Jag skulle nu klara att hantera händelser och personer som tidigare varit svårt för mig. För jag vet att om du säger att du respekterar vår relation och inte skulle äventyra den så litar jag på det. Och om du säger att du tycker om mig och vill vara med mig så litar jag på det. Jag skulle inte 'tjata' mig till bekräftelse. Jag skulle känna mig trygg. På samma sätt som jag bestämde mig att aldrig mer vara otrogen, lika stenhårt har jag beslutat mig för att inte agera utifrån en känsla av svartsjuka. Jag säger inte detta för att övertyga dig utan jag konstaterar bara att den här förändringen har skett hos mig, inom mig. Jag har jobbat hårt med det tack vare det som hände. För att jag själv ville ändra på det. Den här insikten har jag fått tack vare att det tog slut mellan oss. Så oavsett vad som händer framöver vill jag tacka dig för ditt mod. Jag känner att jag har blivit en bättre människa, tack vare dig, tack vare vår relation. Om det skulle bli så att vi någon gång försöker igen så skulle det bli annorlunda. Det skulle inte bli som tidigare, det skulle bli bättre. Det finns i alla fall goda förutsättningar för det om det skulle bli så att vi försökte igen, i så fall när vi båda är klara på var sitt håll, när vi stod på samma sida i boken, när vi båda var i fas.

Jag vill också tacka dig för vår tid tillsammans. Den har givit mig mycket på många olika sätt. Kärleken från min sida är stark och innerlig, har varit det hela tiden och är det fortfarande. Det har inte förändrats, mina känslor är desamma för dig. Det vill jag att du ska vara säker på.

Jag vill vänta på dig. (Men jag skulle inte vilja gå tillbaka till att ha en relation med dig under samma omständigheter igen.) (Men) Jag kan inte ha en relation med dig så länge du inte är färdig med din skilsmässoprocess. Du måste vara klar och fri först. Och inte minst du behöver ju också känna och vilja vara med mig. Skulle det visa sig att du framöver upptäcker att du fortfarande har känslor för mig och kan tänka dig att ta upp kontakten igen (förutsättningslöst) för att se vad det skulle kunna leda till så är du varmt välkommen att höra av dig.

Jag hoppas du reder ut ditt och landar i något som får dig att må bra, som får dig att bli lycklig. Du är den finaste man jag någonsin har mött. Du är värd det bästa. Älskade, ta hand om dig. Jag kommer alltid minnas dig med stor kärlek och värme.

 

C,
Hade du känslor för mig eller gjorde jag det för jobbigt för dig?
Om du hade varit fri - tycker du då att det vi hade var tillräckligt bra för att vilja ha och vilja fortsätta? 

Du sade att du önskar att du hade träffat mig när du var fri. Om du hade varit fri - hade jag varit den du ville vara med och leva med? Hade känslorna räckt då och du velat vara med mig? (om svaret är ja på den frågan så säger det dig vad du behöver veta.Då behöver du inte undra över dina känslor för mig... Då är det det gamla som spökar...

Även jag blandade ihop känslorna. När du behövde dra dig undan och jobba med din process, så blev jag osäker och trodde du ville dra dig undan mig/oss. Jag blev rädd för att du skulle börja tveka på vägen. Jag skulle tagit det lugnare och givit dig mer utrymme, givit dig mer tid och förståelse. Förlåt.

Omständigheterna kanske gjorde att du inte tilläts sörja och få det utrymme du behövde för att bli klar med din process. Jag hoppas att det bara handlar om processen och inget annat. Jag hoppas så klart att du känner för mig fortfarande och att du/vi kan hitta tillbaka till glädjen över varandra. Så småningom. För det gick så fort på slutet. Vilket får mig att tro att det mer handlar om din process än något annat. Dagen innan du träffade henne i stugan för att prata om bodelningen var du hos mig. Du kom till mig för att hjälpa mig med fågeln som hade dött. Du såg så glad ut där du kom i bilen och när vi möttes, vilket jag också sade till dig. Jag blev väldigt glad när jag såg dig svarade du. Och jag kände det. Ända in i hjärtat. Och jag blev också väldigt glad över att träffa dig. Nu blev mötet alldeles för kort. Du skulle hem igen men känslan var god. Jag kände mig lycklig och trygg. Och du verkade glad och känna för mig. Men sedan hade du ett möte med henne och allt blev förstört...

 

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

 

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Nu börjar tankarna komma till det som varit mindre bra. Men det kanske är ett steg i processen. Det har kanske hela vägen funnits tecken på din tveksamhet, att det har suttit så långt inne att skicka in skilsmässopapprena. Jag tror kanske inte det har med kärlek till henne att göra, utan handlar om en slags trygghet som har skapats under alla era år tillsammans. Då är det ju svårt att skiljas. Men när jag frågade dig i onsdags om du tänker gå tillbaka till henne och du svarar något i stil med att det går ju inte om hon har skrivit på och skickat in sina papper. Men nu frågar jag inte vad hon vill, vill du tillbaka till henne. Då svarar du att du har börjat tänka tanken och du undar varför när du är med mig och att du då blir tveksam över vad du känner för mig. Är det så viktigt att bli godkänd av henne? Din modersrespresentant? Tydligen. Men det har kanske lyst igenom en osäkerhet även från din sida hela vägen. Användandet av småord som "tror": jag tror att jag är kär i dig, eller "väl"; jag får väl . Usch jag orkar inte ens tänka på det. Huvudet känns överhettat. Är helt slut.

 

Om du är så tveksam är det ju ingen idé att det är vi. Så det var bra att du avslutade. Jag vill vara med en man som tycker om mig och som är säker på sina känslor och säker på att han vill vara med mig. Det förtjänar jag. Sedan kan ju små tvivel dyka upp då och då och man kan ändå ha det bra i en relation. Det går ju oftast över. Undrar just hur länge du hade tänkt på att avsluta. Om det var så som du sade, söndag och måndag. Och du kände dig tvungen att göra det tills hon skulle komma hem igen. Hon kom hem på tisdag kväll. Var det därför du gjorde slut med mig på onsdagen. Det känns inte som en tillfällighet. Du sade att ni inte hade setts sedan hon kom hem. Men jag formulerade mig slarvigt. Jag skulle frågat om ni hade haft kontakt. Oavsett om ni hade haft det eller inte så kändes det som om du ville få "avklarat" mig så du kunde börja fokusera på henne. Men nu är jag negativ. Det kanske var så att du var tvungen att avbryta för att du var tvungen att reda ut vad du faktiskt känner för henne. Om det finns något kvar att rädda.

 

Känns så typiskt. Sol, sommar och ledigt. Ska ni ha den tiden tillsammans nu då? Blir väl lättare att "hitta tillbaka till varandra" under sådana omständigheter. Och alla blir glada. Barnen ordnar grillfest och ni firar. Ni passar ert barnbarn och har det mysigt. Nej, jag får sluta tänka i dessa banor. Mår bara ännu sämre. Men jag tycker att det är orättvist. Förbannat orättvist. Men tycker du inte om mig tillräckligt mycket för att vilja vara med mig så har vi ändå ingen chans. Då kan det kvitta. Tyvärr. Ilskan börjar komma märker jag. Det är väl nästa steg i sorgeprocessen... Men jag längtar så. Ändå.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

 

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Nu blev jag så där himla ledsen igen. Går in i badrummet och ser din handduk hänga där. Jag klarar inte av att ta bort din handduk. Eller din tandborste. Eller fotona på dig. Jag vill inte tro att det är sant. Jag vill inte att det ska vara slut. Jag vet att det är det men jag vill att du kommer tillbaka. Fina du. Det gör så ont.

