Strategier skilsmässa
Skilsmässa kan vara en kärlekshandling. Gentemot dig själv, gentemot din partner. Mår du dåligt, om du har kämpat, om det inte finns någon annan väg så håll inte fast vid något som gör att du dör inombords. Gör det rätta mot dig själv och din partner. Ni kan bli lyckligare var för sig. Det kanske är bra för er i det långa loppet att skilja er. Bra för någon av er åtminstone. Bra för dig. Håll inte fast. Släpp dig själv fri. Även om det gör ont. Du har bara ett liv. Ta vara på det. Livet är för kort för att du ska vara olycklig eller leva i en relation som inte fungerar...
På följande siter finns information, tips, råd och stöd för att hantera skilsmässa, både ur praktisk och känslomässig synvinkel:
Skilsmässans känslomässiga faser:
http://www.relationslabbet.com/index.php?artikel=skillsmassans_emotionella_faser
http://www.relationslabbet.com/index.php?artikel=skillsmassans_emotionella_faser
Hur berättar man att man vill skiljas?
http://www.skilsmässa.se/beratta-skilsmassa/
http://www.skilsmässa.se/beratta-skilsmassa/
Här ansöker du om skilsmässa. Kontakta tingsrätten i din stad.
Här ansöker du om adressändring:
Efter skilsmässan .- så går du vidare:
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Tungt
Det är en tung dag idag.
Jag är ledsen.
Tänker negativt.
Undrar om han någonsin klarar av att lämna henne.
Han kanske just nu är tillsammans med henne och "reparerar deras relation".
Jag hoppas och önskar att han just nu håller på att göra sig fri.
Men jag har ingen aning.
Om han visste hur jag mådde...
Det hade verkligen hjälpt mig om han skrivit ett mail eller sms.
Något slags livstecken. Det hade jag mått bra av.
Som i somras när de höll på att separera.
Då skickade han mail till mig där han skrev att han tänkte på mig, att han tycker om mig. Att han mådde dåligt men ändå tänkte på mig.
Nu är det ingenting.
Bara tystnad.
När jag tänker på det börjar jag gråta.
När jag tänker på det börjar jag gråta.
Blir väldigt rädd.
Det är stor skillnad.
Betyder det att han är på väg bort?
På väg mot henne?
Fastän han har sagt att den här time-outen är till för att skilja sig?
Fastän han har sagt att den här time-outen är till för att skilja sig?
Jag har ingen aning.
Jag vet inte vad som händer.
Jag vet inte vad han gör.
Jag vill åka dit.
Jag vill ringa.
Men jag håller mig. För jag hoppas att den här tiden ska få honom att sakna mig.
Men jag börjar allt mer vackla.
Och förlora hoppet.
Om han nu tillbringar jul, nyår och alla dessa lediga dagar med att träffa henne så är det väl snarare hon som påverkar honom åt sitt håll. Jag kan i alla fall inte påverka åt mitt håll.
När jag är avskuren från kontakt. Men det kunde jag kanske inte när vi sågs heller. Om han ändå inte hade bestämt sig.
Jag hoppas så att han kommer ihåg gnistan och glöden mellan oss.
Hur bra vi har det.
Hur mycket vi tycker om varandra.
Hur mycket vi skrattar tillsammans.
Men så faller jag ner i det svarta hålet igen.
Hur ska jag kunna sätta något emot en familj? Barn? Barnbarn?
Hur ska jag kunna sätta något emot en familj? Barn? Barnbarn?
Han får hela paketet om han stannar kvar.
Det får han ju även om han går men han verkar ju inte ha fattat det.
Varför är det så här?
Varför tar det så lång tid för honom att lämna henne?
Varför tar det så lång tid för honom att lämna henne?
Är det för att han inte gillar mig tillräckligt mycket?
Har han aldrig tänkt att lämna henne?
Är jag bara ett tidsfördriv?
Jag vet ingenting längre
Har han aldrig tänkt att lämna henne?
Är jag bara ett tidsfördriv?
Jag vet ingenting längre
Ifrågasätter allt.
Jag längtar efter dig.
Jag saknar dig.
Vill träffa dig snart igen.
Vill göra dig lycklig.
Vill att du är den som gör mig lycklig.
Jag önskar så att du vore här.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Moon River
[Källa: youtube.com]
En av filmhistoriens vackraste sånger. Smälter varje gång jag hör den. Från Frukost på Tiffanys med med en förtjusande charmig och näpen Audrey Hepburn. Andy Williams sjunger detta klassiska ledmotiv.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Ledsen
Plötsligt blev jag så ledsen. Tårarna bara rinner. Det spelar ingen roll vad som har sagts och gjorts innan. Jag struntar i det. Jag lägger det bakom mig. Jag fokuserar på min känsla. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag känner. Jag älskar den här mannen och vill leva resten av mitt liv med honom. Jag bryr mig inte om hur det började, jag bryr mig bara om fortsättningen och framtiden. Jag kommer att minnas de goda stunderna och se fram emot de härliga som väntar för oss. Jag kommer inte hålla någonting emot honom. Kommer inte dra upp det förflutna, det som skett eller sagts. Jag kommer låta det vara. Det viktigaste är här och nu. Vad vi gör av det som vi har tillsammans. Vår gemensamma framtid. Vår kärlek.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Självrannsakan
Många av mina texter har hittills mest handlat om honom. Hur han har agerat, hur han tänker, känner. Vad jag hoppas, vad jag undrar kring hans agerande och känslor. Dags att byta fokus och börja med självrannsakan. Vad har jag gjort och vad skulle jag kunna ha gjort för att det skulle kunna bli bättre. Jag tycker det är svårt att se vad jag skulle kunna göra och ha gjort annorlunda. Kanske skulle jag inte så krampaktigt hållt tag i honom. Länge, länge utgick jag från att varje gång vi sågs var den sista. Jag tog inget för givet. Räknade inte med något. Förväntade mig att det vi hade bestämt kunde ändras. Visste att han kunde komma senare än vad som sagts. Det var tärande och tog på krafterna men så var spelreglerna i början. Jag fick skylla mig själv. Han var en upptagen man. Men jag blev kär. Jag ville träffa honom igen. Oavsett premisserna.
Men när han sade till frun att han ville skiljas och när han sedan till slut separerade från henne försökte jag slappna av. Det var kanske inte så mycket som egentligen ändrades, vare sig i hans beteende eller i hans eller mina känslor. Man jag vet att jag började förvänta mig lite mer ansvar, lite mer hänsyn, lite mer respekt. Om man har en relation så gör man det. Visar hänsyn, respekt, tar ansvar, är omtänksam och visar att man bryr sig. Jag känner inte riktigt att han har gjort det. Så som jag förväntade mig. Jag säger inte att det är hans fel eller att han har gjort fel. Det kanske handlar om att jag hade fel eller för höga förväntningar. Men jag kan väl bara konstatera att han har inte lagt in den där extra växeln som man kan förvänta sig från en "fri" man. Han har inte gasat fullt ut i vår relation utan beter sig fortfarande många gånger som om jag är älskarinnan som är satt på vänt. Det har i alla fall känts så. Och det har inte känts bra. Jag har blivit arg och besviken och visat det. När han jobbade med sin separation i somras till exempel. Det var semester, vi var lediga och jag ville gärna träffa honom. Jag tyckte ju att "äntligen är frun borta, de bor inte tillsammans längre, nu kan vi ses". Men det var inte så enkelt. Frun var kanske inte borta, avklarad rent känslomässigt för honom. Det kändes som han ändå var fast på något sätt. Kunde inte släppa det förflutna. Kanske var det svårt också när hon gjorde sig påmind. När hon ringde och talade om hur dåligt hon mådde. När han inte kunde ta fram skilsmässopapprena och be henne skriva på. Men han var väl fortfarande osäker...
Vi har ändå haft många härliga stunder under sommaren. Jag ler vid tanken på allt härligt vi ändå har hunnit med. Älskat ute i naturen. Badat nakna.Tränat. Haft mysiga middagar. Suttit och pratat i sommarnatten på min balkong. Kysst varandra hett och innerligt. Sökt varandras kroppar, känt värmen från varandras hud. Mycket har varit fint och kärleksfullt.
Men hela tiden har det på många sätt varit på hans villkor. När han har velat. Jag har velat träffa honom mycket. Han har velat vara själv många gånger. Till viss del kan jag förstå att han behöver jobba med sin process och vara ensam då. Vi är inte i samma fas, var inte i samma fas. (Och jag vet inte om vi är det nu heller eller någonsin blir även om jag hoppas). Men, det var tungt att längta under semestern. När han ändå inte umgicks med frun. Han ställde in några av våra träffar - "det var för jobbigt" - han bokade om. Men vi fick till en jättefin resa till Österlen på mitt initiativ. 3 dagar och 2 nätter. Fantastiskt bra väder, underbar miljö och härlig värme mellan oss. Jag kysste honom passionerat när vi gick på gatorna i Ystad och han sade att han kände sig som en tonåring igen... Härligt! Det var en fin resa. Så lång tid hade vi inte tillbringat tillsammans tidigare. Och det gick över förväntan bra. Vi kom närmare varandra. Sedan dröjde det till september innan vi fick en hel helg tillsammans igen. 3 nätter och fyra dagar. Vi åkte till en ö på västkusten och det inföll med vår ett-årsdag.
Efter den resan trodde jag att det skulle hända något. Att han på allvar skulle ta tag i sin skilsmässa. Därför att vi kom varandra nära, allt flöt på och det var väldigt trevligt dessa dagar. Han sade att det alltid händer något med mig. Han sade återigen att han kände sig som en tonåring, när vi vaknade upp i solen, när vi älskade på morgonen och när vi tog härliga promenader under dagarna. Han tyckte om att jag kramade honom på klipporna, att vi kysstes i vinden. Men han sade tyvärr också att han kände sig gammal, att han inte visste om han skulle orka med detta förhållande. Det gjorde mig ledsen och jag vet faktiskt inte riktigt vad han menade. Kanske tänkte han på barn, att han inte vill bli en gammal pappa. (Jag vet inte ens om jag vill ha barn vilket jag också har sagt till honom). Jag tycker hans känslor och beteende hela tiden har präglats av en viss kluvenhet, ambivalens, medan jag själv bara har försökt ge och uttrycka min kärlek. Visa min passion och förälskelse. När jag känner så visar jag det. Jag vill inte att han ska behöva tveka över mina känslor. Kanske har jag varit extra "på" för att jag har känt hans tvekan. Eller för att jag vill visa hur jag vill ha det. Jag hade gärna fått höra lite oftare hur mycket han tycker om mig och uppskattar mig. I början sade han ofta hur mycket han tycker om mitt leende, hur vackert det är och hur fin jag är. Det har inte kommit så många gånger de senaste månaderna och det är klart att jag har noterat det. Undrat vad det har berott på. Tolkat in kanske lite väl mycket i det. Men i alla fall. Efter den där helgen på ön och vår ettårsdag kändes det som om han var på väg. Han nämnde att han ville säga på jobbet att "nu är det Lotta och jag". Han verkade vilja tala om att det var vi två. Så kände jag också. Jag ville inte smyga längre. Inte när det känns så bra och självklart mellan oss. Men vad var det som hände? Varför drog han sig tillbaka - igen?? Och lät tiden bara gå...
Sedan dess har vi inte tillbringat en hel helg tillsammans. Vi har sovit ihop och tillbringat två kvällar ihop i rad men obruten tid i mer än 24 timmar har vi inte haft. Han har alltid haft något annat att göra. Hjälpa barnen, fixa med båten, fixa i stugan eller vad det nu kan ha varit. Jag har längtat efter en helg tillsammans. Utan avbrott, utan avsked. När jag tog upp det med honom så tyckte han att vi redan tillbringar mycket tid tillsammans.
- Du är den enda jag träffar förutom min familj, säger han.
- Men kan vi inte ses en hel helg. Måste du hjälpa dina barn varje helg, frågar jag.
- Jag måste få träffa mina barn, svarar han då.
Så det blev ju inte så bra. Det är det sista jag vill, hindra honom från att träffa sina barn. Det är ju inte alls det som detta handlar om. Jag försökte bara uttrycka ett behov av att få träffa honom lite längre. Inte så fragmentariskt. Men jag kanske uttryckte mig fel. Och han slog bakut för att han kände sig "hotad" på något sätt. Eller att något var hotat - hans frihet, umgänget med barnen - eller vad det nu kan ha varit. Eller så ställde jag för mycket krav eller lade för stor press på honom. För att jag sade att jag vill tillbringa en hel helg med honom... Låter detta helt galet?? Jag kan ibland fundera på om jag har lagt för stor tonvikt på att det skulle vara på ett visst sätt. Men jag vet inte. Jag ville träffa honom en hel helg på raken, där vi kunde vara med varandra. Jag ser inget fel i det. Jag behöver vara med personen jag tycker om för att "ladda kärleken", få energi. Men visst, det blev möjligtvis för mycket för honom, beroende på det känslomässiga tillstånd han befann sig i då.
Jag undrar vad jag har gjort för fel. Om jag har gjort något fel. Började jag ställa krav för tidigt? Började jag visa min besvikelse, frustration för tydligt? Började jag likna hans fru för mycket? Jag upplever många gånger att han försöker provocera mig genom att vara extra trevlig gentemot andra kvinnor. Jag gillar det inte och jag har talat om det. Han säger att hans fru är mycket svartsjuk och har visat det genom åren. (Konstigt? Not!). Och att han inte vill ha det så i vår relation. Jag vill inte heller ha det så, svarar jag och kan inte låta bli att säga att; du får väl sluta bete dig som du gör då!
Jag tycker att han utsätter vår relation för risker genom att flörta och "bjuda in" andra kvinnor. De kanske faller och flörtar tillbaka. Det är lätt att gå över gränsen. Jag tror tyvärr att han har ett överdrivet stort bekräftelsebehov som jag har varit inne på tidigare. Och att det visar sig genom detta beteende. Han vill ha bekräftelse från andra kvinnor att de gillar honom och finner honom attraktiv, samtidigt som han vill han bekräftelse från sin kvinna genom att hon blir svartsjuk. Ett jobbigt spel helt enkelt. Jag har försökt att inte gå på det men det har tyvärr hänt. Jag har reagerat. För jag gillar inte när han flörtar med andra eller säger att andra är intressanta, eller ger dem komplimanger eller talar om för mig hur trevliga och bra de är. Nej, jag hade önskat att han kunde fokusera lite mer på att ge mig bekräftelse och komplimanger. Om han har någon energi över efter det kan resten gå till omgivningen. Men jag är väl skadad på mitt sätt. Det är bara svårt att se någon pytsa ut sin uppmärksamhet och energi på andra kvinnor när jag själv känner att jag inte får det jag behöver i vår relation. Jag känner mig inte trygg och är osäker p.g.a. av de omständigheter som råder. Framför allt p.g.a. det faktum att han inte har skilt sig, att allt tar så lång tid, att jag känt att hans fokus inte är 100% på vår relation. Det har verkligen inte gjort saken bättre. Jag har känt mig otrygg, och därför gått på hans spel med andra kvinnor. Jag har reagerat och blivit svartsjuk. Och då har han fått vatten på sin kvarn. Det var kanske det han var ute efter i första hand men han gillar inte heller reaktionen han får. Jag blir för lik hans fru då. Det är dubbelt. Paradoxalt. Han tror kanske att det är så kärlek ska visas. Genom svartsjuka. Bara för att det har varit hans och hans frus mönster genom alla år. Han har flörtat. Hon har blivit svartsjuk. Letat igenom hans jackfickor och förhört... Han har blivit arg och trött. Dragit sig undan. Flörtat vidare. Legat med andra. Hon har ångrat sig, bett om förlåtelse. Sparkat ut honom ur deras gemensamma säng. Hämtat tillbaka honom igen. Skällt ut honom. Sagt förlåt. Han har flörtat vidare. Hon har reagerat. Gud vad tröttsamt!!! Så vill inte jag att han och jag ska ha det. Jag vill inte!
