bra av detta.

- Lägg inte det på mig, säger han.

- Vilket då, frågar jag. Han svarar inte.

- Det känns inte som om du tycker om mig när du beter dig så här mot mig. Tårarna rinner, näsan rinner.

- Jag kan inte låta dig gå när du är sådan här, säger han. Stanna.

Jag vet inte vad jag ska göra. Går ut halvvägs, in igen.

- Varför kan du inte bara säga att du vill att jag ska vara kvar från första början. Du verkar lättad när jag ska gå. Hur tror du att det känns för mig?

- Jag vill bara gå och lägga mig. Är trött, säger han. Kom nu. Han tar tag i mig och drar in mig igen. Tar min mössa. Du kan sova här säger han.

- Nu när jag gråter så säger du det, inte annars, inte innan.

- Jag vill att du ska stanna, säger han lugnt.

 

Ilskan bubblar i mig. Smärtan river. Men han sade det jag ville höra. Lite för sent bara. Jag tittar på klockan. Det är nästan för sent att hinna med bussen ändå. Och jag vill ju stanna. Jag tar av mig skorna och ytterkläderna. Vi gör oss i ordning för natten. Jag pratar lite till med honom innan vi somnar. Det ger inget nytt. Mer än att han säger förlåt och att han tycker om mig. Jo förresten. Han säger att när han ser det utifrån så ser det inte bra ut. Hans beteende. Alltid något. Och att han ska ta med sina skilsmässopapper imorgon och lämna dem till tingsrätten.

 

Fortsättning följer.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Igår var vi båda på jobbet samtidigt. Precis innan han ska gå kommer han fram till mig i korridoren utanför mitt rum, och säger:

- Jag ska på semester nästa vecka.

- Jasså vad då?

- Jag har bokat en skidresa till Österrike, säger han.

Jag känner hur något går sönder i mig.

- Vem ska du åka med, frågar jag.

- Jag ska åka själv, svarar han. Han ser glad ut.

Jag känner hur jag blir ömsom varm, ömsom kall i kroppen. Han säger det som om det är den naturligaste saken i världen.

- Så du ska på yoga ikväll, fortsätter han obehindrat.

- Ja, svarar jag. Tankarna snurrar. Allra helst vill jag bara bli förbannad, fråga vad han håller på med och be honom dra åt helvete.

- Hur tror du passet blir, fortsätter han.

- Bra hoppas jag, svarar jag. Fa fan, varför pratar vi om min yoga tänker jag. Du har precis annonserat att du ska åka iväg på skidsemester, själv, och bara droppar nyheten på jobbet i korridoren. Schysst, jävligt schysst. Jag klarar knappt av att titta på honom.

- Vi hörs, säger han.

- Vi hörs, säger jag och tittar bort.

 

Han går iväg. Jag sätter mig som förlamad vid mitt skrivbord. Känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. Känner hettan i kinderna. Vilken idiot. Varför gör han så här? Han hade lovat att prata med mig innan han skulle boka resa. Han hade till och med slängt ur sig frågan om jag ville följa med. Och så blir jag nu bara ställd inför faktum; han har bokat en resa till sig själv och drar iväg på egen hand. Detta beteende sårar mig så det inte är klokt. Jag mår illa. Jag är förbannad. Det är varken omtänksamt eller hänsynsfullt. Det är egoistiskt. Okänsligt.

 

Det är inte resan i sig jag blir upprörd över. Han älskar att åka skidor, gör det varje år, det är viktigt för honom, utan det är SÄTTET som han gör det på. Att inte prata med mig innan som han har sagt. Att säga det i förbigående på jobbet där jag måste hålla masken och inte kan reagera, samt det här att han nämnt att jag kunde följa med. Det var ju bara helt borta den aspekten. Vilket så klart innebär att han inte vill att jag ska följa med...

