Det var i tisdags som han annonserade sin skidresa. Och på tisdagkvällen som jag åkte hem till honom. Jag sov över och vi hade följe in till stan på kollektivtrafiken. När vi ska gå ut från hans stuga ser jag att hans skilsmässopapper fortfarande ligger kvar på köksbordet. Och han gör inget notis av att ta dem med.

- Har du allt med, frågar jag.

- Ja, svarar han.

 

Jaha, tänker jag. Så mycket allvar låg det i det han sade igår. Att han skulle ta med dem. Eller är han bara trött, glömsk, stressad? Blir irriterad. Vi går några meter mot busshållplatsen. Sedan kan jag inte låta bli att säga:

- Har du med dina papper nu?

- Nej, säger han. Och springer tillbaka. Hämtar dem och kommer ikapp mig.

- Glömde du dem med flit, frågar jag.

- Nej, svarar han.

 

Nu är de med i alla fall. Får se vad som händer under dagen...

 

Vi sitter jämte varandra på bussen. Det lustiga är att hans bror går på vid en hållplats. Men brodern ser honom inte utan går förbi och sätter sig längre bak. Mannen säger till mig att han ska gå och prata med sin bror, reser sig upp och sitter jämte honom resten av resan. Om jag presenterades? Självklart inte. Jag finns ju inte. Det känns skrattretande att han inte vill att jag ska följa med på skidresan utomlands ifall någon eventuellt skulle se oss, när man kan bli upptäckt i hemstaden när som helst... Jag skickar ett sms till honom och skriver vilken hållplats jag ska av och att vi hörs i em. Går av utan att se mig om. Börjar gå hemåt. Så plingar det till i mobilen. "Jag har också gått av" står det. Jag vänder tillbaka och där står mannen. Vi pratar några minuter innan hans nästa buss kommer. Jag kan inte låta bli att anmärka på det ironiska i det som hände.

- Det var nära ögat säger jag...

Han bara ler. Lättad över att inte bli ertappad? Nåväl, han fortsätter vidare till jobbet och jag fortsätter hemåt. Jag är ledig och sover några timmar när jag kommer hem. Är helt yr när jag vaknar. Vet inte om det är sömnbristen eller den känslomässiga urladdningen. Helt klart är att jag inte är i balans...

 

Han skulle jobba till kl 13 och sedan höra av sig. Strax före 14 ringer han.

- Jag ska bara byta om sedan kommer jag till dig. När ska du iväg, frågar han.

- Jag måste gå vid 15.30-16, säger jag.

- Ja men då hinner jag komma förbi dig en stund innan.

- Ok, svarar jag.

 

Jag tar det lugnt. Skriver lite på datorn. Tar en dusch. Gör mig i ordning. Klockan närmar sig 15. Som vanligt försenad. Men det håller jag på att vänja mig vid. Han skulle väl inte alls bara byta om. Jag förstår inte om man nu vet med sig att man ska göra en massa grejer, varför låtsas man då som om man inte ska det. Är det bara en tidsoptimists generella inställning eller är det att han är så van att ge halvsanningar, delar av det som händer, halv- och hellögner att han inte ens tänker på det?

 

När han kommer kan jag inte låta bli att fråga (en fråga från mig nu igen, vad ovanligt! usch...jag gillar inte detta!) om han var på avtackningen av en kollega vid 14-tiden. Det var han ju en stund. Så var det med det. Det var inte alls tänkt att han skulle skynda sig hem till mig. Är det någonsin det? Jag hör ju hur klagande jag själv låter. Blir trött på mig själv. Detta är inget bra mönster. Inte för någon av oss.

 

Vi pratar lite. Han säger att han har lämnat in sina skilsmässopapper under dagen.

- Vad bra säger jag. Hur känns det?

- Det känns ingenting, svarar han.

- Ok, igår sade du att det knöt sig i magen på dig när du tänkte på att lämna in dem.

- Det var då. Jag var nog bara tvungen att få det gjort, säger han. Det kanske kommer en reaktion efteråt.

- Jag är stolt över dig. Det var starkt gjort, säger jag och ger honom en kram.

- Tack säger han och sluter ögonen.

 

Han ser trött ut. Ett stråk av dåligt samvete far igenom mig. Men samtidigt så är det detta jag har väntat på. Nu tar det "bara" sex månader innan det är fullföjlt. Synd att prövotiden är så lång när bara den ena parten vill skiljas. Undrar just hur han gör nu med att berätta för sin fru. Om han gör det före eller efter sin resa. Gör han det alls? Jag frågade honom om han fick något kvitto på att han hade lämnat in papprena men det hade han inte. Jag kunde inte låta bli att säga att det är offentliga handlingar och att det går att kolla upp. Så skrattar han.

- Det går att kolla upp, upprepar han.

- Ja, så det är ingen idé att ljuga om sådan som går att kontrollera säger jag och ler.

 

Känner mig inte helt bekväm med det och tyvärr blir det väl ganska tydligt hur mycket jag litar på honom, eller inte gör det... Men jag kan inte ta något för givet när det gäller honom. Jag vågar inte. Inte förrän det är svart på vitt. Det har gått så många månader (vi har umgåtts i 16 månader och det är 9 månader sedan han sade till frun han ville skiljas, och 6 månader sedan de separerade. Ja, och så bodde han ju hemma hos henne igen två veckor vid jul/nyår men det är ju helst något jag inte vill tänka på). Men mot denna bakgrund så känns det som om vad som helst kan hända. Han har sagt så länge vad han ska göra men inte mycket har hänt, och det som har hänt har i mina ögon tagit lång tid, så nu tar jag det säkra före det osäkra för att skydda mig själv.

 

Sedan är det dags att ge sig iväg. Jag ska göra ett ärende och han ska på stan lite. Vi bestämmer att höras när jag är klar. Eventuellt äta middag ute.

När jag är klar visar det sig att han fortfarande är på stan så vi möts upp och börjar traska.

- Vad härligt det känns att veta att du står och väntar på mig, säger jag och ler stort. Det känns mysigt att vi ska göra något tillsammans.

- Ska vi börja gå till den där restaurange, säger han.

Jag blir lite besviken att han inte tar emot min glädje och komplimang. Det känns som att kasta pärlor för svin emellanåt. Eller så är jag bara totalt överkänslig just nu. Hakar upp mig på det negativa. Men det hade ju varit trevligt om han sade detsamma.

- Var det känsligt eller, frågar jag.

- Nej, säger han. Jag tycker det är trevligt att träffa dig så här också.

 

Så. Se vad enkelt det är att göra mig nöjd. Att han inte använder den nyckeln oftare.

 

Vi äter middag. Det är trevligt. Pratar lite om jobb. Om en kompis till honom som ska skiljas, där båda är överens och där allt går med expressfart. Raka motsatsen till hans skilsmässa alltså. Vi kommer in på skidresan lite och jag vill återigen veta varför han vill åka utan mig (borde släppa det, jag vet, men det svider). Jag får inga nya svar. Förutom att han säger att han tycker inte att han har bokat resan i smyg eftersom han tog upp för ett tag sedan att han ville åka iväg. Jag håller inte med och säger att det finns alternativa sätt i hur man kommunicerar. Det är ju stor skillnad på att säga att "nu tänker jag boka en resa bara till mig" och sedan berätta varför, till att inte säga något utan sedan bara konstatera att man har bokat. Och sedan säga det till mig på jobbet för att jag inte ska höra det via någon annan... När hade han egentligen tänkt berätta? Undrar jag ibland. Jag poänterar återigen att jag tycker att kommunikationen kan bli bättre. Att det finns många sätt att agera på och att jag föredrar att han berättar innan så att jag inte bara ställs inför faktum. Vet inte om det går in. Kvällen blir annars lugn. Vi bestämmer inget mer om resten av veckan just då.

 

När vi äter frukost ihop idag, torsdag morgon, säger jag att vi kan hoppa över att ses som ikväll torsdag. Att det är OK. Och så fort jag säger det undrar jag varför. Varför säger jag det? Varför ger jag honom en utväg. Jag vet ju att han tar den så fort det går. Det är som om jag vill säga så för att han ska tala om för mig att "nej, lotta, klart jag vill vara med dig ikväll". Jag måste lära mig att det fungerar inte så. Han fungerar inte så. Han griper alla halmstrån att göra sitt. Säger jag att vi inte behöver ses så tar han väl det som ett önskemål från min sida, oavsett om jag menar det eller inte. Jag svär inombords. Nu gjorde jag fel igen. Eller är det så att jag vill vara själv även jag för att smälta det som hänt? Vi bestämmer i alla fall att ses på fredag. Han vill inte sova över.

- Kom gärna tidigt säger jag.

- Klockan 18?

- Kom i tid då, säger jag. Om du ska åka hem vid 23 så vill jag gärna träffa dig en stund.

 

Jag ringde honom i eftermiddags när jag gick från jobbet. Han hade inte varit där på hela dagen. Hans grejer var fortfarande kvar. Undrar om han glömt dem för han ska ju vara ledig imorgon fredag hinner jag tänka när jag får förbi. Ja, ja. Jag kan ju ta med dem hem till mig i så fall om det är något han behöver.

Han svarar.

- Stör jag?

- Nej, jag kom precis tillbaka till kontoret, säger han. Var är du?

- Mitt i stan, svarar jag. Kan du tänka dig att sova hos mig imorgon fredag istället för att åka till stugan. Det skulle vara trevligt nu när du ska vara borta en vecka.

- Nja, nej, det är enklare att åka hemifrån. Jag har min packning där, säger han. Och så vill jag inte ha min packning i bilen över natten utanför ditt. Jag känner att han svävar på målet. Varför är det så viktigt att sova i stugan??

- Du kan ha din packning inne i min lägenhet, säger jag. Och om du ska hämta din dotter på morgonen så är det ju närmare från mig att göra det än från dig. Då kan du sova lite längre...

- Jag får fundera på det, svarar han. Oron börjar gnaga i mig. Finns det någon annan anledning till att han inte vill sova med mig? Vill inte släppa ämnet riktigt även om jag känner mig som en jäkla igel.

- Men hur hade du tänkt göra med logistiken då, och din packning hemma? Du har ju din bil i ett garage vid er lägenhet, och du sover i stugan. Det är ju en bit att gå på morgonen.

- Jag tänkte ha bilen vid stugan. Sedan packa väskan och åka till garaget och hämta mina skidor...

- Det skulle du kunna göra imorgon och ta med dig allt redan när du kommer till mig, fortsätter jag. Vill inte släppa ämnet.

- Vi får höras senare säger han. Jag ringer dig.

Märker att han inte vill prata.

Han har inte hört av sig mer ikväll. Han har inte ringt eller skickat något sms.

 

Jag vet inte om jag är helt paranoid. Men jag fattar faktiskt inte varför han inte kan sova hos mig. Han ska ju packa och göra allt klart imorgon. Han ska hämta upp sin dotter som ska följa med till flygplatsen för att köra hem bilen igen. Han har närmare till henne från mig. Han kan sova längre på morgonen om han startar hos mig. Jag kan bara se fördelar. Varför vill han sova i stugan? Är det något han inte har berättat för mig?

Det är det här som är så olidligt hela tiden. Att han undanhåller saker för mig. Att han inte berättar. Att man får dra ur honom information. Information som jag inte ens vet om den stämmer. Hur ska man göra?? Bara släppa och skita i honom. Låta honom göra som han vill? Vill han sova hemma kvällen innan resan så låt honom göra det? Det är bara det att jag blir misstänksam när han inte vill vara med mig och tror att det ligger en hund begraven. Han kanske inte alls ska åka själv. Jag förstår inte vad som är problemet. Och det är så förbannat typiskt att han inte hör av sig ikväll. Han vill inte ta diskussionen med mig. Visst, jag kanske är jobbig, men det får han ta så jäkla jobbig som han är mot mig... Vad ska jag göra? Inte så kul situation det här på något plan.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Väl hemma lagar jag middag. Skalar potatisarna med frenesi. Låter ilskan gå ut över råvarorna. Smäller i porslin och ugnsluckan. Häller till och med upp ett glas vin. Tar en djup klunk. Känner värmen i strupen och magen. Jag måste lugna ner mig tänker jag. Äta, tänka klart. Vad ska jag svara på sms:et? Ska jag ringa? Till slut väljer jag att skicka ett sms-svar:

"Jag får återkomma. Mår inte speciellt bra just nu". Varken mer eller mindre. Tänker på hur han har agerat mot mig under den här tiden. Hur han i början av december, några dagar innan vår time-out, valde att "slinka förbi" en afterwork innan han kom hem till mig. Försenad, och inte ett ljud om det. Bara göra som han vill hela tiden. Välja annat före mig. Hans kommunikationssätt är under all kritik. Blir arg bara jag tänker på det.

 

Får i mig middagen. Gör i ordning en kopp te. Försöker bestämma mig för om jag ska ringa honom eller åka hem till honom. Eller vänta till imorgon med att prata. Får ingen ro. Går omkring i lägenheten. Ställer mig i duschen. Och så bestämmer jag mig bara. Jag kan inte vänta. Ska jag må dåligt hela natten och hela morgondagen för att han inte behagar prata med mig som en vettig människa. Som skickar sms, som säger saker i förbigående, som gör som han vill. Att få besök är väl det sista han vill. Så det är det jag ska göra.

 

Dricker lite te för att bli piggare. Kollar busstiderna. Ser att det är ont om tid om jag ska hinna så jag slänger på mig kläderna. Får springa till hållplatsen. Hinner precis. Är helt genomsvett och andas tungt. Hjärtat galopperar. Känner mig inte helt bekväm med mitt beslut. Jag måste ringa och förvarna honom tänker jag. Vill inte dyka upp oanmäld igen. Men när är lagom att ringa... väntar tills mitt byte, då är jag nära hans stuga, men har också möjlighet att vända hemåt igen.

 

Närmar mig mitt byte. Ringer. Han svarar inte. Ringer efter några minuter igen. Går av bussen och ställer mig och väntar vid nästa hållplats. Det regnar. Är kallt. Och mörkt. Klockan närmar sig 22 och här står jag. Vad håller jag på med. Ska det vara så här. Nej, jag vill inte att det ska vara så här. Jag får en så jäkla otacksam roll hela tiden. Han beter sig konstigt, slänger ur sig kommenterar, fattar egoistiska beslut, och så ska jag försöka balansera upp det på något sätt. Jag kan i alla fall konstatera att det inte fungerar för mig. Jag mår inte bra. Provar att ringa hans mobil en tredje gång. Inget svar. Om fem minuter kommer bussen och då måste jag veta om jag ska hoppa på eller inte. Känner mig stressad. Ska jag hoppa på bussen ändå? Skickar ett sms till honom: "Det vore bra om du svarade nu". 3 minuter kvar tills bussen kommer. Jag ringer igen. Och på fjärde signalen svarar han.

- Hej, det är jag, säger jag. Kan jag komma ut till dig. Jag står här vid torget och kan hoppa på en buss till dig eller så kan jag åka hem igen.

- Du kan komma hit, svarar han.

- Är det säkert? Du måste säga att det är Ok, annars åker jag tillbaka igen.

- Det är ok, säger han. När är du här?

- Inom tio minuter, svarar jag.

- Ok.

 

Bra. Det känns bra att ha fått tag på honom så att han vet att jag kommer. Bussresan tar bara fem minuter men känns som en evighet. Vad ska jag säga? Att jag känner mig besviken på hans beteende? Att jag inte orkar mer? Att jag vill göra slut? Att jag vill att han förklarar sig?

Väl framme öppnar han dörren för mig. Jag går in och han har gjort en kopp te till mig som står och väntar. Gulligt hinner jag ändå tänka. Vi sätter oss i soffan. Jag börjar:

- Om jag ska ta en buss tillbaka igen så har vi bara 45 minuter på oss att prata så det är lika bra att jag börjar. Jag blev väldigt ledsen när du talade om att du hade bokat semester. Sättet du gjorde det på i korridoren, och att du inte pratade med mig innan du bokade, som du hade lovat.

- Det minns jag inte att jag har lovat, säger han.

- Du sade det när vi pratade om resan. Vi började med att prata om att du och jag skulle göra en resa som ett avstamp för vår relation när allt är klart med din skilsmässa, och då tog du upp att du vill åka på skidresa. I samma veva sade du att du skulle prata med mig först, säger jag.

- Jag kommer bara ihåg att vi sade att jag skulle vara klar först (med skilsmässan) innan jag åker. Och det tänker jag bli. Jag ska lämna in pappren imorgon till tingsrätten.

- Säg inte så, säger jag. Du har sagt så mycket innan som inte blivit något. Men nu kommer vi från ämnet. Jag blir sårad när du inte involverar mig i sådana här beslut. Att jag bara blir ställd inför faktum. Det är inte skidresan i sig jag vänder mig emot utan sättet du kommunicerar på, och beter dig på. Du bara informerar mig. Och du väljer att åka utan mig. Du nämnde faktiskt att vi kunde åkt tillsammans. Det gör ont. Jag blir ledsen. Varför vill du åka själv? Varför kan inte vi åka tillsammans?

- Jag vill göra saker i rätt ordning. Vill inte bli påkommen, inte för att vi skulle träffa på någon jag känner under resan, men det känns inte rätt. Jag vill lämna in papprena först och göra saker i rätt ordning.

- Jag förstår inte varför. Du kunde åtminstone ha sagt som det var. Att du var på väg att boka en resa i alla fall. Varför sade du det på det viset? I korridoren på jobbet precis innan du skulle gå?

- Jag hade sagt det till några kollegor på jobbet. Jag ville inte att du skulle höra det från dem, svarar han.

- Så enda anledningen till att du berättar för mig är för att jag inte skulle få höra om din semester från någon annan, frågar jag, och ilskan hörs i min röst.

 

Han svarar inte. Fan vad dum du är tänker jag.

- Fattar du inte att jag blir ledsen när du beter dig så här, säger jag. När bokade du resan?

- Jag hämtade ut biljetterna i måndags (detta var på tisdagen vi pratade).

- Jaha, men det svarar inte på min fråga, när bokade du resan?

- I lördags, svarar han.

- När du passade ditt barnbarn?

- Nej, innan. (via mobilen då undrar jag inom mig, vilket han tidigare har klagat på är så dåligt att surfa på så han har varit tvungen att ta jobbdatorn till deras gemensamma lägenhet och surfa...Inte den här gången då...)

 

Jag skulle väl frågat när han hade tänkt att berätta för mig men jag glömmer det. Varför blir det så här om och om igen? Han beter sig klumpigt, själviskt, och jag ska ställa tusen frågor och ändå inte få svar jag känner mig nöjd eller trygg med. Det kommer hela tiden mer, är hela tiden nya aspekter som gör mig osäker, saker han inte berättar. Han är inte rak och ärlig mot mig. Han är inte tydlig. Jag blir så ledsen.

- Det var inte meningen att såra dig, säger han. Förlåt.

- Det känns väldigt jobbigt att du inte vill att jag ska följa med, säger jag. (För det gör det ju. Återigen blir jag bortvald).

- Men jag har ju sagt att det inte känns bra om vi åker innan jag är klar.

 

Men om han ska lämna in sina skilsmässopapper innan han åker så hade det väl inte varit några problem, men ok säger han det så...

- Hur vet jag att du åker ensam, säger jag.

- Det gör jag.

- Ska du möta upp någon där, frågar jag.

- Nej, jag ska åka ensam.

- Hur ska jag kunna veta det? Hur ska jag kunna veta vad som händer. Jag har ju ingen kontroll. Du åker ensam och kan göra vad som helst. Du kan vara otrogen och jag kommer aldrig få veta det.

- Jag kommer inte vara otrogen. Jag vill inte det. Jag mår dåligt av det. Jag vill inte göra det mot dig.

- Jag är ändå orolig för det. Flyr du? Är det därför du bokade så snabbt?

- Nej, jag flyr inte från situationen. Men jag fick panik. Veckan som jag ville åka närmade sig, jag ville komma iväg, det fanns inte så många resor kvar och när jag hittade en så slog jag till.

- Men du kunde ju ha sagt något. Varför säger du ingenting till mig? Jag vill inte bli ställd inför faktum så här. Det fungerar inte för mig. Jag vill att vi pratar med varandra, har en öppen dialog, säger jag vädjande.