Jag har försökt att inte reagera på hans beteende nu på slutet. Har jobbat hårt för att inte visa vad jag känner. Men samtidigt måste jag få reagera när han beter sig så som jag uppfattar det illa. När hans beteende sårar mig. När han beter sig respektlöst. Jag blir så trött på hans bekräftelsebehov och ständiga jakt på kickar. Hans charm är hans stora fördel, det var den jag föll för, men den är också väldigt jobbigt när han använder den på varje kvinna han möter för att få bekräftat att han duger, för att bli sedd. Jag hade önskat att det hade räckt med min bekräftelse för honom, men här kan jag inget göra. Jag har försökt visa honom att det finns andra former än svartsjuka man kan visa sin kärlek på. Genom omtanke, genom blickar, leende, värme, omfamningar, komplimanger. Genom mina ord, handlingar och gester. Jag hoppas att han har sett och uppfattat det. De handlingarna dominerar hos mig. Inte svartsjuka. Det är hos hans fru som svartsjuka råder. Men det är inte kärlek. Det handlar bara om rädsla och kontroll. Inget att bygga en relation på. Men han kanske tror det. Jag tror någonstans att hans fru är rätt trött på honom och hans beteende. Om jag har blivit det på dessa månader måste ju hon ha blivit det efter alla deras år tillsammans. Jag tror att hon är mest rädd för att vara ensam och därför klamrar sig fast vid någon som hon inte ens egentligen älskar längre. Men hon vet nog inte om det. Han är bara en trygghet, en institution, för att slippa vara själv. Genom åren har hon visat sitt missnöje på många sätt, det har han berättat och jag tycker inte att någon av dem verkar ha varit särskilt lycklig på länge. Så varför hålla kvar?
Men den här texten skulle väl handla om mig. Jag inser sakta att jag inte kan göra något åt det här. Jag har visat vem jag är, vad jag vill. Jag önskar bara att jag släppt honom lite friare, inte tjatat på att få träffas även om det egentligen är rätt naturligt att man vill träffa den man gillar. Han har långt kvar i sin utveckling. Det kanske blir för jobbigt, jag vet inte. Jag är beredd att kämpa. Jag har tålamod. Jag kan kommunicera. Det önskar jag att vi hade gjort ännu mer. Jag har försökt prata om det som händer, oftast varit den som har tagit upp när något känts jobbigt. Han har blivit bättre på att prata känslor och relationer men det är en bit kvar. Det är svårt att kommunicera med någon som är konflikträdd, som drar sig undan och gör sig otillgänglig. Som använder tystnaden som verktyg. Det är väldigt svårt att hantera. Jag har varit ledsen många gånger. Som när han skickar ett sms eller mail istället för att ringa. Eller låter bli att svara när jag ringer. För att han inte vill han någon diskussion.
Det jag kunde gjort annorlunda är väl att inse att han är den har är och att inte ha för höga förväntningar. Att ta allt på en så grundläggande nivå som möjligt. Varit mer positiv kanske. Inte tolkat allt till min eller vår relations nackdel. Insett att han måste få tid till sin process. Insett att han behöver vara själv. Insett att hans tystnad inte har med mig att göra utan med honom själv. Inte tagit så illa vid mig. Tagit lättare på saker och ting. Jag har verkligen försökt uppskatta våra stunder tillsammans, särskilt eftersom jag har känt att jag aldrig riktigt vetat om vi ska ses igen eller inte. Jag önskar ändå att jag hade uppskattat dem ännu mer och tagit honom ännu mer för den han är. Uppskattat det han kan ge istället för det han inte kan ge. Jag menar mitt ansvar är ju att om jag väljer att leva med den här mannen så är det att välja honom som han är. Annars får jag välja någon annan som jag tror passar mig bättre. Jag tar med mig detta. Jag hoppas att jag får tillfälle att visa och praktisera mina nya insikter tillsammans med honom. Jag önskar och hoppas att jag får chansen. För det är ju honom som jag tycker mest om.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Kontrast
Vilken kontrast ändå mot för ett år sedan. Förra året vid den här tiden levde mannen jag älskar tillsammans med sin fru. Han och jag hade träffats i tre månader och det var hett och nytt mellan oss. (Det är fortfarande hett när vi ses idag men på ett annat sätt). Då kändes det som om han längtade mer efter mig. Att han ville träffa mig. Även om det var på hans villkor. Vi sågs när han kunde och ville. När han kunde smita från familjeplikterna och frun. Vi sågs dagen innan julafton, och dagen innan nyårsafton. Älskade passionerat, skrattade, pratade. Var nära. Jag fick en julklapp. Han skickade ett sms på nyårsafton. Han visade att han tänkte på mig.
Nu så här ett år senare är läget annorlunda. Definitivt. Jag räknar mig som hans flickvän. Han har sagt att han vill skiljas till frun. Har separerat och bor själv. Men vi har en time-out. Vi ses inte. Vi hörs inte. Vi är fortfarande ihop men han hör inte av sig. Det svider. Det gör ont. Inte en endaste liten hälsning. Det är som om vi inte är ihop. Det känns som om han är på väg bort. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att hans tid ifrån mig får honom att inse hur mycket han saknar mig. Jag har ångest och rädslan kommer över mig hela tiden. Tänk om han väljer henne. Tänk om han gör slut med mig. Det knyter sig i magen och det gör ont i hela kroppen då. Samtidigt vet jag att detta måste ske. Han måste välja en gång för alla. Han måste känna efter vad han egentligen vill. Vem han egentligen vill leva med. Jag vill inte vara med en man som är tveksam, som hela tiden är osäker och velar mellan två. Jag vill leva med en man som är säker på att han älskar mig, som ser fram emot att träffa mig, som är glad för att jag är en del av hans liv. Han måste komma dit. Annars går det inte. Annars kommer jag alltid att undra om han längtar efter sin fru eller om han ångrar sig.
Jag hoppas att jag har någon på min sida. Någon högre makt som styr med varsam hand så att kärleken och lyckan kommer till mig. Jag hoppas på mycket. Att poletten trillar ner hos honom. Att han inser att det han och jag har är fint, kärleksfullt, varmt och fyllt av glädje. Att vår kemi är oslagbar. Jag hoppas att han väljer mig. Och då kan jag överleva kontrasten då och nu. Jag älskar honom. Hoppas att han inser att han älskar mig och att han vill vara med mig.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Då - den sista helgen
Ibland undrar jag om jag är för smart för honom. Jag har redan tänkt ut alla möjliga scenarior som kan ske innan de sker och innan han ens har kommit dit. Som den där "sista helgen". Helgen innan time-outen. Vi hade inte setts på två veckor. Och vi har många uppslitande diskussioner. Jag försöker vara lugn men är så frustrerad över att hans skilsmässa tar tid. Inte ens papprena är påskrivna. Men i våra diskussioner kommer han många gånger tillbaka till familjen, att han inte vill såra henne, att han är backar när hon blir ledsen. Jag försöker lyssna och ge råd, ge perspektiv nästan som en psykolog. Ibland verkar det irritera honom. "Du har tänkt på allt", säger han. Jag är i alla fall lite mer känslomässigt erfaren tänker jag. För jag upplever det så. Jag är medveten om mina rädslor, mina behov, kan i alla fall hålla isär kärlek till familj och partner, det är två olika känslor. Det kan inte han. Men här kommer i alla fall en beskrivning av de två veckor som ledde fram till den sista helgen. Tunga dagar. Och hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog agerat annorlunda. Givit honom mer utrymme, varit lugnare och sagt att han ska ta den tid han behöver. Får jag chansen att göra det den 7 januari när vi ska stämma av vår time-out så ska jag göra det. Om han inte gör slut med mig då...
Vecka 48: 26/11- 2/12
Den första veckan hade jag försökt få kontakt men han skickade i princip bara ett mail och sade att han hade haft långa dagar/mycket nu eller skulle sova. Jag ringde vid kl 21 på torsdag kväll den 29/11 men han svarade inte. Han skickar ett sms tidigt fredag morgon den 30/11 att han inte hört att det ringt, att han sov och hör av sig vid lunch. Jag ringde inte sent och att säga att man sover/inte hör mobilen etc börjar allt mer kännas som undanflykter. Han ville inte ha kontakt helt enkelt, tror jag... Han ringer mig sedan vid lunch den där fredagen, det är den 30 november, och säger att han inte vill träffa mig. Han vill ta en time-out. Att han är mitt uppe det jobbiga, att han pratat med frun på måndagen, tisdagen och att han var trött nu. Att han behöver vara själv för att fokusera. Jaha, hur länge ska du vara själv då? En vecka säger han då. Vi bestämmer att ses fredagen därpå den 7/12 efter jobbet hemma hos mig. Jag skickar jag ett sms till honom på kvällen den 30/11 att jag vill prata för jag vill veta mer vad som händer. Jag hade haft svårt att ta in allt han sade i telefon. När han sade att han inte ville träffa mig så var det svårt att lyssna på resten. Han ringer upp mig och jag tycker ändå att vi har ett ganska bra samtal. Han förklarar att han träffat frun under veckan som gått. Han var där måndag kväll, att han känt sig osäker på vad han ville när han gick dit. Hon hade blivit ledsen som vanligt när han förde skilsmässan på tal, men också kommit med många anklagelser över det som hänt genom åren, samt bagatelliserat det som han upplever som jobbigt. Han säger till mig: Om jag var osäker på måndagen så kände jag mig mer säker på tisdagen.
Det lät ju bra. Även om han inte hade tagit med sig papprena till henne. Utan de hade alltså bara fortsatt att prata. Och nu har det ändå gått många månader sedan han nämde skilsmässan för henne första gången. Den 18 maj sade han att han vill skiljas. Och detta var alltså i början av december... Hon vägrar gå med på det. Och han verkar inte kunna genomföra det själv. Trots allt får jag hopp om att detta nog ändå ska gå bra. Han hade tillförsikt i rösten.
Så här i efterhand kan jag ändå undra för den här helgen, fredag 30/11 - söndag 2/11 så träffar han sin familj, och frun. Jag kan inte låta bli att undra om det var därför han inte ville träffa mig. För att han visste att han skulle träffa dem och inte ville ha någon diskussion med mig om det eller höra några invändningar från min sida. Han träffar frun hos sonen den lördagen (1/12), kort säger han, och sedan är de på samma glöggfest på söndagen den 1 advent, 2/12. Han säger att de inte hade sällskap dit eller hem, men vad han kände där vet jag inte. Jo, förresten, han vill ha helheten, det säger han sedan. Och då säger jag att han kan ju gå på glöggfest med familjen utan att han behöver vara ihop med sin fru. Det höll han med om. Men ändå känns det som han inte fattar det. Varför tror han att han måste vara fastkedjad vid en kvinna han inte älskar för att få träffa familjen?
Vecka 49: 3 - 9/12
Så går veckan. Jag tycker att det är jobbigt men ändå bra att han jobbar på sin skilsmässa. Fredagen kommer. Det är den 7 dec. Jag skickar ett sms och frågar om vi fortfarande ska ses (man vet ju aldrig, han ändrar sig ju titt som tätt) och frågar när han kommer till mig. Han svarar på sms att han kommer till mig om 40 minuter. Jag svarar att han kan ta det piano för att jag är kvar på jobbet. Med det menar jag bara att han inte behöver stressa ihjäl sig. Inget annat. Bara han nu inte struntar i mig och går på after worken for det genom huvudet. Vad tror du hände?
Mycket riktigt: två timmar senare dyker han upp hos mig. 2 timmar! Han luktar alkohol när han kommer.
- Vad lång tid det tog säger jag. Du luktar alkohol. Har du stannat någonstans på vägen, frågar jag.
- Ja, svarar han, jag gick på after worken på jobbet.
Vad arg jag blev då. För det första hade jag själv blivit tillfrågad om att gå på aw:n men tackat nej eftersom han och jag skulle ses samma tid det började. För det andra så väljer han att gå på after worken när vi har bestämt att ses. Han hör inte av sig att han blir sen utan dyker bara upp försenad, som om inget har hänt. Jag blir både ledsen och arg för jag känner att han inte prioriterar mig. Vi har inte setts på två veckor och han kommer sent för att han ska dricka med kollegorna först. Under andra omständigheter kanske jag inte hade reagerat lika starkt men nu känns allt som ett svek. Jag bara undrar om det var någon tjej som drog eller vad som hände. Han lät sig övertalas att stanna. Jag undrar om det hade hänt för några månader sedan. Ju mer jag har visat min besvikelse, frustration och ilska desto värre har han betett sig. Jag sade att jag känner mig illa behandlad. Han säger direkt att han ska gå. Då har han varit hos mig 5 min. Han är som en jävla liten pojke som vet att han beter sig illa, som flyr så fort man reagerar (jag tycker att jag har rätt att reagera, det är sunt), men han bara drar sig undan och vill inte ta ansvar eller konsekvenserna av sitt beteende.
- Du går inte härifrån förrän du har berättat för mig vad som har hänt här i veckan. Hur har det gått med din fru? Vad har sagts, vad har ni gjort?
Min röst är hög och bestämd. Jag är arg och drar in honom i köket. Han berättar att han har pratat med frun igen som vägrar skilja sig. Han har gått dit och lämnat skilsmässopappren men inget mer har hänt. Han har svårt att genomföra det. Han tar sig för pannan och vill bara gå ifrån mig. Fly. Han har svårt att lämna helheten som han uttrycker det. Familjekonstellationen. Han har hela sin ungdom med henne. Säger han. Och så säger han att han inte vill såra henne. Men du kan såra mig replikerar jag. Jag sårar henne mer, svarar han då. Jag förstår fortfarande inte vad han menar. Det går inte att jämföra eller gradera. Vi blir båda djuppt sårade av honom. Och jag kommer ständigt tillbaka till samma fråga: Varför är han så rädd för att skilja sig?
Han gick i alla fall. Då hade han bara varit hos mig i 50 minuter. Det som jag trodde skulle bli en fin fredagkväll tillsammans blev bara fruktansvärt jobbigt. Jag var jätteledsen hela kvällen och kunde inte sova. Grät och grät och grät.
Lördag 8/12
På morgonen går jag upp som i dimma. Men ändå mitt i all förtvivlan vet jag vad jag måste göra. Jag måste träffa honom. Behöver reda ut. Prata. Jag packar en hyacint, pepparkakor och ett paket (ett keramikhjärta som jag gjort själv) och sätter mig på bussen hem till honom. Snön ligger gnistrande vit. Det är knappt en människa ute. Jag knackar på. Det tar tid innan han öppnar så jag hinner tänka en miljon tankar. Att han kanske inte är hemma. Att han är hemma hos frun. Men så öppnar han dörren. Är yrvaken. Ser förvånad ut. Kom in, säger han. Han sätter på kaffe och te och så pratar vi.
- Hur var din kväll igår, frågar jag.
- Den var lugn säger han. Jag kom hit, såg på tv och gick och lade mig.
- Min natt har inte varit bra, säger jag. Jag känner mig förtvivlad och jag kände att jag behövde prata med dig. Jag undrar om det finns något hopp kvar för oss, säger jag och tittar på honom. Vill se hur han reagerar.
- Ja, det finns hopp, svarar han.
Han verkar mena det. Ändå är det något i hans kroppsspråk som jag inte vet hur jag ska tolka. En rastlöshet, en oro. Han kan knappt sitta still en minut under tiden som jag är där. Han tvättar sig, gör i ordning frukost, tar på sig. Vill iväg. Är det mig han vill ha iväg, tänker jag för mig själv. Varför vill han lämna stugan så fort? Väntar han någon eller vad är det som pågår? Vi pratar en del om gårdagen. Han berättar igen om veckan som gått. Sedan tar vi på oss ytterkläderna och går ut.
Vi tar en lång promenad vid havet. Det är bedövande vackert. Det frusna havet. Vassen som är klädd vit. Solen som glittrar och gnistrar i snön. Klarblå himmel. Vi går där bredvid varandra. Vi går nästan 2 timmar. Det är mest jag som pratar. Ventilerar min oro, rädsla, min vilja att det ska bli vi två. Min undran över vad som händer.
Han säger inte mycket. Men han säger ändå en sak: Han tycker att det är underbart att gå där med mig. Jag pratar på. Säger att jag inte vill förlora honom. Och när jag säger det brister det för mig. Tårarna börjar rinna. Han stannar och torkar dem. Men mer än så är det inte. Ingen kram, ingen kyss. Kanske för att vi är så nära hans hem. Rädd för att någon ska se. Vi följs åt.
- Jag behöver ha en time-out för att kunna fokusera på skilsmässan. Jag kan inte göra det om vi ses, säger han. Jag flyr in i vår relation då. Jag vill inte träffa dig mer den här helgen, inte förrän måndag.
- Men hur mycket ska du jobba på din skilsmässa i helgen, frågar jag. Du kommer väl ändå inte träffa henne?