 

Kan knappt hålla tårarna tillbaka. Det fylls på och börjar droppa. Vilken tur att min kollega inte är där. Går iväg lite tidigare till mitt träningspass. Gråter hela vägen till träningslokalen. Förbannar honom. Förbannar mig själv. Varför står jag ut med honom och det här beteende? Hur kan han bete sig så själviskt? Hur kan han inte förstå att man inte kan göra vad och hur som helst i en relation? Det blir allt tydligare att han sätter sina behov först, att han inte förstår eller bryr sig om hur hans beteende påverkar andra, och framför allt inte mig, och det blir allt tydligare att så här vill jag inte ha det i en relation.

 

Får samla ihop alla krafter jag har när jag är framme vid lokalen. Snyter mig en sista gång och hoppas jag inte ser allt för rödgråten ut. Möts av läraren i dörren som tar min hand. Han tittar mig i ögonen. Ser han orolig ut? Jag byter om och tittar mig i spegeln. Helt rödsprängd. Med en tår kvar i ögonfransarna. Jaha, hur ska detta gå. Hoppas jag inte börjar gråta under passet. Jag försöker lägga allt som har med mannen att göra åt sidan. Kliver in i det varma yogarummet och sätter igång. Som tur är krävs det mycket koncentration för att göra övningarna. Det går inte att tänka på något annat än att andas rätt och göra de fysiskt krävande rörelserna. Efter ett tag är jag helt varm och kämpar med att spreta med fingrarna, dra in magmusklerna, andas och göra positionerna rätt. Efteråt känner jag mig faktiskt piggare. Men under den sista avslappningsövningen kommer tankarna tillbaka. Idiot är ordet som dyker upp. Om och om igen. Han är en idiot. Eller är det mig själv jag menar.

 

Väl ute ur yogastudion och i den friska luften kollar jag mobilen. Han har skickat ett sms. Vad är det nu då? Så här skriver han:

"Hej! Det kanske inte var det smartaste att boka en resa så snabbt. Men det var väldigt få resor kvar och så stämmer det bra med jobbet just nu, och det är mycket snö nu. Imorgon har jag inget planerat efter kl 13 och vill träffa dig och sova över. Även torsdag till fredag. Är ledig fredag. Jag skall packa mellan 12-16. Lördag kommer min dotter köra mig till flygplatsen. Jag ska vara där strax före 07. Vi kan ses efter ditt jobb på fredag. Jag tycker om dig väldigt mycket. Kram."

 

Men vad bra att du har tid att träffa mig den här veckan, tänker jag surt. Är det kompensation det handlar om? Tror du att det räcker att du skriver att du tycker om mig och så är allt bra igen. Ditt beteende gör mig illa. Jag är dessutom bokad både onsdag och torsdag och vet inte om jag kan eller egentligen vill boka om. Allt handlar om honom och hans villkor. När han kan, när han vill. Samtidigt vill jag träffa honom om han nu ska vara borta en vecka. Åka själv... Bara det känns jobbigt... Jag vet inte hur jag ska göra. Känner mig fångad i en rävsax. Det blir inte bra hur jag än gör. Under promenaden hem funderar jag på hur jag ska göra. Ringa honom? Åka hem till honom och fråga vad han håller på med? Svara på sms:et eller vänta tills jag lugnat mig?

 

Fortsättning följer...

 