 

-----

 

Det skulle ju ändå inte gå. Om du var tveksam och undrade om du hade gjort rätt. Varje gång du träffade henne i något sammanhang kanske du skulle börja fundera. Då hade det ju ändå inte fungerat mellan oss. Jag känner bara att jag - vi - inte fick chansen på riktigt. Men det var kanske inte heller helt hundra mellan oss det sista. Känslorna för dig var och är 100% men jag var oerhört less på situationen. Jag var negativ och såg inte framåt. Jag gav en del vassa kommentarer. Jag visade kanske inte den entusiasm som jag borde ha gjort inför att träffa din barn etc. Det var för att jag inte vågade ta ut något i förskott.

 

Och så undrar jag nu varför jag inte fick vara med dig i din stuga. Varför det fortfarande var känsligt. När du nu skickat in skilsmässopappren. Då kunde jag ju fått vara med dig där. Men du ville inte att hon skulle få reda på att du träffat någon ny. Av omtanke om henne? För att hålla alla dörrar öppna? Eller av rädsla för vad barnen/andra skulle säga? Men efter resan till Rhodos visste ju dina barn om att du var där med någon. Då kunde jag ju börjat vara med dig i stugan. Och då hade jag börjat känna mig ännu lugnare. Och inte så påstridigt pratat om en resa bort. Lätt att vara efterklok. Detta är ingen ursäkt men när jag analyserar vad som hänt så vet jag ju att jag inte mådde bra och det märktes säkert på olika sätt, bland annat så som jag nu just beskrivit. Ibland så tänker jag vad som hade hänt om hon inte hade sökt upp dig förra veckan. Om vi fått den här semestern tillsammans i lugn och ro. Om skilsmässan hade hunnit gå igenom i augusti och att ni sedan hade börjat dela upp. Hade det gått bättre då? Eller hade du ändå börjat tveka när de konkreta handlingarna som att rensa, dela upp grejer och definitivt avsluta skulle genomföras? Det får vi aldrig svar på. Men jag undrar ibland... Kanske var det inte meningen att det skulle bli du och jag. Jag tror ju at det är meningen. Men tydligen inte just nu i alla fall. Jag får sätta min förhoppning och tillit till framtiden. Vänta och se får bli min nya melodi.

 

Jag vet inte hur jag ska göra med alla dessa känslor jag har. All min kärlek till dig. Alla drömmar, framtidtankar, förhoppningar, planer. Jag såg så mycket fram emot att börja leva tillsammans med dig. Som ett officiellt par. Och jag kan inte släppa alla bilder jag har. Om vad vi har framför oss. Alla roliga, spännande upplevelser. Resor, känslor, skratt och samtal. Jag vet inte vad jag ska göra med detta. Det är för mycket och för många. Går inte bara att stoppa ner i en liten ask och stänga lådan. Hela jag är som ett öppet sår just nu. Och mina känslor för dig är lika starka som vanligt. Starkare för jag vet nu vad jag går misste om. Och jag vet nu vilka mina misstag har varit. Jag önskar så att jag fick chansen igen. Jag skulle inte göra om mina misstag. Jag skulle släppa taget om oro, rädsla, ältande och ge mig hän mer. Lita på dig och låta dig vara den du är.

 

Du sade en gång för länge sedan att om det tar slut mellan oss så kommer du så småningom gå vidare och minnet av mig kommer att blekna. Det var inte så roligt att höra. För jag vill inte blekna för dig. Jag vill inte vara ett minne för dig. Jag vill vara nuet, framtiden och kärleken för dig. Jag vill vara din.

 

Jag vet att inget av det här hjälper. Du är borta och måste vara i din process. Men jag måste skriva vad jag känner för att inte bryta ihop fullständigt, för att kunna lära mig något av det här. Fan också. Det ska ju vara du och jag.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Jag känner just nu att jag vill inte ha tillbaka det vi hade. I alla fall inte det mönster som vi hade hamnat i. Den situation som var. Den här väntan och oron, att inte veta hur det skulle gå. Osäkerheten. Jag är ändå helt säker på en sak: Jag vill ha tillbaka dig. Jag vill ha tillbaka dig. När du är fri och är klar med ditt. När jag har jobbat färdigt med mitt. Då tror jag vi definitivt har en chans att bygga vidare något riktigt hållbart för framtiden.

 

Jag känner att jag har löst upp några knutar dessa dagar. Som pratet om att vara nummer 1, nummer 2. Kärleken till ens barn är fundamental och går inte att jämföra med något annat. Det vet jag sedan tidigare och jag vet det idag. Ingen kan konkurrera med kärleken till någons barn. Det är en spelplan för sig. Kärleken till ens partner är en annan spelplan. Det finns kärlek så det räcker till alla. Jag vet det. Mitt prat om att vara nummer 1 handlade om att jag vill vara nummer 1 för dig. När det gäller mig och andra kvinnor. Inget annat. Och det sade du att jag var. För en vecka sedan. Och sedan ändrades allt.

 

Jag känner också stor ruelse över en annan sak. Du frågade om du kunde flytta in hos mig till hösten. Om det skulle visa sig att du inte fick lägenheten. För du ville inte bo i stugan en vinter till. Jag blev jättreglad när du sade det, men ändå sade jag nej och att det kanske var bäst att du bodde själv först. Jag ångrar det så nu. Jag vill ju inget hellre än att bo tillsammans med dig. Men jag trodde att du kanske behövde landa någonstans innan du flyttade in med mig. Det kanske var fel. Och jag hoppas att det inte påverkade dig. Jag hoppas innerligt att det inte fick din osäkerhet att öka. Det var ju inte något som var hugget i sten. Det var ju något som vi hade kunnat prata om när det började närma sig. Jag hoppas att du inte kände att du blev avvisad för det var det sista jag ville. Men jag känner att jag var otydlig mot dig och förstår om det kunde tolkas så. Nu vill jag vara så tydlig jag kan:  Jag vill att du ska flytta in hos mig. När du är klar. Om du fortfarande vill. Jag vill att du ska veta det. Mitt hjärta och mitt hem är öppet för dig.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

"Lotta, jag gör slut nu." Orden ringer inne i mitt huvud. Hör de om och om igen. Dinafina röst. Som säger dessa ord. Det hugger i mig varje gång jag tänker på det. Som en spark i magen. Har svårt att sova. Svårt att somna in. Vaknar ofta. Och när tankarna börjar komma är det omöjligt att sova. Är så ledsen. Saknar dig så. Ja, det var modigt att du kom hem till mig. Ja, det var bra att du var ärlig. Ja, jag fick höra det som jag varit rädd för att höra hela den här tiden. Det är inte lätt. Jag kan inte sluta tänka på dig. Jag vill bara vara nära. Känns som jag drunknar. Hela kroppen är tung. Det tynger över bröstet och magen. Halsen värker. Det svider i ögonen. Kom tillbaka. Älskade. Vill inget hellre än att få en ny chans.