Han svarar inte. Jag fortsätter:
- På söndag fyller du år. Jag skulle gärna vilja fira dig.
- Mina föräldrar kommer till stugan och ska fira mig på dagen, svarar han då.
Jag känner mig väldigt avvisad men kan förstå att eftersom ingen i hans familj känner till mig så måste han vara hemma. (Men jag tänker också att han kunde hittat på någon anledning till att inte vara hemma så slutsatsen blir att han ville vara det).Han vill hoppa på en buss in mot stan. Jag vill inte.
- Men vi har inte bestämt om time-outen ännu säger jag. Och fortsätter:
- Som du vet har jag bokat en grej för att fira din födelsedag på måndag. Hur gör vi med det?
- Jo men vi ses då säger han, jag sover över. Sedan åker jag iväg på jobb resten av veckan direkt från dig.
- Ok, svarar jag. Men jag är ledsen. Ledsen för att jag inte får vara med honom på hans födelsedag. Varför vill han inte undrar jag inom mig själv.
Vi följs åt till en butik där han hjälper mig köpa en grej. Han säger att han ska hjälpa mig installera den. Helt plötsligt mitt i all dramatik blir det plöstligt som om det är en vanlig lördag. Att vi är där tillsammans, för att leta efter en sak till hemmet. Att han är min man och jag är hans kvinna. Det hade kunnat vara ett vanligt par en vanlig lördag. Men det är vi inte. Långt ifrån. Han ringer sin son i butiken som undrar när han kommer. Han ska tydligen hjälpa till med renoveringen. Igen. Efter butiken har vi följe till en hållplats. Jag tittar på honom som om det är sista gången. För det känns som om det är det.
- Säg något snällt till mig. För att jag ska klara det som kommer, ber jag.
- Du har fin humor, säger han då. Trots den här svåra perioden så skrattar jag med dig. Det är en styrka du har.
- Så humorn är det enda som är kvar nu, av allt bra?
- Nej, säger han. Jag tycker om dig.
Sedan kommer hans buss och han springer för att hinna ifatt. Det blir bara ett snabbt hej då. Det känns som om hjärtat ska slitas ur bröstkorgen.
Jag mår väldigt dåligt resten av lördagen. Ställer in en tjejträff för jag är verkligen inte i form. Är genomtrött efter nattens vak, är ledsen. Men har ändå svårt att sova på natten och fram på småtimmarna skickar jag ett mail till honom:
Brev till mannen natt till söndag 9/12
"Jag kan inte sova och har inte gjort det på ett tag. Mår inte bra. Är orolig, ledsen och rädd. Vill inte förlora dig. Jag försöker hålla hoppet vid liv. Jobbigt med det som väntar. Mitt i allt kommer jag ändå hela tiden tillbaka till hur fint det vi har är. Fyllt av glädje och kärlek. Det är för bra för att inte våga prova. Tänker på dig. Hur underbar du är. Jag längtar efter dig och önskar så att vi fick chans till ett liv tillsammans. Det är många skratt och härliga stunder som väntar. Jag tror på oss. Hoppas att du kan göra det också. Tycker om dig. Hoppas du får en bra födelsedag. "
Han svarar inte på detta mail. Och hör inte av sig på något annat sätt under söndagen. (Vilket svin kan jag ibland tänka nu när jag skriver detta, vad fan håller han på med, men det hörde ingen)
Måndag 10/12
Vi ses måndagen den 10 december. Time-out dagen. Jag undrar över hur födelsedagen gick och han svarar att hans barn kom och hälsade på honom på eftermiddagen och att han bjöd dem på middag. Föräldrarna kom aldrig...
Vi ses måndagen den 10 december. Time-out dagen. Jag undrar över hur födelsedagen gick och han svarar att hans barn kom och hälsade på honom på eftermiddagen och att han bjöd dem på middag. Föräldrarna kom aldrig...
Så här i efterhand undrar jag om frun var med på hans födelsedag eller inte. Om de hade någon form av kontakt den söndagen. Jag har inte frågat och vet inte om jag ska. Jag har också börjat undra så här i efterhand om frun var hemma hos sonen när han kom dit på lördagen. Barnen kanske försöker para ihop dem igen. Ser till att båda är på samma ställe. Det har ju hänt. Glöggfesten och någon gång vid ett renoveringstillfälle. Det kom ju fram denna måndag.
Måndagkvällen var annars mycket fin. Han tog min hand. Han kramade mig. Kysste mig. Gick ner på knä. Var mån om att jag skulle må bra. Vi älskade. Det var fantastiskt som det alltid är. Men lite frånvarande kände jag mig trots allt tyvärr. Kommunikationen har inte varit bra mellan oss den sista tiden, jag har reagerat starkt på hans avvisande beteende och känner mig illa behandlad. Sårad. Han märker det. Och drar sig undan ännu mer.
Det kändes ändå som att han hade tillförsikt denna måndag. Att han ska klara skilsmässan. Att han vill att det ska vara vi två. Det känns länge sedan nu. Knappt tre veckor sedan. Det kan ha hänt allt eller inget på den här tiden. Han kan ha gått tillbaka till sin fru. Legat med henne igen. Eller valt att bryta upp för gott. Börjat städa upp sitt liv och ut med det förflutna. Jag hoppas så klart innerligt på det sista. Att han klarar att skilja sig. Att han vill det och att han genomför det. Den som lever får se. Idag är det lördagen den 29 dec. "Bara" 10 dagar kvar tills domen kommer.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Tankar
Träffade en kompis ikväll. Vi satt i en bar och pratade i över tre timmar. Inte med ett ord yttrade jag vilken kris jag befinner mig i. Hon pratade på. Hon tyckte nog att hon fick prata väldigt mycket. Underhållande, roligt och trevligt. Det underlättar för mig att få något att annat att tänka på. Men det känns också jobbigt att inte kunna delge förtroende. Det går inte. Hon arbetar på samma arbetsplats och så länge han inte har skilt sig vill jag inte säga något. Jag befarar att hon inte skulle vara tyst om det. Kanske om jag verkligen ber henne men det är också en ganska saftig hemlighet att gå och bära på. Jag vill inte göra så mot henne. Men det är ändå tungt. Hon är en person med kloka åsikter som säkert skulle kunna vara ett bra stöd. Men jag vågar inte berätta. Sedan när det väl är klart, oavsett utgång, ska jag tala om allt för henne. Hoppas att hon kommer förstå varför jag valde att inte berätta.
Jag skulle känna mig så dum om jag sade hur det var nu. Och sedan blev det inget. Tänk om han går tillbaka till sin fru. Då får jag leva med det. Han har visserligen separerat sedan ett antal månader tillbaka så i princip är han inte otrogen längre. Men bara det faktum att han inte skickat in skilsmässopappren ännu eller verkar vara 100 % säker på vad han vill hindrar mig från att säga något. Hade han varit säker på sin sak hade han väl inte velat ta time-out från mig. Då hade han bara skilt sig. Och vi hade kunnat leva vidare tillsammans. Just det här att han måste knuffa bort mig och skapa distans mellan oss oroar mig. Det känns som om det indikerar att han vill ha mig borta medan han känner efter var han egentligen vill och känner. Och jag befarar att han gör det genom att träffa sin fru. Jag vet inte men risken finns ju. Att han ska "känna efter" på lite närmare håll.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
The Sound of Silence
Otrohet
Hittade en bra site om otrohet.
Där resoneras det mycket om var gränsen går för otrohet. Jag kan hålla med om att när man är nyförälskad känns minsta lilla som ett svek, om han tittar för mycket på någon annan eller flörtar på julfesten... Men jag kan förstå om man efter många år tillsammans inte ser det likadant. Eller så gör man det. Jag önskar i alla fall att han kunde läsa detta.
Han har sagt att han inte ska vara otrogen mot mig. Eller rättare sagt, att han ska vara mig trogen. För inte finns inte...Bättre att säga vad man ska vara än vad man inte ska vara. Han har sagt att detta är sista gången som har gör så här. Jag tror honom faktiskt för han har mått väldigt dåligt den sista tiden. Just för att han är känslomässigt involverad i mig. Jag tror honom när han säger att han vill vara mig trogen. Frågan är bara om han klarar det. Om inte hans bekräftelsebehov blir allt för starkt. Eller om han just nu testar hur det är att vara med frun igen. Jag vill ha en trogen man. Något annat är inte acceptabelt. Inte i detta läget i alla fall. När man fortfarande är i början av en relation. När förälskelsen fortfarande är stark. Då ska det ju definitivt inte behövas bekräftelse via någon annan än inom relationen. Jag behöver inte bekräftelse från någon annan än honom. Men det verkar som om han behöver det. Önskar så han kunde gå till en psykolog och reda ut detta. Och sedan välja mig...
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Tungt
Han har inte hört av sig på något sätt. Det känns väldigt jobbigt. Han har inte tackat för julklappen heller så jag vet inte om han har fått den. Jag måste erkänna att jag kunde inte hålla mig från att åka till honom i söndags. Jag skulle ändå åt det hållet så jag tänkte att jag lämnar en liten julklapp till honom. Hade han varit hemma så hade jag hoppat över det hela men nu var han inte det så jag ställde paketet i en påse utanför hans ytterdörr. Detta var den 23:e. Han har inte hört av sig eller meddelat att han har fått den så nu vet jag inte vad som har hänt. Antingen så har han inte varit hemma i jul alls och därför inte sett den ännu, eller så har han fått den men valt att inte kontakta mig av någon anledning. Oavsett så känns det väldigt jobbigt. Men jag får skylla mig själv. Jag borde kanske inte gjort något alls utan ska bara låta honom vara ifred.
Han brukar uppskatta mina gester. Jag ville egentligen inte träffa honom utan bara visa att jag tänker på honom. Tyckte det blev en bra kompromiss att lämna en gåva utanför så kan han ta emot den när han är hemma. Men nu börjar jag tveka. Det kanske var dumt. Men gjort är gjort. Men tystnaden är svår att bära. Jag tänker på honom hela tiden och vill som sagt gärna leva i en relation med honom. Då känns det outhärdligt att inte veta vad som pågår. Om han just nu håller på att försonas med frun eller inte. Medan jag sitter här och väntar och undrar och plågas. Varför kan han inte bara berätta för frun att han har träffat en annan som han vill leva med? Är det för att han fortfarande inte har bestämt sig? Vad betyder vår relation för honom egentligen? Hur har dessa 15 månader varit för honom? Det måste ju har påverkat honom på något sätt. Hoppas att jag har gjort så pass djupt avtryck och att han har mått så bra att han inte vill lämna mig. Jag hoppas att han värdesätter vår relation så pass att han vill ha mer och inte vill släppa mig. Jag vill så gärna vara med honom. Känns som om detta blir en tung dag.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Berg- och dalbana
Det höll inte länge. Mitt nya förhållningssätt. Jo, jag vet att jag måste släppa honom fri för att han ska kunna göra sitt val men plötsligt blev jag så rädd. Igen. Jag är rädd att förlora honom. Rädd att han ska glömma den fina känsla som finns mellan oss nu när vi inte träffas. Rädd att han ska välja att gå tillbaka till frun. Rädd att han väljer bort mig.
Jag hoppas verkligen att han fattar tillräckligt med mod för att våga bryta en gång för alla. Att han vågar satsa fullt ut på en relation med mig. Jag tycker inte att det finns något att tveka på. Det är värt ett försök. Visst finns det saker som har varit jobbiga, och en del av hans beteende sårar mig, men helheten gillar jag. Jag vill i alla fall prova. Jag tycker att jag är värd den chansen. Jag tycker att vi båda är värda att bli lyckliga och må bra. Gärna tillsammans. Hoppas att han vågar. Hoppas att han inser hur bra vi det vi har är.
Den kemi, attraktion, glädje och humor som finns mellan oss är underbar och härlig. Jag hoppas att han som jag vill ta vara på det här tillfället. När man väl möter kärleken i livet finns det inget att tveka på. Det är bara att "köra". Jag vet inte hur jag ska behålla lugnet tills den 7:e. Det kändes bättre på förmiddagen men nu kommer ångesten och rädslan över mig igen. Måste försöka sova ordentligt inatt. Han är det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Jag hoppas kunna finna någon slags acceptans över att situationen är som den är.
Jag funderar lite över vår avstämningsdag. Hur resultatet kan bli. Har väl utrönt några olika alternativ:
1) Han har skilt sig - båda har skrivit på papprena och de är inskickade. Han vill fortsätta med mig.
2) Han har skilt sig - båda har skrivit på papprena och de är inskickade. Han vill inte fortsätta med mig.
3) Han har skrivit på pappren men inte hon. Men de är ändå inskickade vilket gör att det tar 6 månader innan det går igenom. Han vill fortsätta med mig alternativt han vill ändå inte fortsätta med mig. Alternativt fortsätta time-outen ett tag till.
4) Papprena är inte påskrivna men han vill fortfarande skilja sig. Behöver mer tid och vill fortsätta time-outen.
5) Han har inte kommit någon vart, behöver mer tid för att bestämma sig. Vill fortsätta time-outen.
6) Han har bestämt sig för att inte skilja sig - vill gå tillbaka till sin fru eller inte - men vill inte fortsätta relationen med mig.
Sammanfattning:
Han har bestämt sig
- vill göra slut med mig och gå tillbaka till frun
- vill fortsätta med mig - och genomför/har genomfört skilsmässan och behöver antingen mer tid ifrån mig eller inte.
- han vill inte ha någon - vill vänta med att skilja sig och leva själv
- han vill inte ha någon - skiljer sig och lever själv
Han har inte bestämt sig
- är osäker på om han vill skilja sig eller inte
- vill fortsätta time-outen
Jag hoppas så klart att han vill fortsätta med mig. Och om han behöver mer tid för att genomföra sin skilsmässa så ska han få det. Allt det kan jag stå ut med om jag vet att det blir vi så småningom.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Nytt sätt
Jag ska försöka tänka nytt nu. Omvärdera situationen för att hitta en väg ut. Jag har gråten i halsen och pendlar hela tiden upp och ner men måste börja försöka se den här time-outen som något bra.
Det kanske är bra om han har tillbringat julen med frun och familjen. För då har han fått chans att känna efter vad det är han egentligen vill. Annars kommer han bara gå och fundera på hur det skulle vara. Och bara komma ihåg alla bra stunder med dem. Och de blir lite martyrer på så sätt. Satta på piedestal. Får han vara mitt i det ser han förhoppningsvis hela bilden, både det som är bra och det som är dåligt. Märker han att gnistan finns kvar mellan frun och sig själv är det kört för mig. Men märker han att det är dött och att det enda som är bra är barnen så finns det hopp för mig, hopp för oss. Det är väl lika bra att han tar reda på vad han känner en gång för alla. Annars kommer han aldrig klara av att lämna. Och han kommer alltid att undra om han gjorde rätt om han väl lämnar (om han inte får känna efter ordentligt innan). Jag försöker ha det här förhållningssättet nu. Hur ont det än gör och hur svårt det än är. Kommer han till mig så gör han. Och då förhoppningsvis med ett rent och öppet hjärta.
Jag dagdrömmer ändå emellanåt. När jag hör steg i trappan så hoppas jag att det är han. Att han har bestämt sig. Att han ringer på min dörr och säger att nu är det klart. Nu är det vi. Jag lever på hoppet några dagar till, i alla fall fram till den 7 januari.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Då & nu - ett brev av kärlek
Jag skrev ett brev till mannen i juni där jag förklarade vad jag känner för honom. Jag skrev ut det och lade det på vänt. Måndagen den 10 december gav jag det till honom, i samband med att han fick sina födelsedagspresenter (time-out-dagen). Han har sagt att det är kristallklart vad jag känner. Att han verkligen vet det. Bra tycker jag för jag vill vara tydlig. Han har inte återkommit eller sagt något om detta brev men jag hoppas att det ska stärka honom, att han ska få energi och förstå hur bra det kan bli. Ibland tänker jag att det hade varit roligt att få något liknande tillbaka. Ett känslomässigt uttryck. Jag skulle i alla fall tycka om att höra något liknande. Eller i alla fall att det blir tydligt vad han känner och vill. Jag antar att jag får något slags besked den 7 januari när vi ska stämma av vår relation och prata om vad som hänt och hur det har gått med hans skilsmässa. Här kommer mitt brev i alla fall. Det är kärlek jag känner, om nu någon inte har förstått det.