Jag har en dålig dag idag. Och den började redan igår. Grinigt värre men så är det ibland. Retar mig på allt och alla men det beror väl på att jag mår dåligt själv. Kan inte skylla på något. Men tankarna är ibland min egen värsta fiende. Tycker att veckan fram till söndag var bra beträffande kärleken. Vi hade en fin stund i onsdags där han sov över och vi sågs i fredags och lagade en god middag ihop. Det var trevligt. Han sov över och det kände bra. God stämning hela vägen och vi skildes åt vid lunchtid i lördags. Det sista han säger är att han ska ringa mig senare på kvällen. Vi var både upptagna på var sitt håll. Han skulle passa sin sondotter och jag skulle på födelsedagsmiddag med familjen. Middagen var med respektive och det är klart att det svider när jag inte kan gå med min. Det är inte som det ska. Blev faktiskt ledsen i onsdags när jag fick reda på att respektive skulle följa med. Pratade med mannen om detta och han förstod det. Och bad om ursäkt. För att han inte har agerat och att det tar tid. "Men gör något då" tänker jag inom mig. Nu! Att han skulle passa sitt barnbarn är också en grej vi skulle kunna göra tillsammans. Det hade ju varit naturligt. Men det är inte normala förutsättningar i vår relation och det gör mig ledsen.

 

Jag kom hem sent i lördags kväll. Han ringde aldrig som han hade sagt. Skickade dock ett sms på natten att han hade kommit hem till sig. Jag väntade med flit att ringa honom på söndagen. Det tar emot lite grann för jag vet ju att han inte brukar vilja ses. Men jag ville träffa honom och därför ville jag ringa och fråga om vi kunde hitta på något. Sagt och gjort. Klockan 13 ringer jag. Vi pratar lite allmänt och det visar sig att han tagit det lugnt fram tills nu och precis skulle sätta igång med jobb hemma. Jag säger:

- Du skulle ringa igår, men gjorde inte det. Hur kommer det sig.

- Det blev sent och jag visste inte om jag kunde, svarar han.

- Anledningen till varför jag ringer är för jag vill gärna träffa dig idag, fortsätter jag. Kan/vill du det?

- Nu var det två frågor i en, svarar han. Jag vill men kan inte.

- Nähä, vad ska du göra då, frågar jag.

- Jag ska sätta upp hyllor och sedan städa. Det kommer säker ta fyra timmar, men jag skulle kunna komma och ta en kvällsfika hos dig när jag är klar.

- Du skulle kunna sova över, vill du det, frågar jag, även om det svider inombords hela tiden.

- Nej, jag vill sova hemma och sedan cykla till jobbet imorgon. Vill prova min nya cykellampa i mörkret, säger han.

- Men om det är själva sträckan du vill cykla kan du ju cykla till mig ikväll, försöker jag lirka.

- Jag vill sova hemma, säger han.

 - Jag skulle kunna komma och hälsa på dig i stugan med lite fika, vad säger du om det, frågar jag.

 

- Jag ringer dig senare, fortsätter han.

- Visst, gör det, svarar jag och vi lägger på.

 

Blir ledsen. Varför ska det vara så här? Varför vill han inte ses. Och hur länge ska det vara så här, att jag inte kan komma hem till honom. Känns väldigt trist, både att han inte vill träffa mig och att jag inte får hälsa på honom. Det är ju inte så att han behöver vara själv i det han gör, jag hade kunnat vara där så kunde han grejat och jag gjort något annat. Det är ju bara mysigt att ses.

 

Jag gråter lite. Känner mig avvisad. Varför tar jag det så hårt? Påminner det om något i barndomen och därför blir extra starkt? Eller för att det är så tydligt att vi har olika behov av att umgås. Eller att obalansen är så påtaglig och jag är inte en del av hans liv fullt ut. Jag blir väldigt trött. Lägger alla andra planer på hyllan. Orkar ingenting. Och förkylningen blir allt värre. Frossan kommer. Jag brygger te, lägger mig under dubbla filtar i soffan och somnar efter en stund. Vaknar av att det är kolsvart i hela lägenheten. Klockan är nästan 17. Han borde alltså vara klar med sitt snart, tänker jag. Bäst att göra sig i ordning ifall vi nu ska ses.