 

I dagens Göteborgs-Posten finns "Femkampen". Frågesporten som vi brukar göra tillsammans. När vi tävlar mot varandra. En stor källa till nöje. Man kunde få både vinst och tröstpris. Du var alltid så gullig när det gällde det. Sprang upp och hämtade tidningen på morgonen, tog en penna och frågade om jag var redo för frågorna. Det känns verkligen som vår grej. Och nu när jag ser frågorna i tidningen blir jag så ledsen. Vill ta kontakt med dig och säga att jag saknar dig. Det vill jag hela tiden, just nu känns det outhärdligt att inte göra det. Men  jag ska inte göra det. Jag vet att jag måste lämna dig ifred. Men jag längtar så efter dig. Din röst, din värme, din närhet.

 

Jag ringde dig några gånger i onsdags efter att det hade hänt. Du svarade inte. Jag talade in några förtvivlade meddelandet. Skickade ett sms och bad dig kontakta mig för jag behövde prata. Inget svar. Skickar ett mail. I torsdags morse, efter en sömnlös natt, skickar jag ett sms om hur dåligt jag mår och ber dig kontakta mig. Inget svar. Ingen kontakt. Jag skickar ett sista mail och sedan dess ingenting. Jag skriver för mig själv istället. Du är inte mottaglig. Och det är uppenbart att du inte vill ha kontakt med mig. Du har verkligen brutit med mig. Så som jag har tjatat på dig tidigare om hur du ska förhålla dig till din blivande fd fru. Inte ta kontakt eller ge några uppmuntrande signaler. Nu blir det jag som får smaka på den medicinen. Men som sagt, du har ju lärt av den bästa. Trodde bara inte att det skulle bli så här. Att du skulle göra så här mot mig. Jag hoppas innerligt att när du får tid att tänka, att du ska börja sakna mig, att du ska minnas allt bra, att du ska längta och vilja ha mig igen. Du verkar ju ha glömt allt dåligt i din förra relation - hur tristessen hade ätit dig inifrån. Men nu ser du bara det som var bra... Förhoppningsvis vaknar du upp och ser verkligheten som den faktiskt är. Förhoppningvis inser du att det är fel mellan er. Inser att det är rätt mellan oss. Att du vill vara med mig istället.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Är inne i en extremt självkritisk fas just nu. Det kanske hör till. Analyserar det jag sagt och gjort och det finns en hel del som jag inte känner mig nöjd med. Känner ruelse över en vissa saker. Önskar jag kunde hanterat annorlunda, agerat annorlunda, haft ett annat förhållningssätt. Min svartsjuka till exempel. Så totalt onödigt. Så destruktivt. Det har yttrat sig mest i kontrollfrågor och i behov av försäkringar. Att försöka veta vad du gör och vilka (kvinnor) du har träffat. Jag har frågat ut dig ibland. Och ventilerat min oro. Förstår nu att det mestadels handlar om mig själv. Min ibland svaga självkänsla. Jag skäms för att jag inte kunde lita på dig fullt ut. Jag har varit rädd för att du ska göra på samma mot mig sätt som mot henne. Att du ska vara otrogen mot mig som du var mot henne. Och jag har inte kunnat släppa den rädslan helt och hållet. Och jag har tyckt att du har varit "för trevlig" mot en del kvinnor. Sänt signaler som kan missförstås. Huruvida det är så eller inte behöver vi inte gå in på här, eller det är kanske inte ens relevant, men det har funnits tillfällen och situationer när jag haft svårt att lita på dig. När du är iväg på konferens, jag får ett sms från dig, jag svarar, men du hör inte av dig mer sedan. Och sedan berättar du att du har roat dig och dansat med andra kvinnor. Jag borde ha litat på dig. Men det har varit för svårt. I det läge som vi har varit i. När jag inte har kunnat koppla av i vår relation. Inte känt mig trygg i om det var vi eller skulle bli vi "på riktigt". Det gick troll i det hela... I mina tankar, i mitt förhållningssätt.

 

Jag har också känt att det har varit jobbigt med kommunikationen emellanåt. Att du inte varit nåbar. Men jag inser också att jag haft en del förväntningar som hade behövt justeras lite mer till verkligheten. Jag skulle inte blivit sur när du inte svarar på sms. I alla fall inte sms som inte kräver ett svar. Är det en fråga som kräver ett svar förväntar jag mig ett svar. Men skickar jag ett sms med hur mycket jag tycker om dig borde jag inte begära att du ska returnera den gesten. Jag skickar ju för att jag vill uttrycka min kärlek. Det är alltid trevligt med ett gensvar, men det är ju inte därför jag skickar. Syftet är ju att visa dig, inte att få bekräftat mig. Det inser jag nu.

 

Jag borde handlat annorlunda på vissa områden. Det enda jag vet säkert nu är att jag orkar inte vara svartsjuk mer. Jag lägger ner det. Jag mår inte bra av det. Och inte du heller. Eller vår relation. Jag vill be innerligt om ursäkt för detta. Det var inte bra av mig. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka en del ord, en hel del frågor och uttryck av misstänksamhet men det kan jag inte. Jag kan bara lära mig av misstagen och inte göra om dem igen. Och det kommer jag inte göra. Säger du att du är mig trogen så litar jag på det. Jag litar också på att du inte går över gränsen när det gäller din kommunikation eller umgänge med andra kvinnor. Jag litar på att om du blir intresserad av någon annan kvinna så talar du om det för mig och avslutar vår relation. Jag litar på att du inte inledera något med någon annan innan vi har avslutat. Så nu vet du det. Även det är för sent. Jag kommer inte göra om samma misstag igen. Det är ett hårt sätt att lära sig läxan. Men välbehövligt. Du kan äta lunch med vilken kvinna du vill. Till och med med H. Med A. Ha kul på julfesterna, konferenserna, med polarna på afterwork. Det är OK. Jag litar på dig. Jag är ledsen att jag inte gjorde det tidigare till fullo. Jag vill be om ursäkt och jag hoppas på din förlåtelse. Jag kommer inte tjata på dig om att du tittar på andra kvinnor. Visst, skulle du äta upp en annan kvinna med blicken kommer jag nog sparka dig på smalbenet ;-) , men jag kommer inte kommentera mer var du lägger din blick. Du behöver inte vara orolig längre för det. Jag kommer inte kommentera mer. Lita på det. Jag orkar inte.  Jag behöver inte se varje kvinna vi/du möter som ett hot eller fundera på om du jämför mig med henne. Jag lägger ner. Jag är färdig med det. Hoppas du förstår hur allvarlig jag är i detta. Jag gör det faktiskt mest för min egen skull. För det har fått mig att må väldigt dåligt. Visst, kommer säkert känslan av svarsjuka knacka på dörren då och då och vilja komma in. Men jag ska mota den i hamn. Den ska inte få komma till uttryck på dett sätt. För jag har bestämt mig. Och när jag väl har bestämt mig så... Jag litar på dig. Jag vill att du ska veta det. Jag litar på dig. Och jag har lärt mig min läxa.