Brev 5 juni & 10 december 2012
"Du har fått mig att tro på kärleken igen. Jag tror på oss. På vår relation. På en framtid tillsammans. Jag är/blir lycklig i ditt sällskap. Trivs med dig.
Det känns så självklart med dig. Det fungerar. Det är roligt. Det är härligt. Minsta lilla sak i vardagen känns stor när jag får uppleva den tillsammans med dig. Du gör livet roligare. Du gör mitt liv komplett. Jag känner mig hel tillsammans med dig. Det känns som om det är menat att det ska vara du och jag. Att det var därför som vi kom i varandras väg.
Jag tycker om dig mer än jag kan uttrycka i ord, och jag hoppas att jag får chansen att visa det, nu och för lång tid framöver. Jag välkomnar ett liv tillsammans med dig. Att få möta din blick varje dag och säga hur mycket jag tycker om dig skulle vara en ynnest. Smeka din kind, möta ditt leende. Livet känns som ett äventyr med dig. Roligare, mer lustfullt och fullt av humor och sensualism. Jag är övertygad om att vi skulle få en fin framtid tillsammans, att vi skulle få en kärleksfull relation.
Jag vill att du har ett bra liv - att du blir lycklig. Att du mår bra och är glad. Det är du värd. Att du får leva med någon du verkligen tycker om, för att du har valt det själv. Om jag fick chansen, skulle jag göra vad jag kan för att du ska vara lycklig, för att få vår relation att fungera. Det är för bra för att låta bli. Det känns så självklart att det ska bli vi.
Jag tror på oss, på det vi har tillsammans. Du är det bästa jag vet, det finaste jag har mött. Jag vill vara din, och jag hoppas att du vill vara min. Jag har hittat hem. I dig. Jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Jag har hittat kärleken igen. I dig."
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Då - ett brev & en riktigt dålig vecka
Att mail som jag skrev till honom måndagen den 12 november, 2012. Vet inte om det var början till den dåliga perioden men jag fick inget svar i alla fall. Hoppas inte att detta var början till slutet...
"Hej, när jag ringde igår (sön) var det egentligen bara för att säga något som jag hade tänkt på under dagen:
Jag vill uttrycka hur innerligt jag känner för dig. Jag ser en framtid med dig och jag trivs med att umgås med dig. Jag blev glad när du sade att du tycker att vår relation utvecklas och går framåt. Jag kanske inte visade det men inombords blev jag varm. Jag gillade dig från första stund och jag gillar dig mer ju mer jag lär känna dig. Jag tror på oss.
Jag tror också att det blir bättre när det gamla är avslutat och lämnat, och ditt fokus (och även mitt) kan vara på att göra vår relation djupare. Jag känner mig säker på mina känslor för dig. Du är den man som jag vill dela mitt liv med. Jag vet att du behöver tid. Jag hoppas att den tiden kan börja snart, när du har avslutat. Jag kan inte sticka under stol med att jag tycker den här situationen är jobbig - det har väl med all tydlighet framgått. Jag önskar att jag bara kunde fokusera på det som vi har, men tyvärr ligger det oavslutade i bakgrunden och maler. Säg till om det är något jag kan göra för att underlätta för dig.
Vi pratade en del om bevis i en relation, tex vigselbevis. Här vill jag förtydliga. Klart att jag har en romantisk idé/dröm om att gifta mig. Som en symbolisk gest och fint förtydligande gentemot varandra. Du har ett annat utgångsläge och jag respekterar det. Det enda "beviset" jag behöver från dig så småningom är att vi har det bra tillsammans, att vi fortsätter att trivas och göra varandra glada. Att jag känner via dina handlingar och ord att du värdesätter & tycker om mig. Min ambition är så klart att försöka göra så för dig, försöka göra dig lycklig och nöjd. Min passion för dig är stark. Jag är oerhört attraherad av dig både fysiskt och av din charmiga personlighet. Jag hoppas att jag visar det för dig på ett sätt som du mår bra av. Säg till annars. Allt som allt, du betyder så mycket för mig. Bara så du vet. Jag är glad och tacksam över att jag har träffat dig.
Jag vill i alla fall att det inte ska finnas några tveksamheter över vad jag känner. För jag är helt på det klara med vad jag vill. Jag vill ha dig. Jag tycker du är en fin och omtänksam man. Jag älskar dig och längtar efter tills vi ses nästa gång. Då vi kan kyssas och må bra tillsammans. Fina du, förhoppningsvis ses snart. Kram"
Jag vill uttrycka hur innerligt jag känner för dig. Jag ser en framtid med dig och jag trivs med att umgås med dig. Jag blev glad när du sade att du tycker att vår relation utvecklas och går framåt. Jag kanske inte visade det men inombords blev jag varm. Jag gillade dig från första stund och jag gillar dig mer ju mer jag lär känna dig. Jag tror på oss.
Jag tror också att det blir bättre när det gamla är avslutat och lämnat, och ditt fokus (och även mitt) kan vara på att göra vår relation djupare. Jag känner mig säker på mina känslor för dig. Du är den man som jag vill dela mitt liv med. Jag vet att du behöver tid. Jag hoppas att den tiden kan börja snart, när du har avslutat. Jag kan inte sticka under stol med att jag tycker den här situationen är jobbig - det har väl med all tydlighet framgått. Jag önskar att jag bara kunde fokusera på det som vi har, men tyvärr ligger det oavslutade i bakgrunden och maler. Säg till om det är något jag kan göra för att underlätta för dig.
Vi pratade en del om bevis i en relation, tex vigselbevis. Här vill jag förtydliga. Klart att jag har en romantisk idé/dröm om att gifta mig. Som en symbolisk gest och fint förtydligande gentemot varandra. Du har ett annat utgångsläge och jag respekterar det. Det enda "beviset" jag behöver från dig så småningom är att vi har det bra tillsammans, att vi fortsätter att trivas och göra varandra glada. Att jag känner via dina handlingar och ord att du värdesätter & tycker om mig. Min ambition är så klart att försöka göra så för dig, försöka göra dig lycklig och nöjd. Min passion för dig är stark. Jag är oerhört attraherad av dig både fysiskt och av din charmiga personlighet. Jag hoppas att jag visar det för dig på ett sätt som du mår bra av. Säg till annars. Allt som allt, du betyder så mycket för mig. Bara så du vet. Jag är glad och tacksam över att jag har träffat dig.
Jag vill i alla fall att det inte ska finnas några tveksamheter över vad jag känner. För jag är helt på det klara med vad jag vill. Jag vill ha dig. Jag tycker du är en fin och omtänksam man. Jag älskar dig och längtar efter tills vi ses nästa gång. Då vi kan kyssas och må bra tillsammans. Fina du, förhoppningsvis ses snart. Kram"
----
Jag fick inget svar på ovanstående mail.
Torsdagen den 15 november får jag ett annat svar från honom:
"Hej! En jobbig vecka många timmar, men jag är sån ibland att jag fokuserar för mycket på fel saker. Imorgon skall vi iväg på jobb. Vill gärna träffa dig imorgon kväll och sova över. På lördag vill R (sonen) ha hjälp på morgonen så jag måste åka tidigt ca 09 30. Vill sedan komma tillbaka på eftermiddagen, vet ej riktigt tiden. Har stor förståelse om du har andra planer, nu skall jag lägga mig framför tv en stund och sedan krypa ner för natten. Tycker om dig mycket."
När jag fck det mailet blev jag arg. Vi hade inte hörts på hela veckan, eller rättare sagt, han hade inte hört av sig till mig och när han skickade ovanstående, att han hade förståelse för att jag har andra planer kände jag mig så åsidosatt av någon anledning. Jag önskade att han hade säkerställt att han kunde få träffa mig på helgen. Det kändes inte som om jag var så viktig när han bara drar iväg ett mail torsdag kväll. Dagen innan. Men visst jag borde ha svarat. Och det ångrar jag nu. Men jag tänkte att han ringer väl eller hör av sig igen om han vill träffa mig. Det gjorde han inte. Hela fredagen gick utan någon kontakt. Hela lördagen går utan någon kontakt. På lördag kväll ringer jag honom vid 18-tiden för att se om vi kan få kontakt och ses. Han svarar inte. Han ringer inte upp... Jag mår väldigt dåligt hela helgen och undrar varför han inte hör av sig. Om han vill träffa mig så gör han väl det...
Söndag 18 november
Jag skickar ett sms på natten till söndagen för jag undrar vad som händer. Varför han inte hört av sig då vi skulle ses. Han svarar på söndag förmiddag med ett mail så här:
"Hej! Igår var jag trött och sov i soffan och när jag skulle flytta till sängen såg jag att det var ett missat samtal. Klockan var mycket och jag var trött, fredagen visste jag ej om du var hemma. Jag skall till R (sonen) under dagen men jag kan ringa på eftermidag".
När jag läste detta mailet ringde jag honom direkt. Klockan var väl runt 11 på förmiddagen. Han svarade inte...
På eftermiddagen vid 17-tiden ringer han mig. Jag är i upplösningstillstånd. Gråter och undrar varför han inte hört av sig på hela helgen. Frågar om vi kan ses för att prata. Det vill han inte. Han ska till sonen (igen) för att äta middag. Han säger att han är konflikträdd och när det blir så här drar han sig undan. Först vill han inte medge att han reagerade på att han inte fick något svar på torsdag kväll, men sedan kommer det fram att han blev trött och lite sur. Och tänkte att jag nog var arg. Och då lät han bli att höra av sig... Jag fattar inte varför. Jag sade till honom att jag borde ha hört av mig på torsdagen även om jag blev arg, att jag kunde skrivit tillbaka åtminstone att jag vill att han ska ringa. Jag bad om ursäkt för det. Men jag förklarade också att om jag missar i kommunikationen någon gång så kan han ju vara den som tar ansvaret för att den ska fungera. Jag kan inte vara själv om det. Vi måste vara två om det. Det höll han med om. Jag sade också att den här konflikten har blivit 100 gånger större än om vi hade tagit tag i den från början och pratat om det. Det höll han också med om.
Jag var väldigt ledsen i telefon. Och jag undrade då och jag undrar ibland fortfarande varför han inte ville träffa mig den där helgen och söndagen. Jag förstår inte varför han inte kunde komma till mig och prata. Även om helgen varit jobbig. Han bara drog sig undan. Det sårade mig djupt. Även om det delvis var mitt fel också. Han säger att han från sin familj är van vid att sopa saker under mattan. Att inte ta tag i konflikter. Tycker du att det är en bra strategi, kunde jag inte låta bli att fråga... (ibland borde jag vara tyst). Nej, svarar han då. Han sade också att han är mycket långsint. Och gav som exempel att han inte pratade med sin bror på över två år för en skitsak. Det oroar mig lite.
Och sedan då i november
Det var en mycket jobbig helg i alla fall. Svider fortfarande när jag tänker på det. Och ibland när jag tänker på det så inser jag någonstans att han kanske inte har några som helst problem att bryta kontakt eller avhålla sifg från kontakt...Jag är precis tvärtom. Vi träffades på måndagen efteråt. Älskade intensivt och pratade igenom det igen. Vi kom fram till att inte låta det ske igen. Att reda ut direkt. Jag trodde att vi hade rett ut allt då men det kanske vi inte hade. Han kanske upplever respektfull kommunikation som krav. Hoppas inte det. Ibland blir det fel och vår relation överlever sådana händelser. Det är jag övertygad om. Det är pausen, hans tveksamhet, och brist på skilsmässa som är det största hotet.
Sedan dess har han ju dragit sig undan och låtit bli att svara på fler mail då och då. Vi sågs helgen efter men sedan gick det två veckor där han inte ville träffa mig. För att han skulle jobba på sin skilsmässa. Och sedan kom en helg till då vi knappt sågs. Jag kallar det den sista helgen för jag kommer återkomma till vad som hände då. Och sedan kom måndagen den 10 december då vi sågs sista gången privat, älskade, hade det fint men också bestämde om pausen på fyra veckor.
Det är inte för inte att jag undrar om de där renoveringarna han har gjort åt sin son under november och början av december var något annat. Men jag försöker låta bli att tänka åt det hållet. Han var säkert där. Jag fick faktiskt en bild på sondottern från någon av gångerna. Men kanske även frun var där de sista gångerna. Hon var där en av gångerna lite kort, det har han sagt i alla fall... Men som sagt. Jag vet inte vad som har hänt. Jag vet ingenting. Efterson han dragit sig undan. Vad vet jag? Den där söndagsmiddagen till exempel. Jag hoppas att jag har helt fel när jag skriver detta. Verkligen helt fel. Att jag har uppåt väggarna fel. Är helt fel ute. Fel alltså. Men det kommer jag väl aldrig att få veta. Om det blir så att han vill göra slut med mig den dagen vi ska träffas för att diskutera vår time-out, ha en avstämning, så kommer jag fråga om hösten som varit. Om det funnits någon speciell anledning till att han har dragit sig undan eller om det bara har varit att han upplevt situationen som separerad som jobbig. Jag är en människa som vill kommunicera, prata, ventilera. Tystnad är det värsta jag vet. Att inte ha en dialog. Det känns osäkert, och det finns utrymme för en massa missförstånd etc. Jag vill prata med honom. Jag vill vara nära. Det känns som om jag kan förlora på den här time-outen. Att det ger fritt spelrum till frun... Jag hoppas så klart att det inte är så. Jag hoppas att han verkligen tar den här tiden till att frigöra sig en gång för alla från frun. Och att han sedan kommer till mig, redo för en ny relation. Fan vad dåligt jag mår.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Kramp
Mobilen ringer.
Jag får bara för mig att det är han.
Äntligen.
Och för en sekund känner jag mig helt uppfylld av förväntan och glädje.
Ser på displayen att det är någon annan.
Jag åker rakt ner i det svarta hålet.
Förmår knappt svara men jag gör det.
Samtalet blir kort.
Jag känner hur hela kroppen genomfors av smärta och besvikelse.
Tårarna kommer.
Jag kryper ihop till en boll i soffan.
Vill bara försvinna.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Faser
Jag surfar runt mycket på nätet just nu. Läser om otrohet, skilsmässa och den andra kvinnan. Jag antar att det är mitt sätt att hålla ångesten stången och bara försöka få tiden att gå. Jag hittade en bra beskrivning om skilsmässans emotionella faser. Önskar att han kunde läsa den: Finns här:
Jag skulle vilja maila detta till honom. Men jag får väl inte det.
Så som han har beskrivit fruns reaktioner så är det som att följa en manual. Särskilt känner jag igen förhandlingsfasen. Hon lovar att allt ska bli bättre, att hon nästan ska byta personligthet. Han verkar ibland gå på det. Men man är ju som man är. Jag har inte lovat honom något sådant. Jag har varit mig själv hela vägen ut. Varit rak och öppen med vad jag känner. Försökt kommunicera, och få honom att kommunicera sina känslor. Han har inte varit van vid det. Men det har sakta gått bättre. Han lider. Han säger att han aldrig mer kommer att ha två kvinnor samtidigt. Att det är för jobbigt. Tror jag det... Men välj då vill jag skrika, men det gör jag inte. Jag är väl också inne i någon av faserna. Reaktionskurvan kommer och går hela tiden. Slängs mellan hopp och förtvivlan, mellan kämparanda och uppgivenhet.
Jag har bara enormt svårt att acceptera om det nu inte blir vi. Förstår inte hur det förflutna kan ha sådan makt över honom. Han har ett gyllene tillfälle att välja lyckan i livet. Han har haft sin långa relation, fått fina barn, men inte varit glad eller harmonisk under många år. Det kan han få med mig. Om han vågar blicka framåt. Om han vågar ta vara på den här chansen. Jag har bett honom fokusera på nuet, på hur bra det känns mellan oss. Varför åker han som en jo-jo upp och ner, eller känslomässigt mellan henne och mig. Det är fint och kärleksfullt det vi har. Hans fru tycker inte ens om att kyssa honom. Föreslog särboskap för några år sedan. Hur bra är det då? Ganska talande tycker jag. Men nu när han vill lämna klamrar hon sig desperat fast vid honom... Som jag? Jag kan ju ändå känna att han tycker väldigt mycket om mig, av rätt anledningar. För att han trivs med mig och mår bra tillsammans med mig. Det har han sagt. När det gäller frun verkar det mest vara skuldkänslor, det som varit, gamla traditioner, plikten och märkliga måsten som håller fast. Han har genom årens lopp känt att det inte finns något kvar, inget att komma tillbaka till. Hur roligt är det? Hur kärleksfullt och inspirerande blir det framöver. 20 år till av plikt? Varför har han då så svårt att släppa? Jag förstår inte!