 

När jag är klar är klockan 18. Tänker att jag behöver komma ut i friska luften lite för att försöka bli piggare. Det snöar ymnigt utanför. Blöt snö. Som gör alla kläder och håret blöta på fem sekunder. Jag traskar en bit. Försöker att inte tänka för negativt. Efter en stund kollar jag mobilen. Ett missat samtal. Han har ringt. Typiskt att jag missat. Jag ringer upp. Han säger att han inte är klar, behöver minst en timma till men att han kan komma till mig efteråt.

- Då skulle klockan vara halv åtta, nästan åtta. Det blir ganska sent, säger jag. Ska du fortfarande åka hem igen?

- Ja, jag vill sova i min egen säng.

- Då känns det inte som om det är någon idé att vi ses, säger jag.

- Vi kan ses på måndag, säger han.

- Då är jag upptagen, svarar jag.

- Tisdag då, säger han.

- Då är jag också eventuellt uppbokad, tyvärr.

Det blir tyst.

- Varför kan du inte sova hos mig inatt, säger jag efter en stund.

- Därför att jag ser fram emot att vara hemma och ta det lugnt och bara vara hemma. Eftersom jag inte sov hemma i onsdags, var hos dig i fredags och inatt blev det så sent innan jag kom hem så jag vill gärna göra detta.

- Men räknas inte de nätter i veckan du sover hemma, frågar jag.

- Jo men jag vill sova hemma idag, har sett fram emot att vakna hemma och cykla till jobbet.

Jag ger upp. Känner mig som en klängranka. Men samtidigt jag vill ju träffa honom och förstår inte riktigt det där med att han måste sova hemma just denna söndag. Han kan ju sova hemma hela veckan. Vilket han med största sannolikhet även kommer att göra. Jag blir tyvärr lite misstänksam.

- Ska du verkligen sova hemma då. Eller ska du till din fru och sova i lägenheten, frågar jag.

- Nej, jag ska vara hemma, svarar han.

- Du får förstå att tankarna börjar mala, säger jag. Med tanke på att du tidigare sade att du inte skulle sova där mer men så gjorde du det ändå. Då börjar ju jag undra vid sådana här tillfällen, säger jag.

- Du behöver inte vara orolig.

- Är du ärlig mot mig, frågar jag.

- Ja, jag är ärlig, jag vet att jag inte handlat helt reko mot dig. Jag önskar att min fru hade varit ute ur bilden innan vi träffade, säger han.

- Men du kan ju få henne ur bilden nu, säger jag.

- Det känns som vi har olika behov av att ses, fortsätter. Jag vill träffa dig mer än två nätter i veckan. Skulle gärna vilja träffa dig på helgen. Att kunna åka hem till dig som en här söndagen för att umgås en stund. Det känns konstigt att jag inte kan göra det. Hur länge ska det vara så här. Jag vill att vi ska kunna umgås under "normala" omständigheter, under normala förutsättningar. Tycker du att vi umgås för lite, frågar jag.

- Nej. Då hade jag ju sett till att vi umgås mer, svarar han.

- Jag vill i alla fall träffa dig mer än så här. Vi behöver mötas på mitten. Är det bara situationen som får dig att agera så här eller är det din personlighet? Men det visar sig kanske. lägger jag till.

- Jag har också funderat på det, svarar han. Men jag tror det är situationen.

- Tror. Varför kan du inte svara något definitivt. Det känns som du svävar på svaret och då behöver du inte ta konsekvenserna av det du säger för du är så vag...kan jag inte låta bli att säga.

- Jag har tänkt om jag har ett stort behov av egentid eller inte. Jag tror inte det. Jag är en social person. Men jag vill som sagt ta saker i rätt ordning. Jag vill inte att du kommer till stugan ifall min fru eller barnen råkar dyka upp. I vanliga fall hade du kunnat vara hos mig, jag hade kunnat arbeta och du läsa en bok eller liknande. Det hade gått bra.

- Men när ska du ta tag i situationen då, frågar jag. Vi har haft en väldigt fin vecka, det har känts bra, men när det blir så här som idag så åker jag ner igen och blir ledsen. Ska det vara så här varje söndag?