 

Helt plötsligt blir det bråttom. Klockan är mycket.

- Om jag ska åka med bussen tillbaka så måste jag gå nu.

- Ja, gör det. Jag har möte imorgon, och vill lägga mig, säger han.

Då brister det för mig.

- Ja, annars skulle du ju kunna säga att jag får stanna kvar. Att du vill det. Men inte då. Det passar dig så jävla bra att jag åker. Allt är på dina villkor. Ditt sms om när du kan träffa mig är på dina villkor. Jag är upptagen dessa dagar, men det finns ingen tanke på det.

- Jag ville bara säga när jag kan, säger han.

- Varför vill du inte att jag ska vara kvar ikväll, säger jag och gråter. Det känns inte som om jag betyder något för dig när du beter dig så här. Du gör som du vill. Jag ska bara ta emot. Det är sådan obalans. Jag vill inte ha det så här. Jag mår inte bra av detta.

- Lägg inte det på mig, säger han.

- Vilket då, frågar jag. Han svarar inte.

- Det känns inte som om du tycker om mig när du beter dig så här mot mig. Tårarna rinner, näsan rinner.

- Jag kan inte låta dig gå när du är sådan här, säger han. Stanna.

Jag vet inte vad jag ska göra. Går ut halvvägs, in igen.

- Varför kan du inte bara säga att du vill att jag ska vara kvar från första början. Du verkar lättad när jag ska gå. Hur tror du att det känns för mig?

- Jag vill bara gå och lägga mig. Är trött, säger han. Kom nu. Han tar tag i mig och drar in mig igen. Tar min mössa. Du kan sova här säger han.

- Nu när jag gråter så säger du det, inte annars, inte innan.

- Jag vill att du ska stanna, säger han lugnt.

 

Ilskan bubblar i mig. Smärtan river. Men han sade det jag ville höra. Lite för sent bara. Jag tittar på klockan. Det är nästan för sent att hinna med bussen ändå. Och jag vill ju stanna. Jag tar av mig skorna och ytterkläderna. Vi gör oss i ordning för natten. Jag pratar lite till med honom innan vi somnar. Det ger inget nytt. Mer än att han säger förlåt och att han tycker om mig. Jo förresten. Han säger att när han ser det utifrån så ser det inte bra ut. Hans beteende. Alltid något. Och att han ska ta med sina skilsmässopapper imorgon och lämna dem till tingsrätten.

 

Fortsättning följer.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Igår var vi båda på jobbet samtidigt. Precis innan han ska gå kommer han fram till mig i korridoren utanför mitt rum, och säger:

- Jag ska på semester nästa vecka.

- Jasså vad då?

- Jag har bokat en skidresa till Österrike, säger han.

Jag känner hur något går sönder i mig.

- Vem ska du åka med, frågar jag.

- Jag ska åka själv, svarar han. Han ser glad ut.

Jag känner hur jag blir ömsom varm, ömsom kall i kroppen. Han säger det som om det är den naturligaste saken i världen.

- Så du ska på yoga ikväll, fortsätter han obehindrat.

- Ja, svarar jag. Tankarna snurrar. Allra helst vill jag bara bli förbannad, fråga vad han håller på med och be honom dra åt helvete.

- Hur tror du passet blir, fortsätter han.

- Bra hoppas jag, svarar jag. Fa fan, varför pratar vi om min yoga tänker jag. Du har precis annonserat att du ska åka iväg på skidsemester, själv, och bara droppar nyheten på jobbet i korridoren. Schysst, jävligt schysst. Jag klarar knappt av att titta på honom.

- Vi hörs, säger han.

- Vi hörs, säger jag och tittar bort.

 

Han går iväg. Jag sätter mig som förlamad vid mitt skrivbord. Känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. Känner hettan i kinderna. Vilken idiot. Varför gör han så här? Han hade lovat att prata med mig innan han skulle boka resa. Han hade till och med slängt ur sig frågan om jag ville följa med. Och så blir jag nu bara ställd inför faktum; han har bokat en resa till sig själv och drar iväg på egen hand. Detta beteende sårar mig så det inte är klokt. Jag mår illa. Jag är förbannad. Det är varken omtänksamt eller hänsynsfullt. Det är egoistiskt. Okänsligt.

 

Det är inte resan i sig jag blir upprörd över. Han älskar att åka skidor, gör det varje år, det är viktigt för honom, utan det är SÄTTET som han gör det på. Att inte prata med mig innan som han har sagt. Att säga det i förbigående på jobbet där jag måste hålla masken och inte kan reagera, samt det här att han nämnt att jag kunde följa med. Det var ju bara helt borta den aspekten. Vilket så klart innebär att han inte vill att jag ska följa med...

 

Kan knappt hålla tårarna tillbaka. Det fylls på och börjar droppa. Vilken tur att min kollega inte är där. Går iväg lite tidigare till mitt träningspass. Gråter hela vägen till träningslokalen. Förbannar honom. Förbannar mig själv. Varför står jag ut med honom och det här beteende? Hur kan han bete sig så själviskt? Hur kan han inte förstå att man inte kan göra vad och hur som helst i en relation? Det blir allt tydligare att han sätter sina behov först, att han inte förstår eller bryr sig om hur hans beteende påverkar andra, och framför allt inte mig, och det blir allt tydligare att så här vill jag inte ha det i en relation.

 

Får samla ihop alla krafter jag har när jag är framme vid lokalen. Snyter mig en sista gång och hoppas jag inte ser allt för rödgråten ut. Möts av läraren i dörren som tar min hand. Han tittar mig i ögonen. Ser han orolig ut? Jag byter om och tittar mig i spegeln. Helt rödsprängd. Med en tår kvar i ögonfransarna. Jaha, hur ska detta gå. Hoppas jag inte börjar gråta under passet. Jag försöker lägga allt som har med mannen att göra åt sidan. Kliver in i det varma yogarummet och sätter igång. Som tur är krävs det mycket koncentration för att göra övningarna. Det går inte att tänka på något annat än att andas rätt och göra de fysiskt krävande rörelserna. Efter ett tag är jag helt varm och kämpar med att spreta med fingrarna, dra in magmusklerna, andas och göra positionerna rätt. Efteråt känner jag mig faktiskt piggare. Men under den sista avslappningsövningen kommer tankarna tillbaka. Idiot är ordet som dyker upp. Om och om igen. Han är en idiot. Eller är det mig själv jag menar.

 

Väl ute ur yogastudion och i den friska luften kollar jag mobilen. Han har skickat ett sms. Vad är det nu då? Så här skriver han:

"Hej! Det kanske inte var det smartaste att boka en resa så snabbt. Men det var väldigt få resor kvar och så stämmer det bra med jobbet just nu, och det är mycket snö nu. Imorgon har jag inget planerat efter kl 13 och vill träffa dig och sova över. Även torsdag till fredag. Är ledig fredag. Jag skall packa mellan 12-16. Lördag kommer min dotter köra mig till flygplatsen. Jag ska vara där strax före 07. Vi kan ses efter ditt jobb på fredag. Jag tycker om dig väldigt mycket. Kram."

 

Men vad bra att du har tid att träffa mig den här veckan, tänker jag surt. Är det kompensation det handlar om? Tror du att det räcker att du skriver att du tycker om mig och så är allt bra igen. Ditt beteende gör mig illa. Jag är dessutom bokad både onsdag och torsdag och vet inte om jag kan eller egentligen vill boka om. Allt handlar om honom och hans villkor. När han kan, när han vill. Samtidigt vill jag träffa honom om han nu ska vara borta en vecka. Åka själv... Bara det känns jobbigt... Jag vet inte hur jag ska göra. Känner mig fångad i en rävsax. Det blir inte bra hur jag än gör. Under promenaden hem funderar jag på hur jag ska göra. Ringa honom? Åka hem till honom och fråga vad han håller på med? Svara på sms:et eller vänta tills jag lugnat mig?

 

Fortsättning följer...

 

Jag har en dålig dag idag. Och den började redan igår. Grinigt värre men så är det ibland. Retar mig på allt och alla men det beror väl på att jag mår dåligt själv. Kan inte skylla på något. Men tankarna är ibland min egen värsta fiende. Tycker att veckan fram till söndag var bra beträffande kärleken. Vi hade en fin stund i onsdags där han sov över och vi sågs i fredags och lagade en god middag ihop. Det var trevligt. Han sov över och det kände bra. God stämning hela vägen och vi skildes åt vid lunchtid i lördags. Det sista han säger är att han ska ringa mig senare på kvällen. Vi var både upptagna på var sitt håll. Han skulle passa sin sondotter och jag skulle på födelsedagsmiddag med familjen. Middagen var med respektive och det är klart att det svider när jag inte kan gå med min. Det är inte som det ska. Blev faktiskt ledsen i onsdags när jag fick reda på att respektive skulle följa med. Pratade med mannen om detta och han förstod det. Och bad om ursäkt. För att han inte har agerat och att det tar tid. "Men gör något då" tänker jag inom mig. Nu! Att han skulle passa sitt barnbarn är också en grej vi skulle kunna göra tillsammans. Det hade ju varit naturligt. Men det är inte normala förutsättningar i vår relation och det gör mig ledsen.

 

Jag kom hem sent i lördags kväll. Han ringde aldrig som han hade sagt. Skickade dock ett sms på natten att han hade kommit hem till sig. Jag väntade med flit att ringa honom på söndagen. Det tar emot lite grann för jag vet ju att han inte brukar vilja ses. Men jag ville träffa honom och därför ville jag ringa och fråga om vi kunde hitta på något. Sagt och gjort. Klockan 13 ringer jag. Vi pratar lite allmänt och det visar sig att han tagit det lugnt fram tills nu och precis skulle sätta igång med jobb hemma. Jag säger:

- Du skulle ringa igår, men gjorde inte det. Hur kommer det sig.

- Det blev sent och jag visste inte om jag kunde, svarar han.

- Anledningen till varför jag ringer är för jag vill gärna träffa dig idag, fortsätter jag. Kan/vill du det?

- Nu var det två frågor i en, svarar han. Jag vill men kan inte.

- Nähä, vad ska du göra då, frågar jag.

- Jag ska sätta upp hyllor och sedan städa. Det kommer säker ta fyra timmar, men jag skulle kunna komma och ta en kvällsfika hos dig när jag är klar.

- Du skulle kunna sova över, vill du det, frågar jag, även om det svider inombords hela tiden.

- Nej, jag vill sova hemma och sedan cykla till jobbet imorgon. Vill prova min nya cykellampa i mörkret, säger han.

- Men om det är själva sträckan du vill cykla kan du ju cykla till mig ikväll, försöker jag lirka.

- Jag vill sova hemma, säger han.

 - Jag skulle kunna komma och hälsa på dig i stugan med lite fika, vad säger du om det, frågar jag.

 

- Jag ringer dig senare, fortsätter han.

- Visst, gör det, svarar jag och vi lägger på.

 

Blir ledsen. Varför ska det vara så här? Varför vill han inte ses. Och hur länge ska det vara så här, att jag inte kan komma hem till honom. Känns väldigt trist, både att han inte vill träffa mig och att jag inte får hälsa på honom. Det är ju inte så att han behöver vara själv i det han gör, jag hade kunnat vara där så kunde han grejat och jag gjort något annat. Det är ju bara mysigt att ses.

 

Jag gråter lite. Känner mig avvisad. Varför tar jag det så hårt? Påminner det om något i barndomen och därför blir extra starkt? Eller för att det är så tydligt att vi har olika behov av att umgås. Eller att obalansen är så påtaglig och jag är inte en del av hans liv fullt ut. Jag blir väldigt trött. Lägger alla andra planer på hyllan. Orkar ingenting. Och förkylningen blir allt värre. Frossan kommer. Jag brygger te, lägger mig under dubbla filtar i soffan och somnar efter en stund. Vaknar av att det är kolsvart i hela lägenheten. Klockan är nästan 17. Han borde alltså vara klar med sitt snart, tänker jag. Bäst att göra sig i ordning ifall vi nu ska ses.

 

När jag är klar är klockan 18. Tänker att jag behöver komma ut i friska luften lite för att försöka bli piggare. Det snöar ymnigt utanför. Blöt snö. Som gör alla kläder och håret blöta på fem sekunder. Jag traskar en bit. Försöker att inte tänka för negativt. Efter en stund kollar jag mobilen. Ett missat samtal. Han har ringt. Typiskt att jag missat. Jag ringer upp. Han säger att han inte är klar, behöver minst en timma till men att han kan komma till mig efteråt.

- Då skulle klockan vara halv åtta, nästan åtta. Det blir ganska sent, säger jag. Ska du fortfarande åka hem igen?

- Ja, jag vill sova i min egen säng.

- Då känns det inte som om det är någon idé att vi ses, säger jag.

- Vi kan ses på måndag, säger han.

- Då är jag upptagen, svarar jag.

- Tisdag då, säger han.

- Då är jag också eventuellt uppbokad, tyvärr.

Det blir tyst.

- Varför kan du inte sova hos mig inatt, säger jag efter en stund.

- Därför att jag ser fram emot att vara hemma och ta det lugnt och bara vara hemma. Eftersom jag inte sov hemma i onsdags, var hos dig i fredags och inatt blev det så sent innan jag kom hem så jag vill gärna göra detta.

- Men räknas inte de nätter i veckan du sover hemma, frågar jag.

- Jo men jag vill sova hemma idag, har sett fram emot att vakna hemma och cykla till jobbet.

Jag ger upp. Känner mig som en klängranka. Men samtidigt jag vill ju träffa honom och förstår inte riktigt det där med att han måste sova hemma just denna söndag. Han kan ju sova hemma hela veckan. Vilket han med största sannolikhet även kommer att göra. Jag blir tyvärr lite misstänksam.

- Ska du verkligen sova hemma då. Eller ska du till din fru och sova i lägenheten, frågar jag.

- Nej, jag ska vara hemma, svarar han.

- Du får förstå att tankarna börjar mala, säger jag. Med tanke på att du tidigare sade att du inte skulle sova där mer men så gjorde du det ändå. Då börjar ju jag undra vid sådana här tillfällen, säger jag.

- Du behöver inte vara orolig.

- Är du ärlig mot mig, frågar jag.

- Ja, jag är ärlig, jag vet att jag inte handlat helt reko mot dig. Jag önskar att min fru hade varit ute ur bilden innan vi träffade, säger han.

- Men du kan ju få henne ur bilden nu, säger jag.

- Det känns som vi har olika behov av att ses, fortsätter. Jag vill träffa dig mer än två nätter i veckan. Skulle gärna vilja träffa dig på helgen. Att kunna åka hem till dig som en här söndagen för att umgås en stund. Det känns konstigt att jag inte kan göra det. Hur länge ska det vara så här. Jag vill att vi ska kunna umgås under "normala" omständigheter, under normala förutsättningar. Tycker du att vi umgås för lite, frågar jag.

- Nej. Då hade jag ju sett till att vi umgås mer, svarar han.

- Jag vill i alla fall träffa dig mer än så här. Vi behöver mötas på mitten. Är det bara situationen som får dig att agera så här eller är det din personlighet? Men det visar sig kanske. lägger jag till.

- Jag har också funderat på det, svarar han. Men jag tror det är situationen.

- Tror. Varför kan du inte svara något definitivt. Det känns som du svävar på svaret och då behöver du inte ta konsekvenserna av det du säger för du är så vag...kan jag inte låta bli att säga.

- Jag har tänkt om jag har ett stort behov av egentid eller inte. Jag tror inte det. Jag är en social person. Men jag vill som sagt ta saker i rätt ordning. Jag vill inte att du kommer till stugan ifall min fru eller barnen råkar dyka upp. I vanliga fall hade du kunnat vara hos mig, jag hade kunnat arbeta och du läsa en bok eller liknande. Det hade gått bra.

- Men när ska du ta tag i situationen då, frågar jag. Vi har haft en väldigt fin vecka, det har känts bra, men när det blir så här som idag så åker jag ner igen och blir ledsen. Ska det vara så här varje söndag?

- Vi kan väl prata om det när vi ses, säger han. Ansikte mot ansikte.

- Förstår du att jag blir ledsen när du inte vill träffa mig, frågar jag.

- Ja, svarar han.

Vet inte vad vi säger sedan men vi rundar i alla fall av.

- Vi ses kanske imorgon på jobbet, säger jag.

- Det borde vi göra, jag har möte på kontoret på em.

- Ha det bra så länge.

- Puss och kram, säger han.

- Puss och kram.

 

Längre än så kommer vi inte. Jag kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje. Jag vill träffa honom mer än han vill träffa mig. Känner inte att jag får tillräckligt. Räknade ut antalet timmar som vi har setts i veckan. 14,5 timmar vaken tid. Har inte räknat med sömn. Han har sovit över två gånger. Det är få timmar. Jag har lättare för att inte ses under veckorna. Då är det ju ändå jobb, träning och ofta någon annan social aktivitet. Det är helgerna jag verkligen vill träffa honom. Känns så himla tråkigt att inte göra det.

 

Men visst, han vill vara hemma och ta det lugnt hos sig. Det kan jag förstå. Men då skulle ju jag kunna vara där. Tillsammans med honom. Om allt varit som det skulle. Men det är inte som det ska. Och det retar mig något vansinnigt just nu. Är grinig och förbannad och ser allt i svart. Är så jäkla trött på att vänta på att han ska ta tag i situationen. Inte ens papprena har han lagt på brevlådan. Nu har det gått en vecka till. Han sade under telefonsamtalet att han vill kunna berätta för mig när han har gjort det han ska göra, när stegen är tagna.

- VIll du inte att jag frågar dig under tiden, undrar jag.

- Jo, det går bra att du frågar säger han, men jag vill inte säga att jag ska göra saker, jag vill berätta när det är gjort, säger han. Jag har en plan, jag vet vad jag ska göra och i vilken ordning.

- Men NÄR ska du börja då, kan jag inte låta bli att säga.

Han svarar inte.

 

Så där står vi. Fortfarande. På samma ruta. Det kändes bättre i veckan. Gnistan var där. Glädjen, humorn, det kärleksfulla. Men så upplever jag att han drar sig undan och så blir jag ledsen. Varför har jag så svårt för detta på helgerna? En del av svaret ligger nog i att jag vill bygga vår relation. Och det gör man ju enklast genom att vara tillsammans. Göra saker tillsammans. Kunna planera för gemensam tid och gemensamma aktiviteter. Men vi planerar inget. Det blir bestämt ganska så in i det sista. Om inte jag tar initiativet och frågar då. Det är nästan alltid jag. Men visst det får jag väl ta då eftersom det verkar bara vara jag som har behov av att planera...

 

Men det är trist att inte få en hel helg tillsammans. September var senast... Usch vad trött jag är på detta just nu. Orkar knappt tänka tanken att träffa honom. Ibland vill jag bara säga att han kan återkomma när han är klar. Så jag slipper den här utdragna processen och den här konstiga situationen.

 

Idag var jag inte på jobbet utan arbetade hemifrån då min förkylning är blivit värre. Värk i kroppen och halsen är som taggtråd. Det måste han ju ha märkt. Att jag inte var där. Men inget sms eller någon undran om varför jag inte var på plats. Saknar han grundläggande omtänksamhet? Ibland undrar jag. Att vi inte hörs börjar jag vänja mig vid. Förra veckan hördes vi inte från söndag till ett sms från honom på tisdag kväll och så ringde han under onsdgen. Och jag ville då att vi skulle ses vilket vi gjorde. Men vi hörs inte av speciellt mycket mellan varven vi inte ses. Jag är inte van vid det. Och det känns tråkigt. Han verkar inte vara en sådan som tänker så mycket framåt eller runt omkring. Är inte en sådan som går omkring och längtar. Det är ju jag. Nej, han är mer här och nu, ser och tänker på det han har precis framför sig. Det är i och för sig en bra egenskap. Närvarande i nuet. Men nackdelen är att jag känner mig bortglömd. Måste man vara "framför ögonen" på honom för att han ska komma ihåg att jag finns. Eller hela tiden vara den som gör sig påmind. Hallå. här är jag. Jag vill träffa dig. Vill du träffa mig?