Jag längtar så jag håller på att bli tokig. Varje cell i min kropp längtar. Jag känner rent fysiskt hur mycket jag vill ha honom. Kemin mellan oss är väldigt stark och attraktionen ömsesidigt lustfylld och härlig. Jag hoppas att han kommer ihåg det. Jag hoppas att våra härliga stunder, våra fina månader tillsammans kan överväga. Och vinna över eventuella skuldkänslor och "jag måste stanna för familjens, traditionens, plikens, det förflutnas, hennes skull". Jag har sagt till honom att han kan ju inte stanna hos henne bara för att hon inte ska vara ledsen. Utan att han måste utgå från sig själv och sina känslor. Vad han vill. Det har han ju insett också. Men ändå är det så svårt. Jag undrar om det blir så att han försöker lura sig själv, eller hur man ska benämna det, ja att han försöker intala sig själv helt enkelt att han fortfarande älskar henne - för att kunna stanna. Det låter konstigt men det kanske blir enda sättet för honom. Att intala sig att det han känner för henne är kärlek och därför blir kvar. Jag har sagt till honom att det är klart att han känner för henne. De har haft goda år, uppfostrat barn tillsammans, upplevt mycket tillsammans. Det kommer de alltid ha kvar. Klart att han tycker om henne på ett plan. Men att det sedan räcker för att ha en utvecklande kärleksrelation, det är något helt annat. Den kärleksfulla kärleken verkar inte finnas kvar mellan dem. Hon vill att de ska jobba på det och har sagt att det kan bli jobbigt några år framåt, att det blir svårt. Varför funderar han ens på att vara kvar. Varför lämnar han inte bara? Han har ju mig. Ett härligt, trivsamt alternativ. Och framför allt - han gillar mig mer.
Jag vill inte ens tänka tanken att det kanske inte blir vi. Men faktum kvarstår att så kan det bli. Han svänger så. Ena stunden när han är med mig så känns det som han kommer att fullfölja skilsmässan. Men så är vi ifrån varandra, han genomför samtal med henne om skilsmässan och hon vägrar, och då mattas han av. Då blir han tveksam. Det är märkligt. Jag har frågat. Om hon hade skrivit på skilsmässopapprena så hade ni varit skilda nu. Då hade ni varit klara. Eller hur? Då hade det gått bra. Är det bara hon som ska bestämma om ni ska vara ihop eller inte vara ihop? Räknas inte det som du känner? Han har sagt att han inte älskar henne (i somras) och att han inte vill leva med henne. Att han inte är glad i hennes sällskap. Det var då. Det kanske är ändrat nu. Han kanske har funderat i höst och kommit fram till något annat. Kanske har umgåtts med henne i höst utan att berätta något. Jag tror inte det men den kontakt de trots allt har haft kanske har påverkat honom. Och om de har setts nu under julen så kanske han har ändrat sig och tror sig gilla henne igen. För att hon är en bra mamma och farmor. Och då tror han att det är värt att gå tillbaka. Snacka om att bedra sig själv i så fall.
Det som oroar mig ganska mycket är något han berättade för mig ca en vecka innan vi tog time-out. Han berättade lite om hur diskussionen dem emellan går. Hon hade sagt att hon inte vill att han ska vara kvar om han inte älskar henne. Vad svarade du på det, frågade jag. Ingenting, sade han då. Varför inte, du hade ju öppet mål då, säger jag. Om du hade sagt då - upprepat vad du sade i somras, nämligen att du inte älskar henne så hade hon ju vetat det. Då kanske hon hade skrivit på skilsmässopappren, fortsätter jag. Jag vet inte varför jag inte sade något, säger han då.
Och jag börjar undra. Är det osäkerhet, är det rädsla, är det feghet. Eller är det så att han faktiskt någonstans har känslor kvar för henne? En vecka senare när vi pratas vid han och jag - time-outdagen - säger han att han var för feg för att säga som det är till henne. Att han inte älskar henne. Men jag undrar fortfarande... Jag hoppas att det inte har svängt. Jag hoppas att han fortfarande står fast vid beslutet att skilja sig. Jag vet inte vad jag gör annars.
Det känns så sorgligt allting. Nu när jag har mött någon som det klickar med så kanske det inte blir något. Jag önskar verkligen att det blir det. För bådas skull. Jag tror ärligt talat inte han blir lycklig av att vara kvar. Jag vet i alla fall att jag skulle bli lycklig om han och jag fick chansen. Hoppas att jag får det.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Hur stärka sig själv?
En vän till mig sade att chanserna att det blir han och jag minskar radikalt genom time-out, genom avstånd, vilket så klart var det sista jag ville höra. Jag försöker trots allt se det som en chans att det blir bra till slut, men jag vet inte om jag vågar hoppas på det. Just nu går all energi åt att inte bryta ihop fullständigt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må så här dåligt. Jag får höra att jag ska försöka göra roliga saker, tänka på mig själv. Försöka stärka mig själv. Jag vet att de som säger detta menar väl och har rätt. Jag förstår det på ett intellektuellt plan. Det är bara att mina tankar och känslor sätter käppar i hjulet. Det är svårt att stärka sig själv och leva sitt liv, när det enda jag vill är att leva mitt liv med honom. Jag vet vad jag vill. Problemet är att han kanske inte vill samma sak. Känns som om jag tänker mig sjuk. Jag är sänkt. Hoppas komma upp till ytan snart. Jobb på torsdag och fredag. Han kommer i alla fall inte vara där, det är jag ändå nästan tacksam för. Att se honom, att vara så nära men ändå så långt ifrån är tortyr. Jag kan inte låta bli att tänka tanken vad som händer om det tar slut. Vi kommer då vara på samma arbetsplats. Jag har nämligen fått förlängt några månader (det är jag glad för). Men hur ska jag kunna se honom utan att börja gråta... Jag försöker hålla det ifrån mig än så länge...
Jag vill ringa honom. Jag vill fråga hur läget är. Jag vill veta om han saknar mig. Om han tänker på mig. Måste försöka släppa detta nu, några timmar i alla fall. Måste försöka få en natts sömn. Både hjärna och kropp går på tomgång. Tror jag ska be en bön ikväll. Kanske någon där uppe kan lyssna och hjälpa. Tur att jag har betalat kyrkoskatten...det kanske hjälper? :) Oj, ett skämt. Det ger mig hopp. Ska dricka lite varm mjölk nu så kanske systemet lugnar ner sig.
Om det är någon som råkar läsa detta och har något klokt råd att ge är det välkommet!
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Den enda
Jag vill inte vara den andra kvinnan. Jag vill vara den enda. Den som han älskar och vill dela sitt liv med. Den han prioriterar som nummer ett, som betyder mest för honom. Som gör honom varm och lycklig inombords när han tänker på mig. Som får honom att skratta när jag är vid hans sida. Som får honom att njuta när jag rör honom. Som får honom att känna sig som den enda och bästa mannen i sitt och mitt liv när jag säger hur mycket jag älskar honom. Om du ändå vore här...
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Waiting in vain
[Hämtat från youtube.com]
Om ödet får bestämma - Serendipity - är en söt och charmig film. Detta är en mycket vacker och vemodig låt från filmen. När du möter kärleken, den person du tror är rätt för dig, så ta chansen att bli lycklig. Låt inte rädsla eller osäkerhet göra att tillfället går dig förbi. Jag har mött mitt öde i den här mannen. Det känns i alla fall så. Jag hoppas att han tycker detsamma. Att vi är som gjorda för varandra och vågar ta steget. Att vi får en framtid tillsammans. Inget skulle göra mig mer lycklig. Om jag får bestämma.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Tystnad
Han har inte hört av sig. Någonstans hade jag ändå hoppats på en kort hälsning, ett sms eller mail. Något livstecken överhuvudtaget. Det är ändå julafton. Vi är ändå ihop. Men inte. Det svider. Jag kollar min mobil med jämna mellanrum. Loggar in på mailen men inget. Jag jobbar hårt på att inte bryta ihop. Det gör så ont. Varför hör han inte av sig? Visserligen har vi time-out, men vi har inte sagt att vi ska bryta kontakten helt. Om man bryr sig hör man väl ändå av sig? Jag har med flit valt att inte höra av mig för att han ska få lugn och ro. Det är möjligt att han väntar på bekräftelse från mig (som vanligt). Jag har ju skämt bort honom otroligt på så sätt och överöst med komplimanger och hur mycket han betyder för mig på olika sätt. Men jag tänkte att han skulle få vara ifred nu. Jag vet varken ut eller in. Vad jag än gör så känns det som om det blir fel. Men det är kanske så, vad jag än gör så kan det inte bli rätt. För det har inte med mig att göra. Det har med honom att göra.
Hade han velat höra av sig så hade han gjort det. Jag tolkar tystnaden som att han inte vill höra av sig. Vilken eller vilka anledningarna är vet jag inte. Det går bara att spekulera. Han har varit tyst i perioder tidigare. Dragit sig undan. Inte hört av sig på några dagar. Inte svarat på mail. Men det här känns annorlunda. Dagen då vi bestämde om time-outen sade han att jag gärna får höra av mig om det är något. Det är trevligt att få mail, sade han. Jo det förstår jag, svarade jag, och det är trevligt att få svar också... Han svarar ju inte så ofta. Tror jag det att det är härligt när någon skickar fina mail. Det skulle jag också tycka. Han är inte så bra på att svara men jag har någonstans accepterat det. Men nu. Julafton. Ingenting. Tystnad.
Är hemma med familjen men det är knappt jag orkar hålla skenet uppe. Ingen vet om min relation. Jag har inte sagt något eftersom han är gift. Och eftersom jag inte har vetat om han skulle skilja sig eller inte. Det är jobbigt att inte kunna ventilera. Men jag får göra det med mina vänner. Lite lagom. Även de har väl börjat tröttna på mitt ältande... Går in och gråter på toaletten. Låg innan i sängen och bara stirrade in i väggen. Går igenom allt som sades den där sista gången. Hur han såg ut, vad han gjorde, hur han bemötte mig. Han kändes varm, nära och som om han verkligen menade allt han sade. Att han trodde på oss. Att han skulle göra sig fri. Men jag undrar var han står idag. Har han svängt?
Jag är rädd för att han just nu är tillsammans med sin fru och familj. Att de firar jul och han inser att han inte vill vara utan dem. (Han tror ju han måste vara gift för att ha en relation till barn/barnbarn - trots att han sedan i somras har träffat dem utan henne och det har gått jättebra). Men det har ju krypit fram att de setts emellanåt. Dottern hade glöggfest första advent som båda var på. Det hade inte haft sällskap dit eller hem (sade han i alla fall). Men de var där samtidigt och umgicks. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad han kände då. Om han saknade henne... Eller något annat i den stilen... Han har också stött på henne hemma hos sonen som han hjälper att renovera. Hur länge eller vad som sades då vet jag ej. Om det har varit fler gånger vet jag inte. Hon har ringt honom ibland. Det har kommit fram långt efter varje samtal. Hon har skaffat sig anledningar att ringa. Bilbesiktning. Och sedan smygit in frågor om han ska flytta hem igen eller inte. Att hon vill att han ska komma tillbaka. Att hon vill att de ska jobba på sin relation. Hur han har påverkats av det vet jag inte. Men nog har han påverkats... Hur ska han kunna jobba på deras relation när han är tillsammans med mig? Vad har han sagt till henne i dessa lägen?
Han säger till mig att han vill skiljas men när han tar upp det med frun och hon blir ledsen backar han. Han orkar inte dra vidare... Han vill inte såra... Men mig kan du såra, säger jag. Det är skillnad svarar han då. Jag har sårat henne mycket mer, säger han. Hur vet han det? Går det att gradera?? Han håller mig på halster. Han håller henne på halster. Visst, de har varit tillsammans mycket längre än han och jag. Men att leva som den andra kvinnan är rätt outhärdligt under tiden som det pågår. Just att jag vet att vi är två som delar honom. Samtidigt. Han tar så lång tid på sig. Varje dag känns som en evighet. Och särskilt nu när vi inte har kontakt så är det fruktansvärt. Jag målar fan på väggen. Vet inte vad jag ska tro. Vet inte hur det slutar. Jag vet ingenting. Och jag mår så dåligt av detta. Varför kan han inte bara välja mig? Det är väl en sak om man går och drar i ett dåligt äktenskap och inte vet om man vill skiljas för att man är rädd att vara ensam eller liknande. Men nu, nu när han har träffat mig och är kär och säger att han vill leva med mig. Borde inte det ge honom styrkan att orka hela vägen. Att våga skiljas. Varför är han så bunden till henne? Varför tror han att han måste vara gift med henne för att ha en familj? Varför inser han inte att han kan ha en kärleksrelation med mig, och även en relation till barnen. Förstår han inte att det är resten av sitt liv det handlar om. Resten av vårt liv! Han säger att han är mycket gladare tillsammans med mig, att han mår bra, att han längtar. Att han är rädd att han ska bli olycklig om han stannar kvar. Att det ska bli tristess. Grått. Att det enda de kommer att prata om är vardagen, hur starkt kaffe de ska brygga... Men att det pirrar i kroppen hos honom när han träffar mig. Att han ser fram emot att träffa mig. Att han inte har tyckt om någon annan förut lika mycket som mig. Borde inte det räcka? Det måste ju räcka!
Jag har ju varit inne på att julen är en dum högtid att vara från varandra. Familjehögtiden. Banden stärks. Jag kan bara hoppas att konflikten mellan dem trots allt blir desto tydligare under julen, om de tillbringar dessa dagar ihop. Hälsar de på hos svärmor innebär det att de ska sova i samma hus, antagligen i samma rum, i samma säng. Jag mår fysiskt illa bara jag tänker på det. Och jag förstår det inte. Om det nu skulle vara så. Han har separerat från henne. Sagt att han vill skilja sig. Då åker man ju inte med frun till svärmor och firar jul. Oavsett om de vuxna barnen är med eller inte. Man måste ju kunna göra upp om att träffa barnen runt jul ändå. UTAN FRUN. Eller???? Han och jag är tillsammans. Vi har pratat om otrohet. Det är inte ok i vår relation. Och han har sagt att time-outen ska vara till skilsmässan. Inte att försöka försonas med frun. Jag tog upp det väldigt klart; att han kan inte använda den här tiden ifrån mig för att testa med henne igen. Då får han göra slut med mig först. Och det höll han med om. Men det är lätt att säga. Han kanske testar ändå. Gör som han vill ändå. Har han bedragit henne kan han lika gärna bedra mig, tänker jag i mina mörka stunder.
Jag längtar så efter honom. Jag vet inte hur jag ska överleva detta. Om han tillbringar julen med frun är det kört.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
All I want for Christmas
[Hämtat från youtube.com]
Need I say more?
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Inför jul
Jag måste erkänna att den här helgen inte blev riktigt som jag hade tänkt och hoppats på. Inte alls i närheten faktiskt. Imorgon julafton. Någonstans hade jag hoppats att han och jag kunde firat tillsammans. Eller i alla fall att vår relation hade gått in i en fas där det var stabilt och tryggt. Han har sagt att han ska vara med sina föräldrar och sedan själv. Inte vet jag. Det kan lika gärna bli så att han faller till föga och tillbringar julhelgen med de stora barnen och frun... Men om allt hade varit som vanligt mellan honom och mig hade vi ju kunnat träffas och haft det hur mysigt som helst. Jag längtar efter det. Att ha en man och en relation och börja skapa mina egna jultraditioner. Allt känns helt fel. Varje cell i min kropp säger att så här ska det inte vara. Jag vill åka till honom och säga att det är honom jag vill vara med. Inte bara på julafton utan resten av mitt liv. Men han vet redan vad jag känner. Det är inte där skon klämmer. Men varför ville han ha en time-out över jul? Dålig tajmning bara kanske eftersom det de sista veckorna har varit väldigt jobbigt...Det tycker även jag. Men distansen blir desto mer påtaglig under en högtid där familjen är i fokus och man ska tillbringa den med nära och kära. Han är min kära. Jag vill vara med honom. Visserligen så frågade jag honom hur länge han behövde vara själv. Han föreslog till mellandagarna, dvs ca två veckors tid till skilsmässan. Att vi skulle ta en avstämning då. Det var ju faktiskt jag som ifrågasatte om den tiden verkligen räckte. Och drog till med fyra veckor. Men det blir efter helgerna sade han, lite besviket verkade det som. Jag kan ju skicka ett sms om jag blir klar tidigare, säger han sedan. Ja, gör det svarade jag.