 

Det har faktiskt när jag hårdgranskar de senaste veckorna varit lite av en nedåtgående spiral. Jag har tolkat mycket negativt. Jag har varit orolig för jobbet, om min fortsättning, och det har tagit på krafterna att inte veta om jag skulle få vara kvar eller inte. Jag har mått sämre rent fysiskt och det har också dämpat min energinivå. Då blir motståndskraften lägre. Jag märker också att jag får svårare att hantera saker, som vissa destruktiva känslor, som människor i min omgivning som jag upplever som jobbiga. I vanliga fall kan jag hantera det. När jag mår sämre går det sämre. Det är ingen ursäkt men en förklaring. Jag har haft svårare att hålla humöret uppe. All denna väntan och osäkerhet kring vår relation har tagit ut sitt pris. Och kanske var det så att när jag nu började slappna av lite, har min ilska visat sig allt mer. Ilskan och otåligheten över att behöva vänta. Jag har kanske visat mer av de känslorna för att jag faktiskt började känna mig trygg. Har du tänkt på det? Att det var ett tecken på att det började bli djupare mellan oss. För att jag var mer säker på att du skulle stå kvar, även när jag visade min ilska (likaväl som när jag visar min kärlek). Oavsett den frustration jag kände har jag hela tiden siktat mot deadlinen i augusti när din skilsmässa skulle gå igenom. Det har varit ett maraton. Och nu känns det som att allt faller den sista kilometern in mot mål. På målsnöret nästan. Det känns förjäkligt. Men jag vill att du ska veta att jag faktiskt tycker det på sätt och vis var bra att du bröt. Jag slungades ur den onda cirkeln. Jag känner mig faktiskt friare på något sätt. Tack för att du var modig att ta det beslutet. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv de senaste dagarna. Katarsis på något sätt. Självrannsakan. Nu fattas bara botgörning. Jag vet i alla fall att om det skulle bli vi igen, om du vill och om jag vill samtidigt - så skulle i alla fall dessa bitar inte få den platsen i vår relation. När din fru är ute ur bilden kommer även min svartsjuka vara ute ur bilden. Eller förresten, den är redan borta. När din fru är borta så kommer jag känna mig mycket lugnare. Och du får äta lunch med damerna bäst du vill. Jag kommer känna mig lugn i att du tycker om mig. Även om jag så klart vill att du visar det och talar om det emellanåt. Men inte på det sätt som jag tidigare "krävt". Det har också varit ett utslag av min osäkerhet. Jag kommer inte fråga dig om du tycker om mig eller inte. Jag kommer lita på att du gör det och att du visar det. Det räcker för mig.

 

Det känns för jäkligt. Men jag har också vaknat upp. Och fått mig en tankeställare.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Det känns outhärdligt emellanåt. När tankarna far iväg. Till honom. Jag undrar om han är med henne nu eller vad som händer. Jag vet att jag bara mår dåligt av att tänka så men jag är så ledsen över detta och saknar honom så. Kommer bryta ihop igen om det visar sig att de blir ihop igen. Jag vill ha honom tillbaka. Men det verkar inte som om det kommer hända. Eller det kan jag i och för sig inte veta men förutsättningarna verkar ju inte direkt de bästa när han gör slut med mig och säger att han tänkt tanken på att gå tillbaka till henne. Varför? Det känns så orättvist allting. All denna väntan som snart skulle vara över. En månad kvar tills skilsmässan går igenom. Två månader kvar till vår tvåårsdag som jag hade sett fram emot att fira. Hade skrivit upp våra månadsdagar i kalendern fram till tvåårsdagen. Jag brukar inte det för jag vill inte ta något för givet men efter vår senaste resa som kändes så bra gjorde jag det. 22, 23 och 24 mån markerade jag i min kalender under den 15:e. Det har jag fått kryssa över nu. Satans helvetes jävla skit.

 

Jag vet att vi passar för varandra. Jag känner det i varje cell. Han har ofta uttryckt hur bra han tycker det är mellan oss. Senast i måndags. Hur han känner sig uppmuntrad, att han känner glädje, att jag fått honom att tänka mm. Men då gick han redan och tänkte på slutet... Fick väl stora skälvan efter mötet med henne... Eller så vill han ta reda på vilka känslor han faktiskt har kvar för henne. Trodde han var klar med det men uppenbarligen inte. Men det är som det är. Jag kan inte göra något åt detta. Men jag längtar så. Han är så fin. Rasande snygg och attraktiv. I mina ögon den mest attraktiva man jag mött. Kemin mellan oss var också ganska omedelbar och har fortsatt vara intensiv så jag vet att det är ömsesidigt. Jag pendlar verkligen nu. Från insikt och acceptans till varför hände detta - förtvivlan - ifrågasättande. Och hela tiden med en saknad och längtan som slår igenom. Känns som jag aldrig kommer att ta mig igenom detta. Det kommer jag ju göra så småningom men just nu känns det långt bort. Och så kan jag inte låta bli att undra hur han mår nu. Jag hoppas att han inte  har det för jobbigt. Jag hoppas att han orkar ta sig igenom sitt. För mitt iallt detta vill jag ändå att han ska må bra. Han är värd det. Han är värd det  bästa, att vara lycklig. Även om han ibland inte verkar tro det själv.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Om det nu ska vara någon mening med någonting, med detta jag går igenom nu, med all den smärta jag känner, så måste jag använda den här situationen nu till att arbeta med mig själv. Jag behöver bli fri från mina 'demoner', mina hang-ups. Jag har ett alldeles för stort kontrollbehov, både på mig själv, situationer och andra människor. Det som går att påverka är värt att lägga energi på men det som inte går att påverka är bättre att lämna därhän. Jag kan inte kontrollera andra, hur de ska agera eller känna. Jag kan heller inte lägga allt på mig. Dvs tro att om jag bara gör si eller så så kommer jag att bli omtyckt eller uppskattad. Mitt nuvarande behov av att göra rätt, rädslan för att göra 'fel' är både hämmande och skapar ångest och oro. Att hela tiden behöva vara vaksam på omgivningen; Hur reagerar de nu? Vad tycker de om mig nu? Det är tröttsamt. Och fel fokus.

 

Självklart vill jag som de flesta andra bli omtyckt, men jag måste börja med att tycka om mig själv bättre. Jag duger som jag är. Fatta det. Jag har skrivit en del om att han ska jobba med sig, men jag borde fokusera mer på vad jag kan jobba med hos mig själv. Säg nu att han skulle komma tillbaka. Det är kanske överhuvudtaget inte en möjlighet, men om man ponerar att det blir så, om han kommer tillbaka och vill göra ett nytt försök och jag då också vill det, och jag då fortfarande går omkring och är osäker, rädd för att förlora honom, rädd för att inte vara rätt, så blir det ju ändå inte bra. Han kanske, jag tror knappt att jag skriver detta, har gjort mig en tjänst. Jag har fått en möjlighet att utvecklas, att förlösa något inom mig själv. Inget av det här tar bort smärtan. Inget av det här tar bort saknaden efter honom. Men om det nu ska finnas någon mening i den här förbannade jäkla smärtan så får jag försöka göra något åt det. Ta vara på chansen att utveckla mig själv.