 

Ingen bra dag idag. Gnälldag helt enkel. Det gnager i kroppen och far omkring negativ energi. Jag är på dåligt humör och hoppas att det är på ett annat sätt när jag vaknar imorgon.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Några steg bak och några steg fram. Så ser det ut just nu. Och det måste jag kanske vänja mig vid. Jag har med lite hjälp insett att jag inte behöver hantera den här situationen som en "duktig flicka". Vem kan känna sig lugn, trygg och säker under sådana här förutsättningar? Att ha en relation med en gift man, som säger att han ska skilja sig men där det nu har gått 8 månader från det att han sade det till frun första gången. Det var i maj förra året. I juli separerade de. Under hösten hände inget. Mer än att han sade att han jobbar på det. Från jul och två veckor framåt flyttade han tillbaka till deras gemensamma lägenhet igen för att "känna av läget". Nu är han tillbaka ensam igen och ska ta tag i skilsmässan. Säger han. Han ska bara lägga på papprena på brevlådan...

 

Pratade med honom igår. Det som har gått framåt är att han är tydligt med vad han vill nu. Det är bra. Han konstaterar återigen att han tycker om mig och vill leva med mig. Han ser fram emot det. Han tycker att vi har gjort mycket roligt tillsammans och tror att vi kommer fortsätta på den inslagna vägen. Han mår bra tillsammans med mig. Gillar hur han mår i mitt sällskap. Han tycker om mitt sätt att visa glädje och uppskattning. Det får honom på bra humör och ger honom energi. Detta gjorde mig varm inombords. Det är väl så nära en kärleksförklaring man kan komma.

 

Han säger att han inte ser någon framtid med frun. Att han föreställt sig hur det skulle vara att gå tillbaka och kommit fram till att det är slentrian han ser. Grått och trist. Ingen glöd, tristess. Jag inser ju att även vi kommer att få vardag tillsammans, precis som han och frun har fått, men jag hoppas att den kommer att vara enkel och rolig i det lilla. Vi har samma humor, trivs i varandras sällskap, gillar att göra saker tillsammans (när vi väl gör det) och jag hoppas och vill att vi ska göra mer ihop. Jag hoppas att vi kan "hålla grytan kokande" och bevara gnistan så länge det går.

 

Jag försökte bekräfta de steg han har tagit. För trots allt har han ju det. Han bor själv (igen), har pratat med frun ett antal gånger och har nu kommit fram till sitt beslut. Han har bestämt sig. Jag sade att det är bra, att han har gått framåt och det är starkt gjort. Det är klart att det gör ont i honom också. Att bryta upp, att såra någon, att bli sedd som en svikare i en del personers ögon. Och det gör ont i mig, att vänta, inte veta, undra hur det går. Aldrig vara säker på att det är vi eller blir vi. Det sade jag och det förstod han.

 

Jag tog upp det här med hans barn. Undrade hur de har sagt, om de är ledsna eller om de försöker få ihop sin mamma och pappa igen. Han säger att hans dotter vill att han ska må bra. Men att hon också sagt att hans fru inte mår bra. Att situationen är dålig. En av hans söner frågar mycket och vill ge råd, men han har bett honom att inte göra det, att det är något han själv måste reda ut. Den äldsta sonen har sagt att han inget vill veta... Jag frågade om barnen sagt något, om de tex uttryckt att de inte vill att de ska skiljas. Han svarar att det har de inte, men att han tror att han vet vad de vill. Att han och frun ska fortsätta tillsammans. "Det är väl ingen som vill att föräldrarna ska skiljas", sade han. Men det har jag andra åsikter om i och för sig. Om man ser att ett par mår dåligt tillsammans, även om det är ens föräldrar, så kan man ju inse att de har det bättre var och en för sig. Framför allt är det lättare att se det när man är vuxen. Och hans barn är ju vuxna... Men kanske inte där ännu i sin process. Och det blir väl svårare så klart när deras mamma mår dåligt och inte vill skilja sig. Jag lägger mig inte i det, men jag ville i alla fall resonera lite kring det ifall han behövde prata om det. Om de uttövar tryck på honom, eller ger honom dåligt samvete för att "mamma är ledsen" så blir det säkert svårare för honom att bryta sig loss.

 

Jag frågade om han hade postat skilsmässopappren ännu. Som han sade att han skulle i lördags. Det har han inte. Och det är klart att min initiala reaktion blir ledsamhet, jag blir lite arg och undrar vad det handlar om. Jag visar inte min ilska men frågar vad det handlar om. Han kan inte riktigt svara på det. Han säger att det är svårt att ta det där sista steget. Men säger att:

 - Om jag bara får lagt det där på brevlådan så är det slutgiltigt.

- Vad behövs för att du ska göra det då, frågar jag.

- Jag måste bara göra det då, svarar han.

- Kan jag hjälpa dig på något sätt, frågar jag. Jag har frimärken, kuvert, fortsätter jag och blinkar. Han skrattar och säger att:

- Det har jag.

Men så gör det då tänker jag men säger inget. Han får lite tid att göra detta på sitt sätt. Jag fortsätter:

- I somras när vi var på Österlen var det väldigt härligt, då var du på gång. Sedan den där helgen vi firade vår ett-årsdag kändes det också väldigt bra. Men sedan tog det stopp. Du agerade inte utan gömde dig och stoppade huvudet i sanden som du uttryckte det häromdagen. Jag är rädd nu att det ska bli samma sak igen. Att det ska ta flera månader till innan du ens postar papprena. Det går inte för mig. Jag klarar inte det.

- Jag skulle lagt papprena på lådan redan i maj, säger han.

- Ja, då hade du varit skild nu, konstaterar jag. Men du var inte klar då. Du känns ju mer färdig nu med din process.

Han håller med.

 

Så där står vi nu. Han ska lägga sina skilsmässopapper på brevlådan. Och sedan ringa sin fru och tala om att han har gjort det. Han säger att han inte klarar av att träffa henne igen och ta de här uppslitande diskussionerna. Men att han ska föreslå att de skickar in nya papper med bådas underskrifter för att snabba på processen. Jag hoppas nu att det inte tar allt för lång tid. Och jag hoppas verkligen inte att han lurar mig. Ibland kommer det ju över mig. Tänk om allt bara är ett spel. Att han har frun samtidigt som mig. Att han inte alls varit tydlig eller sagt att han verkligen vill skiljas. Men samtidigt kan jag inte gå omkring och vara misstänksam hela tiden. Jag mår inte bra av det. Skulle det vara så visar det väl sig. Men det är klart att tanken dyker upp. Som när vi skulle bestämma inför helgen. Jag frågade om vi skulle ses hos mig, eller om vi kanske rent av skulle vara hemma hos honom.

- Nej, vi väntar med det, svarar han.

- Men det vore trevligt att vara hos dig någon gång också, säger jag.

- Jag vill inte det så länge jag inte har tagit det här sista steget. Tänk om du är på väg till mig och så kommer min fru dit samtidigt, det skulle inte vara bra för mig.

- Varför skulle din fru komma dit, gör hon det, frågar jag.

- Nej, men hon kanske kommer och vill ta tag i något, reda upp saker, säger han.

- Men det kanske bara är bra om vi träffar på varandra hon och jag, så inser hon ju att det är som det är. Att det inte finns någon chans att återförenas om du har någon ny, fortsätter jag.

- Det skulle inte vara bra för mig, säger han då.

 

Jag undrar varför? För att han ska kunna ha både och, eller chansen kvar hos henne? Eller bara för att skona henne? Framför allt verkar det ju vara av helt egoistiska skäl. Att han ser om sitt eget hus. Att han vill skona sig själv. Jag gillade inte riktigt det där. Att jag inte ska kunna komma hem till honom. Det känns inte balanserat.

- Du har ju kommit oanmäld till mig, fortsätter han.

- Ja, och det kan jag fortsätta med, säger jag (halvt på skämt, halvt som press). Hon måste ju få reda på det någon gång. Jag vill inte vara en hemlighet längre. Jag vill inte behöva vänta sex månader till på att kunna umgås "normalt" med dig. Det funkar inte.

- Låt mig ta det här sista steget först, säger han.

 

Jag låter det bero. För den här gången. Men ska allt vara på hans villkor. Ska han kunna dra på det här hur länge som helst. Gömma mig, inte behöva ta ansvar, låtsas vara singel... Nej, tids nog får jag väl se till annars att hon får reda på det. På något sätt. Om han inte får tummen ur. Annars kan det ju gå hur lång tid som helst och hon tror att det finns chans att få honom att ändra sig de sex månader som betänketiden är. Ibland gillar jag verkligen inte hans beteende. Så är det bara. Lyckan jag kände när han uttryckte sina känslor för mig och vår relation grumlades tyvärr lite av det här att jag ska "hålla mig borta" från hans stuga. Att jag inte får vara där. Jag skulle nästan tycka att det var bra att jag stötte på henne där. Så att hon fattar. Men han vill tala om för henne först att papprena är skickade för då tror han att hon ska hålla sig borta. Och inte dyka upp. Eller så är det precis det hon gör. För att få honom att ändra sig. Det hade jag gjort om jag hade varit hon. Nej du, jag kommer snart insistera på att börja vara där. Så får vi se vad som händer...

 

Vi har inte setts idag på jobbet. Vi har inte hörts av.

 

Men jag skickade ett sms till honom tidigare idag. Som ett sätt att försöka uppmuntra och stärka, men jag vet inte hur det mottogs, eftersom jag inte har fått svar från honom... han kanske bara känner sig mer pressad. Men å andra sidan sade han ju i lördags kväll att han ska skicka in papprena så... ja, historien fortsätter att snurrrrrra.

 

Det här skrev jag i alla fall:

"Vill bara säga att jag är glad över det du sade i helgen: Att du bestämt dig för att skicka in pappren. Jag vet att du måste göra detta på ditt sätt. Jag kanske har varit hård. Förlåt för det. Jag stöttar dig. Jag är stolt över de steg du tar och att du nu tagit ett steg vidare. Tycker om dig. Kram"

 

Jag saknar kontakt med honom. Att han ringer bara för att höra hur jag mår. För att han vill höra min röst. Jag vill bli uppvaktad. Känna att han anstränger sig, att han bryr sig. Han var bättre på det innan. Innan skilsmässan kom på tal för åtta månader sedan... Jag läste några gamla sms från förra året. Hur han skickade sms och ville att vi skulle ha följe från jobbet och hem. Det var oerhört länge sedan. Vet inte om vi hade följe en enda gång från jobbet i höstas. Vart tog det där vägen? Hans vilja att ta initiativ och viljan att träffa mig så där spontant. Är det allt prat om skilsmässan som förstört? Eller är detta bara en naturlig reaktion på den process han är inne i? Oavsett orsak så saknar jag det. Jag längtar efter hans frågor, hans sms där han vill ha sällskap hem. Kommer det tillbaka igen? Jag skulle gärna vilja det.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Jag vet inte vad jag ska säga om helgen. Det blev en del fina stunder och en del moment av osäkerhet. Jag har svårt att slappna av. Jag vet fortfarande inte var vi står riktigt och har svårt att förhålla mig till läget. Jag är glad över att träffa honom, men kan inte till fullo gå in i det, eller glädjen eftersom han faktiskt inte har skickat in sina skilsmässopapper ännu.

 

Han är min stora kärlek. Det kan jag konstatera. Men kanske har verkligheten hunnit ifatt oss. Vi har båda blivit tilltufsade av de senaste månaderna. Jag av hans velighet, han av sitt svåra val och jobbiga process. Det är klart att en skilsmässa är uppslitande hur man än ser på det. Det är svårt. Många känslor är  i omlopp. Han känner dåligt samvete gentemot frun, för att han inte älskar henne längre, för att han inte trivs i deras äktenskap. Han är inne i sin sorgprocess, och har väl ändå den svåraste biten kvar; att vara fullständigt ärlig mot sig själv för att kunna vara det mot henne. Att säga som det är helt enkelt. Att han inte vill leva med henne längre och fullgöra skilsmässan.

 

Att som jag stå bredvid, känna, längta, vänta och hoppas sliter också. Jag slängs mellan hopp och förtvivlan. Tänker ena stunden att jag inte orkar mer och nu ger jag upp för att slängas till nästa  ytterlighet att jag är beredd att ge allt och vill tillbringa resten av mitt liv med honom. Jag vill i alla fall få ett ärligt försök. Men jag måste erkänna att jag är rädd. Det har gått så lång tid. I alla fall i mina ögon. Jag är rädd att känslorna ska ta slut, eller att jag blir så tilltufsad att jag inte kan resa mig upp igen. Jag saknar det där hoppfulla, förväntansfulla. Verkligheten har slagit till med full kraft om och om igen. Slängt mig ner. Och det blir svårare för varje gång att resa sig igen. Jag försökte resa mig igen i helgen. Hitta tillbaka till förälskelsen, hoppet. Det gick i korta stunder. Men jag vet inte om vi speglar varandras smärta just nu. Det där glittret i ögonen finns inte så självklart där längre. Kanske är det naturligt, kanske är det bara vardagen som kommer krypande. Men jag vill ha det där glittret. I alla fall emellanåt. Förstår att man inte kan förvänta sig det varje dag. Jag är väl lite naivt romantiskt, men jag tror att man kan spegla varandra positivt om man vill. Om man ler och ser glad ut, är optimistisk, stöttar och "glittrar" mot varandra så ökar i alla fall chansen att man behåller den där varma och härliga känslan längre. Tror i alla fall jag.

 

Min målsättning helgen som gick var att ta det lugnt, inte fråga så mycket eller ställa krav. Det gick så där. Det kommer en rädsla över mig då och då vilket gör att jag känner mig så osäker. Blir det vi eller inte? Har han bestämt sig nu, på riktigt? Kommer han skilja sig nu - dvs agera, skicka in sina skilsmässopapper, ta tag i allt och prata med frun och tala om att det är som det är. Kommer han göra det eller ska han bara prata om det i några månader till?? Jag faller tillbaka i mörka tankar. Det är ju handlingarna som räknas nu. Jag pendlar mellan att slå på mig själv (i tanken) och på honom. Jag är kanske för hård mot oss båda. Det är varken lätt för honom eller för mig. Det är ingen lätt situation för någon. Inte att stå vid sidan och vänta på kärleken, eller att bryta från en långvarig relation. Han lider på sitt sätt, jag på mitt. Ska jag ha mer tålamod? Jag undrar om jag ska göra något annat, säga något annat, agera på annat sätt. Men jag har förstått en sak den här helgen. Det spelar ingen roll vad jag säger och gör - han måste få skilja sig på det sätt som fungerar för honom. I den takt han vill. Om jag orkar vänta tills han är klar det är en annan fråga. Men jag har från och med nu tänkt att jag ska försöka ha ett annat förhållningssätt. Försöka stödja och stötta istället för att pressa och bli arg för att han inte agerar på det sätt eller i den takt som jag själv skulle gjort. Jag gjorde det mest grundläggande fel man kan göra. Nu måste jag bara låta honom vara. Och försöka jobba med mig själv istället. Jag är trött på att gå omkring och vara ledsen, otrygg, osäker och undrande. Jag får försöka aktivera mig på annat håll. Inte sitta och vänta. Det blir så destruktivt för mig.

 

Jag ska ändå referera lite till vad som sades och hände i helgen. Jag skriver ner lite för att kunna komma ihåg alla svängar vi går igenom. Vi var ute och åt. Pratade. Var ok stämning. Visserligen tittar han på alla damer som passerar men jag tänker att, visst titta får man. Jag försöker att inte lägga någon vikt vid det. Han frågar om vi ska ut och dansa.

- Vill du det, frågar jag.

- Visst kan vi det, jag måste bara lägga på mer pengar på bilen först så jag kan sova ut imorgon, säger han.

 

Vet inte varför men det triggar igång mig.

- När tänker du göra slut då, säger jag. Helt taget ur det blå.

- Varför frågar du så, säger han och ser illa berörd ut. Arg, störd. Något är det i alla fall. Han reagerar starkt. Vad kom den frågan ifrån, fortsätter han.

Stämningen blir tryckt.

- Jag mår dåligt av den här situationen, det kanske inte syns på utsidan alltid men på insidan är det svårt, säger jag.

- Jag ser det på dig ibland, svarar han. Men varför säger du så nu, i det här sammanhanget, bara byter ämne så där, fortsätter han.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men det är så här det känns: att vad som helst kan hända, att han kan ändra sig när som helst, att han umgås lite med mig igen och om han tröttnar på det så är det bara att gå tillbaka till frun som han fortfarande inte skilt sig ifrån. Jag säger det.

- Det är orättvist, sammanfattar jag. Jag vet inte vad som händer. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte nästa månad. Jag vet inte ens när du har tänkt åka imorgon, hur länge du har lagt på bilen. Jag ställs bara inför fakta, att helt plötsligt ska du gå. Du vet, men inte jag. Ska det vara så här på söndagar. Att du drar, att vi inte kan umgås en söndag. Varför är det så?

- Jag kommer inte alltid vilja vara själv på söndagar, det är så nu bara, svarar han. Han håller med om att det är orättvist. Att han måste bryta med henne.

- Varför flyttade du tillbaka till henne i julas, frågar jag.

- Jag vet inte, säger han.

- Vet inte, du kan inte komma undan med det svaret. Något måste du ha tänkt när du gjorde det, fortsätter jag.

- Det var bekvämt...svarar han.

- Och mer då, vad handlade det om mer, insisterar jag.

- Jag ville känna efter hur det kändes att vara där igen, med henne, säger han till sist. Det satt långt inne.

- Och hur var det då, vad kände du, frågar jag.

- Det var inte bra. Jag mådde dåligt. Jag mår bättre nu, när jag har flyttat till stugan igen, är ifrån henne och träffar dig igen, säger han.

 

Här borde jag kanske frågat igen om han har legat med sin fru  eller inte, men jag gjorde inte det. Han har sagt nej tidigare. Men någonstans tror jag ändå att han provade det också. För att se hur det kändes...Fan...

 

- Har du flyttat till stugan för gott nu, frågar jag (känner mig som 20-frågor men jag behöver veta).

- Ja, svarar han.

- Lovar du att inte flytta tillbaka igen, eller sova där igen?

- Ja, svarar han igen. Jag ska skicka in skilsmässopappren och sedan ringa henne och säga att om vi vill snabba på skilsmässan kan vi skicka in nya papper med bådas påskrifter.

- Kommer hon gå med på det då, frågar jag.

- Det tror jag, om hon får veta att jag skickat in papprena.

- Hur rätt har du haft hittills då i hur du tror att hon reagerar...säger jag.

Det blir tyst.

- Lycka till, säger jag till sist.

- Tack, svarar han.

 

Jag är så dum i detta läge och det är det jag vill ändra nu. Istället för att klaga på det han inte gör eller gör, borde jag istället uppmuntra de steg han faktiskt tar. Jag kan känna sådan ruelse över mitt agerande och mitt pådrivande. Alla mina frågor. Det är ångesten som driver mig. Mitt kontrollbehov. Det finns inga garantier. Varken för idag, imorgon, nästa vecka eller nästa månad. Oavsett om vi har en relation eller inte. Kärleken är oförutsägbar. Det finns som sagt inga garantier. Jag kan bara hoppas på att det håller. Jag måste försöka slappna av och försöka ta vara på stunden. Det är en utmaning för mig som vill ha kontroll. I detta läget har jag ingen kontroll. Men det kanske är just det jag ska lära mig. Låta honom vara som han är. Inte vara så hård. Och låta mig vara som jag är. Inte vara så hård mot mig. Man är ju bara en människa. Det är mänskligt att vara velig, att vara orolig, att vara rädd, att ha dåligt samvete. Jag vill försöka vara snällare mot mig själv. Acceptera att jag känner det jag känner. Och vara ok med det.