Han har inte hört av sig. Jag frågade: Om du inte hör av dig under dessa fyra veckor så ska jag inte tolka det negativt, eller hur? Nej, det ska du inte svarar han. Men jag kan inte låta bli. Varför vill han inte vara med mig på jul och nyår. Det hade ju varit hur mysigt som helst. Är detta svaret på hur det kommer att bli. Om man väljer bort någon så här så innebär det att han väljer sin fru? Eller sin familj rättare sagt. För frun har han ju tröttnat på. Det är tillgången till familjen (barn/barnbarn) som han vill ha. Ha bilden av hur en familj bör vara intakt... Jag upprepar mig. Ältar.
Vi har inte gjort slut. Vi har en time-out. Definitionen för oss är att vi fortfarande är ihop men att vi inte ska ses för att han ska kunna fokusera på sin skilsmässa och göra sig fri från det gamla. Jag är så rädd att han inte klarar det och att han ångrar sig. Eller att han blir manipulerad av frun att komma tillbaka. Att hon ska spela på deras förflutna, på deras historia, på barnen, barnbarnen... you name it. Han kanske blir svag, feg, rädd att bryta mot konventionerna. Rädd att bli den första som skiljer sig i släkten... Helvete!
Jag är bara väldigt ledsen och det känns sorgligt. Jag har svårt att glädja mig åt något dessa dagar. Imorgon är det julafton och då är det exakt två veckor sedan han var hemma hos mig och vi var nära. Det känns som en evighet sedan. Och jag vet inte hur det slutar. Jag är rädd att han under dessa fyra veckor kommer fram till att han inte vågar satsa på en relation med mig, att han tar vad han tror är den lätta vägen ut och går tillbaka...
Det måste kanske vara svårt nu. Det är kanske vår chans. Om det överhuvudtaget ska bli något bra mellan oss. Han måste få tid att verkligen känna efter vad han vill. Annars kommer det alltid hänga över honom och ligga som ett moln över vår relation och förstöra.
Om jag får önska mig något i år så är det att mannen väljer mig och slutför sin skilsmässa. Det är det enda jag önskar. Tid med honom. Tid för kärlek. Kan någon mer än jag hålla tummarna för det...
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Nära
Ikväll var det oerhört nära att jag åkte till honom. Bara för att se om han var hemma. Men jag sansade mig. Vad skulle det göra för gott? Inget alls. Jag vill så gärna åka dit och säga vad jag känner. Höra om han fortfarande tycker om mig. Jag vet inte hur jag ska hantera den här ångesten. Den lägger sig inte. Jag känner mig deprimerad och ledsen.
Fikade men en kompis idag och det kändes lite lugnare då. Jag fick annat att tänka på. Hon tyckte att hans beteende under julavslutningen var barnsligt och jag kan inte annat än att hålla med. Att han körde den stora charmoffensiven på den kvinnliga kollegan kändes ju allt annat än bra om jag säger så. Var det bara för att göra mig svartsjuk? Eller allra mest för han har ett så (sjukligt) stort behov av bekräftelse? Det sistnämnda är nog antagligen det primära motivet. Att han till varje pris måste veta och få verifierat att han fortfarande är attraktiv. Det är kanske så när man kommer upp i en viss ålder. Att det blir känsligt då. Tankar flyger genom mitt huvud. Jag tyckte att kollegan såg både smickrad och ställd ut under middagen. Kinderna var röda, hon skrattade etc, etc. De pratade djupt och intensivt många gånger. Länge. Det känns inte bra. Kan jag leva med en man som beter sig så. Eller är detta sista upploppet där han en gång för alla testar mig? Eller är det bara så här han är? Är det detta beteende som hans fru har fått stå ut med under alla år. Att i sociala sammanhang så är han som en målsökande robot efter bekräftelse. En del av mig tycker synd om honom och känner empati. Det måste till viss del vara jobbigt att ha det så, en osäkerhet inombords som jagar en. En terapeut hade nog varit rätt medicin för honom istället för att jaga tillfällig och flyktig bekräftelse... Om det blir han och jag kommer jag upprepa det för honom, att det finns en del att jobba på där. Jag kommer annars tycka det blir väldigt jobbigt att hantera det här beteende. Det vore bra om han insåg att det sårar omgivningen. Både den han är tillsammans med och det skapar ju komplikationer, frågetecken med de han flörtar med. De måste ju börja undra vad han är ute efter. En del blir säkert väldigt smickrade och vill ta chansen till ett äventyr (det har ju hänt enligt honom). En del nappar, andra gör det inte. Men ska jag bara stå bredvid och stå ut? Nej, det vill jag inte. Det kan jag inte. Jag försöker se det som att detta beteende har med honom att göra. Men oundvikligen är det jag som får ta konsekvenserna...Och det vill jag inte. En terapeut kanske hade fått honom att inse det destruktiva i hans beteende.
Jag vill få chansen att pröva att leva ett liv med honom. Att ha ett seriöst förhållande "på riktigt". Att det är han och jag uttalat både mellan varandra och utåt och att det inte finns några gamla oavslutade relationer som stör. Jag tror att det skulle bli så bra...
Jag vet inte vad jag ska göra. Att bara vänta ligger inte för mig. Jag är en person som försöker göra det jag kan, göra mitt bästa. Framför allt när jag har ett mål. Då blir jag drivande, engagerad och ganska orädd. Då gör jag det som ligger inom min förmåga för att få det som jag vill. Men här kan jag inte det. Visst, jag kan ge upp och säga att den här relationen är inget för mig. Men jag vill inte ge upp. Jag vill åtminstone få chansen att prova hur det skulle vara att leva med honom. Under "normala" förutsättningar. Den här situationen som vi befinner oss i nu är långt ifrån normal.
Senast vi sågs hemma hos mig för snart två veckor sedan kändes det som om han verkligen var på banan. Han var kärleksfull och sade att han har mer att ge. Att han vill avsluta det gamla för att sedan kunna fokusera på oss. Det kändes så klart jättebra. Men vågar jag lita på det? Det har ju svängt så många gånger tidigare. Att han blir tveksam, stoppar upp sin process, backar, flyr undan, blir paralyserad. Jag är rädd att han ska ändra sig igen och backa. Jag vet inte hur jag ska tolka hans beteende när han sade hejdå till mig efter julfesten, eller när han sade hejdå på kontoret igår. "Vi hörs". Jaha, när då?????
Jag undrar om han överhuvudtaget förstår hur svårt det här är för mig. Hur maktlös och förtvivlad jag känner mig. Hans fru känner nog likadant... Vi kanske skulle kunna stötta varandra... Nej, dåligt skämt. Ibland fantiserar jag om att skriva ett brev till henne. Och tala om vilken man hon har. Vad han har gjort och gör. Men det är inte min sak. Även om jag mörka stunder formulerar brev för mig själv. Lär väl komma här så småningom.
Men ska jag åka till honom eller inte? Ska jag ringa bara för att önska god jul på julafton. Det hade varit skönt att höra hans röst. Men förlorar jag på det? Jag vet inte vad som är bäst att göra. Han verkar ju inte ha problem med att inte träffa mig, att vi inte har kontakt. Det gör ont. Längtar han inte? Saknar han mig inte? Eller är det bara att han har fullt upp, antingen med att jobba igenom sin skilsmässa, eller med att stoppa huvudet i sanden?
Han har pratat med sin fru upprepade gånger om att han vill skiljas. Han har gått dit utan skilsmässopappren bara för att prata. Han sade att han gick dit en måndag och var osäker på vad han skulle göra. Men att han blev säker tisdagen... Två veckor senare säger han till mig att det är så svårt... Frun blir så klart uppriven och förtvivlad och säger att hon vill göra allt för att han ska komma tillbaka. Han har till slut gått dit med skilsmässopappren och lämnat dem där. Jaha, sade jag till honom när han berättade det för mig. Men om du lämnar dem där så slänger hon väl dem bara? Det tror jag inte, svarar han. Hon vill inte skiljas. Hon vill inte skriva på. Varför skickar han inte bara in pappren ändå till tingsrätten? Visst, det tar 6 månader men det är väl bättre än att det inte blir av alls. Jag har tolkat allt detta som att han är tveksam. Att han inte vet. Att det drar ut så på tiden är väl egentligen inget bra tecken, eller? Varför lämnade han bara pappren där? Första gången han beställde hem skilsmässopappren till deras gemensamma hem så slängde hon dem. Likaså när han beställde hem personbevis. Han har hämtat ut nya personbevis två gånger sedan dess. De gäller i tre månader så i januari är det dags att hämta ut igen... Om inte papprena är påskrivna och inskickade innan dess. Vad är mina odds? Inte så bra känns det. Visserligen har han ju faktiskt tagit steg framåt. Det har gått jävulusiskt sakta men bara det att han beställt hem alla papper, han har själv skrivit på, han har gått med dem till frun... Det är bra! Men nu då? Vad har hänt sedan dess?
Jag behöver hjälp:
1) ska jag ta kontakt innan den 7/1 bara för att höra hur läget är och säga att jag tycker om honom eller vänta och låta honom vara ifred tills vi har vår avstämning den 7/1?
2) vad är mina odds - någon som har en kontakt med "högre makter" som kan svara eller bara genom att läsa detta kan tolka vad som händer och sker?
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Att skiljas
Igår var årets kortaste dag men det kändes som den längsta. Jag har inte sovit många timmar inatt och kan inte koppla av. Önskar jag kunde hitta den magiska knappen som gör att axlarna åker ner från öronen och lugnet infinner sig. Är ledsen och trött.
Jag önskar han kunde läsa några av de här artiklarna som finns på nedanstående länk. Artiklar som handlar om skilsmässor. Många mår mycket bättre efter sin skilsmässa. Det är otroligt tufft att fatta beslutet och genomföra det. Processen är smärtsam på många sätt. Det är det alltid att bryta upp. Men många gånger är det mer sunt att gå än att stanna kvar i något som inte fungerar. Man läker. Man mår bättre. Till slut.
Jag skulle vilja skicka den här länken till honom men det lika bra att låta bli. Han ska få vara ifred. Det måste bli hans beslut.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Dagens pepp
Försöker hitta en mer positiv vinkling idag... Någon minut i alla fall...
Hem är där hjärtat är. Och det kan jag verkligen instämma i. Om du befinner dig med dina nära och kära så mår du oftast bra var du än befinner dig.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Oro
Klumpen i magen vill inte försvinna. Oron ligger hela tiden under ytan. Bubblar upp med jämna mellanrum. Jag får trycka ner men det går inte. Ibland slår den ut i full blom. Idag på jobbet pratade jag lite med mannen. Han frågade om jag skulle jobba i mellandagarna och jag svarade ja. Han ska vara ledig. Jag säger hej då till dig sedan sade han - som ett tecken på att jag skulle gå? Jag mötte honom senare när han var på väg. Med jackan på och hast i stegen. Han önskade mig en god jul och gott nytt. Vi hörs, sade han. Jag försökte se lugn och glad ut. Men inom mig har jag tusen frågor. Jag försökte tyda hans ansiktsuttryck men det är svårt. Såg han besvärad ut? Eller var han bara stressad? Jag undrar vad som händer. (han kanske har dåligt samvete över något, eller så mår han bara väldigt dåligt av den här situationen. precis som jag)
Gud vad jag ältar. Hela tiden. Jag undrar vad som pågår inom honom och mellan dem. Klarar han att genomföra skilsmässan nu då? Jag undrar om han kommer att tillbringa julen själv eller om han åker med sina barn trots allt. De är vuxna, alla har flyttat hemifrån så jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag kommer emellan i en småbarnsfamilj. Det skulle jag inte göra. Men nu är hans barn vuxna och har egna liv. En är gift, en har nyligen fått barn (första barnbarnet) och den tredje är snart klart med sin utbildning och är nykär. De är alla på väg i livet. Har det bra. Har fått en trygg barndom och uppväxt. Säkert med sina konflikter och problem men de har i alla fall fått växa upp med båda sina föräldrar. Nu är de stora och klarar sig själva. Det är bra. Det borde göra det lättare för honom. Men det verkar inte som om det blir det. Ibland har han sagt att det är helheten det är svårt att slita sig ifrån. Familjen. Barnen och barnbarnet. Hur ska jag konkurrera med det? Det kan jag inte och det vill jag inte. Det är två helt olika spelplaner. Ibland upplever jag honom så känslomässigt omogen. Man kan ju ha en fin relation med sina barn och barnbarn även om man är skild. Man behöver ju inte hålla ihop med en kvinna som man inte älskar, eller vara kvar i en relation som är död och destruktiv, bara för att bilden av hur "det borde vara" ska förbli intakt. Han återkommer ofta till att han har bilden av familjen - att alla ska hålla ihop och umgås och vara tillsammans. Alla ska må bra och trivas. Det är en fin tanke men det funkar ju inte alltid så. Ibland går relationer i stå. Kärleksrelationer dör och det är bättre att bryta upp än att stanna kvar och dö inombords. Det går att lämna. Det går att bli lycklig igen. Jag vet. Jag har gjort det och det har fungerat. Han verkar så rädd. Och jag kan inget göra...
Min oro är just nu att han trots allt ska följa med barnen till svärmor för att få vara med sitt barnbarn över julen. (Det är långt att åka och innebär flera övernattningar.) Men att vara tillsammans med barn/barnbarnet skulle i så fall innebära att han också tillbringar julen tillsammans med sin fru. Som han är separerad ifrån. Som han har sagt att han vill skiljas ifrån. Det skulle kännas väldigt jobbigt om det blev så. Jag hoppas att han inte åker med dem. Men visst, det är hans val. Jag kan ju inte ha en relation med en person som är tveksam, då skulle jag hela tiden vara osäker och behöva undra om han verkligen vill detta eller inte. Om han tänker på sin fru, om han ångrar beslutet att lämna eller inte.
Jävla jul som kommer emellan. Det är klart barnbarnet lockar. Att få uppleva den lillas första jul. Det förstår jag. Men priset. Är det värt det? Han kan träffa henne på årets alla andra dagar...Det hade kunnat bli vår första jul tillsammans men livet (ödet? gud? lasse kronér? all jävelskap?) - han - ville annorlunda.
Det värsta som kan hända efter den här time-outen är att han säger att han vill gå tillbaka till sin fru. Då är det verkligen kört. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. Skulle han göra det är det ju bara av rädsla. Så tolkar jag det i alla fall. Han verkar inte förstå att det är två olika relationer, kärleksrelationen till den man lever med och relationen till sina barn. Varför bakar han ihop det? Det är två skilda saker. Men visst, det beror väl på vilka referensramar man har, vilka erfarenheter och upplevelser man har med sig i bagaget. Mina föräldrar är skilda. Jag vet inte många par som lever ihop efter så många år som han och hans fru har gjort. De flesta har skilt sig och lever i nya (bättre?), och väl fungerande relationer. Han har andra referensramar. Säger att han inte vet någon som skilt sig (men det stämmer ju inte). Snarare är det väl inte lika vanligt med skilsmässor i hans familjekrets. Men att hålla ihop till varje pris. Är det värt det? Om han verkligen hade varit lycklig i sin relation hade han väl inte varit otrogen med ett antal kvinnor genom åren. Och hade han ju inte inlett det här förhållandet med mig.
Jag har frågat honom hur han mår i relationen med mig. Han säger att han mår bra, att han har roligt, det pirrar i kroppen, han ser fram emot att träffa mig, han skrattar mycket och känner sig glad. Han säger att han tycker om mig och längtar efter mig. Känner du likadant för din fru, kan jag inte låta bli att fråga. Nej, svarar han då. Längtar du efter henne? Saknar du henne? Nej svarar han då. Hon är mor till mina barn. Det är bara så det är.
Jag tycker att det är uppenbart att han inte älskar henne längre. Men kanske skuldkänslorna blir för mycket för honom. Bilden av familjen rämnar och han kanske inte klarar att vara den som är orsaken till det. Jag har många gånger tänkt att även hans fru kanske blir lyckligare av att inte vara gift med honom. Jag har fått höra hur åren har varit, hur diskussioner har gått och allt det där. Självklart har de haft många goda år men de senaste har uppenbarligen inte varit bra. Skilsmässopapper har varit framme tidigare. Separation har varit på tapen tidigare. Nu är det skarpt läge. Och jag hoppas att han håller hela vägen ut. Att han vågar och orkar skilja sig. Att han vågar se framtiden istället för att begrava sig i det förflutna. Historien kan ingen ta ifrån dem eller honom men det är dags att blicka framåt nu. Det är många år kvar att leva. Ska man inte försöka göra det bästa av dem då? Försöka bli så lycklig som möjligt?