 

Jag vill förändra vissa delar av mig själv för jag märker ju att det inte håller. Sedan har väl vissa bitar triggats igång lite extra eftersom det rent krasst har varit en osäker situation. Det gick lång tid innan han ens separerade, ännu längre tid innan han skickade in sina papper. Och jag hör ju fått höra emellanåt att han inte vet om han är kär i mig eller inte. Men den sista tiden, sedan papprena skickades in och nu när vi tagit andra steg framåt som att resa tillsammans, som att han börjat berätta om mig för vänner, att hans barn vet om att han rest iväg med en vän, och senast förra veckan fick frun veta att han träffat någon han var kär i. Så jag började känna mig lite lugnare även om jag också tyckte att processen hade tagit alldeles för lång tid. Men nu var vi äntligen på rätt väg. Han hade börjat värdera deras tillgångar. De hade inlett uppdelningen av bohaget. Och, det är bara en månad kvar tills skilsmässan går igenom. Men ändå har det hela tiden funnits en oro hos mig över om det verkligen ska gå vägen. I augusti måste han ju bekräfta återigen att han vill skilja sig och jag har inte velat 'ropa hej' förrän detta var gjort. Jag har till och med frågat honom om han kommer ta det där sista steget och han svarade då ja. Så kommer dråpslaget. När det är så nära slutförandet. Eller kanske just därför det är så nära slutet på hans skilsmässoprocess. När hans fd (dock fortfarande rent juridiskt hans fru) tog kontakt med honom förra veckan och ville träffa honom för att även hon har förstått att det var slut så tror jag han fick lite panik. Kanske blev det inte verkligt för honom förrän då. Och det rörde upp en massa känslor som har gjort honom förvirrad. En känsla av otrygghet, tankar och känslor kring det som varit. Saker som har gjort att han börjat tveka inför mig. Oavsett vilket är det ju uppenbart att han inte är klar med sin process (och kanske inte heller den relationen) och då har vi ändå ingen riktig chans.

 

Jag längtar efter honom och hade önskat att läget var annorlunda. Men nu är det som det är. Jag börjar så smått acceptera det. Jag gråter fortfarande mycket. Jag sörjer oerhört. Jag fasar lite för hur det ska gå att träffa honom på jobbet. Av det enkla skälet till att alla mina känslor kommer bubbla upp till ytan då. Min kärlek är väldigt stark och så klart kommer jag känna det när jag ser honom. Samtidigt blandas det med smärtan av att vi inte är tillsammans längre. Jag vet ju hur härligt det är att se honom och att vara med honom. Jag vet hur fin han är, hur charmig och rolig han är, och att då se honom på nära håll men ändå vara så långt ifrån blir plågsamt. Jag tycker så mycket om honom. Men att hela tiden gå och tro att lösningen ligger i att han ev skulle komma tillbaka får jag jobba med. Jag kan överhuvudtaget inte påverka det. Och det kanske visar sig till slut att det inte är lösningen, jag vet inte. Men nu är läget så här. Han gör det han måste göra på sitt håll. Och jag får försöka göra det jag kan på mitt. Jag måste fokusera på det jag kan påverka, min egen utveckling framåt. Men hoppet om en återförening kan jag inte släppa.

 

Men oavsett det så kan jag försöka bli fri från de mönster som inte är bra för mig så att nästa gång jag går in i en relation, förhåller mig bättre till vissa delar. Så att jag inte behöver se nästan varje kvinna som kommer i närheten av mannen/honom som ett hot. Att han kan prata, skratta och vara trevlig mot andra kvinnor utan att jag ska bli orolig att han flörtar eller är intresserad av dem. Jag orkar inte hålla på så. Jag måste fatta att om han vill vara med mig så är han det. Och vill någon vara otrogen så är den personen det. Jag kan inte kontrollera bort den risken. Jag har en hel del kvar att lära. Och jag tror att det kommer att gå. Det känns så för jag vill inte hamna i en liknande situation igen, eller rättare sagt så vill jag inte gå omkring och ständigt oroa mig i en relation utan försöka mer ta vara på de goda stunderna och ännu mer se till det som är bra, till det som fungerar. 

 

Han verkar bara minnas deras goda stunder, hennes bra sidor. Verkar ha förträngt allt det dåliga. Alla deras svackor, all den ångest och instängdhet han kände vid årskiftet då han bodde hemma hos henne igen två veckor. Då han kände sig säker på att det inte var något kvar där för honom. Vad hände med det? Det finns ju trots allt tydliga skäl till varför han vill skilja sig... Men visst är det så att han har kommit på att han älskar henne och vill göra ett nytt försök så är det så. Jag kan inte påverka det. Hur ont det än gör.

 

Det första jag tänker på är dig när jag vaknar. Och så kommer smärtan. Somnade halv två, vaknar halv sju. Tänker på dig och vad som hänt. Jag kan fortfarande inte ta in det. Vi har sex på måndagen, du säger att du tycker om mig, till och med säger att du älskar mig i bilen, kramar och pussar mig. Och så på onsdagen kommer du bara hem till mig och gör slut. Jag får inte ihop. Jag önskar att du kunde förklara lite mer för mig vad det var som gjorde att du tog det steget, att du fattade det beslutet. Om du har möjlighet skulle jag vara tacksam för det. Älskade C. Jag vill inte ge upp. Jag älskar dig.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Jag önskar att du hade pratat med mig innan. Att du hade förvarnat mig. Att du hade tagit upp dina tveksamheter med mig så att vi kunde samtalat om det. Rett ut det. Löst situationen tillsammans. Utan att du skulle behöva gå din väg. Det är ju så man gör. Pratar igenom, hittar en lösning och går vidare tillsammans. Hade jag önskat i alla fall.

 

Det kändes så konstigt abrubt. Det verkade som du hade laddat för att säga "Lotta, jag gör slut nu". Du hade knappt kommit innanför dörren. Jag stod i sovrummet. Du pratade rakt ut i luften i hallen/vardagsrummet. Hade fortfarande på dig skorna. Vi såg inte ens på varandra. Du såg inte ens på mig...mötte inte min blick. Det känns. Men du ville väl bara få det ur dig. Det jobbiga.

 

Jag tror tyvärr inte att det är en slump att detta kommer nu. En månad innan skilsmässan går igenom. En vecka efter att du mött din fru igen och då ni har pratat i flera timmar... Där ni gjorde upp vem som skulle få lägenheten och vem som skulle få stugan. Hon frågade om du hade träffat någon annan - du svarade ja. Hon frågade om du var kär - du svarade ja. Du svarade ja. Du är alltså kär i mig. Men ändå blir det så här. Vad fick det mötet dig att känna egentligen? En skilsmässa är upprivande. Slitsam. Var det för att hon äntligen har fattat att du inte kommer tillbaka och att även hon ville få ett slut på det hela som det blev jobbigt för dig? Att hon hade släppt dig? Ville gå vidare. Du sade att hon ville få slut på det hela, få uppdelningen klar. Blev du rädd då? För att den invanda trygghet som du varit van vid försvann? Det är ovant. Det är ny mark. Men du och jag skapar ny trygghet tillsammans. Om du tillåter det. Vi kan bygga något tillsammans. Du behöver inte vara rädd. Vi klarar det tillsammans.