- Vi kan väl prata om det när vi ses, säger han. Ansikte mot ansikte.

- Förstår du att jag blir ledsen när du inte vill träffa mig, frågar jag.

- Ja, svarar han.

Vet inte vad vi säger sedan men vi rundar i alla fall av.

- Vi ses kanske imorgon på jobbet, säger jag.

- Det borde vi göra, jag har möte på kontoret på em.

- Ha det bra så länge.

- Puss och kram, säger han.

- Puss och kram.

 

Längre än så kommer vi inte. Jag kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje. Jag vill träffa honom mer än han vill träffa mig. Känner inte att jag får tillräckligt. Räknade ut antalet timmar som vi har setts i veckan. 14,5 timmar vaken tid. Har inte räknat med sömn. Han har sovit över två gånger. Det är få timmar. Jag har lättare för att inte ses under veckorna. Då är det ju ändå jobb, träning och ofta någon annan social aktivitet. Det är helgerna jag verkligen vill träffa honom. Känns så himla tråkigt att inte göra det.

 

Men visst, han vill vara hemma och ta det lugnt hos sig. Det kan jag förstå. Men då skulle ju jag kunna vara där. Tillsammans med honom. Om allt varit som det skulle. Men det är inte som det ska. Och det retar mig något vansinnigt just nu. Är grinig och förbannad och ser allt i svart. Är så jäkla trött på att vänta på att han ska ta tag i situationen. Inte ens papprena har han lagt på brevlådan. Nu har det gått en vecka till. Han sade under telefonsamtalet att han vill kunna berätta för mig när han har gjort det han ska göra, när stegen är tagna.

- VIll du inte att jag frågar dig under tiden, undrar jag.

- Jo, det går bra att du frågar säger han, men jag vill inte säga att jag ska göra saker, jag vill berätta när det är gjort, säger han. Jag har en plan, jag vet vad jag ska göra och i vilken ordning.

- Men NÄR ska du börja då, kan jag inte låta bli att säga.

Han svarar inte.

 

Så där står vi. Fortfarande. På samma ruta. Det kändes bättre i veckan. Gnistan var där. Glädjen, humorn, det kärleksfulla. Men så upplever jag att han drar sig undan och så blir jag ledsen. Varför har jag så svårt för detta på helgerna? En del av svaret ligger nog i att jag vill bygga vår relation. Och det gör man ju enklast genom att vara tillsammans. Göra saker tillsammans. Kunna planera för gemensam tid och gemensamma aktiviteter. Men vi planerar inget. Det blir bestämt ganska så in i det sista. Om inte jag tar initiativet och frågar då. Det är nästan alltid jag. Men visst det får jag väl ta då eftersom det verkar bara vara jag som har behov av att planera...

 

Men det är trist att inte få en hel helg tillsammans. September var senast... Usch vad trött jag är på detta just nu. Orkar knappt tänka tanken att träffa honom. Ibland vill jag bara säga att han kan återkomma när han är klar. Så jag slipper den här utdragna processen och den här konstiga situationen.

 

Idag var jag inte på jobbet utan arbetade hemifrån då min förkylning är blivit värre. Värk i kroppen och halsen är som taggtråd. Det måste han ju ha märkt. Att jag inte var där. Men inget sms eller någon undran om varför jag inte var på plats. Saknar han grundläggande omtänksamhet? Ibland undrar jag. Att vi inte hörs börjar jag vänja mig vid. Förra veckan hördes vi inte från söndag till ett sms från honom på tisdag kväll och så ringde han under onsdgen. Och jag ville då att vi skulle ses vilket vi gjorde. Men vi hörs inte av speciellt mycket mellan varven vi inte ses. Jag är inte van vid det. Och det känns tråkigt. Han verkar inte vara en sådan som tänker så mycket framåt eller runt omkring. Är inte en sådan som går omkring och längtar. Det är ju jag. Nej, han är mer här och nu, ser och tänker på det han har precis framför sig. Det är i och för sig en bra egenskap. Närvarande i nuet. Men nackdelen är att jag känner mig bortglömd. Måste man vara "framför ögonen" på honom för att han ska komma ihåg att jag finns. Eller hela tiden vara den som gör sig påmind. Hallå. här är jag. Jag vill träffa dig. Vill du träffa mig?