Jag har sagt detta till honom. Och nu upprepar jag det som ett mantra för mig själv. Jag är livrädd. Jag har ingen kontroll. Jag vet inte vad han gör eller vem han är med. Jag vet inte hur utgången blir. Jag vet inte vilket beslut han kommer att fatta. Om han kommer fatta beslutet att leva med mig eller inte. Om han kommer att bli feg och gå tillbaka till henne eller inte. Det som verkar den "bekväma linjen"- att gå tillbaka till det som var förr. Men då lurar man sig rejält. Det måste ju bli ruggigt obekvämt. Han kan ju inte gå tillbaka som om ingenting har hänt. ALLT har ju hänt. Det vi har måste ju vara värt någonting. Att må bra tillsammans med någon är det bästa som finns. Det ska man vara rädd om. Ta vara på. Hur många gånger kommer den stora kärleken i livet? Det gäller att ta chansen när man får den. Man ångrar mer sådant man inte gör än det man gör. Hur ska han överhuvudtaget kunna gå tillbaka till henne efter det vi har upplevt, när vi känner som vi gör för varandra? Ska han gå på autopilot i sängen då. Hur ska han kunna ligga med henne igen. När han inte älskar henne. När han åtrår mig, Men det går kanske att "stänga av" och bara köra... Fan, fan, fan. Och hur blir det att dela en vardag med någon man har tröttnat på. Att gå upp varje morgon och se denna människa. Att sitta vid middagsbordet ihop. Att titta på tv bredvid varandra i soffan. Att gå och lägga sig i samma säng. Kan man bara stänga av? Och låtsas som om inget har hänt? Det går väl inte. Jag hoppas att han inte väljer den vägen. För sin egen skull.
Det sliter och drar inombords. Malandet håller på att dra ner mig fullständigt. Hur ska jag kunna släppa och bara försöka finna lugn och ro i stunden? Det spelar ingen roll hur mycket jag oroar mig, hur ledsen jag är - det kommer inte att påverka hans beslut. Men ibland kan jag ändå känna att jag kanske borde göra något. Kanske jag borde säga något. Ska jag åka hem till honom och förklara min kärlek. Igen. Eller bara åka förbi och önska god jul. Lämna en liten klapp på farstun som han kan glädjas åt. Han har sagt att han vill ha tid att fokusera på sitt. Jag kanske måste inse att jag inte kan göra något. Att jag inte bör göra något. Går han tillbaka till frun kanske det är lika bra han gör det nu då...
Eller så blir det så här. Han väljer varken henne eller mig. Han tröttnar på att slitas emellan två olika kvinnor som vill ha honom och ser ingen annan väg ut än att ta ett tredje alternativ. Att vara själv. Jag menar, vill han ha andra kvinnor verkar han ju ha jobbat upp en del framtida väger redan (blir illamående). Jag önskar han kunde söka professionell hjälp. Att reda ut sina problem inom sig själv istället för att jaga bekräftelse hos andra kvinnor. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna känna mig trygg med en man som honom. Som måste spegla sig i andra kvinnor hela tiden. Som skickar signaler, flörtar och är så osäker...
Helvete vad det svider. Det gör ont. Jag vill inte mer. Jag vill att han ska skilja sig och komma till mig. Ringa och säga att nu är det klart. Nu är det jag som gäller. Att han älskar mig och vill tillbringa resten av sitt liv med mig. Vad ska jag göra för att det ska bli så? Vem ska jag muta? Vem ska jag prata med? Svaret är ingen. Bara vänta, vänta, vänta...Orkar snart inte mer. Jag har läst att man får möta olika människor och situationer i livet för att man ska lära sig något om sig själv. Jag är trött på de här lektionerna. Vad ska jag lära mig nu? Att jag inte har kontroll, att jag är maktlös, att det inte finns något jag kan göra..? Att jag bara kan vänta och se och hoppas på det bästa?
Så länge han inte säger att han ska gå tillbaka till henne så finns det hopp för mig, hopp för oss. Jag klamrar mig fast vid det.
Ps. Tyvärr kan jag inte få bilderna ur huvudet hur han sitter och tittar beundrande på den kvinnliga kollegan...det svider det också. men det är mitt problem...det också...Ds
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
När är det min tur?
Ibland undrar jag när det är min tur? När ska jag få vara lycklig och leva i en harmonisk relation? Jag har hittat en man som jag tycker så mycket om men än så läggs det hinder efter hinder i vägen. Varför? För att jag ska lära mig något? För att det inte är rätt? Eller vad handlar det om?
Jag tycker att jag har varit med om tillräckligt med sorgligheter, ledsamheter och tuffa händelser för att det ska räcka nu. Nu är det min tur. Att få vara glad, att få det liv som jag alltid har drömt om och velat ha. Är detta ett steg på vägen mot det eller är detta som jag har just nu det som blir? Det räcker inte för mig. Jag tycker att jag förtjänar att få mer. Jag har försökt leva ett bra liv, vara en rättskaffens människa (för att använda ett lite ålderdomligt uttryck). Jag har ställt upp, lyssnat, varit behjälplig, vänlig, satt andra före mig själv, visat hänsyn, varit ärlig, lojal och försökt göra rätt för mig i alla lägen. Men ändå känner jag att jag får inte tillbaka. Jag ger mer än vad jag får. Hur kommer detta sig? Är det för att jag beter mig på det sätt jag gör? För att jag ibland fastnar i någon slags offerroll? Eller behöver jag ändra på mig och den inställning jag har till livet? Behöver jag ändra på mina relationer, eller de jag har relationer med? Ibland blickar jag uppåt och utbrister: Det räcker nu! Jag orkar inte mer! Jag vill inte mer. Jag har kämpat i så många år. Nu vill jag vara lycklig. Nu vill jag hitta hem. För jag tycker att jag har gjort det. I den här mannen. Men eftersom det inte är vi ännu, antar jag att det bara är en illusion eller önsketänkande än så länge... Jag vill få chansen. Få chansen till ett lyckligt liv. Ska det vara så svårt?!
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Det var det
En väldigt märklig dag är till ända. Klockan är snart halv tolv. Jag är trött men vill ändå skriva av mig för tankarna virvlar i huvudet. Vi kan börja med jobbet. Jag har försökt få förlängt på jobbet där jag är och det har fram tills idag sett ljust ut. Min period går ut den sista december så jag har aktivt försökt få förlängt eftersom jag trivs på arbetsplatsen och de verkar nöjda med vad jag gör. Jag har pratat med två olika affärsområden. Det ena erbjöd två månaders förlängning, det andra sade att de ville ha mig där men skulle återkomma som i den här veckan. Jag har inte lämnat besked till det första erbjudandet eftersom jag ville veta konkret hur länge det andra skulle innebära. Eftersom den andra chefen inte hörde av sig så ringde jag henne idag. Då får jag veta att jag kommer inte få förlängt. Och hon hade inte ens tänkt ringa mig för att meddela detta. Nej, det skulle min nuvarande chef göra. Vad är det? Om man har en diskussion med en person som lovar att återkomma så gör man ju det. Så nu vet jag inte hur det blir. Ska försöka få tag på den första chefen som erbjöd två månader och se om det erbjudandet fortfarande står kvar. Gör det inte det vet jag inte var jag ska jobba as of 1 januari. Kul... Hoppas jag får tag på vederbörande imorgon för att se vad som kan bestämmas.
Detta beskedet fick jag under eftermiddagen vilket skakade om mig ganska mycket för jag hade räknat med att börja jobba på det här affärsområdet, jag såg fram emot det, och nu blev det alltså inget. Försökte skaka av mig det hela så gott det gick för sedan var det ju ändå dags för julavslutning med enheten. Det var faktiskt väldigt trevligt. Avslappnat och god stämning. Lite nostalgiskt. Chefen berömde var och en och det var väldigt hjärtligt. Och lite vemodigt eftersom enheten efter omorganisationen på jobbet kommer splittras i tre olika arbetsgrupper. Det var liksom "sista natten med gänget".
Jag försökte fokusera på att ha roligt. Att vara närvarande och prata med den jag hade framför mig. Utan att titta för mycket på mannen. Ibland sneglade jag ändå lite för han är så vacker. Fin. Manlig. Jag kände hur jag längtar och hur mycket jag tycker om honom men jag tryckte undan det så gott jag kunde. Vi hamnade i var sin ände av bordet. Jag hade faktiskt väldigt trevligt vid min sida och med de kollegor jag satt. Det verkade han också ha. Han satt mitt emot en kvinnlig kollega som han tidigare berömt. Sista gången vi sågs för att umgås och bestämma vår time-out hade han knappt kommit innanför dörren innan han började prata om henne. Han sade "jag börjar uppskatta fler och fler sidor hos henne". Jaha, tänkte jag. Men vad trevligt att du börjar prata om en annan kvinna direkt när du kommer. Och när vi ska försöka ha en romantisk stund, den sista, kanske på väldigt länge. Den kollegan hade han mittemot sig idag och jag kunde inte undgå att se hur han skrattade och log. Och när chefen gav sin positiva feedback till henne, valde jag att titta på honom och se hur han såg ut. Jag gillade inte vad jag såg. Han såg beundrande och glad ut. Det gjorde ont. Hoppas inte att det betyder något. Hon är gift och har barn, men han kanske kan bli intresserad ändå... Att vara gift är ju inget hinder, det har ju han visat.
Bättre kändes det en stund senare när han kom och satte sig jämte mig och pratade lite. Han var ganska påverkad av alkohol, men det kändes ändå bra att det var han som sökte upp mig, Till sist var vi bara fyra kvar och gick sedan mot stan för att gå till våra respektive bussar/spårvagnar. Jag och mannen hade sällskap själva den sista biten och vi gick mellan hållplatserna som för att dra ut på tiden. Vi pratade om ditten och datten. Jag var noggrann med att inte fråga om hur det går med skilsmässan eller något som rör hans eller vår relation. Jag ville men jag tänkte att det är väl lika bra att låta bli. Har vi paus så har vi. Men vad svårt det är att inte röra vid honom, att inte sticka in armen under hans, luta mig emot honom och dra in doften av honom. Nej, istället gick vi bredvid varandra som vilka som helst. Det kändes lite sorgligt. Som om allt vi haft inte spelar någon roll. Jag vet inte var jag har honom. Jag kan inte läsa honom.
Han frågade:
-Har du skrivit till tomten ännu?
Jag svarade:
- Jag skriver varje dag men han ringer inte tillbaka. Du då, önskar du dig något? frågade jag tillbaka.
- Nej, svarar han.
- Nej, du kanske redan har allt, sade jag. Vet inte riktigt vad jag menade men han hade ju gärna fått säga att han önskade sig mig. Men det var kanske det han ville höra. Är trött på alla spel, all väntan. Varför kan han inte bara skilja sig. Jag menar. Efter så här många månader måste man ju veta vad man vill. Det var över ett halvår sedan han sade till sin fru att han vill skilja sig. Och det är ca 4 månader sedan de separerade. Vad händer nu?
När jag skulle gå till min buss kramades vi och han pussade mig på båda kinderna.
- Så du kör den franska stilen med kindpussar, konstaterar jag.
- Jag kan annat också, säger han då...
Jag vet inte vad jag ska tro. Helt plötsligt fick jag en sådan underlig känsla. Han kanske är på väg bort från mig. På väg tillbaka till sin fru. Det är så jobbigt att inte ha kontakt, att inte veta vad som händer. Hans fru kanske kör värsta övertalningskampanjen nu om att han ska komma tillbaka, att hon ska ändra sig och lovar vad som helst för att få honom att flytta hem igen. Det är så ruggigt dålig tajmning att ha en time-out i jul- och nyårstider. Det är ju en familjehögtid... Han kanske inte vill vara ensam och väljer att tillbringa julen med barnen (och frun). Alternativet att vara med mig finns ju om han hade velat men det verkar ju inte riktigt som om det är ett alternativ för honom ännu...
Eller så har han helt andra planer på gång. Nu när han inte kan få bekräftelse från mig varje dag, med mina trevliga och uppskattande sms och mail kanske han söker sig till andra, som den där kvinnliga kollegan...
Det känns inte kul det här. Och jag blir orolig. Den där känslan med kindpussarna... Jag är ledsen och orolig. Har en klump i magen som inte vill försvinna. Har svårt att sova och koncentrera mig. Kan inte sluta tänka på detta. Hjärnan känns helt överhettad...
Men jag kanske ska försöka hålla fast vid det som trots allt är positivt. Vi log mot varandra och fick fin ögonkontakt och han kom och satte sig jämte mig under middagen ett tag. V hade sällskap på slutet och fick en liten stund tillsammans. Även om inget sades så kändes det trots allt bra att gå där bredvid honom. Bara han och jag. Jag vet inte hur jag ska klara detta men jag hoppas verkligen jag gör det.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Nu - snart julavslutning
Idag är det julavslutning på jobbet. Han kommer att vara där... Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Jag vet att jag kommer ha svårt att hålla ögonen borta från honom men jag ska försöka. Jag ska försöka fokusera på mitt, ha kul och vara närvarande i stunden. Ibland försöker han göra mig svartsjuk. Jag har beredskap för det ikväll. Det är väl hans sätt att få bekräftelse. Men det är dubbelt. Han provocerar mig att bli svartsjuk och sedan blir han besvärad/arg för att jag blir det. Så jag tänker att han kanske kommer försöka med det ikväll. Nu när vi har time-out kanske han vill se om jag fortfarande bryr mig... Jag hoppas att jag klarar av att inte bli provocerad. Egentligen vill jag bara ha lugn och ro. Både i livet och i relationen. Men jag utgår ifrån att jag ska lära mig något om mig själv av det här. Om andra spelar spel ska jag inte gå på det. Och jag ska själv inte spela något. Men vad lätt det är att få med sig destruktiva mönster från barndomen. Sådana som skapats när man var barn för då fanns det inget annat som gällde. För att klara av en jobbig mamma eller pappa så anpassade man sig. "Om jag bara är tillräckligt snäll, duktig, tyst, lydig, formbar så kanske mamma inte blir så arg, eller så kanske de gillar mig..." Sådant sitter i. Men jag är så trött på det. Tänker lägga av mig den gamla filten från barndomen nu. Släppa mig själv fri. Det är dags nu. Ska bara försöka visa med mina ögon och mitt leende att jag älskar honom men låta honom vara för övrigt. Låt honom hålla på, om han nu gör det. Jag ska försöka vara stark, lugn och trygg. Ambitionen kommer vara det. Försöka åtminstone vara lugn utåt även om det är kaos på insidan. Förhoppningsvis blir det så roligt att jag inte kommer att ha tid att tänka på honom eller vad han gör eller känna efter. Det vore trevligt med några lättsamma timmar. Som bara flyter på...
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Nu - mot middag
[Foto: Lottasdagbok. En kväll på stan]
Snart dags för mig att ge mig iväg hemifrån. Ska på middag med underhållning. Jag hade bokat det till mig och mannen. Som en julklapp till honom och för att vi skulle få en trevlig upplevelse tillsammans. Men så blev det inte och det gör mig ledsen. Det är inte första gången som jag har planerat något och han har fått andra planer eller omständigheterna i vår relation har varit sådana att vi inte kan göra saker tillsammans. Jag borde vara härdad men det är jag inte.
Nu valde jag i alla fall att inte ställa in ikväll utan att gå med en vän. Jag är lite kluven. Sinnesstämningen just nu är att jag bara vill dra ett täcke över huvudet och sova tills det är dags för vårt (mannens och mitt) möte den 7:e januari. Jag orkar inte med varje dags väntan. Det är en plåga... Å andra sidan vet jag att jag behöver tänka på annat. Några roliga skratt tillsammans med en kompis kan ju ändå bli rätt trevligt. Jag försöker hålla det andra ifrån mig ett tag. Hoppas att en stunds humor kan vara rätt medicin ikväll. Tids nog kommer tankarna ändå.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Då
En vecka i november 2011
Idag åker han på semester med sin fru. Till Gran Canaria. Jag hatar det. Ska han ligga med henne då? Hur ofta då? Hur känns det för honom? Kommer han att tänka på mig? Jag går i bitar när jag tänker på det. Vet att jag inget kan göra. De ska ha en vecka tillsammans med sol och bad. Ledigt. I värme. Avklätt. Fan också! Det känns för jäkligt. Varför gör han detta? Varför bokar han en resa tillsammans med henne nu när han har träffat mig?