 

Ja, jag gillade helt enkelt inte hur det blev i vissa lägen i helgen. Jag känner mig osäker. Blir "klängig". Vill inte att han ska gå. Vi fick mindre än ett dygn tillsammans. Sedan vill han vara ensam och göra sitt. Han vill inte vara med mig. Det kanske är förståeligt. Jag frågade honom om han fortfarande är kär i mig. Han säger att han är det och att han tycker om mig. Så du har bestämt dig nu då, frågar jag. Då plötsligt ser han osäker hur. Och svarar inte. Och det gör mig så JÄVLA OSÄKER. Och får mig att åka ner igen. Och börja fundera. Vad är det nu då? Är vi inne i en ond cirkel som vi inte kan ta oss ur?? Min ambition den här veckan är att jobba med mig själv. Försöka hitta tillbaka till mig och min ursprungliga känsla för honom. Släppa tidspress, krav. Men sedan inser jag att det räcker ju inte med hur jag känner, tänker och agerar. Det måste ju finns ett gensvar. Han måste ju också vilja och visa sina känslor. Att han vill ha mig, att han vill vara med mig. Jag orkar inte med den här gissningsleken längre.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Det är så mycket känslor i omlopp hela tiden. Jag vågar inte lita på någonting. Finns ingen stabilitet, konsekvens eller harmoni. Jag mår inte bra och känner mig inte älskad eller uppskattad av honom. Tycker allt känns konstigt. Framför allt hans kommunikationsstil är svår att förlika sig med. Jag förväntar mig mer. Jag tycker att man beter sig mer respektfullt. Jag och mina vänner och kollegor kommunicerar på ett helt annat plan än vad han och jag gör. Vad har han för problem egentligen? Är det bara gentemot mig eller är han sådan mot alla. Eller visar han bara den här sidan mot "de närmsta"?

 

Igår var han hemma hos mig. Kom till mig efter jobbet (försenad) för att hjälpa mig med ett tvättställ med kommod. Det gick bra. Han arbetade i sitt anletes svett. Jag hjälpte till när jag kunde och fixade mat åt oss både. Det kändes mysigt att vi var tillsammans, tillbringade tid och gjorde något praktiskt. Det hade jag velat säga idag men fick inte chansen för han avslutade vårt telefonsamtal innan jag ens hann komma dit... Återkommer till det.

 

Igår så tillbringade vi i alla fall hela kvällen tillsammans. Och jag försökte ta det lugnt. Att inte fråga om hur det hade gått med allt han skulle göra i veckan; skaffa nya personbevis, skicka in skilsmässopapper, prata med frun och prata med dottern om att han träffat en ny kvinna. Vi pratade allmänt om hans middag med dottern, den hade varit trevlig. De hade pratat om mycket men inte om det som jag hade velat om man säger så... Till slut när klockan börjar närma sig läggdags kan jag inte låta bli att fråga hur han mår och hur veckan har varit, vad som hänt, om det har hänt något. Det kanske jag inte borde ha gjort men samtidigt är det allt jag vill veta, behöver veta för att få ro. Men jag borde väl ha insett hur det var/är när han inte säger något.

- Hur har det gått, frågar jag.

- Med vad då, säger han.

- Med det du skulle göra, skilsmässan, fortsätter jag.

- Jag har hämtat ut nya personbevis, svarar han. Men jag har inte skickat in pappren eller pratat med min fru.

- Varför inte, frågar jag.

 

Jag minns ärligt talat inte exakt vad han svarade men kontentan är att han inte har vågat. Att något tar emot. Att han ska skicka in papprena men att han är rädd för hur han ska reagera när han berättar för sin fru och ser hennes reaktion.

- Så det är inte hennes reaktion, henne det handlar om, utan dig, säger jag. Du är rädd att möta din egen reaktion, frågar jag.

- Jo, så är det väl. Jag är rädd att jag ska backa när jag ser hennes reaktion, och rädd att jag inte ska kunna hantera det, fortsätter han.

- Vad är det värsta som kan hända, frågar jag.

- Det värsta som kan hända, frågar han tillbaka.

- Ja, vad är det värsta som egentligen kan hända om du säger som det är till henne. Att du inte älskar henne och inte vill leva med henne, säger jag.

- Ja, du, det vet jag inte, svarar han.

 

Det är mycket han inte vet och jag känner mig allt mer förtvivlad. Som om varje dag jag väntar blir en dag för mycket. Jag kan tyvärr inte låta bli att säga med gråten i halsen:

- Det känns inte som det kommer bli vi längre.

- Jag vill det, jag vill leva med dig, säger han. Och fortsätter: Du ger mig mycket glädje, det är enkelt med dig, jag tycker om dig, säger han.

- Men ju längre du väntar desto sämre blir vår relation, säger jag. Och fortsätter:

- Jag är så jävla trött på det här. Du måste välja. Antingen stänger du dörren till henne och öppnar den till oss, eller så har du dörren halvöppen till henne men då stängs dörren för vår relation. Det här fungerar inte för mig. Kärleken kommer att dö om du inte skiljer dig snart. Jag kan inte vänta mer. Jag vill också leva med dig, men vårt liv tillsammans kan inte börja så länge du inte är skild, säger jag. Gråter. Känns som det aldrig ska ta slut det här. Smärtan. Väntan.

- Jag trodde att du skulle bli klar under time-outen, antingen att du hade skilt dig eller att du skulle göra slut med mig, säger jag. Men det är precis som innnan. Inget har hänt. Jo, förresten. Du säger mer tydligt vad du vill, att du vill vara med mig, det känns väldigt bra, men du är fortfarande gift. Det går inte längre, fortsätter jag.

 

Vi pratar lite mer. Det är samma tema. Vi kommer inte vidare. Jag säger att jag kan inte lita på det han säger längre. Det är handlingarna som måste tala. Vill han att det ska bli vi måste han agera. Hon kommer inte släppa honom, hon vill inte skiljas, han måste skilja sig ändå. Han måste agera annorlunda för att det ska bli ett annorlunda resultat mot nu.

- Jag vill bara försöka vara ett stöd, säger jag.

- Du har sagt så många kloka saker, du behöver inte säga mer, du har sagt allt man kan säga, det är kristallklart, svarar han. Han säger också att det inte har med mig att göra.

- Spelar det någon roll vad jag säger till dig, frågar jag.

- Nej, det är jag som måste göra detta, svarar han.

 

Jag hade skickat ett mail till honom om skilsmässor i söndags kväll. Det hade han inte läst... Inte ens det kan han göra. Men jag går kanske in för mycket i detta. Det är hans process. Men jag blir galen av att bara stå bredvid och vänta. Jag kan inte göra något. Igår kände jag att jag inte orkar längre. Det är ingen idé. Han kommer aldrig att lämna henne. Ska jag lämna honom? För att skydda mig själv eller för att han ska sakna mig? Man saknar inte kon förrän båset är tomt säger en del. Men jag vet inte om jag klarar det. Lämna honom för att han ska välja mig. Men snart går det inte längre. Jag kan inte träffa honom och det händer inget. Det är det enda jag tänker på när vi är tillsammans. Varför skiljer du dig inte? Varför klarar du inte av att säga som det är till din fru? Ser du inte vad som händer mellan oss. Vi håller på att förlora varandra, glida isär!

 

Jag önskar han kunde vara rädd om mig, att han kunde visa att han skulle göra vad som helst för att få mig. Men det gör han inte. Han velar på. Håller henne på halster och även mig. Jag försökte vädja till honom: Ser du inte att jag mår dåligt? Jag kanske inte gråter och får sammanbrott som din fru men inombords lider jag fruktansvärt. Jag mår väldigt dåligt av detta!

 

Hur ska jag hitta rätt förhållningssätt i detta? Hur ska jag hitta tålamodet? Ska jag vänta eller bryta? Om jag väntar kanske det blir så dåligt att vi bryter upp bara för den sakens skull...

 

Han sov över igår. Vi hade inte sex. Jag sade halvt på skämt, halvt på allvar att vi kan låta bli att ha sex tills han är skild. Det går väl säger han men det blir tråkigt. Men jag inser att det fungerar ju inte. Det är lika bra att inte ses alls i så fall förrän han är klar.

 

Imorse när han gick så undrade jag om han förstår att det är allvar. Han säger att han gör det. Men jag antar att inget kommer hända på ett tag. Han bara kör på så länge det går. Tills jag eller frun tröttnar. Vad väntar han på. Att frun ska säga "ok du får din skilsmässa". Det kommer ju inte hända. Hon vill ju inte.

 

Vi ses inte idag fredag utan först imorgon lördag. Jag lade upp det så att han fick välja. För att jag själv inte orkar träffa honom idag? Jag vet inte. Men jag sade något i stil med "om du vill göra annat imorgon så kan vi ses på lördag". Då hittar han genast flera "ursäkter" eller grejer han ska göra så att han inte kan ses. Exakt vad han egentligen gör har jag ingen aning om. Han kanske inte gör någonting, bara är hemma i sin stuga, eller så träffar han frun och ljuger om det. Jag går sönder av detta.

 

Idag ringde han mig på eftermiddagen och sade att han fått tag på alla grejer som behövs för att slutföra installationen i badrummet. Innan jag hinner säga hur mycket jag uppskattar hans hjälp och hur härligt det är när vi är tillsammans ringer det tydligen någon på hans telefon och han säger att han måste ta det. Jag kan naturligtvis inte låta bli att undra vem det är för mig själv. Men det skulle han nog inte säga om jag frågar.

Jag behöver ringa ett annat samtal och kan inte vänta på att han ringer tillbaka. När jag har mitt jobbsamtal hör jag att det ringer och förstår att det är han. Kan inte svara. Får ett sms där han skriver att han kommer till mig kl 14 imorgon lördag och avslutar med "ha det bra". Jaha, tänker jag. Var det allt? Jag ringer tillbaka men han svarar inte. Jag blir så oerhört trött på det!! Det är en sak att man är upptagen men att inte ringa tillbaka. Det är fel, det är inte schysst. Finns ingen annan jag känner som agerar så. Och så beter sig den som jag gillar mest så. På det sätt som jag gillar sämst! Typiskt, eller?

 

Jag jobbade sent idag eftersom vi inte skulle ses. Tänkte att då kan jag lika gärna få undan. Skickade ett sms till honom ikväll vid 20-tiden. En bild på min middag och ett glas rött. Tänkte jag skulle skoja lite. Skrev hur härligt det är med fredag och "Skål!". För det är ju så skönt med fredag och helg. Jag skickade faktiskt samma till en tjejkompis. Han svarade snabbt att han ätit rester. En timma senare skickar jag ett nytt sms till honom:

"jag längtar efter dig, efter dina varma händers smekningar på min kropp, efter dina heta kyssar på mina läppar. kan jag komma och hälsa på dig i stugan, iklädd raffset med en flaska vin?".

 

Tror du att han har svarat på det sms:et? Så klart inte. Go figure. Jag blir återigen ledsen och besviken. Vem sover 21.20 en fredag? Så vad är alternativet? Han ser att jag skickat sms:et men låter bli att svara av olika anledningar. Han är trött, han vill inte ha besök, han tycker jag är jobbig, han anser att vi har bestämt att ses imorgon, han är upptagen, han är med någon annan. Han kanske inte ens är hemma. Han kanske är med sin fru. Eller någon annan. Den klassiska ursäkten är annars att han sover, eller har ljudet avstängt, eller batteriet är urladdat, eller att mobilen är avstängd.

 

Att få ett svar oavsett svar, är bättre än inget alls. Vill han inte ha ett sexigt nattbesök är det väl bara att säga det. JAG HATAR DEN HÄR TYSTNADEN. Det känns så respektlöst, elakt och hänsynslöst.

 

Det är så här hela tiden. Jag ringde honom förra måndagen fyra gånger på måndag kväll när jag väntade utanför hans stuga men han svarade inte. Och ringde inte upp. Nu så här i efterhand vet jag ju varför, att han var hos sin fru. Han sade att han kom hem sent, vid 23-tiden. Men varför ringde han inte upp då? Det gör man ju i normala fall. Men inte han. För han beter sig inte normalt. Och vår relation är inte normal. Och han hörde inte av sig på tisdagen heller. Eller onsdagen, förrän sent på kvällen som svar på ett sms som jag hade skickat på onsd em.

 

När jag skriver detta och försöker se på allt med distans kan jag tycka att det är väldigt destruktivt allting. Det ska inte behöva vara så här svårt att ha en relation. Det handlar egentligen inte om han är gift eller skild. Jag förväntar mig helt enkelt mer i en relation. Jag förväntar mig mer i kommunikationsväg. Hans kommunikation är under all kritik. Så vill jag inte ha det. Jag känner allt oftare och allt mer att jag inte står ut längre. Att jag inte mår bra. Att det inte ska vara så här.

 

Jag vill vara lycklig, må bra, känna lugn, trygghet och harmoni i en relation. Detta är allt annat än det. I princip bara jobbigt just nu. Ska jag bryta helt med honom nu eller vad ska jag göra? Vet inte om jag orkar vänta eller ha det så här längre. Jag tycker om honom. Men räcker det?

 

Han ringde strax efter midnatt igår. Hade inte hört mitt sms med frågan om att få komma och hälsa på. Han hade haft en kompis på besök (manlig sådan) från kl 18 tills precis innan han ringde mig. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att fråga om han var i stugan. Han svarade att det var han. Han hade blivit glad över att jag hade skickat sms men ledsen över att han hade missat det. Det kändes bättre när han ringde, för då upplever jag att han bryr sig. Vi ska ses i eftermiddag. Hoppas att det går bra. Får försöka släppa det här med hans skilsmässa en stund och försöka njuta av nuet, att ses. Just den här helgen i alla fall. Nästa vecka är det dags för "bevis", att han agerar och lever upp till det han säger.

 

Vi hade bestämt att vi skulle ses idag. Han skulle ta ledigt på eftermiddagen och komma hem till mig kl 14 för att hjälpa mig installera ett nytt handfat. Han ringer 20 minuter innan vi ska ses och säger att han vill göra det imorgon istället. Han säger att han inte hinner idag då han ska äta middag med sin dotter vid 18-tiden.

- Det är bättre vi tar det imorgon för då har vi hur lång tid som helst på oss, säger han. 

 

I vanliga fall kanske det inte skulle vara någon stor grej men hela jag översköljs nu av besvikelse och kyla. 

 

- Handlar det om någonting annat, frågar jag. Kan inte låta bli.

- Nej, svarar han.

- Men vi kan hoppa över det imorgon också, fortsätter jag. Vi skulle kunna ta det i helgen. Vad har du för planer då?

- Inga speciella, säger han.

 

Nähä, inte ens träffa mig, tänker jag. Varför kan han inte bara säga att han vill träffa mig? Är det så svårt????

 

- Men då kan vi ju ta det i helgen istället, säger jag.

- Det är bättre att vi tar det i veckan, ifall det visar sig att något behöver köpas till så är det enklare en vardag, svarar han.

 

Jag vet inte om det är så. Anledningen till att vi skulle träffas idag var att det var lättare på en eftermiddag mitt i veckan då vattnet skulle stängas av. Nu säger han att det inte behövs... Varför blir jag så ledsen och trött på det här? För att jag aldrig kan räkna med att det blir som vi bestämt? För att han ändrar och utgår ifrån vad som är bäst för honom, inte för mig. Om han ändå hade sagt något i stil med: "jag hade sett fram emot att träffa dig idag, men det fungerar bättre för mig imorgon. Hoppas att du inte blir besviken, jag tycker om dig och längtar till imorgon." Men det gör han inte. Han är inte sådan...

 

- Ser du fram emot att äta middag med din dotter, fortsätter jag.

- Jag har inte tänkt på det viset men det är inte så vanligt att det bara är hon och jag, så visst jag ser fram emot det. svarar han.

- Hoppas ni får trevligt, säger jag.

 

Känner hur jag är helt oengagerad och ointresserad och egentligen bara vill bli arg och tala om hur besviken jag blir. Varför gör jag inte det? Varför låter jag honom hållas?

 

Jag vill tala om att jag hade sett fram emot att träffa honom idag. Inte bara för att få hjälp med badrummet utan att få möjligheten att se honom, vara nära. Men för honom verkar det inte spela någon roll. Det hade varit mysigt att ses nu på eftermiddagen. Fixa lite och ta en fika eller något innan han skulle iväg och träffa sin dotter. Det är bara på hans villkor hela tiden. Fy fan vad trött jag är. Han visste ju hela tiden att han skulle träffa sin dotter. Det var han som föreslog att han skulle fixa det idag. Varför håller han på så här? Hur ska jag visa honom att hans beteende får konsekvenser?

 

- När du ringer 20 minuter innan vi ska ses och ställer in blir jag besviken. Jag hade sett fram emot att träffa dig och planerat dagen utifrån detta. Det känns i dessa lägen som om du inte tar hänsyn till mina känslor. Jag hade uppskattat mer framförhållning från din sida när något ska ändras. Vi hade kunnat ses en stund ändå, bara för att det är trevligt att träffas. Jag får känslan av att det är något annat det handlar om. Jag är i alla fall rädd att det är något annat det handlar om. Att det handlar om att du inte vill träffa mig. Jag är rädd för att du börjar med ditt undvikande beteende igen. Jag tycker att vi befinner oss i ett känsligt läge i vår relation just nu och jag tycker det är viktigt att vi (du) visar hänsyn nu. Försöker göra saker genomtänkt. Jag har aldrig tyckt om att du ändrar i tid och otid så som det passar dig. Ännu mindre gillar jag det nu när jag upplever att det är osäkert och ömtåligt mellan oss. Jag hade känt mig lugnare och mer uppskattad om du hade visat omtanke, förståelse och hänsyn. Samt en vilja att träffa mig. När du ringer för att ställa in och boka om, som om det vore den naturligaste saken i världen, känner jag mig bortprioriterad. När du beter dig så känns det inte som om du visar hänsyn till mig och det vi har bestämt. Jag önskar att du hade sagt något i stil med att det hade varit härligt att träffa mig idag men att du ser fram emot att träffa mig imorgon istället. Du sade inget känslomässigt när du ringde för att boka om. Det handlade bara om praktiska detaljer. Det svider också. Jag hade sett fram emot att träffa dig. Men nu du inte säger något känslomässigt till mig känns det som om det/jag inte betyder något för dig.

 

----

 

Varför blir det så känsligt för mig? För att det återigen är på hans villkor? Jag vill inte ha det så här. Dålig kommunikation, brist på omtanke. Fattar han inte att minsta lilla grej nu är viktig. Det är viktigt att det blir rätt. Skulle inte förvåna mig om han inte gjort något med skilsmässan heller. Men nu är jag negativ. Men jag åkte ner i reaktionskurvan nu när han inte kommer. Blir ledsen och besviken. Vad är det här för beteende egentligen?

 

Eller ska jag bara försöka ta lätt, lätt på det. Visst, inga problem, vi tar det en annan dag. Jag bryr mig inte och kommer inte göra det framöver heller... Kom när du vill, gör som du vill... men en dag är jag inte kvar.

 

Blev så himla ledsen nu igen.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

 

Ibland undrar jag om det kommer bli bättre mellan oss. Båda verkar längta tillbaka till den nyförälskade fasen. Mannen sade så sent som i lördags att han önskade vi kunde hitta tillbaka till hur det var när vi hade varit på Österlen. You and me both tänkte jag. Men jag kan så här inom mig inte låta bli att vara lite bitter. En kort stund i alla fall. Han hade chansen. Jag var nyförälskad, kär och seglade på små moln. Men han struntade i det. Han tog inte chansen. Han grävde ner sig i sitt, flydde och gjorde annat. Han tog inte vara på stunden och tillfället. Jag fanns där, jag ville, men han varken såg, kunde eller ville. Ska vi någonsin hamna i fas med varandra?

 

Han är fortfarande inte klar. Han håller på med sitt. Jag har sagt nu att jag är rädd och inte kan ge 100%. För att jag vill skydda mig själv. Jag är rädd att han ska svänga tillbaka till frun igen. Och därför håller jag tillbaka lite nu. Jag vill se hur han agerar först. Orden finns där, han har uttryckt vad han vill och känner. Det känns bra. Men för att det ska vara någon skillnad överhuvudtaget mot före vår time-out behöver han agera så att han blir fri. Jag väntar ett tag men så länge vet jag inte om jag orkar. Ska han hålla på och harva med sin skilsmässa några månader till vill jag inte vara med. Han verkar vara ute efter en konsensus-skilsmässa, för att klara av att leva med sig själv, för att undvika bli "det svarta fåret". Men det kommer inte fungera i detta fall. Han måste bryta sig loss på egen hand och stå ut med vad han själv och folk tycker. Det är ju bara tillfälligt. Reaktionerna lägger sig.