 

Ingen bra dag idag. Gnälldag helt enkel. Det gnager i kroppen och far omkring negativ energi. Jag är på dåligt humör och hoppas att det är på ett annat sätt när jag vaknar imorgon.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Några steg bak och några steg fram. Så ser det ut just nu. Och det måste jag kanske vänja mig vid. Jag har med lite hjälp insett att jag inte behöver hantera den här situationen som en "duktig flicka". Vem kan känna sig lugn, trygg och säker under sådana här förutsättningar? Att ha en relation med en gift man, som säger att han ska skilja sig men där det nu har gått 8 månader från det att han sade det till frun första gången. Det var i maj förra året. I juli separerade de. Under hösten hände inget. Mer än att han sade att han jobbar på det. Från jul och två veckor framåt flyttade han tillbaka till deras gemensamma lägenhet igen för att "känna av läget". Nu är han tillbaka ensam igen och ska ta tag i skilsmässan. Säger han. Han ska bara lägga på papprena på brevlådan...

 

Pratade med honom igår. Det som har gått framåt är att han är tydligt med vad han vill nu. Det är bra. Han konstaterar återigen att han tycker om mig och vill leva med mig. Han ser fram emot det. Han tycker att vi har gjort mycket roligt tillsammans och tror att vi kommer fortsätta på den inslagna vägen. Han mår bra tillsammans med mig. Gillar hur han mår i mitt sällskap. Han tycker om mitt sätt att visa glädje och uppskattning. Det får honom på bra humör och ger honom energi. Detta gjorde mig varm inombords. Det är väl så nära en kärleksförklaring man kan komma.

 

Han säger att han inte ser någon framtid med frun. Att han föreställt sig hur det skulle vara att gå tillbaka och kommit fram till att det är slentrian han ser. Grått och trist. Ingen glöd, tristess. Jag inser ju att även vi kommer att få vardag tillsammans, precis som han och frun har fått, men jag hoppas att den kommer att vara enkel och rolig i det lilla. Vi har samma humor, trivs i varandras sällskap, gillar att göra saker tillsammans (när vi väl gör det) och jag hoppas och vill att vi ska göra mer ihop. Jag hoppas att vi kan "hålla grytan kokande" och bevara gnistan så länge det går.

 

Jag försökte bekräfta de steg han har tagit. För trots allt har han ju det. Han bor själv (igen), har pratat med frun ett antal gånger och har nu kommit fram till sitt beslut. Han har bestämt sig. Jag sade att det är bra, att han har gått framåt och det är starkt gjort. Det är klart att det gör ont i honom också. Att bryta upp, att såra någon, att bli sedd som en svikare i en del personers ögon. Och det gör ont i mig, att vänta, inte veta, undra hur det går. Aldrig vara säker på att det är vi eller blir vi. Det sade jag och det förstod han.