 

Det blev kanske kaos inom dig. Många känslor på en och samma gång. Som hör till en skilsmässoprocess i sig. Och så blandar du ihop det med vad du känner för mig. Det är ledsamt. Och jag hoppas att när du är färdigt med skilsmässan kan se vilka känslor som tillhör vad. Jag kan önska att du hade fått professionellt samtalsstöd genom hela den här processen, så hade du kanske bättre fått stöd i att se vad det handlar om, att det hade varit lättare att särskilja vad som tillhör vad. Det är klart att det är väldigt uppslitande med en skilsmässa, oavsett orsak. Och kanske är det just därför som känslorna grumlas, det blir otydligt för dig vad du känner egentligen. För mig är det väldigt tydligt. Vad jag känner för dig. Och vad jag känner att du har förmedlat för känslor till mig. Lita på din kärlek till mig. Den räcker. Vi klarar detta. Men självklart kan och vill jag inte tvinga dig. Ingen kan tvinga dig till något som du inte vill. Ingen har övertag på dig. (Hon har inget övertag på dig så som du ofta uttryckt). Du har makten i din hand alldeles själv. Om det visar sig att du inte vill ha mig så får jag hantera det. Jag vill inte leva med någon som inte vill ha mig. Det säger sig självt. Men sluta älska dig vet jag inte om jag kan göra. Jag har ställt in siktet och framtiden på dig och mig. På oss. Den tiden vi har haft tillsammans säger det mesta både du och jag behöver veta. Om vi har klarat av att ha det så bra som vi har haft det mellan oss ändå under sådana jobbiga omständigheter - hur bra skulle det då inte bli när du är fri och kan fokusera på bara vår relation? Hur bra skulle det inte bli när det är bara vi och vi kan odla och utvecka vår relation ifred? Och hur bra blir det inte när jag jobbar med mig själv, med de bitar som jag själv vill utveckla. Jag vill fokusera på det positiva, inte ge rädslor så stort utrymme, känna mig trygg och lugn i att du tycker om mig, känna mig trygg i att du är klar och har valt och är fri. Kunna känna att jag behöver inte ha kontroll eftersom jag inte kan ha kontroll. Du får vara den du är. Jag är den jag är. Tillsammans blir vi starka. Och lyckliga. Det är min fullständiga övertygelse.

 

Du har sagt så många fina ord till mig. Du har visat med så många handlingar att du bryr dig, att du vill hjälpa mig, att du vill engagera dig. Jag känner mig trygg i det. Och jag uppskattar det väldigt mycket. Jag hoppas att jag har sagt hur mycket jag uppskattar dig. Även om jag de senaste dagarna känt mig frustrerad och orolig. Dels pga semestern - att du inte ville boka någon resa med mig - dels pga ditt möte med henne. För jag vet hur påverkad du blir av att träffa henne. Som du själv beskriver det, du tappar all kraft och energi. Och det börjar gunga. Nu gungade det till rejält den här gången. Så båten välte.

 

Men skulle det nu vara så - vill helst inte ens tänka i de banorna men så kan det ändå trots allt vara - skulle det nu vara så att du faktiskt inte tycker om mig tillräckligt mycket för att satsa helhjärtat på vår relation så är det så. Jag kan inte göra något åt det. Jag får kramp i magen bara jag tänker på det, men inte desto mindre kan det vara så. Jag tror inte det, men risken finns ju. Och då är det kört.

 

Jag älskar dig. Du finns i hela mig, i mitt hjärta, i min kropp, i min själ, i mina tankar, i mina drömmar, i mina känslor.

---------------

Jag har det svårt nu. Är mycket ledsen. Önskar att du hade pratat med mig. Men du kanske har och har haft ett helvete med allting. Önskar att jag hade stöttat dig bättre och fokuserat mer på att ta vara på de goda stunderna, bevara lugnet och hjälpa dig mer. Men nu är det som det är. Jag har i alla fall på de flesta sätt försökt visa hur mycket du betyder för mig. Du kommer alltid betyda mycket för mig. Du har alltid en plats i mitt hjärta. Du är den jag älskar. Den jag vill leva med. Den jag vill dela allt med. Jag önskar att jag hade gått fram till dig i båten i måndags och pussat din nacke. Snusat och dragit in din doft. Jag tänkte göra det men något höll mig tillbaka. Så här i efterhand kan jag förbanna mig själv att jag inte tog chansen när jag hade den. Men jag var frustrerad över resediskussionen. Och jag trodde jag skulle få chansen igen. Kände direkt när du blev irriterad i båten att det inte var bra och jag blev rädd. Tänkte också under hela vägen i bilen hem att du kanske skulle ändra dig och inte vilja sova över. Mycket riktigt. Du ville inte sova hos mig utan åka hem. När du sade att du hade ont i magen av våra diskussioner kände jag stor ömhet för dig. Jag blev ledsen att du inte mådde bra. Och jag kände rädsla. För jag var rädd att det skulle bli en större konflikt än vad jag tyckte att det var. Jag önskar att du hade kunnat prata med mig. Du sade i bilen att kvällen inte slutade i katastrof. Att du tycker om mig. Och jag frågade om du kan älska mig. Du håller då om mig och säger att du älskar mig. Pussar mig. Nu i efterhand kan jag undra varför. Kände du så då, men tvekade och kände något annat två dagar senare? Du behöver aldrig säga att du älskar mig om du inte gör det. Men du sade det. Det måste betyda något. Hoppas jag.

 

-------

 

Vad hände egentligen mellan dig och henne förra tisdagen? När ni träffades i stugan och åt middag och bestämde vem som skulle få vad. Det kommer jag aldrig få veta men jag undrar ibland ändå. Det spelar ingen roll nu. Det är ändå för sent. Men du och jag älskade i torsdags och fredags. Det kändes härligt som vanligt. Jag hoppas att det var det för dig också. På söndagen älskade vi inte men du fick två avsugningar och det verkade du gilla. Och i måndags hade vi hett sex vid klippan. Var du tveksam även då? När du kysste mig, smekte mig, älskade med mig? Eller hände det något i helgen när du rensade i lägenheten som fick dig att börja undra.... Som jag skrivit tidigare tror jag att de känslor som rörts upp till ytan; nostalgi, vemodighet, sorgsenhet etc kring det gamla, nu fördunklar det nya. Jag hoppas att du kommer att se klart igen. Att du kommer att se mig. Att du ser mig och känner att du vill vara med mig. Leva med mig. Jag lever på hoppet. För jag vill inte gå vidare utan dig.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Doften av dig finns fortfarande kvar på huvudkudden. Jag andas in den genom näsan. Ser dig framför mig. Ditt vackra leende. Ditt härliga ansikte och och uppenbarelse. Gråter. Längtar efter dig. Du är så underbar. Och jag fattar fortfarande inte vad som hänt. Jag tror på att du är tveksam. Men jag tror inte att det har med dina känslor till mig att göra. Du är bara förvirrad av situationen och lägger för stor vikt vid de tankar/känslor som rörs upp nu när du avslutar din skilsmässa. Det ska ju vara du och jag. Det har känts så bra fram till nu. Jag har känt med all tydlighet att du tycker om mig. Eller som jag sade till dig: "så bra spelar ingen". Jag har känt din värme, din omtanke. Du vet bara inte om det själv, att detta är kärlek, för du är ovan vid att sätta ord på det. Men det är det. Lita på mig. Det vi har är äkta. Unikt. Vackert. Jag vill fortsätta med dig. Jag vill inte acceptera att det är över. Jag tror fortfarande på oss.

 

-----------

 

Kan inte sova, har ingen aptit, det värker i hela kroppen.

Det känns så konstigt. Du har känt några dagars tvekan säger du (vilket jag enbart tror har att göra med att du träffade henne igen och gjorde upp om vem som skulle ha vad, påbörjade er bodelning). Några dagars tankar av tvekan och så vill du slänga bort två bra år. Jag fattar inte. Är det för att du tror du vill försöka med henne igen? Att du har tänkt på henne och det ni har haft är normalt. Det hör som sagt till ett avslut, en skilsmässoprocess. Det behöver inte innebära något mer än så. Det behöver inte innebära att du vill ha er relation igen. Jag hoppas att du förstår det någon gång. Jag hoppas att du kan vara ärlig mot dig själv. Jag vet inte vad jag ska göra med den här smärtan som jag känner. Allt har gått i bitar. Tillvaron har kraschat. Jag vet inte hur jag ska orka resa mig igen. Jag saknar dig så. Och jag tror inte på att du är tveksam gentemot mig. Jag känner ju att du tycker om mig. Det är andra skäl som grumlar ditt omdöme, dina tankar. Jag hoppas det i alla fall.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Detta mail skickade jag till dig morgonen efter.

 

"Torsdag 11 juli 2013
I måndags hade jag tänkt föreslå att vi skulle åka till Hindås och köpa våtdräkt till mig. Och att vi sedan skulle simträna tillsammans. Det är snart den 15:e igen och jag hade sett fram emot att göra något fint med dig då. Jag har målat upp så många fina bilder av oss. Som jag vill göra, och fortfarande vill. Under sommaren, under hösten, under vintern. Jag ser framför mig hur vi tränar inför resterande Göteborgsklassikern, hur vi åker slalom tillsammans. Jag har sett fram emot att lära mig det och låta det bli ett gemensamt intresse. Jag ser framför mig hur vi älskar på härliga ställen, och framför allt på det härliga sätt som bara vi kan. Jag tycker vi har varit mycket lyckliga under de omständigheter som vi haft att vara i. Jag ser fortfarande att lyckan finns där. För oss.

Jag vill få en ny chans. Jag vill vara ihop med dig. Jag vill bo ihop med dig. Du kan flytta in hos mig. När du är färdig med ditt. Jag har hela tiden trott på oss. Det gör jag fortfarande. Det vi har är fint. Jag vill inte slänga bort det.

Jag förstår att det inte är lätt att bryta upp efter 30 år, man växer ihop även om man inte är lycklig. Du kanske känner dig rotlös nu när det håller på att avslutas, som om hon var din mamma på något sätt. Jag tror tyvärr att du blandar ihop det hela. Att du förväxlar den sk trygghet du kände i er relation med den relation som du har/borde ha till din mamma. Grundtryggheten ska föräldrarna stå för. Jag tror du blandar ihop känslan inför henne med känslan inför din mamma. Det handlar om grundtryggheten. Det blir kanske som att tappa fotfästet en smula. Men det är ingen fara. Du klarar det. Du landar på fötterna. Du klarar ju att hoppa från klippa till klippa utan problem, ta dig ner i off-pist backarna. Du navigerar och landar säkert. Det kommer du göra i detta också även om det kanske inte känns så just nu. Och jag kommer att finnas här för att ta emot dig. Med all den kärlek jag kan uppbåda. Om du vill.

Du klarar detta. Du klarar att frigöra dig. Jag hoppas att du gör det och att du sedan märker vilka känslor du har kvar för mig. Jag menar dessa snart två år har känts väldigt bra mellan oss (även om vissa bitar av förklarliga skäl har varit jobbiga). Det har varit tydligt att kemin mellan oss sprakar. Det gjorde den redan från början. Det fungerar. Det är roligt. Vi trivs ju ihop. Det är härligt.

Jag förstår om du inte är mottaglig för mina känslor och tankar nu. Att du har fullt upp. Men jag vill att du ska veta att det vi har är äkta. Du behöver inte tvivla på det. Jag har haft relationer tidigare. Jag har känt alla känslor tidigare. Det vi har är få förunnat att få/uppleva. Det har inte med din tveksamhet att göra. Din tveksamhet har med din skilsmässoprocess och avslutet av din tidigare relation att göra. Det har inte med oss att göra. Så mycket som du och jag har skrattat ihop, skämtat, smekt, alla trevliga samtal under goda middagar, äventyr på cykel, i vattnet och i löparspåret. Promenader i sol, vind och regn. Så bra är det inte om det inte är något att ha. Det är kärlek det. Det är äkta.

Jag mår väldigt dåligt nu. Och det är därför jag hör av mig. Jag hör också av mig för jag tror att detta är ett misstag. Det är ett misstag att avsluta vårt. Även om du kanske måste igenom detta nu. Jag förstår om du måste bli färdig med din process. Få tid att känna efter och upptäcka vad du egentligen känner.

Jag ska försöka låta bli att kontakta dig. Jag längtar bara så. Efter dig, din hud, din underbara doft, dina varma händer och kyssar.
Förlåt att jag skriver igen. Jag tycker om dig så mycket och vet inte hur jag ska ta mig igenom detta. Jag hoppas ändå att du till slut landar i hur du vill göra, vad du mår bäst av. Du förtjänar det bästa. Du förtjänar den bästa. Du förtjänar att vara lycklig. Ta hand om dig."

 

Du gjorde slut idag. Detta mail skickade jag till dig på kvällen.

 

"Jag hade inte varit jag om jag inte hade skrivit ett mail...

Fötterna värker efter promenaden fram och tillbaka till din stuga. Men det är inget mot vad hjärtat gör. Jag hade velat prata med dig. Det känns så oavslutat. Ledsamt. Jag saknar dig enormt. Jag går sönder. Du betyder allt för mig. Jag känner att vi har så mycket kvar att ge varandra, det är därför jag skulle vilja tala med dig igen. Jag kan inte tro att detta händer. Känner mig helt chockad. Bara så där, som en blixt från klar himmel. Jag fattar ingenting. Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt. Vad kom detta ifrån? Vi har det ju bra. Men du tycker väl inte det om du väljer att avsluta.

Jag hoppas att detta bara är ett utslag av tillfällig förvirring från din sida. Det kanske det inte är, det vet bara du, men jag hoppas verkligen det. Jag förstår om det är mycket känslor och minnen som kommer upp till ytan när du går in i slutfasen av din skilsmässa. Att röja, rensa och se allt det gamla i lägenheten. Det är klart att du blir påverkad av det. Det är naturligt. Det hör till. Vem som helst hade känt så. Det behöver inte betyda något mer än att det är jobbigt att avsluta. Det är klart du minns era goda stunder och hennes bra sidor. Det hör till. Men det finns ju också en anledning till att du vill skilja dig, till att du har ansökt om skilsmässa. Att tänka hur en eventuell återförening skulle vara med henne hör också till. Det ingår i paketet. Men det behöver inte betyda att du vill tillbaka eller att du vill ha er relation igen. Tankar av det här slaget som kommer och går hör till en skilsmässa, det ingår av förklarliga skäl i ett avslut. Ert avslut. Inte vårt. Jag hoppas att du kommer ut på "andra sidan" ur din process - att du slutför skilsmässan nu när det är så nära. Och jag hoppas när du är ute på andra sidan att du inser - att det vi har -  är vad du vill ha. Att det gamla tillhör det förflutna, och att nuet och framtiden tillhör oss. Jag tror på oss. Det har jag gjort från första början.

Jag tror ärligt talat att du rör ihop känslorna. Blandar ihop känslorna som rör din skilsmässa och den processen med vår relation/vad du känner för mig. Jag känner din omtanke och din värme och det har jag känt även under semestern. Ja, det har varit tydligt att du inte ville boka en resa - men det behöver väl inte betyda något mer än så? Det är inte resan som är viktig. Jag ville bara tillbringa obruten tid med dig, vara med dig några dagar i sträck. För det var så härligt på Rhodos. Att träna, bada, promenera, älska, skratta. Det var underbart. Det är en månad sedan bara... (vad hände???) Och jag ville bara ha det underbart igen. Med dig. Det kan jag ha även hemma med dig. Jag erkänner att jag blev påstridig. Det hade nog mer att göra med att jag ville vara med dig lite mer. Än någon dag då och då. Ville bara vara med dig flera dagar i en följd och tänkte att det skulle underlätta om vi kom iväg, fick tid tillsammans och miljöombyte.

Den likgiltighet du nämner att du känt - kan det ha med ämnet att göra - att du är trött på själva diskussionen i sig och ämnet för diskussionen? Behöver det verkligen ha med dina känslor för mig att göra? Det som du kallar likgiltighet är kanske ditt sätt att stänga av när det blir för mycket. Tillfälligt. Det behöver ju inte betyda mer än så. Jag vill inte att det ska betyda mer än så. Om det ändå gör det... ja då vet jag inte vad jag ska säga. Men jag känner att du tycker om mig. Du har visat det med all tydlighet. Även om du inte är van att sätta ord på dina känslor så har jag ändå hela tiden känt din kärlek. För kärlek tror jag att det är.

Jag erkänner att jag har varit rädd. Jag har haft farhågor, varit orolig och känt en viss rädsla inför nya steg i vår relation. Det är också naturligt. När du pratade om att flytta hem till mig kände jag att jag blev väldigt glad, men anledningen till att jag sade nej var att jag trodde att det kanske var bäst att du hade något eget först. Jag vet inte om det stämmer. Jag vet inte om det har påverkat dig. Jag vill inget hellre än att leva med dig. På ett så bra sätt som möjligt. Jag ser ett gemensamt liv, ett gemensamt boende. Jag ser mycket kärlek och värme. Glädje. Och ja - klart att jag känt en viss nervositet inför att träffa din familj. Men det är något jag har velat göra. Som jag fortfarande vill. Att jag uttrycker rädsla innebär inte att jag inte vill göra det. Jag vill ju vara en del av ditt liv. Jag vill att du är en del av mitt. Jag vet att vi skulle klara att ta nya steg framåt. Det har vi ju faktiskt redan gjort. Det har gått framåt. Hela tiden. Vår relation har blivit djupare. Det är bara mänskligt att bli nervös. Det gick ju bra för dig att träffa delar av min familj. Jag vill vara en del av ditt liv. Jag hoppas att du kan ge mig och vår relation en ny chans.

Jag önskar att jag hade hanterat saker annorlunda. Att jag hade fokuserat mer på det positiva, och inte givit uttryck för min oro och farhågor på det sätt som jag har gjort. Jag har bara varit så rädd för att förlora dig. Och nu har jag det? Jag tycker om dig så mycket bara. Du är den finaste man som jag har mött. Tiden med dig är den bästa tid som jag har upplevt. Jag mår bra med dig, jag känner mig glad, jag känner att jag vågar göra saker jag annars inte gör. Jag känner mig uppmuntrad, sedd, attraktiv. Du får mig att skratta, se möjligheter, slappna av, se nuet och det fina i stunden. Jag utvecklas i ditt sällskap. Vi har det roligt, fantastiskt i sängen, vi skrattar mycket. Jag tycker att vi upptäcker saker tillsammans, både hos varandra och i det vi gör. Jag ser fortfarande en framtid tillsammans med dig. Jag tror det var din rädsla som talade tidigare idag. Jag hoppas att du så småningom ändrar dig. När du fått tid att bli klar och känna efter. Jag hoppas att du vill ge oss en ny chans. Eller är jag dum som hoppas?

Du sade att det hade varit bättre om du hade varit fri när vi träffades. Jag instämmer. Men nu var du inte det. Men snart är du det. Din skilsmässa går igenom om en månad. Det är så nära. Jag är övertygad om att vi kan få det att fungera tillsammans. När du är klar. Men jag förstår om du behöver vara själv och landa i allt. Kanske blev det för mycket på en gång. Kanske har du inte saknat mig så mycket för att du har haft andra önskemål om hur du ville tillbringa semestern, vad du ville göra med din tid? Eller är det verkligen för att du har slutat tycka om mig? Har du några känslor kvar för mig? Även om man går igenom en kort svacka, varför ska man behöva bryta upp för det? Man kan ju kämpa.

Du sade i tisdags att du älskade mig. Men nu så säger du att du inte vet vad du känner för mig. Jag tycker det är uppenbart att du tycker om mig. Men jag tror att du samtidigt är förvirrad. Var det för att du träffade henne förra veckan? För att du började rensa, och att det blev så påtagligt att er relation är slut? Eller handlar detta om att du vill gå tillbaka till henne? Jag hoppas inte det. Jag hoppas det bara är slutprocessen som gör att du darrar lite. En plötslig tveksamhet som du har tillskrivit alldeles för stort värde. Vår kärlek är värd mer.

För jag får bara inte ihop det. Det kom så plötsligt. Från en dag till en annan. Jag kan inte läsa dig så fel. Jag fattar inte. Jag tror därför att det handlar om något annat. Du säger att du trivs i mitt sällskap. Känner glädje, att du tycker om mig, att vi göra roliga saker. Det tycker jag också. Jag förstår om du inte trivs när jag tjatar om vissa ämnen. Och det ber jag om ursäkt för. Det märkliga är att hela dagen igår (tisdag) så tänkte jag att jag hade tömt bägaren. Ordentligt denna gång. Jag kände det så tydligt när jag cyklade till Fiskebäck. Så onödigt att älta det gamla eller om du ev skulle titta på någon annan. Jag kände så starkt att jag var färdig med det - ältandet. Jag kände så starkt att jag ville fokusera på oss, på vår framtid, på att du skulle blir klar och att det ÄNTLIGEN skulle vara vi på riktigt utan distraherande moment. Jag kände mig så glad. Fri. Redo. För dig. För en gång skull. Jag hade tänkt jag skulle skicka ett sms till dig och tala om hur mycket jag längtar efter dig, att bägaren verkligen var tömd nu, och att jag ser fram emot att få vara med dig. Att få träffa dig, kyssa dig, visa hur mycket jag tycker om dig. Men jag skickade inte det sms:et för jag tänkte du behövde vara ifred när du rensade. Det hade kanske inte spelat någon roll om du redan i söndags började få tankar om att göra slut men jag ville ändå säga det. Bägaren är tömd. Jag vill bara vara med dig. Och fokusera på glädjen i det.

Jag hoppas att du får klarhet i dina känslor. Jag tror på oss. Jag vill inte ge upp. Jag älskar dig och jag kommer fortsätta att göra det. Jag kan inte sluta känna för dig bara så där. Det är du och jag. Det vi har är för bra för att ge upp. Jag känner det så starkt. Men som sagt, det räcker inte med att jag känner så. Det var bra att du sade som du kände. Jag hade bara önskat att du kunde ge mig - oss - en chans att reda ut detta. Varför vill du bara helt abrupt avsluta? Vi kan väl kämpa? Om det är tid ifrån mig du behöver för att bli klar med din process så säg det. Men du och jag... det är ju meningen... trodde det. Jag vill så gärna vara med dig.

Jag saknar dig redan. Jag längtar efter dig. Varje sekund som går. Kan inte sluta tänka på dig och hur underbar du är. Hur underbart vi har det. Det gör ont nu. Jag skulle behöva veta vad detta handlar om. För jag förstår inte. Fina du. Tårarna vill  inte sluta att rinna. Och jag kan inte sluta tänka på dig. Kan du tänka dig att ge mig - oss - en chans till?

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag hoppas att du kan ta kontakt med mig så småningom. Jag skulle vilja höra din varma röst. Den som jag gillade från allra första början. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vill inte gå vidare utan dig. Du är den jag älskar och vill vara med. Ingen annan."