 

Så jag undrar om han verkligen klarar det. Jag undrar också om jag kan hitta tillbaka till känslan för honom och oss. Den där riktigt djupa och härliga passionen. Jag hoppas det. Att den kommer tillbaka. Jag känner mig bara lite tom och orkeslös just nu. Hoppas känslorna kommer spirande tillbaka, när vi får tid för varandra och kan vara tillsammans mer.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Jag måste säga att det har varit några tumultartade dagar. Jag träffade mannen i fredags och vi hade ett samtal. Igen. Det var mycket bra. Jag tänkte att jag denna gång ska jag låta honom tala. Jag tyckte ju att jag i måndags sade mycket vad jag själv ville. Denna gång ville jag att han skulle uttrycka sina känslor och tankar. Jag frågade återigen hur han ser på oss, vad han känner och var vi står. Han var ärlig och sade precis som det var. Jag utgår från att han talar sanning. Det kändes så.

 

I måndags hade han åkt hem. Sedan åkt till deras lägenhet, pratat med frun återigen och sedan åkt till sin stuga. Han sade att han hade kommit dit sent, ungefär vid 22.45-23.00.

Jag var ju där fram till 22.50 så måste missat honom precis. Ändå känns det som om det kunde varit hur som helst. Att han inte kommit dit men det skulle ju rent hypotetiskt kunna stämma. Att han kom sent.

 

I tisdags hade han åkt till lägenheten för att prata med frun igen. Sagt återigen att han vill skilja sig. Hon hade fått ett sammanbrott. Han säger att han aldrig har sett henne så där. Han säger att han ska åka till sin stuga, hon gråter, vill inte sova själv, han åker till stugan för att hämta några grejer och åker sedan tillbaka till henne och lägenheten. Han sover i lägenheten vilket han lovat att han inte ska göra. Men bra att han säger som det är. Jag visste ju att han inte var i stugan i tisdags så det var bra att han sade det. Resten av veckan säger han att han sov i stugan.

 

Jag undrar vad det är för konstig makt frun har över honom. Hon blir ledsen, ja, men de drar ju bara ut på plågan genom att fortsätta prata, att han kommer dit, att han sover där. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt. Han säger att han aldrig sett henne så här innan. Att han mår dåligt av att såra henne. Att han inte förstår varför det är så svårt att bryta, avsluta. Han vill avsluta, han vill lämna det förflutna bakom sig. Men han förstår inte varför han inte klarar det. Jag säger att han skulle kanske fortsatt hos sin psykolog, att det kunde stärkt honom. Då säger han att han inte kom vidare där, att hon inte ställde fler frågor... Vet inte vad det innebär. Jag säger att han kunde fått hjälp ändå i processen, även om han till syvende och sist måste göra jobbet själv. 

 

Jag säger att eftersom hon inte vill skilja sig så kommer hon aldrig skriva på papprena. Och att fortsätta neka honom det, att inte skriva på, gör ju att han måste fortsätta att komma dit, att han måste fortsätta att ha kontakt med henne. Alltså kommer detta fortsätta i all evighet eftersom hon då får träffa honom och ha kontakt. Jag ber honom välja. Att han kan skicka in pappren själv. Utan hennes påskrift. Då blir det åtminstone gjort. Då ställs hon inför fakta. (Jag vet inte om jag borde säga så här till honom, vet inte om det hjälper eller stjälper. Jag kanske forcerar fram ett beslut, ett agerande... Jag är lite rädd, men samtidigt så har det gått 8 månader... Något måste hända annars kan jag inte vara med längre.)

 

Då säger han i alla fall:

- Jag måste säga det till henne först. Kan inte bara skicka in papprena.

- Varför då, frågar jag. Hon kommer ju bara att böna och be att du inte ska skicka papprena. Vad vill du? Att hon ska godkänna skilsmässan. Hon vill ju inte skiljas.

- Jag vill att hon ska önska mig lycka till, att jag ska ha ett bra liv.

- Men hon kommer inte att släppa dig. Hon vill inte skiljas. Varför väntar du på hennes godkännade? frågar jag. Och fortsätter:

- Du måste helt enkelt acceptera att ni kommer inte bli överens i den här frågan. Du vill skilja dig. Hon vill det inte. Hon kommer inte ge dig skilsmässan. Du måste ta den själv. Genomföra den själv. Du kan ju lägga papprena på brevlådan och sedan säga det till henne, att du har gjort det. Så finns det ingen återvändo. Du måste ju ändå vänta sex månader och sedan bekräfta ansökan igen.

- Jag blir rädd, säger han.

- Rädd för vad då?, frågar jag.

- (Paus) För vad andra ska säga, säger han.

- Vilka då, alla som du känner eller någon specifik, frågar jag.

- Nja, (han drar på det), jag vet inte, svarar han.

- Du är varken den första eller den sista som skiljer dig. Det är fler äktenskap som slutar i skilsmässa än som inte gör det, fortsätter jag.

- Jo jag vet, och mina barn kommer älska mig ändå, säger han.

 

Han säger att han är rädd, blir rädd när det handlar om papprena. Att lägga på dem på postlådan utan hennes påskrift. Han säger att det handlar om vad andra ska tycka. Men jag tror inte det. Jag tror delvis att det handlar om att han är ovan vid att fatta känslomässigt svåra beslut. Jag tror också att det kan handla om att brytningen blir definitiv, och en person som han har varit med så länge trots allt innebär en slags trygghet som han då blir av med... Men när han säger att han blir rädd blir också jag rädd. Kan han inte ens göra det - skilja sig? Hur lång tid till ska detta ta?? Jag bad honom sluta diskutera skilsmässan och agera istället. Inget kommer lösas med prat. Hon vill inte och kommer inte ge honom det han vill hur gärna han än vill det. Han måste agera själv. För att få som han vill. Vi pratade vidare på lördagen och jag frågar honom om han någonsin har varit helt ärlig mot henne. Det erkänner han att han inte har.

- Har du sagt att du inte älskar henne längre, frågar jag.

- En gång i somras men inte nu det senaste, svarar han.

- Hon har ju sagt att hon inte vill leva med dig om du inte älskar henne. Säg det hon behöver höra för att släppa dig. Säg sanningen. Så kan hon börja sin sorgeprocess och gå vidare, säger jag.

 

Jag känner mig som en psykolog och coach på samma gång och tycker egentligen inte att jag ska ta den rollen. Men om jag inte säger något händer inget, och om jag säger det så kanske det händer något. Jag säger det till honom. Han tycker det är bra att jag ändå säger det.

 

- Du skulle kunna vara helt ärlig och säga så här: "Jag har bestämt mig. Jag älskar inte dig längre. Jag vill inte leva med dig. Jag vill skilja mig. Jag har bestämt mig. Det spelar ingen roll vad du säger. Jag har bestämt mig. Jag vill skilja mig. Jag är ledsen men så är det.".

 

Så säger jag. Vet inte om jag är grym, påstridig eller bara väldigt tydlig. För jag tycker att man måste vara tydlig. Vill man inte leva med någon måste man åtminstone säga det rakt ut. Han gör ju inte det. Han måste det om han vill bli fri. Jag kan inte göra det åt honom. Men jag kan åtminstone visa hur man gör.

 

- Har du sagt det på det sättet, frågar jag.

- Nej, svarar han.

- Ok, men om du skulle säga det så blir det tydligt. Hon kommer säkert bli ledsen och säga allt det hon brukar. Gå inte in i diskussion då. Var lugn. Helt lugn och bestämd. Upprepa bara igen: "Jag vill skilja mig, jag älskar inte dig längre, jag vill inte leva med dig längre. Jag har bestämt mig, det spelar ingen roll vad du säger. Jag är ledsen. Så här är det. Jag har bestämt mig." Och om hon fortsätter argumentera så upprepa ditt budskap igen och gå sedan därifrån. Ta inte diskussionen, stanna inte kvar. Hon får ju hopp då. Och fattar att så länge hon fortsätter agera som hon gör har hon dig kvar. Du måste bryta mönstret, agera annorlunda för att få ett annat resultat.

 

Han säger att han måste göra det. Han vet det. Att han måste lägga detta bakom sig för att vi ska ha en chans.

 

Detta var den jobbiga biten.

 

För övrigt har han varit väldigt tydlig vad han vill med mig. Jag frågade ju vad han står och vad han vill med vår relation. Så här sade han om det:

- Jag har saknat dig den här tiden. Jag älskar dig. Jag vill leva i en relation med dig. Jag vill ha en relation med dig.

Det gjorde mig så klart väldigt glad. Sedan känner jag mig krockskadad och det är långt ifrån klart eller färdigt på något vis. Så länge han inte är skild känns det inte bra. Jag är rädd att han ska svänga tillbaka igen. Att han ska tveka igen och det ska dra ut på tiden igen. Jag har sagt att jag inte klarar fler time-outer, att han måste bestämma sig. Att jag inte vill att han sover i lägenheten mer eller fortsätter dessa diskussioner med henne.

Han säger att han inte ska sova i deras lägenhet mer. Att det blir otydligt då. Han verkar förstå att det ger henne hopp. Jag hoppas nu att han står för vad han säger. Han sade ju senast i måndags att han inte skulle sova i deras lägenhet men gjorde det i tisdags ändå.

Jag har sagt att jag tycker att han har dragit sig undan mig och närmat sig henne den här tiden. Han svarar:

- Jag har varit nära henne men inte närmat mig henne. Jag behövde vara där för att göra detta. Prata med henne och försöka avsluta, säger han. Jag känner att han menar vad han säger.

- Jag har inte legat med henne. Jag har sovit i ett rum, hon i ett annat. Jag vet att jag inte har några känslor kvar för henne, Jo, jag har känslor för henne, det har man efter så många år tillsammans, hon är mina barns mor, men jag älskar henne inte längre och jag vill inte leva med henne, fortsätter han, det är dig jag vill ha. Han säger också att han inte vill tillbringa en vinter till i stugan utan att vi bor ihop till hösten, antingen att han flyttar hem till mig eller att vi skaffar något nytt ihop.

 

Det känns bra att höra. Det låter som om han har bestämt sig. Hur ska han nu genomföra detta då?

Jag frågar flera gånger hur han ser på oss, är vi ihop eller inte. Han säger gång på gång att det är vi nu. Att vi är ihop. Att han vill klara av att avsluta det gamla. Det ger mig ändå hopp. Men eftersom det har gått snart 8 månader sedan han sade att han vill skilja sig första gången så känner jag mig inte alls säker. Därför säger jag det:

- Jag har svårt att tro på detta förrän du agerar. Jag vågar inte tro på detta innan du har skickat in papprena och har varit tydlig mot din fru. Jag menar hon kanske fortsätter att bearbeta dig och diskutera de sex månader som är prövotid, du måste få henne att förstå att du inte är tillgänglig längre. Jag vill att du är tydlig med det. Jag vill också att du berättar om oss, att vi blir officiella så fort som möjligt. Så att vi kan börja vår relation. Befästa oss. Och så att hon förstår att det är kört. Jag vill att du är tydligt med det, säger jag.

 

För det är ju så det är. Tänk om han fortsätter att vara otydlig och underhålla hennes intresse och hopp för att han på något omedvetet plan behöver det, vill ha den bekräftelsen? Jag tar inget för givet. Jag väntar och ser tiden an. Men vi har tagit ett steg framåt nu i alla fall. Det säger han. Det tycker även jag. Han är klar med vad han vill. Nu ska det bara genomföras...

 

Fortsättning följer...

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Jag kommer inte åka förbi hans stuga igen för att kontrollera/se om han är där eller inte. Nu är det dags att lägga av och släppa taget.

Jag är värd bättre.

Jag kan göra oerhört mycket roligare och mer konstruktiva aktiviteter i mitt liv än att åka och se om han är hemma eller inte.

Jag vet att jag inte kan lita på honom. Varför gör jag det svårare för mig än det är?

Han har bedragit sin fru under många år. Det är ju inte speciellt konstigt om han bedrar mig också. Varför tror jag att det skulle vara någon skillnad med mig?

 

Imorgon säger jag som det är. Att jag inte vill att han ska sova i deras gemensamma lägenhet mer, eller träffa sin fru på tu man hand med middagar eller annat trams. Inga mer telefonsamtal där hon ringer och gråter och han ska dit och trösta. Inga mer dåliga undanflykter eller ursäkter från hans sida. Han kan inte vara den som är ett stöd för henne om de ska skilja sig. Varje gång de har kontakt får hon hopp (precis som jag). Det är inte rätt mot någon av oss. Det är dags att välja.

 

Vill han skilja sig kan han skicka in papprena ändå. Han behöver inte hennes påskrift. Jag vill inte att han fortsätter dessa ändlösa diskussioner med henne som inte leder någon vart. Jag vill inte att han har kontakt med henne mer. Inte om han vill fortsätta träffa mig. Vill han ha mig, måste han bryta helt med henne. Nu är det dags att välja annars går jag vidare.

 

Vill han ha mig och ha en relation med mig så börjar den nu. Vi börjar umgås som ett par, tar ansvar, visar hänsyn och respekt, säger som det är, är ärliga.

Vill han ha mig och fortsätta träffa mig ska vi också i så fall bli officiella. Inget mer hemlighetsmakeri, säga på jobbet och till familj/vänner. Inget mer smusslande.

Vi stryker i så fall ett streck över det som har hänt och går vidare nu. Tillsammans eller var för sig.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Usch, jag gjorde en så dum grej ikväll. Jag åkte ut till hans stuga för att se om han var där. Närmar mig sakta huset och det är mörkt. Men så ser det ut som om det är ett blått sken på övervåningen som från en tv. Det kan vara så att han är där i alla fall. Så har det inte sett ut innan. Det har varit helt mörkt innan, inga blåskimrande sken. Men det är det den här gången. Jag går sakta förbi, stannar till och ser upp mot övervåningen. Sedan går jag iväg. Ångrar mig, vänder tillbaka och tittar en gång till. Jo, det är ett blått sken. Fan också. Jag borde bli överlycklig för att han faktiskt är i stugan, men helt plötsligt så skäms jag så oerhört över mitt eget beteende.

 

Och det är stor risk att han märkte att jag var där. Grusgången utanför knastrar rejält och han är sådan att han ska titta ut och kolla. Han gjorde säkert det om han hörde knastret. Om han tittade ut och såg den figur som stod utanför förstod han säkert att det var jag. Det gör ont i mig. Känner mig usel. Vad ska han tänka, vad ska han tro? Jag känner mig dum. Jag visar så tydligt att jag inte litar på honom. Men kan någon klandra mig för det egentligen? Jag måste ta reda på om han talar sanning eller inte eftersom han ljuger för mig. Jag måste veta.

 

Jag har blivit helt förstörd, knäckt, av de senaste veckornas väntande under time-outen. Oroat mig, befarat det värsta. Tänkt att han är med sin fru. Han har skitit i mig. Han har skitit i att höra av sig. Inte svarat på vare sig nyårs-sms eller tackat för julklapp. Hans beteende har varit iskallt och hänsynslöst mot mig. Vi hade bestämt att vi fortfarande var tillsammans och time-outen skulle användas till att han skulle fokusera på skilsmässan, inte börja umgås med frun eller flytta hem igen. Men det visade sig ju att det var precis det som hände. Jag hade sagt till honom att om han ska försöka försonas med frun får han göra slut med mig först. FÖRST! Inte hålla på och prova hur det känns med henne under tiden som vi är ihop. Men det har han gjort. Han har sovit där. Han bör även ha legat med henne. Det har jag fått stå ut med. Och får fortfarande stå ut med. Så sent som i söndags åt han middag med henne och sov i deras lägenhet. Inte konstigt att jag inte kan lita på honom.

 

Situationen har efter time-outen blivit ännu mer osäker och otrygg för mig. Jag vet ännu mindre var jag har honom och vet inte om vi ens har en relation längre. Eller vilken typ av relation vi har. Eller om han har gått tillbaka till sin fru och jag plötsligt har blivit älskarinnan, den andra kvinnan igen. Han har ju för fan inte sagt ett piss vad som gäller för hans del. Han säger att han vill fortsätta träffa mig - jättebra. Men att sedan säga att han sover i deras lägenhet igen tar ju bort allt annat. Då är han ju tillbaka hos henne igen. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Det är ett ännu varmare helvete jag befinner mig i. Vad gäller??? Är vi ihop eller inte? Har han brutit med sin fru eller inte eller är han tillbaka, har varit tillbaka, är fortfarande kvar hos henne eller på väg bort från henne igen? Jag orkar inte mer!

 

Och om det nu är så att han faktiskt sover i stugan inatt. Vad har han sagt om det till sin fru? Att han är på jobbresa torsdag till lördag eller har han sagt att han ska sova i stugan bara för att han behöver egentid eller har han sagt som det är? Att han vill fortsätta vara separerad? Eller är det bara så att hon är bortrest och då kan han passa på att göra som han vill? Det är ju tusen frågor för mig hela tiden. Jag kan aldrig veta vad som gäller eller vad som stämmer. Jag kan inte ha det så här. Jag går sönder. Tilliten är borta. Förtroendet förstört. Han måste vinna min tillit igen. Visa att jag kan lita på honom. Vara helt öppen och ärlig. Vara transparent - återkommer till det ordet. Hur ska vi ens kunna ha en relation igen? Det mesta känns förstört. Hans beteende har varit så gränslöst under vår relation. Det blev bättre ett litet tag men så sent i höstas började han glida igen. Jag utgår ifrån att han började umgås först med tanken och sedan rent konkret med frun i november och under mini-timeouterna och under vår långa time-out i jul och nyår. Han tillbringade nyårsafton med henne. Han har sovit flera gånger i deras gemensamma lägenhet. Säkert ända fram tills just ikväll. Varför ikväll? För att "rena" sig inför vår träff?

 

Jag vet inte alls just nu hur det kommer att gå imorgon. Jag kanske inte ens kan ta i honom. Om han ens dyker upp om han nu såg mig utanför stugan... Jag önskar att han kunde vara helt ärlig mot mig vad som har hänt, och att jag kan säga att jag åkte förbi ikväll. Jag kan säga att jag inte är stolt över det men förklaringen till varför är ju väldigt tydligt, och även förståelig tycker jag. Med tanke på allt han har gjort och gör mot mig borde han kunne ha förståelse och överseende med att jag åkte förbi hans stuga. Han behandlar mig oerhört illa, håller mig på halster, är otydlig, vill ha mig, men skiljer sig inte, har börjat umgås med frun igen men vill fortfarande träffa mig. Dags för ultimatum från min sida? Välj mig eller henne!!! Annars drar jag. NU!

 

Idag har vi haft en del kontakt. Han var på jobbet samtidigt som jag. Jag hejade när jag gick förbi hans kontor, han såg röd och konstig ut. Vi satt en bit ifrån varandra på fikat men jag kunde inte undgå att titta på honom emellanåt. Han såg inte åt mitt håll en enda gång... Jag får ibland känslan av att folk vet. Och jag undrar vad han säger, om han har sagt något överhuvudtaget... Ibland blir jag lite paranoid och är rädd för att han snackar skit om mig, tex att jag skulle vara en efterhängsen brud som försöker få honom. Han kanske lägger det på den bogen. Och inte med ett ljud nämner att vi har en relation eller sin del i det hela. Ibland dyker sådana tankar upp.

 

Jag gick in på hans rum efteråt och pratade lite jobb samt frågade om hans dotters examen. Han sade att den var i går (inte i torsdags som han först nämnt - ytterligare ett bevis på att han ljuger eller bara har svårt att hålla reda på dagarna?). Det var hyfsat avslappnat i kommunikationen.

 

Han gick från jobbet och jag tänkte att jag skulle känna honom på pulsen lite. Ringde hans mobil. Han svarade.

- Är du ensam? frågade jag eftersom jag hörde att det var någon i bakgrunden.

- Ja, svarar han. Jag hör fortfarande att någon pratar och jag hör vem det är, en kvinna på jobbet.

- Var är du?

- Jag är på väg hem, svarar han.

- Är du ute?

- Nej, jag är i trapphuset.

- Det låter som om det är någon i bakgrunden, vem är det?

- Jag vet inte svarar han. (Men vi vet ju båda vem det är, eftersom den kvinnan jobbar på samma våningsplan...)