 

Jag tog upp det här med hans barn. Undrade hur de har sagt, om de är ledsna eller om de försöker få ihop sin mamma och pappa igen. Han säger att hans dotter vill att han ska må bra. Men att hon också sagt att hans fru inte mår bra. Att situationen är dålig. En av hans söner frågar mycket och vill ge råd, men han har bett honom att inte göra det, att det är något han själv måste reda ut. Den äldsta sonen har sagt att han inget vill veta... Jag frågade om barnen sagt något, om de tex uttryckt att de inte vill att de ska skiljas. Han svarar att det har de inte, men att han tror att han vet vad de vill. Att han och frun ska fortsätta tillsammans. "Det är väl ingen som vill att föräldrarna ska skiljas", sade han. Men det har jag andra åsikter om i och för sig. Om man ser att ett par mår dåligt tillsammans, även om det är ens föräldrar, så kan man ju inse att de har det bättre var och en för sig. Framför allt är det lättare att se det när man är vuxen. Och hans barn är ju vuxna... Men kanske inte där ännu i sin process. Och det blir väl svårare så klart när deras mamma mår dåligt och inte vill skilja sig. Jag lägger mig inte i det, men jag ville i alla fall resonera lite kring det ifall han behövde prata om det. Om de uttövar tryck på honom, eller ger honom dåligt samvete för att "mamma är ledsen" så blir det säkert svårare för honom att bryta sig loss.

 

Jag frågade om han hade postat skilsmässopappren ännu. Som han sade att han skulle i lördags. Det har han inte. Och det är klart att min initiala reaktion blir ledsamhet, jag blir lite arg och undrar vad det handlar om. Jag visar inte min ilska men frågar vad det handlar om. Han kan inte riktigt svara på det. Han säger att det är svårt att ta det där sista steget. Men säger att:

 - Om jag bara får lagt det där på brevlådan så är det slutgiltigt.

- Vad behövs för att du ska göra det då, frågar jag.

- Jag måste bara göra det då, svarar han.

- Kan jag hjälpa dig på något sätt, frågar jag. Jag har frimärken, kuvert, fortsätter jag och blinkar. Han skrattar och säger att:

- Det har jag.

Men så gör det då tänker jag men säger inget. Han får lite tid att göra detta på sitt sätt. Jag fortsätter:

- I somras när vi var på Österlen var det väldigt härligt, då var du på gång. Sedan den där helgen vi firade vår ett-årsdag kändes det också väldigt bra. Men sedan tog det stopp. Du agerade inte utan gömde dig och stoppade huvudet i sanden som du uttryckte det häromdagen. Jag är rädd nu att det ska bli samma sak igen. Att det ska ta flera månader till innan du ens postar papprena. Det går inte för mig. Jag klarar inte det.

- Jag skulle lagt papprena på lådan redan i maj, säger han.

- Ja, då hade du varit skild nu, konstaterar jag. Men du var inte klar då. Du känns ju mer färdig nu med din process.

Han håller med.

 

Så där står vi nu. Han ska lägga sina skilsmässopapper på brevlådan. Och sedan ringa sin fru och tala om att han har gjort det. Han säger att han inte klarar av att träffa henne igen och ta de här uppslitande diskussionerna. Men att han ska föreslå att de skickar in nya papper med bådas underskrifter för att snabba på processen. Jag hoppas nu att det inte tar allt för lång tid. Och jag hoppas verkligen inte att han lurar mig. Ibland kommer det ju över mig. Tänk om allt bara är ett spel. Att han har frun samtidigt som mig. Att han inte alls varit tydlig eller sagt att han verkligen vill skiljas. Men samtidigt kan jag inte gå omkring och vara misstänksam hela tiden. Jag mår inte bra av det. Skulle det vara så visar det väl sig. Men det är klart att tanken dyker upp. Som när vi skulle bestämma inför helgen. Jag frågade om vi skulle ses hos mig, eller om vi kanske rent av skulle vara hemma hos honom.

- Nej, vi väntar med det, svarar han.

- Men det vore trevligt att vara hos dig någon gång också, säger jag.

- Jag vill inte det så länge jag inte har tagit det här sista steget. Tänk om du är på väg till mig och så kommer min fru dit samtidigt, det skulle inte vara bra för mig.

- Varför skulle din fru komma dit, gör hon det, frågar jag.

- Nej, men hon kanske kommer och vill ta tag i något, reda upp saker, säger han.