Vi har setts i två månader. Jag är förälskad. Han verkar också förtjust. Definitivt attraherad. Det är passion och glädje när vi ses. Vi skrattar, pratar, kysser varandra. Vi kan inte hålla händerna ifrån varandra. Men en resa. Med frun??!! Jag skriver varje dag i dig kära dagbok för att inte bli tokig...
Lördag
På väg till restaurang i Linnéstaden. Går på Andra Långgatan och passerar sexshop-butiken. Blir nyfiken. Vad kul det hade varit att botanisera lite där tillsammans med honom...
Söndag
Idag vaknade jag med en stark fysisk lust efter honom. Kroppen pirrade och jag tänkte på de härliga stunder som vi haft tillsammans. Hans kropp, hans mun, hans händer, hans läppar. Doften av hans hår. Lenheten i hans hud. Hans manlighet, hans smekningar. Jag längtar. En hel vecka kvar. Oj, oj...hur ska detta gå.
Måndag
Springer snabbt och bra. Tänker att kylan och mörkret måste besegras. Idag med motion. Det värker gott i benen. Tanken är pigg. Och hjärtat vidöppet.
Tisdag
Du nämns på jobbet idag. Hjärtat tar ett extra skutt. Men annars är min koncentration stadig och fokuserad på leverans. Mindre än en vecka kvar.
Onsdag
Vad snabbt det ändå går att skaffa sig vanor och behov. Onsdagar brukar vara "vår" dag. Förra onsdagen var du här och det var underbart. Idag är det onsdag igen och jag kan inte låta bli att tänka lite, även om jag vet att jag kanske inte borde. För att underlätta för mig själv. Idag blir det en egodag. Välbehövlig massage mot en ond nacke, långsam frukost och sätta händerna i keramik. En bara vara dag. Hade gärna "bara varit" med dig någon gång. Undrar hur det skulle vara att tillbringa lite längre tid med dig. Slippa ha ett klockslag att passa. Bara njuta. Ha kul. Uppleva. En liten stund med dig räcker dock länge och har hittills varit källa till mycket gläde. Kvaliteten är hög. Njutningen är stor. Längtan är... påtaglig. Vad jag gillar dig.
Torsdag
Ibland kommer en viss oro över mig. Att du inte ska vilja fortsätta träffa mig efter din semester. Försöker lägga dessa tankar åt sidan. Jag längtar så tills du står där utanför min dörr. Solbränd och fin. Med lysande blå ögon. Känner redan nu hur kroppen fylls av glädje vid tanken på att se dig igen. Krama dig. Känna din doft. Din värme. Jag blåser kanske upp detta för mycket. Men så är det med känslor. Det är härligt att ha dem, att känna inför någon igen. Hoppas bara att det är besvarat. Att du faktiskt tänker på mig under den här veckan. Längtar lite grann efter mig. Hade varit skönt att få höra det i så fall.
Ikväll after work. Går med en stund för att känna av läget och förhoppningsvis uppleva några goda skratt.
4 dagar kvar...
Fredag
Fredag. Förra fredagen var du här. Vi älskade. Det var bättre än någonsin. Känns länge sedan nu. Hoppas att det inte har kommit någon distans mellan oss. Ett geografiskt och tidsmässigt avstånd utan kontakt skapar förhoppningsvis inte något känslomässigt avstånd. När vi ses blir det lite som att upptäcka dig igen. Börja om på nytt. Frågan är om det kommer att fortsätta eller inte. Det kanske är utsiktslöst i längden. Jag hoppas inte det. Och jag tycker att den njutning och glädje som det är att träffa din väger upp allt annat. Här och nu. Men jag längtar så. Längtar efter din kropp, ditt leende, din värme. Ibland drömmer jag om hur det skulle vara att få prova fullt ut med dig. Mer tid, mer känslor. Se om det skulle fungera på riktigt. Men jag vet läget. Accepterar det. Tills vidare. Jag kan inte riktigt hålla ifrån mig oron om hur det blir framöver. Om det blir någon fortsättning eller inte. Men det visar sig på måndag.
Jag hoppas att vi möts och att det direkt känns bra. Att få leva ut min längtan och mina begär. Hoppas få möta din blick och se att det är ömsesidigt. Känna din åtrå och förstå att det är ömsesidigt även där. Nervöst nu. Men jag kanske som vanligt förstorar upp det hela. Det är för att jag bryr mig. Hoppas att du bryr dig om mig och längtar även du. Att jag gör det är väl mer än uppenbart. Men det är väl så, att jag är rädd att förlora dig för att jag bryr mig om dig så mycket. Jag känner att det fungerar. Det finns en väldigt påtaglig kemi mellan oss. Fysiskt fungerar det alldeles över förväntan. Jag har inte varit mer attraherad av någon än vad jag är av dig. Och det finns humor och en trivsel i umgänget som jag uppskattar. Och som jag nu saknar och vill ha mer av. Ja, ibland önskar jag att det gick att snabbspola vissa dagar så att det kunde bli måndag morgon här och nu. Att du står där nu och möter min blick. Nej, detta är inget som du ska få läsa. Jag blottar mig för mycket. Men önskan är stor att du känner likadant för mig. Vi får se hur läget är om tre dagar...
Lördag
Bara två dagar kvar tills vi ska ses. Men redan ikväll landar du på svensk jord. Åh vad jag önskar att du hör av dig innan måndag. Bara för att visa att du faktiskt längtar och vill träffa mig. Längtar efter att höra din röst. Tycker mycket om den. Lite mörk, varm, glad. Manlig. För övrigt är jag len och redo för dig. Rakningen i sig påminner om tidigare och stundande besök. En smula upphetsande faktiskt.
Idag låter jag Veronica Maggio tala (sjunga) för mig:
http://www.youtube.com/watch?v=VjZwz3yxS9I&NR=1
Söndag
Du ringde! Vad härligt att höra din röst! Kände hur jag blev glad i hela kroppen. En rush. Du verkade glad över att prata med mig. Du kommer förbi imorgon måndag. Ser fram emot det. Lite mindre kul att höra att det blir en timma. Du ska iväg på jobb resten av veckan. Känns kort efter nästan en och en halv vecka. Kanske är det för att jag har längtat så som det även blir lite jobbigt att hantera den korta tiden. Får se hur länge det går. Mycket vill ha mer. I detta fall korta underbara stunder med dig som jag av förklarliga skäl vill förlänga och utöka. Och ha mer av.
Söndag kväll: jag längar så jag håller på att bli tokig. Du kommer förbi imorgon bitti (om inget oförutsett händer). Du sade att du vill se mig i ögonen och prata lite. Hoppas vi kan göra mer än att prata... Vill ta av dig naken och känna din lena hud mot min. Vill krypa ner i sängen och kramas. Kyssa dig. Smeka dig. Känna dig inne i mig. Det är så skönt med dig. Abstinens är bara förnamnet. Hoppas vi kan ses mer i veckan. Det absolut värsta scenariot skulle vara att du säger att du inte vill träffa mig mer. Det bästa att du vill fortsätta och även utveckla. Hoppas jag kan sova inatt så jag är pigg när du kommer till mig. Längtar. Mindre än tolv timmar kvar.
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Nu
[Foto: Lottasdagbok. Vinterpromenad]
Detta första omvälvande möte skedde för snart 2 år sedan. Jag minns det som igår och det pirrar fortfarande i magtrakten när jag tänker på det. Det har hänt mycket sedan dess och jag vet inte var jag ska börja. Vi har varit tillsammans i 15 månader och det har varit både underbart, ledsamt, härligt och jobbigt. Jag har aldrig mått så bra innan. Jag har heller aldrig varit så ledsen. Att ha en relation med en upptagen man är inget jag rekommenderar. Och om jag hade vetat vad som väntade är jag tveksam över om jag hade givit mig in i det. Men nu är läget som det är. Jag älskar en gift man. Och jag vet inte hur vår framtid ser ut.
Just nu har vi tagit en time-out. För att han ska få tid själv att klara av sin skilsmässa. Han säger att han behöver det. Fokusera på att göra sig fri från frun, fri från den gamla relationen. Det var drygt en vecka sedan. Det känns som en evighet. Ingen kontakt, inga sms eller mail eller telefonsamtal. Den 7 januari ska vi mötas igen och ha en avstämning var vi står. Då har det gått exakt fyra veckor. Jag bävar och är orolig. Jag är rädd. Rädd att han inte ska vara klar. Rädd att han inte ska välja mig. Rädd för hur jag ska reagera om han säger att han behöver mer tid. Eller att han vill gå tillbaka till henne. Jag har bett honom ta vara på den här tiden för att verkligen jobba på sitt. Men tänk om han inte gör det. Tänk om han bara låter tiden gå. Tar det lugnt, är bekväm, skjuter upp. Jag är rädd att jag ska bli så arg och trött på hans beteende då att det blir jag som avslutar... Jag hoppas han har goda nyheter. Men vad händer om han inte har det. Orkar jag vänta mer?
Jag gråter en hel del. Är arg. Är förtvivlad. Är hoppfull. Det är en känslomässig berg- och dalbana utan dess like. I längden är det väl bra med en paus ifrån varandra. Att han får tid till sin process. Men det känns oerhört jobbigt. Jag undrar om han kommer att klara det. Med tanke på hur lång tid som har gått och som han redan har haft på sig att slutföra detta måste jag säga att jag undrar emellanåt. Jag hoppas så klart men säker kan jag inte vara. Jag vet att jag inte kan påverka hans beslut. Jag kan bara påverka vad jag själv kommer fram till. För detta är en time-out även för mig. Jag får tid att fundera på om detta är en relation som är bra för mig. Om den utvecklar och stärker mig. Jag har fått rådet att jag ska ta den här tiden att tänka och känna vad jag verkligen vill. Jag tycker det är svårt att stärka mig.
Någonstans vet jag så klart att jag klarar mig utan honom om jag måste - rent logiskt vet jag detta och jag har ju klarat mig i alla år fram tills nu utan honom - men tanken på att förlora honom känns tung, övermäktigt jobbig, och jag vill helst inte ens tänka tanken. Jag har ju sett hur vi ska dela livet tillsammans. Hur han och jag får njuta av varandra, glädjas tillsammans och bara vara. Jag vill inte tänka tanken att det kanske tar slut. Att han kanske inte klarar av att frigöra sig från det gamla. Men jag tänker. Hela tiden. Alldeles för mycket. På vad som ledde fram till hit. Hur han har agerat mot mig under den här tiden. Hur jag har agerat. Kunde jag gjort något annorlunda? Skulle jag har gjort något annorlunda? Varit hårdare, ställt krav på att han skulle välja tidigare, hållt upp ultimatumet framför honom och sedan gått min väg? Jag gjorde det i maj i år. Sade att jag hade fått nog. Att jag inte ville träffa honom förrän han hade valt. Då kom han tillbaka efter två dagar och berättade för mig att han sagt till sin fru att han ville skilja sig. På telefon. Han var glad och lättad. Jag blev självfallet väldigt glad, men tänkte samtidigt att det är lång väg kvar. Och mycket riktigt. Det var inte slutet på processen, det var bara början. Sedan kom reaktionen och kampen för att behålla honom kvar. Hans fru vill inte släppa honom, är villig att göra "allt". Undrar just om hon är lika villig till det om hon hade vetat att hennes man sedan över 15 månader tillbaka har en relation med en annan kvinna? Som han säger sig älska och vilja leva med? Undrar om hon hade varit lika förstående då? Och om hon hade vetat om hans tidigare snedsteg. Någonstans tror jag ändå att hon inte hade varit lika intresserad av att fortsätta äktenskapet med den vetskapen. Om hon hade vetat sanningen. Men ska hon någonsin få veta? Borde hon få veta vem han är och vad han gör och har gjort mot henne alla dessa år?
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Kärlek vid första ögonkastet
Jag har hittat den stora kärleken i mitt liv. Mr Big, Mr Darcy, mannen med stort H, the one and only... Kärt barn har många namn men det är verkligen så. Jag har träffat mannen i mitt liv. Det finns bara en hake. Han ska bara skilja sig först...
Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den här situationen. Att bli kär i en gift man. Jag är smart, välutbildad, har sunda värderingar och är en sansad och klok person. Ändå går jag och kärar ner mig i någon som redan är upptagen. För min egen del kan jag säga att jag är singel så "i princip" gör jag inte något fel även om jag hade önskat att han var fri från början. Mannen i fråga är inte kär i sin fru och har haft det dåligt ett bra tag (säger han i alla fall). Det är inget försvar men en förklaring till varför det blev som det blev. Jag blev kär, han blev kär och det var en ganska omedelbar attraktion.
Jag behöver en ventil och det blir du kära dagbok. Det är en berg- och dalbana utan dess like och jag behöver råd och stöd i det som händer och sker.
Men det är kanske lika bra att jag börjar från början så ni förstår vad det handlar om...
En dag i mars 2011
Kemin infann sig omdelbart. Jag blev, om inte kär så i alla fall oerhört intresserad, redan vid första ögonkastet. Jag kände direkt när jag såg honom första gången att "wow vilken utstrålning han har, vad snygg han är". Från början visste jag inte alls vem han var utan hade bara information om att den här personen ska jag prata med för att göra mitt jobb. Jag visste inte vem han var eller hur han såg ut. Jag hade bara ett namn. Så när jag gick utanför hans kontor, såg in genom kontorsfönstret och såg honom sitta där vid datorn, såg hans fina profil - ja då fanns det bara en sak att göra. Jag var tvungen att vända. Jag var tvungen att gå tillbaka genom korridoren till mitt rum och hämta andan. Han såg så bra ut. Hur ska detta gå tänkte jag. Hjärtat bultade snabbare och jag kände hur kinderna hade blivit varma. Jag tog några djupa andetag och resonerade med mig själv. Hallå, är du tretton år eller? Du klarar detta! Ja, han ser bra ut men, so what? Jag måste göra detta, tänkte jag för mig själv. Jag tog ett djupt andetag till, sänkte axlarna och gick mot hans rum med bestämda steg.
Kemin infann sig omdelbart. Jag blev, om inte kär så i alla fall oerhört intresserad, redan vid första ögonkastet. Jag kände direkt när jag såg honom första gången att "wow vilken utstrålning han har, vad snygg han är". Från början visste jag inte alls vem han var utan hade bara information om att den här personen ska jag prata med för att göra mitt jobb. Jag visste inte vem han var eller hur han såg ut. Jag hade bara ett namn. Så när jag gick utanför hans kontor, såg in genom kontorsfönstret och såg honom sitta där vid datorn, såg hans fina profil - ja då fanns det bara en sak att göra. Jag var tvungen att vända. Jag var tvungen att gå tillbaka genom korridoren till mitt rum och hämta andan. Han såg så bra ut. Hur ska detta gå tänkte jag. Hjärtat bultade snabbare och jag kände hur kinderna hade blivit varma. Jag tog några djupa andetag och resonerade med mig själv. Hallå, är du tretton år eller? Du klarar detta! Ja, han ser bra ut men, so what? Jag måste göra detta, tänkte jag för mig själv. Jag tog ett djupt andetag till, sänkte axlarna och gick mot hans rum med bestämda steg.
- Hej!, sade jag och klev in. Det är jag som är Lotta. Jag ska fotografera dig. Har du tid?
Jag såg djupt in i hans ögon (vad fantastiskt blå de är flög det blixtsnabbt genom huvudet). Jag brände av mitt bästa leende och höll ut min hand. Han reste sig upp. (Lång - vad bra, jag gillar långa män). Jag tog ett fast grepp om hans hand. Den var varm. Han log tillbaka, hans ögon glittrade och jag kände att jag var förlorad. Inget skulle någonsin bli sig likt igen.
To be continued...
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Dagens pepp
[Bildkälla okänd]
Detta får bli dagens pepp. Det är dock ofta inte förrän efteråt som åtminstone jag märker att det som hände, det som jag upplevde där och då var riktigt bra. Jag tenderar att uppskatta saker/händelser/personer mer i efterhand. Men det är något som jag jobbar på. Att försöka uppskatta här och nu. Att glädjas åt det som händer i stunden. Hur är det för dig? Är du bra på att ta vara på nuet?
© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