Jag säger att jag har abstinens och undrar om han kan hjälpa mig med det. Han frågar hur och jag säger att han kan använda sina välformade och praktiska händer på ett kreativt sätt. (Jag fick känslan av att han lät den andra kvinnan lyssna på samtalet. Därav min tanke inledningsvis. Det kändes obehagligt på något vis och som om någon var i bakgrunden. Jag har lärt mig att lita på min känska vad gäller sådant). Han sade att han inte har något lås på sin cykel- vilket man då ska tolka det som att han inte kan ställa sin cykel i mitt cykelförråd för då kan den bli stulen.

- Rent logistikmässigt blir det besvärligt för i så fall måste jag hem och lämna cykeln och sedan ta mig in till dig igen. Vi ses imorgon istället, säger han.

- Vad har du för planer för ikväll då?

- Inget speciellt, svarar han.

- Oavsett vad det är så blir jag avundsjuk, fortsätter jag.

- Det är inget att bli avundsjuk på säger han, och det hör jag att han menar.

- Vad ska du göra då?

- Greja lite och sedan titta på tv. (jag hör nu att han ljuger på tonläget och rösten, han svävar på målet och pausar mycket)

- Vad ska du greja med?

- Sätta upp hyllor i köket (paus) och i badrummet.

- Jaha, var då?

- I stugan.

 

Han säger alltså att han ska vara i stugan ikväll men om jag tolkar honom rätt ska han inte vara det med tanke på hur han lät.

 

Sedan ser jag kvinnan jag har hört i bakgrunden komma ut ur kontorsbyggnaden. Det var väldigt vad lång tid det tog...

 

Samtalet fortsätter några minuter. Jag frågar lite om morgondagen och det kommer faktiskt bli så att han kommer till mig vid 17. Jag frågar om han ska sova över och det svarar han ja på.

- Om jag får, tillägger han.

-  Det ser jag fram emot, svarar jag.

 

Vi säger hej då och lägger på.

 

Fråga 1: är han i sin stuga ikväll eller inte?

Fråga 2: vad säger han till sin fru att han är?

Är hon bortrest eller säger han likadant till henne som till mig - att han är i stugan?

 

Fy fan vilken fars. Har ont i magen och kan inte slappna av. Egentligen borde jag bara strunta i det här nu. Han har visat vem han är. Men så blir jag ändå nyfiken på hur han beter sig imorgon. Och längtar lite. Kroppen längtar...

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Bara låtsas som att jag inte vet att han har flyttat hem till sin fru och ge honom lite mer tid att bryta, eller konfrontera honom och säga nu eller aldrig - välj! Vet inte om mer tid hjälper, framför allt inte nu när han har tagit ett steg tillbaka och bor ihop med henne igen. När jag skriver det så faller det på sin egen orimlighet. Han har flyttat tillbaka till deras gemensamma lägenhet igen = separationen inställd. Frun har fått hem honom igen och måste rimligtvis utgå ifrån att de är ihop igen. Jag kan tänka mig beroende på hur han resonerar att han inte tycker att de har flyttat ihop igen - han bor bara där för att det är bekvämt - en slags rationalisering för att normalisera sitt onormala beteende. För min del är detta helt oacceptabelt. Han kan inte bo tillsammans med sin fru och kalla det separation. Han kan inte bo ihop med sin fru och fortsätta träffa mig som om inget har hänt. Jag vill inte det. Det fungerar inte. Det är helt oacceptabelt! Han måste bryta helt med sin fru om han vill vara med mig. Det är mina villkor, mitt krav. Det lär ju vara ännu längre bort nu när han flyttat tillbaka igen.

 

Jag vill att vi ska kunna återgå till vår relation så som den var innan alla time-outer och allt trassel. Att vi ska kunna umgås, tala öppet och fritt. Att jag ska kunna ringa honom på kvällen, han svarar, att vi kan prata och säga god natt... Att jag ska kunna åka till hans stuga och han är där som han har sagt. Att vi kan vara där och umgås. Jag tror det är så här nu. Han har flyttat tillbaka. Och inte med så många ord definierat varken för sig själv eller frun status på deras relation. Han är otydlig och vag som alltid. Precis som han inte kan säga rent ut till mig vad som gäller utan jag ska få lista ut genom omskrivningar vad som händer, och har hänt. Indirekt har han ju faktiskt sagt att de har närmat sig varandra igen. Att han bor där. Han lovade att inte fortsätta bo där men det vet jag ju att han gör. Så nu hänger det på mig. Låta det gå några veckor eller bryta nu på fredag? Om jag fortsätter träffa honom och låtsas som om allt är som vanligt, att vi är ihop, föreslår saker och planerar aktiviteter tillsammans, kanske han känner att pressen blir så stor att han måste komma till ett avgörande. Antingen bryta med henne eller bryta med mig. Jag vet rent logiskt att jag lika gärna kan bryta själv. Det borde jag göra. Samtidigt skulle jag vilja veta vad som händer om man låter det gå en tid. Kan det ändras något? Det finns ju en risk - eller rättare sagt sannolikheten är väl stor - att vi bara går tillbaka till det beteende- och umgängesmönstret som var innan han separerade. Att jag är den andra kvinnan igen och han lever med sin fru som han aldrig kommer att skilja sig ifrån...

 

Jag kommer inte gå med på fler time-outer. Antingen ses vi som ett par eller så gör vi inte det. Inga mitt-emellan-lägen längre. Antingen eller. Hon eller jag. Inte både och. Hon ELLER jag.

 

Jag har nog aldrig mått sämre i hela mitt liv. Öken. Har svårt att sova och koncentrera mig. Känner mig låg och nedstämd. Gråter. Stressen far runt i kroppen, jag är spänd och kan inte slappna av. Det värker i mage och hjärtat. Jag känner mig sviken och bedragen. Varför är det så svårt för honom att säga som det är - tala sanning? Jag vill inte gå under av detta. Jag vill ha en relation som jag mår bra av.

 

Det jag allra helst skulle vilja är att han är ärlig mot mig. Berättar sanningen. Ber om ursäkt för sitt beteende. Och att vi väljer sedan att antingen fortsätta vara tillsammans (bara han och jag, och att han lämnar sin fru på alla sätt), eller att han och jag bryter upp och går skilda vägar. Raka besked. Raka beslut. Inga halvmessyrer eller halvsanningar. Varför klarar han inte det??? Varför klarar inte jag det?

 

- Jag tänker fråga om han vill fortsätta med mig eller inte och att detta är de villkor som gäller från min sida om vi ska fortsätta ha en relation - så får han ta ställning till om det är något för honom eller inte:

- Jag vill ha en relation med honom. Jag vill att vi återgår till att ses, umgås och ha kontakt som innan time-outen. Att vi har en "vanlig" relation, att det är han och jag.

- Det är inte OK att han bor tillsammans med sin fru. Han måste fortsätta vara separerad, flytta ut från deras gemensamma lägenhet igen och flytta tillbaka till stugan.

- Jag accepterar inte att han umgås med sin fru annat än i nödvändiga fall när familjen måste samlas på något sätt.

- Jag vill att han är ärlig och transparent. Berättar vad som händer.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Fick ett sms-svar från mannen nu vid 22.20:

"Hej! Klart att jag hjälper dig med det. Mår så där och jag tänker på dig... God natt söta du."

 

Jag svarade bara med ett "hjärta".

 

Nu tolkar jag det som att han kommer till mig på fredag. Det visar sig. Vet inte om han bara spelar nu. Det visar sig väl också. Någonstans känns det ändå bra att få ett svar, sex timmar senare. Och jag blir glad. Att han hör av sig. Vad är det med mig? Är det detta som kallas kärlek? Eller besatthet? Eller dålig självkänsla?

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

[Källa: youtube.com. Sonja Aldén - För att du finns.]

 

Saknar dig.

Vill att du ska vara här.

Med mig.

Hålla om mig.

Älska mig.

Kyssa mig.

Leva resten av ditt liv med mig.

 

 

[Källa: youtube.com. Sonja Aldén - Närmre]

 

Jag är ledsen och har svårt att tänka på något annat än vårt samtal i måndags. En lång redogörelse skrev jag ju igår och idag har vissa bitar kommit tillbaka. Jag kände sådant hopp inledningsvis, när han gav mig en blomsterbukett och när vi kysstes. Det var precis som vanligt. Han säger att han har saknat mig, att det känns härligt att se mig. Att han vill fortsätta ha en relation med mig, att det blir glädje då. Det menar han. Det märker jag tydligt.

 

Han säger mot slutet att han inte ska sova i deras gemensamma lägenhet mer utan i sin stuga. Och vad händer? Jo, han sover inte i stugan. Det vill säga han sover med frun i deras lägenhet. Varför? Varför ljuger han? Varför säger han en sak och agerar på ett annat? Varför är det sådan dissonans mellan ord och handling. Vissa saker känner jag verkligen att han menar, andra märker jag att det är något som inte stämmer. Det är något med tonläget, ordvalet, det svävande, den ljusare rösten...då är det lögner och halvsanningar som kommer. Men när rösten är stadig och mörk, tydlig och säker - ja då vet jag att det som sägs stämmer.

 

Jag skickade ett sms till honom idag på eftermiddagen: "Hej! Hoppas att du mår bra. Uppskattar att du hjälper mig med handfatet. Det ska bli skoj. Vi kan ses kl 17 hemma hos mig. Kram." Han har inte svarat. Surprise. Vi bestämde i måndags att han ska komma hem till mig på fredag men vi sade inte någon tid.  Det var ju faktiskt till och med hans förslag att han skulle komma till mig på fredag. Det var han som sade det, inte jag. Nu tänkte jag att det är lika bra att visa att jag förväntar mig att han håller det, att vi ska ses. Vet inte om han kommer. Jag hoppas det. Jag skulle bli väldigt ledsen om han inte dyker upp, eller om han säger att han inte kan komma. Jag vet inte varför jag vill träffa honom. Eller jo det vet jag. Jag tycker fortfarande om honom. Jag är fortfarande kär i honom. Trots hans beteende. Jag kan inte bara släppa så där. Drömmen om honom, om oss och ett liv tillsammans. Behöver han bara mer tid eller försöker jag nu göra detta till något det inte är?

 

Det är ju ingen riktig relation att ensidigt skicka sms, han svarar inte. Eller att någon ljuger. Eller att någon bedrar. Jag ser det som att han är otrogen mot mig. Det är svårt att tro att han inte ligger med sin fru nu när han bor i deras gemensamma lägenhet igen. Jag fattar inte varför han inte bara kan säga som det är. Varför ljuger han för mig? Varför säger han att han vill vara med mig? För att han inte vill släppa mig? För att han vill ha kakan och äta upp den. Det känns fördjävligt att han nu har svängt igen. Och nu är det ombytta roller enligt mig. Nu är det jag som blir bedragen. Inte frun. Hon tror att hon har fått honom tillbaka igen... FY FAN!

 

Om han kommer på fredag vet jag inte hur jag kommer att agera eller reagera, men jag vill träffa honom. Märker jag att det blir konstigt, eller att jag känner att det inte går, kan jag alltid vara ärlig och säga det. Och få chans att fråga allt det där som jag ville:
- Vad var det som hände?

- När vände det?

- När gick du tillbaka till henne?

- Varför gick du tillbaka till din fru?

- Och varför sade du inte som det var till mig, att du gått tillbaka. Varför ljög du?

- Varför vill du fortsätta träffa mig när du nu sover i samma lägenhet/umgås med din fru = gått tillbaka?

- Vad känner/kände du för mig egentligen? Fanns/finns det några djupare känslor eller var det bara sex?

 

Det är många frågor som ligger och pyr. Men kanske skulle jag fråga honom om han anser att han har gått tillbaka till sin fru eller inte eller vad han kallar detta?

- Har du gått tillbaka till din fru eller vad är detta som pågår? Varför?

- Har du flyttat tillbaka till er lägenhet? Varför?

- Tror din fru att ni är ihop nu igen?
- Är ni ihop igen nu?

- Hur har du tänkt lösa den här situationen?

- Vill du fortfarande ha en relation med mig eller inte?

- Vill du göra slut med mig eller inte?

 

SNÄLLA VAR ÄRLIG! Vill jag bara skrika. Sanningen sårar inte. Det är lögnerna som är grymma och förstör.

Det hade varit enklare om jag hade ställts inför klara tydliga alternativ. Om han hade sagt; Lotta, jag vill försöka igen med min fru, jag är tillsammans med henne igen och därför kan vi inte träffas mer. Eller: Jag är tillsammans med min fru igen och om du vill fortsätta att träffa mig för lite sex då och då så vore det roligt. Eller: Lotta, nu har jag flyttat tillbaka till stugan, och vill satsa på vår relation. Det hade varit så mycket enklare ändå. Att få klara besked. Inga svängningar, undanflykter, halvsanningar. Bara rakt på sak hur han känner och hur han vill göra.

 

Men vad vill jag göra då? Jag vill ha en relation med honom. Men det är omöjligt att ha det om han har gått tillbaka till sin fru. Jag vill inte vara den andra kvinnan. Jag vill vara den enda kvinnan. Jag vill ha en relation med en man som är mig trogen, som behandlar mig väl, som älskar mig över allt annat. Denna man... verkar helt enkelt inte göra det som jag behöver. Det gör så ont. Varför kan jag inte släppa och fatta att detta inte går. Jag älskar honom men man behandlar inte någon så här som han gör. Ledsen, ledsen, ledsen. Jag kan inte släppa honom. Jag vill inte släppa honom. Jag vill ha honom. Jag vet varken ut eller inte. Men det ger sig väl kanske. Rinner väl ut i sanden och då är det klart... Ledsen, ledsen, ledsen.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Igår träffades vi alltså. Mannen och jag. Jag var oerhört nervös och hade redan tagit ut allt i förskott. Jag var helt övertygad om att han skulle lämna mig. Jag visste nämligen att han inte hade sovit hemma i sin stuga natten innan. Vilket så klart gjorde mig ledsen och arg. Jag sov inte mycket natten innan och var riktigt sliten. Samtidigt som jag ville få det överstökat. Såg honom på jobbet under eftermiddagen och bytte några ord. Men det var svårt att försöka verka som vanligt.

 

I alla fall. Han ringde på min dörr. Försenad som vanligt. Men en tulpanbukett i handen.

- Så jag får blommor i alla fall, frågar jag glatt och kände att hoppet steg.

- Ja, svarar han och ler tillbaka.

 

Hela mitt inre vibrerar. Hans leende. Det är ju bara så. Han har sådan utstrålning. Jag blir alldeles matt. Vi småpratar lite och jag dukar fram fika och brygger te.

- Jag gör lite te, det får nerverna att lugna sig en aning, säger jag i ett försök att lätta upp stämningen.

- Vad härligt det är att se dig, säger han och går närmare.

- Dig med, svarar jag och möter hans blick. Den är varm. Vi kramas. Det känns skönt att hålla om honom igen. Han pussar mig på båda kinderna. Precis som han gjorde vid avskedet vid hållplatsen efter julfesten. Jag påpekar det för honom.

- Jag tycker om att pussas på kinderna, säger han då.

- Du sade en gång för inte så länge sedan att "kyss mig såsom bara du kan", säger jag till honom, och fortsätter: Nu skulle jag vilja säga det till dig. Kyss mig som bara du kan.

 

Han ler och kysser mig. Det är precis så bra som det brukar vara. Känner att min kropp vaknar direkt. Hans också. Vi står mot diskbänken och kysser varandra länge. Det känns bra. Sedan sätter vi oss vid köksbordet och börjar prata och fika. Jag är nervös och värmer mina kalla händer runt den varma temuggen. Det blir lite allmänt hit och dit under nästan 30-40 minuter. Ibland känner jag att jag vill gå på kärnan direkt och prata om oss, men tänker att om jag tar upp det kanske han går och jag vill känna hans närvaro en stund till. Jag tittar på honom. Insuper hans ansikte, ser hans ögon, hans manliga, vackra händer. Sedan känner jag att jag kan inte vänta längre och säger:

- Det finns ju en anledning till att vi är här och jag tänkte att vi skulle börja prata om det nu. Jag skulle vilja börja om det är OK för dig, säger jag.

 

Det är OK för honom och jag börjar. Talar om hur mycket jag tycker om honom, att mina känslor är desamma, att jag älskar honom. Jag säger att han är den finaste man jag har träffat, att vi har en oslagbar kemi, att jag inte har varit lika attraherad av någon innan. Jag säger att jag tror på vår relation och vill detta. Att jag tycker om honom precis som han är och vill fortsätta vår relation. Att jag hoppas 2013 blir vårt år, där vår relation får blomma. Jag säger att jag ser många bilder framför mig, hur vi reser tillsammans, tränar och tävlar tillsammans, firar min födelsedag. Att det känns roligt och jag ser fram emot att dela fler stunder med honom. Men att dessa fyra veckor, vår time-out, har varit väldigt jobbiga, att jag har saknat honom mycket, tänkt på honom och mått väldigt dåligt.

- Så känner jag och så har jag upplevt den här perioden, avslutar jag. Nu undrar jag var du står och hur det har varit för dig. Vad känner du?

 

Han säger att han har saknat mig dessa veckor. Att han kände sig nervös innan han skulle hem till mig denna dag men att direkt när han kom in till mig så kände han värmen och det kändes härligt med en gång. Han säger att han tycker som jag, att det är roligt tillsammans. Att han vill ha glädje i livet, i sin relation och att han tror att han kan få det med mig. Han vill inte ha det tråkigt.

- En del har sagt till mig att gräset inte är grönare på andra sidan (vem kan jag inte låta bli att undra), men jag vill inte ha det tråkigt. Jag vill ha det bra. Jag känner ingen gnista, ingen glöd, med min fru längre. Det ger mig inget att träffa henne. Hon säger att hon ska göra allt för att det ska bli bra mellan oss, ber om ursäkt och lovar att ändra sig och att det kommer att bli jobbigt under lång tid, men jag tror att jag kommer att bli bitter och ångra mig om jag stannar. Men jag har inte lyckats skilja mig. Papprena är inte påskrivna. Jag vet inte varför jag inte klarar det. Min son säger till mig att jag måste bara säga rakt ut vad jag känner, att lyfta upp alla problem men jag vågar inte. Ska jag säga att jag inte älskar henne längre, tänkte jag, men jag vågade inte säga det...

 

Han fortsätter ett tag och berättar att frun och han har träffats en hel del under den här perioden. Jag känner att jag måste fråga vad som har hänt mellan dem, annars kommer jag bara ångra mig så jag gör det. Undrar hur han tillbringade jul och nyår, var han har sovit etc. Han säger att han har sovit i deras gemensamma lägenhet. Från julafton till annandagen. Under tiden som frun hade varit bortrest mellan dagen före julafton och annandagen. Han säger att han inte följde med till svärmor. Jag frågar honom om han sovit i stugan något.

- Ja, natten till julafton. Och julafton firade jag med mina föräldrar.

Här blir det konstigt. Det ser för det första ut som om han ljuger när han säger det där med var han firade julafton. Och för det andra, ännu konstigare är det eftersom jag vet att han inte sov i sin stuga natten innan julafton. Julklappen stod ju kvar från dagen före julafton. och den var borta först juldagen... Lögn 1. Eller? Han verkar visserligen ha svårt att hålla reda på dagarna för han behöver fråga vilken dag det var när det var snöstorm. Dagen innan julafton. Och paketet stod kvar på julaftons förmiddag. Hade han kommit hem på söndagen hade han ju sett det. DVS han sov inte i stugan.

- Jo, men då var det den dagen jag sov i stugan. Men så var det inte. Jag vet för jag gick i denna snöstorm och lämnade paketet utanför hans ytterdörr.

- Varför tackade du inte för julklappen, frågar jag.

- Du menar med ett sms eller så, frågar han.

- Ja, någonting för att meddela att du har fått den.

- Förlåt att jag är så klumpig, säger han och ger mig en kram.

 

Samtalet fortsätter. Sedan säger han att han träffat henne på annandagen när hon kom hem. Han säger också att han har träffat henne vid olika tillfällen under time-outen. Hon har ringt. De har haft kontakt. Han har varit i lägenheten flera gånger under vår time-out och pratat med henne men säger till mig att han inte klarat av att säga som det är. Han berättar att hon ringt honom och frågat om hans nya cykel, om hon får se den. Han säger det med ironisk röst. Och så hade de träffats och tittat på den. I hans förråd som hör till lägenheten.. Jag känner vid det här laget att det är något som inte stämmer, att jag får allt svårare att tro på vad han säger, det blir för mycket att ta in. Jag gillar inte vad jag hör. Jag upplever att de har knutit kontakten igen och börjat umgås som ett par...Nu minns jag inte men jag tror att han sade att han sov i lägenheten på annandagen. Tillsammans med henne.

- Så ni delade säng igen, frågar jag.

- Nej, hon sover inte i vår gemensamma säng längre, hon kan inte det, så hon sover i gästrummet.

- Skämtar du med mig?

- Nej.

- Varför sov du i lägenheten?
- Det var bekvämt, säger han då.

Jag kan inte tro mina öron. Jag blir så förbannad.

- Har du sovit där fler gånger, frågar jag.

- Ja, igår, svarar han. Det vill säga natten mellan söndag och måndag. Vårt samtal var igår - på måndagen.

-Varför?

- Vi åt middag ihop och hon sade att jag kunde sova där om jag ville. Så jag gjorde det. (What the fuck!!!)

 

Jag frågar honom om nyår. Vad gjorde du?

- Jag var lite här, lite där...säger han och tystnar.

- Jaha, vad innerbär det?

- Först var jag hos mig bror.

- Sedan då?

- Sedan träffade jag min fru.

 

Jag känner hur det knyter sig i magen och tårarna kommer.

- Tillbringade du nyårsafton med din fru?? Varför??

- Hon ringde och grät och var desperat och frågade om vi kunde träffas några timmar. Jag svarade ja på det.

- Men jag satt hemma och var också ledsen och ville tillbringa nyår med dig. Så om jag hade ringt och bönat och bett hade du tillbringat den med mig då? Hade du gått till den som var mest desperat?, kan jag inte låta bli att fråga. Han svarar inte.

- Jag hade ändå inget för mig, säger han sedan.

- Men du kunde ju ringt mig. Du kunde tillbringat nyår med mig! Din flickvän, säger jag upprört och gråter. Jag ser mig som din flickvän. Gör du det?

- Ja, svarar han.

- Hur kan du välja din fru som du ska skilja dig ifrån och som du har separerat ifrån före din flickvän? Nyår tillbringar man ju med den man tycker om! (det var kanske det han gjorde...)

 

Jag känner att detta är INTE som det ska! Det är fel! Jag känner att jag kan inte ta detta. Det är ju inte klokt. Firar nyår med sin fru som han vill skilja sig ifrån, och som han har separat ifrån, istället för att ringa mig. Hela mitt inre är i uppror och jag får kämpa för att hålla rösten på en någorlunda normal nivå.

- Hur kan du välja att fira nyår med henne istället för med din flickvän?

- Jag firade inte, jag var bara där tillsammans med henne.

- Vad gjorde ni då?

- Åt middag. Sedan gick jag hem.

- Jag skickade ett nyårs-sms till dig. Varför svarade du inte?

- Jag såg det inte förrän på morgonen. Jag fick tårar i ögonen då, säger han. Just det här med tårar i ögonen säger han ofta för det brukar fungera på mig, att jag smälter då. Men inte den här gången.

- Jag var hemma vid 23-23.30 och gick och lade mig.

- Ärligt talat? På nyårsafton? Var du full eller? Hur mycket hade du druckit?

- Några glas vin. Och några öl.

- Så du menar att du gick hem sent på kvällen, på nyårsafton för att sova ensam i din stuga. När du stannade där igår en vanlig söndagkväll för att det var bekvämt. Då går du väl knappast hem och lägger dig i stugan på nyårsafton?

- Men det gjorde jag i alla fall.

- Har du varit fysisk med henne? Har du legat med henne?

- Nej, jag har inte legat med henne, svarar han.

- Hur ska jag kunna tro dig, när du sover i samma lägenhet och tillbringar nyårsafton med henne och har umgåtts med henne? Säg som det är istället. Snälla var ärlig. För min skull. Har du varit mig trogen eller inte?

- Jag har varit dig trogen, säger han och håller fast min blick.

 

Jag kan inte låta bli att tänka att jag har läst att lögnare ser till att hålla fast motpartens blick när de ljuger...

 

Efter detta blev det riktigt jobbigt. Jag kände att jag var så arg, ledsen och besviken. Han bedyrar gång på gång att han inte känner något för henne, att det är tråkigt, att inget har hänt men att han fortfarande inte vet varför han inte klarar av att skilja sig. Efter mycket om om men frågar jag:

- Vad vill du då?

- Jag vill vara med dig.

- Men då kan du inte vara med din fru samtidigt. Du kan inte umgås med henne över middagar på tu-man-hand eller sova i lägenheten. Det fungerar inte. Där går gränsen för mig. Jag klarar inte mer. Nu räcker det! Om du vill fortsätta träffa mig kan du inte sova i  er gemensamma lägenhet en natt till. Då avslutar vi.

 

Jag känner mig lugn och bestämd. Det kommer från djupet av mitt hjärta. Jag känner verkligen att detta går inte. Jag klarar inte en stund till av detta.

- Jag lovar. Jag förstår detta, säger han.

- Det är väl inte så konstigt att hon inte förstår eller tror att ni ska skiljas när ni umgås på detta sättet. Det blir ju jätteotydligt. Du är otydlig. Är papprena påskrivna? frågar jag.

- Nej, svarar han, de ligger i bokhyllan i lägenheten.

- Varför tror du att hon inte har skrivit på?

- För att hon inte vill, svarar han.

- Vad finns det för alternativ då?

- Att skicka in papprena ändå, svarar han.

- Men gör det då, så detta blir klart någon gång, säger jag,

- Ja, svarar han. Jag ska prata med henne imorgon igen (läs tisdag 8/1) och säga att "nu skriver du på så skiljer vi oss", säger han med bestämd röst och blick. Vilket gör att jag får lite hopp. (Han vet vad han ska säga för att manipulera mig dit han vill uppenbarligen).

 

Samtalet böljar fram och tillbaka. Jag återkommer många gånger till varför han valde att fira nyår med henne istället för mig. Han har inget bra svar. Jag säger till honom att jag kan ändå förstå att han har träffat och umgåtts med frun mycket för att ta reda på vad han verkligen känner. Sade att jag förväntat mig att de hade åkt iväg ihop med familjen över jul. (De kanske inte ens var iväg utan bara han och hon var tillsammans även under jul såsom på nyår. Jag har ingen aning). Jag säger också:

- Nu får det ändå räcka med det här. Du kan inte umgås med henne som om ni vore ett par. Det är inte OK för mig att ni gör parrelationsaktiviteter. Jag förstår att du måste träffa familjen, dina barn, och att din fru är med i dessa sammanhang, det är OK, men att träffa henne enskilt fungerar inte för mig. Inte efter den här time-outen. Nu tar jag inte mer. Du måste välja. Vill du vara med mig så är det bara jag som gäller. Vill du vara med henne så kan du inte vara med mig. Så är det bara.

 

Han säger återigen att han förstår och att han har bestämt sig. Att det inte finns något kvar i deras relation...

Det låter som han menar det, och det känns bättre en liten stund. Men hela tiden ligger smärtan, misstron och ilskan under ytan. Och tankarna mal: firat nyår med frun, sovit i samma lägenhet och med all sannolikhet samma säng, de måste ju ha legat med varandra vid det här laget, hur kan han låta bli att svara på mitt nyårs-sms, hur han som han säger av "bekvämlighetsskäl" sovrt i lägenheten så sent som igår... Det går runt i huvudet på mig samtidigt som jag försöker hålla samtalet igång och ilskan stången. Försöker ta reda på den information jag behöver, och få svar på alla mina frågor.

 

Ibland kommer det in annat i samtalet. Han säger någon gång under samtalet att om vi skulle ha setts som han tänkte först under mellandagarna så hade han nog inte kommit till mötet. Han gav ingen förklaring mer till detta. Han säger också att han jobbade i fredags. Hemifrån.

- Varifrån var det då kan jag inte låta bli att fråga.

- Från lägeheten.

- Varför?

- För att datorn stod där... uppkopplingen är så dålig i stugan... (goddag yxskaft...)

 

Han tar även upp sin dotter. Att hans dotter tar juridikexamen nu på torsdag och att han och frun ska vara med då. Jag säger att jag förstår att de ska gå på det tillsammans, det är en stor grej. Han berättar vidare att han har fått ett "dinner-for-two"- presentkort på en gourmetrestaurang i staden och att hans dotter ringt honom och påmint om att det snart går ut. Dottern hade frågat om hon skulle köpa tillbaka det... Han säger till mig att han inte kan gå med frun, utan får väl gå med dottern...och säger det som en fråga till mig.

- Ska du gå med din fru?

- Nej,

- Du kan ju gå med mig, säger jag.

- Nej, det går inte. Inte när jag fått den av min dotter.

- Men du får väl gå med vem du vill?, säger jag.

 

Han svarar inte. Återigen ett exempel på att han puttar undan mig. Det är ju väldigt konstigt allting. Märkliga svar, märliga undanflykter. Lögn efter lögn efter lögn efter...Han kommer säkert att gå med fru (fira deras "återförening"). Jag lovar. Eller så kanske de gör det på torsdag för att fira hans dotters examen... Jag tror han går med frun ändå. Restaurangen ligger nära där jag bor så om jag vet dagen är det ju bara att gå förbi och kolla... Om jag nu ens orkar bry mig. Efter vad som följde gårdagen så är det extremt tveksamt om jag orkar lägga en minut till på detta. Jag frågar honom hur de ska fira hans dotter efter examen, för det blir väl något? Han säger att han antar det.

- Hur gör du sedan efteråt. Du följer väl inte med till lägenheten efteråt?

- Jag tror inte det.

- Du kan inte göra det. Du måste bestämma dig innan för hur du ska göra, säger jag hårt.

- Ja, jag måste bestämma det innan. Bli tydlig, svarar han.

 

(Säger han bara vad jag vill höra? Antagligen. Känner mig helt nedslående nu när jag skriver detta)

 

Jag frågar om han har sagt till frun att han har träffat någon.

- Ja svarar han då.

- Jasså, jag blir jätteförvånad. Hur reagerade  hon då?

- Hon fick ett utbrott.

- Men undrade hon inte om det fortfarande pågick?
- Hon frågade inte så. Hon frågade om jag hade träffat någon under time-outen och jag svarade ja.

- Men vad sade hon?

- Att vi inte var ihop då, säger han.

 

Jag kan inte ta in detta. Han säger till henne att han träffat någon ny. Han har tidigare berättat att otrohet är helt oacceptabelt för henne. Och nu skulle hon alltså bara konstatera att "de inte var ihop då". Det innebär väl också att han sagt att det är slut inför henne. Att han inte träffar den här personen längre. Och när hon säger "vi var inte ihop då", VAR, dvs imperfektum, antar jag innebär att de är ihop nu.

Eller så har han inte berättat för henne utan säger bara så för att jag inte ska få för mig att kontakta henne och säga något. Eftersom hon enligt honom redan vet... De flesta som får höra att mannen/kvinnan de älskar har träffat någon annan, i alla fall den mesta vanliga och normala reaktionen är ju att man undrar en helvetes massa. Man vill veta vem det är, var de träffades, hur länge pågick det, pågår det fortfarande, vad heter hon/han, hur ser han/hon ut, hur var sexet, vad känner du för henne, etc, etc. Man har ju en miljoner frågor. Ungefär så som jag frågar honom under vårt samtal. Så här i efterhand känns allt fel. Jag antar att han inte sagt något eller sagt att han haft något tillfälligt som inte betydde något. Det skulle jag också vilja veta, få klarlagt.

 

Detta samtal tar väl ungefär 1,5 timme. Ibland reser han sig och kommer fram till mig. Drar upp mig från stolen och kysser mig. Håller om mig. Säger att han önskar detta var över, att skilsmässan var klar så vi inte behöver diskutera detta ämne mer utan bara kan ägna oss åt att k****a. Ja, du förstår. Jag kan inte låta bli att hålla med:

- Fan, ja vad skönt det skulle vara. Flera timmar, säger jag. För en del av mig känner sådan stark lust till honom trots allt. Det ligger också under ytan och gror.

- Vilket svar, säger han och tittar på mig. K*****a som kaniner, fortsätter han. Vad gott. Och ler så där som bara han kan göra. Jag kan inte låta bli att instämma.

 

Mot slutet säger han i alla fall att han vill forsätta träffa mig.

- Vi kan ses på fredag, föreslår han. Jag kan komma hem till dig och jag kan hjälpa dig installera handfatet.

- Ja, det låter bra. (vill jag detta hinner jag tänka. efter allt han sagt och gjort. och inte gjort...)

- När slutar du på jobbet, frågar han.

- Runt 16.30, svarar jag. Och fortsätter: Kommer du direkt från jobbet till mig eller ska du hem emellan och hämta grejer, frågar jag.

- Jag är ledig på fredag, svarar han bara.

- Jaha, konstaterar jag men glömmer fråga vad han ska göra. (vara med frun antar jag)

- Är det säkert att ställa cykeln i ditt cykelförråd, frågar han sedan, eller har ni haft stölder där?

- Inte vad jag vet, svarar jag och tänker en mikrosekund glatt att nu ska han börja vara hos mig igen och ställa sin pendlarcykel hos mig emellanåt. Men tänker på hur det är och dras ner i det tunga igen.

 

Vi bestämmer att vi ska ses på fredag. Och jag känner mig ändå trots allt lite glad. För att få träffa honom igen. Konstigt. Jag säger återigen till honom att han måste sova i stugan.

- Du kan inte sova i lägenheten mer nu, säger jag bestämt.

- Nej, jag vet. Jag måste bli mer tydlig, svarar han.

 

Vi pussar varandra hej då och han går. Sedan börjar jag tänka. Hur otroligt allt som han sagt låter. Hur min kropp och förnuft säger till mig att detta stämmer inte, så här ska det inte vara, det går inte ihop. Jag funderar fram och tillbaka. Och det jag funderar på är om jag ska åka till hans stuga eller inte för att kolla om han talar sanning. Det känns nämligen inte som om han gör det. Utan bara säger det han tror att jag förväntar mig. Jag ringer en vän. Nämner kort hur mötet har gått och säger som det är. Att jag vill ha reda på sanningen. Att jag måste veta. Att allt känns otroligt magstarkt (nyår, umgänget med frun, att han sover och är tillbaka i lägenheten igen). Min vän säger att jag ska göra det jag känner att jag måste. För min skull.

 

Sagt och gjort. Jag tar på mig mina ytterkläder. Väntar en stund tills jag vet att han är hemma. Och att vi inte åker på samma buss. Sedan åker jag. Hela tiden vägen ut till honom hoppas jag. Hoppas på att nu stämmer det. Nu är han i stugan och vår tid kan börja. Jag går den sista biten. Klarar inte av att stå och vänta på nästa buss. Det blåser och är isande kallt. Passande på något sätt. Och av någon anledning är jag livrädd att han ska se mig. Att han ska se att jag är där för att kontrollera. Om det nu är så att det han säger stämmer. Men jag motar bort den tanken för jag måste veta.

 

Väl framme så går jag långsamt förbi hans hus. Klockan är nästan 22. Det är helt mörkt. Ingen är hemma. Sover han redan, tänker jag ändå. Men jag vet ju varför det är släckt. Ingen är hemma. Jag går närmare, tittar in genom ytterdörren - hans jacka brukar hänga så att den täcker ytterdörrens fönster - det är tomt. Jag ringer hans mobil. Två gånger. Ingen svarar och samtalet går till mobilsvar. Andra gången jag ringer så avslutas inte samtalet så jag når hans mobilsvar utan att veta det så under några sekunder spelas det in att jag går på en grusväg. Jag vet inte om det kommer att höras, men gör det det så antar jag att han förstår...

 

Jag känner mig helt förstörd. Darrar i hela kroppen. Går till hållplatsen och sätter mig där. Gråter. Väntar på nästa buss. Tänker att jag väntar för att se om han kommer senare. Låter en buss passera. Ingen kommer. Jag ringer honom igen. Två gånger. Inget svar och samtalet går till mobilsvar. Ilskan sjuder i mig. Han är hos sin fru i alla fall. Han sover i lägenheten i alla fall. Han ljög mig rakt i ansiktet utan att blinka. Det är kallt och blött och jag har knappt någon känsel i händerna. Kolla min mail via mobilen för att se om han hört av sig. Inget. Jag inser. Han ljuger. Han är en lögnare. Och hans beteende under kvällen visade att han ljög. Han kändes inte äkta emellanåt. Lite forcerad. Nervös. Tidigare har han ändå varit lugn även om det har varit jobbigt, men det var något som var annorlunda med honom. Och det har det varit emellanåt de sista gångerna. Det har lyst igenom. Jag tror att det har varit på gång ett tag mellan honom och hans fru eftersom han har dragit sig undan och kommit med undanflykter och velat ha små time-outer på en vecka och inte kunnat ses på helger på slutet. Så var det ju i början när vi träffades. Att vi fick smyga till oss tid i veckorna eftersom han var med frun på helgerna. Och någon gång här under hösten, slog väl pendeln tillbaka mot henne. Det började väga över till hennes fördel. Jag vet inte vad det var som avgjorde. Men jag skulle gärna vilja veta. Jag skulle vilja veta när det började, när han återupptog kontakten och började fundera på att gå tillbaka till henne. Jag undrar varför han valde detta. Och jag undrar varför han valde att ljuga för mig. Varför säger han inte bara som det är att han vill gå tillbaka och prova med frun igen. Att han har valt henne. Varför säger han att han vill vara med mig då? Varför säger han att han inte vill vara med frun till mig? Varför vill han fortsätta träffa mig när han är tillbaka med frun?

Jag undrar också om han någonsin har känt något för mig. Det tror jag men jag skulle ändå vilja höra honom säga det. Höra honom säga att det inte bara handlade om sex (även om det har varit fantastiskt).

 

Detta var igår. Resan hem kändes som en evighet. Kom hem strax före midnatt. Var iskall när jag kom innaför hemmets väggar och hade frossa. Vet inte om det var chocken, kylan, matbrist - kanske allt sammantaget, en kombination. Drack varmt te och åt en smörgås. Hade bara ätit en smörgås på hela dagen då jag varit så nervös för mötet. Idag har jag inte hört någonting från honom. Han var inte på kontoret när jag var där. Han hade varit där, det såg jag men han var inte där när jag var där. Jag tänker så här. Han har ju sett att jag har sökt honom på mobilen. Då ringer man väl tillbaka?

 

Just, det glömde jag. Angående mobil. När han var hos mig igår ringde hans mobil. Han hade glömt att stänga av ljudet och lägga ifrån sig den. På displayen syns hans namn vilket jag tycker är underligt. Det är bara min son P, säger han då. Man jag har skrivit mitt namn där, fortsätter han. Varför undrar jag, tycker det verkar konstigt, men känner att eftersom detta sker precis inledningsvis så finns det viktigare saker att tala om. När han ska gå sen 2,5 timmar senare frågade jag vem det var som ringde när han kom. Han tar upp telefonen och klickar in sig på samtalslistan. Jag ser att han fru har ringt kort efter att han kom.

- Vad ville hon tror du, frågar jag.

- Ingen aning, svarar han.

- Kanske fråga när du kommer hem och vill ha till middag, kan jag inte låta bli att säga.

 

Varför skriver han sitt eget namn på ett nummer? Det var ett lokalt nummer. Enda anledningen som jag kan komma på är att det är hans hemnummer. Och då var det hans fru som ringde. Först hemifrån och sedan från sin mobil. Han hade också fått ett meddelande på mobilen, det såg jag.

- Du har fått ett meddelande, säger jag,

- Det är nog ett röstmeddelande, svarar han.

Så här i efterhand är det väl självklart att frun ringer. Klockan är halv sex och han är inte hemma ännu. Han brukar sluta vid 16. Även detta visar att de har ihop det igen tycker jag. Hon ringer till honom igen som vanligt.

 

Men tillbaka till idag. Tisdag. Jag ringde honom alltså fyra gånger igår kväll inom en halvtimma på kvällen mellan 22-22.30. Visst - han kanske sover oavsett var han nu  sover men idag har han ju sett att jag har ringt. I normala fall ringer man ju upp, särskilt om någon har ringt fyra gånger, det är flickvännen och man har precis bestämt att man ska försöka igen. Jävligt skumt. Men helt normalt beteende för honom. Han hör inte av sig. Han svarar inte. Min tolkning är att han vet varför jag ringde. Han känner på sig det. Han stoppar huvudet i sanden och gömmer sig. Konflikträdd. Han gör det han kan för att rädda sig. Han var inte på kontoret så jag kunde inte säga något till honom. Kanske lika bra det.

 

Ikväll kände jag att jag ville veta igen. Sista gången. En vän körde mig förbi hans hus vid 20.30 tiden. Det var mörkt. Så klart. Han var inte där. Alltså tillsammans med frun. Jag har gråtit ikväll. Mycket. Det värker i hela min kropp. Jag sörjer. Sörjer mina drömmar och förhoppningar. Sörjer mina känslor. Jag tycker så mycket om honom. Kan inte låta bli att tänka på allt bra. Och hur ont det gör. Tittar på foton och ser hans fina ögon och leenden. Men det hjälper inte. Han är en otrogen lögnare. Är så trött men kan inte stänga av hjärnan.

 

Varför är den fråga som återkommer. Jag kan inte sluta tänka. Varför ljuger han för mig istället för att säga som det är. Nu när han är tillbaka med frun igen. Varför vill han fortsätta träffa mig? SJUKT.

Men jag skulle vilja veta.

Jag skulle faktiskt vilja få till ett avslutande lugnt samtal och bara fråga vad som hände. Se om han kan ge mig någon förklaring. Det är väl inte att hoppas på men det hade känts bättre. Så att jag kan sluta undra, sörja och gå vidare. Jag antar att han inte kommer att dyka upp på fredag. Han har nog fattat att jag vet. Men jag skulle faktiskt vilja att han gjorde det. Skulle vilja se honom en sista gång, prata med honom, få ett värdigt avslut. Jag skulle behöva det. Jag vill inte gå omkring resten av livet och undra.

 

Detta skulle jag vilja skicka till honom som en avslutning. Om jag inte får träffa honom igen på tu-man-hand och prata så skickar jag detta:

 

Ikväll gjorde jag det som jag hade lovat mig att inte göra. Jag åkte förbi hans hus. En kompis till mig körde mig förbi ikväll och det var helt släckt. Han var alltså inte hemma. Det var tillräckligt sent för att han skulle vara hemma en söndagkväll om han nu sover hemma, men inte för sent för att han skulle ha gått och lagt sig. Med andra ord: han sover inte hemma längre. Och det får mig att dra slutsatsen att han är med sin fru igen.

 

Jag har växlat mellan alla känslolägen ikväll. Inför resan, under resan och reaktionen efteråt. Jag hoppades med allt jag hade att han skulle vara hemma för då fanns det ändå en chans. Men när han inte var det kände jag mig bara tom. Sedan arg, sedan ledsen. Och nu kall. Har lust att ringa hem till hans fru och fråga efter honom. Bara för att se om han är där. Men då går jag väl för långt? Och blir en sådan där tjej som jag bara har läst om och sett på tv. Kärleken gör ont. Det ska gudarna veta. Hur kunde jag ta så fel? Jag känner verkligen att han tycker om mig, hans glädje och tillförsikt när vi sågs för fyra veckor sedan. Kan det verkligen svänga så fort? Men, men, allt kan hända i kärlek. Och kanske särskilt när man har med en sådan typ av man som han att göra. Men jag vill inte tro det. Jag vill inte ta in det.

 

Det är väl bara en formsak imorgon att han säger att det är så. Bekräftar att han inte klarade av att skilja sig trots allt och har gått tillbaka till henne under vår time-out. Trots att han inte älskar sin fru. Trots att han har sagt att jag är den han tycker mest om. Att jag är den som han vill leva med, som han ser en ljus framtid med. Det var bara ord då. Men som sagt. Imorgon får jag svart på vitt.

 

Någonstans kan jag ändå tänka att vad synd det är om frun. Som får tillbaka en man som inte älskar henne. Som får tillbaka en man som är otrogen och inte har några skrupler att vara det. Visserligen har han sagt att jag är den sista. Att han aldrig kommer ha två kvinnor samtidigt igen. Skulle det vara så är det ju jättetypiskt. Att hon får "skörda frukterna" av att ha en trogen man och inte jag... Men det har hänt innan. Att tidigare pojkvänner sagt att jag har gjort dem till bättre människor. Att de har utvecklats och mognat tack vare mig. Och sedan har någon annan fått njuta av det resultatet. Är det min lott i livet att hitta utvecklingsobjekt som sedan hittar rätt med en annan?

 

Sedan tycker jag faktiskt synd om honom. Att han inte vågar ta steget att skilja sig. Att han inte vågar välja lyckan, glädjen och kärleken med mig. Hur bra mår man när man lever tillsammans med någon man inte älskar? Bara för pliktens och familjens skull? Kan dålig självkänsla, konflikträdsla få en till det? Eller tycker han faktiskt om henne tillräckligt mycket för att vilja försöka igen? Eller intalar han sig bara det. För att rättfärdiga sitt beslut? Men om det faktiskt är så som han har sagt; att han inte älskar henne och att han inte trivs med henne - vilket fängelse det måste bli! Glädjelöst, slentrianmässigt och falskt. Jag ryser bara jag tänker på det. Hur lyckliga kommer de bli de nästkommande 20-30 åren??

 

Jag skulle vilja hitta den stora och sunda kärleken en dag. Jag får väl börja med att börja älska mig själv ordentligt. Om jag är harmonisk och vet vad jag är värd så kanske chanserna ökar att jag hittar någon som verkligen uppskattar mina kvaliteter. Det hindrar inte att det just nu gör så ont så att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen. Det blir bara en transportsträcka till vårt möte imorgon. Ska jag hoppas att jag har fel? Lika bra att inte göra det. Men det kommer ändå göra outhärdligt ont när han säger det. Säger att det är slut. Börjar gråta nu när jag skriver det. Jag förtjänar bättre än det här. Hur ska jag kunna sova inatt?

 

Vi har varit ifrån varandra fyra veckor. En vecka var han borta på jobb så då utgår jag ifrån att han inte har ägnat sin förestående (?!) skilsmässa en enda tanke. Men tänk om det ändå kunde vara så här:

Han har jobbat hårt de senaste tre veckorna på att frigöra sig från sin fru.

Argumenterat, grälat, gråtit, förhandlat men till sist fått henne att skriva på.

Och till sist skickat in sina skilsmässopapper.

 

Och tänk om det ändå kunde vara så här:
Att han har tänkt. Jag är tyst nu och koncentrerar mig 100% på min skilsmässa så att jag är redo att möta Lotta den 7 januari och kan säga att jag är klar och en fri man redo att börja mitt liv med henne.

 

Tänk om han resonerar så här:

Nu tar jag mig den här tiden en gång för alla att göra rent hus så när jag kommer till Lotta är jag redo. Det är möjligt att hon blir ledsen för att jag inte hört av mig, troligtvis är det så, men jag kommer när vi möts förklara varför det var nödvändigt att vara tyst. Det är en riktigt slitsam, sorglig och jobbig process det här och jag har inte klarat av att höra av mig. Jag hoppas att hon förstår. När vi ses kommer jag att tala om för henne hur mycket jag älskar henne och uppskattar henne. Och att jag vill tillbringa resten av mitt liv med att göra henne lycklig.

 

Tänk om det kunde vara som ovan. Tänk om han kunde agera, känna och tänka så. Man får väl drömma...

 

På måndag vet jag. Det som verkligen har hänt och känts kanske (troligtvis?) blir en brutal kontrast till mina önskningar. Men jag kan tänka så här ända tills jag verkligen vet. På måndag kanske jag måste ställa om kompassen helt. Hur jag nu ska klara av det...

 

Två dagar kvar...

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

[Källa: youtube.com]

 

Idag har jag haft en stark olustkänsla. Att det helt enkelt är kört.

Just det här att han inte svarade på mitt nyårs-sms. Det bådar inte gott.

Även om han har det jobbigt eller vad det nu kan vara så resonerar jag så här.

Vi har en time-out. Vi är fortfarande ihop. En viss form av kontakt har vi haft.

På jobbet, julfesten, följe till hållplats efteråt, lite prat sista arbetsdagen innan jul.

Mikrokontakt helt enkelt.

Är man intresserad av en fortsättning av en relation borde man väl ändå vara mån om att sköta även time-outen snyggt. Annars blir det svårt att gå tillbaka och ta vid där vi slutade.

Den här perioden är ju en del av vårt förhållande.

Om han då inte beter sig schysst mot mig dessa veckor - hur ska vi då kunna ta upp tråden och fortsätta.

Det oroar mig. Att han är helt tyst.

 

Får jag ett nyårs-sms från en vän eller liknande så svarar man ju. Det hör till. Det är god ton.

Det faktum att han inte svarar och inte hör av sig på något sätt känns väldigt konstigt.

Det känns inte bra.

Jag tycker illa om det beteendet.

Jag tycker att hans beteende gör mig illa.

Jag tror inte att det kommer bli vi av den enkla anledningen.

Då hade han väl brytt sig mer om att sköta kommunikationen med mig.

Visserligen har han "slarvat" även tidigare.

Men det kanske helt enkelt har varit ett tecken på att han är på väg bort.

Eller att han är en man som saknar grundläggande känsla för omtänksamhet och hänsyn.

 

Jag måste kanske kritiskt fråga mig om jag står ut med det beteendet i längden.

För jag antar att det skulle fortsätta.

Hans jagande efter bekräftelse. Hans flörtande med andra kvinnor.

Jag antar att han skulle fortsätta le inbjudande mot damer på julfester. Forsätta bjuda in andra kvinnor och skapa tumult och osäkerhet.

Fortsätta utsätta vår relation för risker.

Det som han och jag har vill jag ska skyddas. Vår sfär ska vara privat och unik. Inget eller ingen annan ska besudla det.

Hans beteende är svårt att hantera för mig.

Kanske skulle han bara göra mig mer illa om vi fortsätter.

Kanske skulle jag bara bli skadad och sårad.

Kanske ska jag söka mig till någon som får mig att må bra hela tiden.

Inte bara vid passionerade tillfällen i sängen, eller några skratt vid middagsbordet eller vid träningen.

 

Men så tänker jag på när det fungerar. När det klickar. När passionen sprakar.

Det finns inget bättre.

När våra blickar möts och vi ler och skrattar tillsammans,

Närhet, samtal, kroppskontakt.

Alla härliga stunder.

Jag har svårt att släppa det.

Jag tror att vi tillsammans kan hitta en väg ut. Jag hoppas det.

Varför inte ta hjälp av en terapeut. För att belysa och förändra det som inte fungerar.

 

Jag tycker så mycket om honom. Rent krasst vet jag att det inte räcker hur mycket jag tycker om honom om han inte vill, om han beter sig illa. Jag kan inte ändra på honom. Han måste vilja ändra sig, för sin egen och min skull. För vår relations skull. Kanske skulle jag klara av att hantera hans beteende om jag visste att det där flörtande inte betyder något. Men jag skulle fortfarande se det som ett riskfyllt beteende. Som ett hot mot oss.

Jag vet varken ut eller in.

 

Jag vet inte vad som händer på måndag. Just nu tror jag inte att han väljer mig. För då tror jag att han skulle hört av sig på något sätt den här perioden. Jag hoppas att jag har fel. Men pessimisten inom mig börjar ta överhanden. Hur gärna jag än vill tro på en gemensam framtid med honom.

Jag hoppas och önskar att han vill. Jag vill. Men räcker det? Kommer han klara av att lämna sin fru en gång för alla och välja mig? Välja vår kärlek? Ett liv med mig?

 

Tre dagar kvar...

 

Jag saknar dig.

Varför kommer det hela tiden över mig en känsla av att du är på väg bort.

Är det bara min rädsla som talar?
Jag hoppas det.

För min önskan är att du och jag ska få chansen att leva tillsammans.

Jag längtar efter dig.

 

4 dagar kvar tills vi ska ses.

Både längtar och fasar.

Jag hoppas på ett positivt besked.

Men förbereder mig på det värsta.

Hoppas att du ser in i ditt hjärta och hittar mig.

Att det är mig du vill vara med.

Att det är mig du älskar.

Att det är mig du längtar efter och att dessa dagar ifrån varandra har varit lika jobbiga för dig som de har varit för mig.

Jag hoppas att det blir du och jag.

Vi två hör ihop.

Längtar.

 

 

[Källa: youtube.com]

 

Inget nytt att rapportera mer än att jag sover sämre än någonsin. Jag lyckas slumra till, vaknar, tänker på mannen, börjar gråta, stirrar tomt framför mig, blundar och försöker sova men ser scener framför mig om och om igen. Försöker analysera de sista gångerna vi sågs. Vad som sades och gjordes. Framför allt hur han betedde sig, vad han sade, ansiktsuttryck, kroppsspråket. Jag kände mig så hoppfull time-out dagen när han sov över hos mig. Det kändes verkligen som om han brydde sig och ville att det ska vara vi.

 

Nu så här mer än tre veckor senare vet jag ingenting längre. Allt kan ha hänt. Inget kan ha hänt. Han kan ha kommit på att han vill tillbaka till sin fru. Alternativt han kan ha bestämt sig och fått skilsmässopapprena påskriva och inskickade. Den här ovissheten är fruktansvärd. Jag har ett hål i hjärtat och ett hål i magen. Det trycker över bröstet. Har halsbränna. Tröttheten ligger som ett band över pannan och ögonen.

 

Fasar för det mesta. Vi ska ses på måndag och stämma av. Har redan nu förberett mig på det värsta. Att han inte ens hör av sig eller låter blir att dyka upp som bestämt. Eller att han kommer till mig med den värsta form av besked: att han vill gå tillbaka till henne och därför gör slut med mig.

 

Jag undrar vad som händer. Vad han har gjort dessa veckor och dagar. Veckor som känns som en evighet. Dagar som sniglar sig fram. Nätter fyllda av ångest. Hur jag varje dag tänker att jag ska ringa honom eller åka hem till honom. Hur jag överlägger fram och tillbaka för- respektive nackdelar med det. Har hittills hållt mig. Men ikväll satte jag mig på bussen för jag kände att jag stod inte ut längre. Jag åkte två hållplatser och sedan gick jag av. Jag tror inte att det bådar gott om jag bara dyker upp som gubben i lådan. Men då kanske jag får se. Om han är ensam eller inte. Om han ens är hemma eller inte. Jag hoppas att jag klarar att avhålla mig från besök och vänta till måndag. Det är "bara" 5 dagar kvar. 5 dagar av helvetes alla kval.

 

- Hur har time-outen fungerat för dig. Vad har du tänkt, känt och gjort?

- Var står vi nu?

- Om han vill fortsätta time-outen så tänker jag fråga varför.
Är det för att du tror att du måste ha en time-out för att kunna umgås med din familj? För mig är det OK att du umgås med din familj, det behöver vi inte ha en time-ut för.

 - Om papprena inte är påskrivna eller inskickade: kan du skicka in dem ändå med bara din påskrift, är det ett alternativ?

- Om han gör slut vill jag veta varför - vad är anledningen - hur tänker/känner du?

- Om han gör slut vill jag veta - vilken är/var den egentliga anledningen till time-outen.

- Vad känner du för mig?

- Har du berättat att du är otrogen? Om inte, kan det vara ett alternativ? (för att få fart på skilsmässan)

- Om han tillbringat jul/nyår med familjen - hur såg boende/sovarrangemangen ut (dvs har han varit intim med sin fru)?

- Har du varit mig trogen under time-outen?

 

Om han gör slut  kommer jag vilja ha en redogörelse över hösten, framför allt de senaste veckorna då jag upplever att han har dragit sig undan, inte svarat när jag ringt, inte ringt tillbaka, skickade undvikande sms, inte velat träffa mig på helgerna "för att han ska jobba med sin skilsmässa". Jag vill också veta hur mycket han egentligen har träffat sin fru. De här helgerna som varit, hans födelsedag, julen och nyår.

 

Risken finns om han gör slut, att han bara kommer hem till mig, säger det och drar. Eller ännu värre - ringer mig säger att han inte kan längre och lägger på. Utan att ge mig någon förklaring, utan någon som helst omtanke,

 

Jag hoppas att alla mina farhågor kommer på skam. Jag försöker hålla hoppet vid liv men det är så svårt. Särskilt när vi inte har kontakt. Särskilt när jag vet hur han har svängt fram och tillbaka under hösten, ena stunden säker, andra velig igen beroende på om han har pratat med mig eller frun. Om han nu tillbringat flera veckor med frun så... jag tror inte mina chanser ökar direkt. Och hur han såg ut sista gången jag såg honom på jobbet. "vi hörs". Väldigt opersonligt. Och vi har inte hörts. Det vill säga han har inte hört av sig någonting. Det gör mig allra mest orolig. Han har inte meddelat sig på något sätt. Inte för att tacka för julklappen, inte för att besvara mitt nyårs-sms. Det är den enskilt största faktorn som gör att jag tror att det går åt helvete. Jag är rädd att han har använt den här time-outen för att distansera sig från mig och inte från sin fru. Jag måste fråga honom om den egentliga anledningen till time-outen om det visar sig att vi inte ska fortsätta tillsammans. Han sade att det var för att fokusera på sin skilsmässa. Men nu börjar jag undra. Det kanske var något han bara sade för att han visste att jag skulle köpa det och lämna honom ifred.

 

Det är den jobbigaste perioden jag någonsin har varit med om. Jag börjar starkt ifrågasätta om det är värt det. Om han inte tycker om mig tillräckligt för att klara av att skilja sig, han har ändå hållt på sedan i maj, är det inte dags att gå vidare då? Jag är väl värd bättre än en velig man som varken vet ut eller in. Jag älskar honom. Det räcker tyvärr inte. Han måste ju även älska mig och göra sig fri från det förflutna. Jag undrar ibland om jag borde haft och ska ha mer tålamod. Efter så många år som gifta är det ju klart svårt att skiljas. Men jag fattar inte att det kan vara SÅ svårt som det är här. Vad är det för hållhakar hon har? Är hon expert på att manipulera och spela på familjesträngarna, deras gemensamma historia, framtiden med barn/barnbarnen...? Eller är det att han är så konflikträdd och har skuldkänslor/dåligt samvete etc att han inte klarar av att göra henne illa? Hans pliktkänsla är hög, hans tanke är att familjen ska vara intakt till varje pris. Men kan/ska priset verkligen vara hur högt som helst? Att man lever olycklig och inte trivs? Att man flyr in i projekt för att slippa träffa varandra? Jag hoppas han väljer det som är bra för honom så han inte slutar i ett liv i bitterhet och ånger. Och dör inifrån. Bara för att få fira jul med barnen/barnbarnen. De kanske inte ens är intresserade av det nästa jul ändå. De har fullt upp med sina respektive och respektives föräldrar. Jag är rädd att han målar upp en bild över hur det bör vara och tror att det hänger på honom att det ska bli så.

 

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir vi. Mitt hjärta kommer gå i tusen bitar annars. Och jag förstår inte hur jag ska klara av att vara på jobbet en enda sekund samtidigt som honom. Att se honom där. Le sitt underbara leende och veta att han aldrig blir min igen. Trycket över bröstet blir massivt bara genom att jag skriver detta. Får svårt att andas och vill bara försvinna.

 

Fattar inte hur jag ska klara att gå till jobbet imorgon. Nya arbetsuppgifter,,,vara glad och positiv och engagerad. Vill bara sova (även om jag inte kan)... Hade önskat att detta bara var en dålig film och att jag kunde snabbspola till slutet - det lyckliga... Men detta är mitt liv. Och jag står inte ut.

 

Jag är bara trött just nu.

Tog lång tid innan jag somnade inatt.

Miljoner tankar snurrar runt.

Vaknade tidigt.

Kan inte få det här  ur huvudet.

 

Är helt uppgiven nu.