- Men det kanske bara är bra om vi träffar på varandra hon och jag, så inser hon ju att det är som det är. Att det inte finns någon chans att återförenas om du har någon ny, fortsätter jag.

- Det skulle inte vara bra för mig, säger han då.

 

Jag undrar varför? För att han ska kunna ha både och, eller chansen kvar hos henne? Eller bara för att skona henne? Framför allt verkar det ju vara av helt egoistiska skäl. Att han ser om sitt eget hus. Att han vill skona sig själv. Jag gillade inte riktigt det där. Att jag inte ska kunna komma hem till honom. Det känns inte balanserat.

- Du har ju kommit oanmäld till mig, fortsätter han.

- Ja, och det kan jag fortsätta med, säger jag (halvt på skämt, halvt som press). Hon måste ju få reda på det någon gång. Jag vill inte vara en hemlighet längre. Jag vill inte behöva vänta sex månader till på att kunna umgås "normalt" med dig. Det funkar inte.

- Låt mig ta det här sista steget först, säger han.

 

Jag låter det bero. För den här gången. Men ska allt vara på hans villkor. Ska han kunna dra på det här hur länge som helst. Gömma mig, inte behöva ta ansvar, låtsas vara singel... Nej, tids nog får jag väl se till annars att hon får reda på det. På något sätt. Om han inte får tummen ur. Annars kan det ju gå hur lång tid som helst och hon tror att det finns chans att få honom att ändra sig de sex månader som betänketiden är. Ibland gillar jag verkligen inte hans beteende. Så är det bara. Lyckan jag kände när han uttryckte sina känslor för mig och vår relation grumlades tyvärr lite av det här att jag ska "hålla mig borta" från hans stuga. Att jag inte får vara där. Jag skulle nästan tycka att det var bra att jag stötte på henne där. Så att hon fattar. Men han vill tala om för henne först att papprena är skickade för då tror han att hon ska hålla sig borta. Och inte dyka upp. Eller så är det precis det hon gör. För att få honom att ändra sig. Det hade jag gjort om jag hade varit hon. Nej du, jag kommer snart insistera på att börja vara där. Så får vi se vad som händer...

 

Vi har inte setts idag på jobbet. Vi har inte hörts av.

 

Men jag skickade ett sms till honom tidigare idag. Som ett sätt att försöka uppmuntra och stärka, men jag vet inte hur det mottogs, eftersom jag inte har fått svar från honom... han kanske bara känner sig mer pressad. Men å andra sidan sade han ju i lördags kväll att han ska skicka in papprena så... ja, historien fortsätter att snurrrrrra.

 

Det här skrev jag i alla fall:

"Vill bara säga att jag är glad över det du sade i helgen: Att du bestämt dig för att skicka in pappren. Jag vet att du måste göra detta på ditt sätt. Jag kanske har varit hård. Förlåt för det. Jag stöttar dig. Jag är stolt över de steg du tar och att du nu tagit ett steg vidare. Tycker om dig. Kram"

 

Jag saknar kontakt med honom. Att han ringer bara för att höra hur jag mår. För att han vill höra min röst. Jag vill bli uppvaktad. Känna att han anstränger sig, att han bryr sig. Han var bättre på det innan. Innan skilsmässan kom på tal för åtta månader sedan... Jag läste några gamla sms från förra året. Hur han skickade sms och ville att vi skulle ha följe från jobbet och hem. Det var oerhört länge sedan. Vet inte om vi hade följe en enda gång från jobbet i höstas. Vart tog det där vägen? Hans vilja att ta initiativ och viljan att träffa mig så där spontant. Är det allt prat om skilsmässan som förstört? Eller är detta bara en naturlig reaktion på den process han är inne i? Oavsett orsak så saknar jag det. Jag längtar efter hans frågor, hans sms där han vill ha sällskap hem. Kommer det tillbaka igen? Jag skulle gärna vilja det.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok