Idag är det 17 månader sedan vi blev tillsammans. Jag räknar den dagen som han kom hem till mig första gången och vi älskade. Innan dess hade vi flörtat och pratat några månader. Sakta ledde det fram till att vi inte kunde stå emot varandra längre. Det var som en magnetisk kraft drog oss mot varandra. Den kraften sitter fortfarande kvar. Passionen är, trots alla dalar, väntan, missförstånd, ledsamheter, tveksamheter och skilsmässoprocessen, stark och innerlig. Det är jag tacksam för. Jag har framkallat några foton från i somras som jag ska sätta i ramar och ge honom ikväll. Jag har också skrivit några rader. Vet inte om han ska få läsa dem, men jag vill, som alltid, sätta ord på det jag känner. Just nu känns det som om vår kärlek är stark. Att vi kommer övervinna alla de hinder som vi kommer att möta:

 

Det behövs inte en särskild dag för att jag ska säga hur mycket jag tycker om dig men det blir ett bra tillfälle.

Du är min stora kärlek. Den som jag har väntat på att få möta i alla år.
Ingen kan som du får mig att längta, känna och uppleva.
Min kropp är din, mitt hjärta är ditt, min glädje är din, min sorg är din.
Bär du mig så bär jag dig. Förhoppningvis kan vi bära varandra.
Jag hoppas på innerlig kärlek, sensuell passion, glädje och vänskap.

Många år framöver.

Jag längtar efter upplevelser tillsammans med dig.
Att gå med dig vid min sida genom livet.
Uppskatta varje dag, varje stund med dig.
Jag hoppas vi får många fina dagar tillsammans framöver.
Och att vi tar vara på den tid vi har och får tillsammans.
Älskar dig av hela mitt hjärta.
Du är så fin.
Jag tänker ofta på ditt leende och din blick. Längtar ofta efter dig.
Och när jag tänker på dig och hur du ibland tittar på mig och rör vid mig, känns det i hela kroppen.
Hjärtat blir stort och varmt.
Saknar dig när vi inte ses. Längtar att vara nära.
Tid med dig är den största gåva du kan ge mig.
Min kärlek är den största gåva jag kan ge dig.
Ditt leende får mig att smälta.
Din beröring gör hela min kropp mjuk och redo.
Dina kyssar skapar närhet. Och väcker min åtrå.
Din omfamning gör mig trygg.
Fantastiska du, vilken man du är.
Jag är glad över att jag har mött dig.
Du tillför mitt liv mycket; humor, starka känslor, roliga aktiviteter, drömmar om framtida upplevelser, fantastiskt sex, intimitet och närhet.
Längtar efter ett liv tillsammans med dig.
Att fortsätta mitt liv tillsammans med dig.
Älskar dig.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Igår sågs vi äntligen. Hemma hos mig. Fast också först på jobbet. Han såg glad ut när han såg mig. Och jag kände hur glad hela jag blev när jag mötte hans blick. En värme spred sig inombords och det blev tydligt hur mycket jag hade saknat honom och längtat. Han gav mig en present. En tub med spackel. Såg det ut som i alla fall vid första anblick. Men det var chokladcreme i. Vad onyttigt var min första tanke:

- Det kan jag nog inte äta, säger jag.

- Det finns så många bra användningsområden till detta, sådant som behöver smörjas, säger han och ler.

Då faller polletten ner hos mig. Jag ler också.

- Ja, ja, du tänker så...tack!

 

Det gjorde mig i alla fall på gott humör. Sedan när vi sågs igår kväll så tyckte jag inledningsvis att det var lite jobbigt. Jag jämförde hur glad han var när han kom till mig i lördags efter sin resa och nu. Och det var rätt stor skillnad. Han sade att han var trött, att det varit tungt i veckan. Men att han var glad att se mig.

 

Han hade haft kontakt med sin fru. Eller rättare sagt sin blivande exfru. Han hade ringt henne och sagt att han har skickat in sina skilsmässopapper utan hennes påskrift. Men så kan du/man väl inte göra, hade hennes reaktion varit. Han förklarade för henne att det går visst. (Vet man inte sådant i dagsläget att man kan skilja sig även fast bara den ena parten vill?) Sedan hade hon sagt något i stil med att hon kommer inte göra det lätt för honom...

 

Exakt vad hon menar med det vet han inte. Och han frågade inte heller. Han spekulerar i att det kanske har med bodelningen att göra. Att det kommer bli diskussion om minsta sak. Men han tycker inte att det finns något i lösöret som är värt att slåss för. Egentligen inget han vill ha. Han vill ju bara bort från henne. Resten är oväsentligt. Samtalet hade i alla fall varit kort. Sedan hade hon ringt honom nästa dag och sagt att hon ska ordna en besiktningsman för lägenheten. Det var ju bra. Om det nu stämmer. Sade till honom att han även får ordna en egen så att de kan ta ett genomsnitt av värderingarna. Men det har han full koll på. Jag behöver inte lägga mig i det. Och ska inte göra.

 

Han tycker att det känns tungt att ha kontakt med henne, att ta diskussionen. Han tycker av någon anledning att hon har ett överläge. Varför vet han inte. Han tycker att hon är stark och envis. Han har dåligt samvete över sitt beteende. Och han återkommer ständigt till hur sorgligt det är att hon "som tydligen har älskat honom så mycket" betett sig tvärtom och med sitt beteende jagat bort honom. Och att han inte har tagit tag i deras problem när de uppstått utan flytt. Han säger att hon har försökt reda upp deras problem emellanåt, förslog terapi för 15 år sedan men att han ansåg att det inte var något för dem. De kanske skulle lämnat varandra redan då istället för att köra med konstgjord andning?? Jag hoppas att det här dåliga samvetet lägger sig. Ibland fungerar inte relationer. Man passar inte ihop. Ska han gå och gräma sig över det förflutna iställer för att glädja sig över nuet och framtiden? Han kan få älta ett tag, det är väl en del av skilsmässoprocessen, men sedan hoppas jag att han släpper taget. Det måste han göra om det ska fungera för oss. Han var inne på att hon kanske nästan fungerat som en modersgestalt för honom och att det därför tar tid, är svårare att frigöra sig från henne... Jag vet inte vad det handlar om. Jag sade i alla fall att jag tycker att det är hans som har övertaget i detta läge. Det är han som vill bort, han som tagit initiativet, vet inte om den tesen gick hem hos honom. Han är väl fortfarande mitt uppe i processen... hur länge den nu ska hålla på. Det är ju så himla utdraget detta.

Jag konstaterade i alla fall att han går framåt. Han tar steg och det händer i alla fall något. Det är jobbigt med det går framåt. Det är bra. Det höll han med om. Han är övertygad om att vi kommer få det bra. Mitt i allt detta svåra, och trots att han varit gift under tiden som vi umgås, så har han känt sig riktigt lycklig många stunder, särskilt i somras. Det känns roligt att höra. Han tycker, precis som jag, att det är för bra för att inte prova. Vi kommer få det bra. säger han. Det vet jag. Det känns bra att höra.

 

Jag berättade om min oro när vi inte har kontakt. Att jag skulle föredra att vi har mer kontakt i vardagen, särskilt när han har kontakt med frun... Han säger att han kommer aldrig bli en sådan som ringer flera gånger om dagen för att höra hur det är. Och om vi ses på fredag morgon (som idag) och har bestämt att vi ska ses på fredag kväll så ser han ingen idé med att höra av sig. Jag sade att de måste finnas ett mellanting mellan att höra av sig flera gånger per dag och inte alls. Att jag önskar att han i alla fall säger till när han behöver vara själv, inte vill ha kontakt. Jag mår inte bra av när det är tyst, eller kommer något sms bara eller inte får svar på mina egna sms. Han hade fått mitt sms med förfrågan om han vill komma på hångel. Han hade tagit upp mobilen, läst, tänkte lite på mig, lett och sedan stoppat ner den igen och återgått till sitt möte. Att han skulle svara verkar inte finnas i hans värld.... Måste säga igen att jag ändå förväntar mig ett svar, det blir så konstigt annars.

 

Jag sade faktiskt också att jag är lite orolig över om han nu ska träffa frun lite mer för att prata om och reda upp det praktiska detaljerna. Om hon försöker sätta sig på tvären, eller ännu värre försöker få honom tillbaka igen.

- Vad händer om hon dyker upp hemma hos dig, frågar jag.

- Jag har också tänkt på det, säger han.

- Vad gör du då, frågar jag.

- Jag ber henne att gå, svarar han.

- Om hon inte går då, fortsätter jag.

- Då går jag, säger han.

- Det kanske är bra om jag börjar vara hemma hos dig så ser hon att det är "upptaget", fullt hus redan, säger jag.

- Nej, då tror jag bara att hon kommer försöka göra det värre, säger han.

 

Värre för vem då, på vilket sätt? Hoppas att han inte vill dölja mig för henne för att göra det lättare för sig själv. Eller förresten, så är det nog, men så att det bara inte blir en ursäkt för att han kanske vill försöka med henne igen framöver. Inte för att jag tror det men jag önskar ju att vi blir officiella så fort som möjligt. Han vill vänta. Tills bodelningen är klar. Det är så jag uppfattar det. Men jag vill inte vänta till efter sommaren. Det går inte. Jag vill inte vara på vänt längre. Jag har väntat länge nog. Jag fyller år om två månader. Då vill jag hitta på något med honom. Jag vill att han ska kunna träffa min familj. Jag vill inte hålla det hemligt längre.

 

Vi ska ses idag också. Det ser jag fram emot. Är hur trött som helst men det är kanske för att jag börjar slappna av. Det kanske var därför han var så trött igår. Han sade att han kände sig lugn i mitt sällskap och slappnar av hemma hos mig. Det brukar ju vara först då som man känner hur trött man är. Han hade sovit dåligt också. Vaknat mitt i natten. Läst lite för att bli trött igen. Känner jag igen det eller vad? Precis så är det för mig de flesta nätter. Enda skillnaden är att jag gör mig en kopp varm mjölk och drar igång en tv-serie på dvd:n istället. Men inatt vaknade ingen av oss någon gång. Det är ett gott tecken. Det kändes bra imorse. Han håller om mig. Pussar på mig. Jag känner mig omtyckt. Det känns bra idag. Det vill jag ta vara på.

 

 

Han skickade ett sms imorse. Önskade mig god morgon och kram. Jag svarade en stund senare med en fråga om han ville komma till mig och hångla lite. Försökte vara rolig men budskapet var i alla fall att jag ville att vi skulle umgås. Fick inget svar på hela dagen. Det gjorde mig arg. Han kan ju svara åtminstone. Tycker jag. Sedan blev jag orolig. Är det något som har hänt?

Ikväll, efter kl 21 fick jag ett sms. Så här skriver han: 'Hej! jag tycker om dig. Vill bara vara för mig själv. Kan vi träffas imorgon kväll? Cyklar hem först och kommer i så fall på kvällen. Kram'

Tankarna börjar snurra. 'vill vara själv'. Varför? Har han det jobbigt? Är det något som har hänt? Han följer tyvärr samma mönster som vanligt. Skickar korta sms. Ringer inte. Säger vad han kan och vill. Jag upplever att det blir för kort. Lämnar för mycket utrymme till tolkningar. Ger ingen chans till dialog. Om det nu var så att han ville vara själv, kunde han bara ha svarat med en gång och sagt det då. Varför vänta hela dagen och hela kvällen för att skicka ett svar. För att det ska bli för sent för att umgås eller vad då? Jag börjar undra. Ställer en massa frågor inombords. Jag gillar inte detta mönster! Varför fungerar inte kommunikationen? Jag upplever att han drar sig undan och bara hör av sig när det passar honom. Inte för att smörja vår relation. Känns som om det lämnas till mig. Skulle vi ha en relation om jag inte tog initiativet? Till att ses, till att kommunicera? Vet ju hur det blir när vi ses. Jag undrar och frågar vad som händer. Han svarar. Tänk om han bara hade kunnat ringa och vi skulle kunna ha ett samtal som vanliga människor. Dessa korta sms räcker inte som kommunikation för mig. Flera dagar utan riktig kontakt. Hur kul är det? Det blir mindre och mindre kontakt dessutom. Blir ledsen när jag tänker på det. Men tänk inte på det då, kanske någon skulle säga. Nej, det skulle jag kanske må bättre av men det är lättare sagt än gjort att bara stänga av. 

Jag undrar om han vill vara själv för att han har pratat med sin fru och han mår dålig. Det kan han ju säga i så fall. Hur svårt kan det vara? Det sliter så himla mycket detta. I onödan. Varför kan han inte bara säga som det är? Hela tiden ska jag gå och undra och känna mig osäker. Som vanligt riktas min oro till ett håll: Är han ens hemma ikväll? Eller har varit dessa nätter? Han kan ju lika gärna ha varit hos frun...för att prata, för att trösta... Jag vet att han har sagt att han inte ska trösta, inte ska sova där, men det sitter en liten djävul på min axel och tjatar. Det gnager inom mig. När jag börja känna tillit? Kunna känna mig lugn i den här relationen? Kunna lita på att han agerar som han säger, och håller det han lovar?

Jag svarade i alla fall på hans sms. Jag borde kanske ringt men jag är rädd att min ilska ska lysa igenom. Svarade så här:
'Hur mår du? Om du vill prata kan du ringa. Du är välkommen imorgon. Ser fram emot det. Vilken tid kommer du? Vore fint om du kan sova över. Gör du det? Kram'

Frågor, frågor, frågor. Men jag vill ju veta. Jag vill att han ska komma och jag vill veta ramarna: när han kommer och om han ska stanna eller ej. Det har ju hänt mer än en gång att han bara har stannat några timmar och sedan åkt hem igen. Jag behöver veta ramarna för att kunna koppla av.

En timma senare får jag svar från honom. Tyvärr hinner jag tänka rätt många tankar under den timman: "Varför svarar han inte. Vad gör han? Är han upptagen och med vad i så fall?" Jag upplever att han inte tycker att det är så viktigt att svara mig när det går en timma. Men det är ju i min värld. Har han inte mobilen bredvid sig? Är han hemma hos frun? Har han sällskap? Frågor som jag mår så bra av att undra kring...not! Vad fasen kan han inte svara snabbt för? Så tröttsamt att han inte ens klarar kommunikationens abc. Min kommunikationens abc... Jag hade nog mått bättre överlag om jag inte lade så stor vikt vid hans kommunikationsstil... Nåväl. Svaret från honom löd:
'Sover gärna över. Jag kommer till dig ca 19. Dröm sött'

Han verkar inte ha en jäkla aning hur jag mår. Jag har försökt förklara flera gånger kring hur jag ser på kommunikation och öppenhet men det verkar inte gå in. Försöker föregå med gott exempel och vara öppen själv men det verkar inte ha så stor effekt. Läser man hans sms bara rakt av kanske det inte verkar så farligt men alla dessa månader, all denna väntan, all denna osäkerhet sätter sina spår. Det blir så mycket som lämnas öppet för tolkning. Jag tycker inte att han är tillräckligt tydlig. Jag har bett honnom säga till mig när han vill vara ensam. Då han vill vara det. Inte efter tre dagars tystnad när jag frågar varför han inte har hört av sig (och gått och undrat, haft ångest och trott det värsta). Han drar sig undan utan att säga varför vilket blir jobbigt då jag inte vet anledningen. Inte förrän senare får jag veta och då måste jag själv dra ur honom orsaken. Har bett honom säga som det är medan det pågår så att säga. Sagt att det gör mig lugnare. Att då behöver jag inte oroa mig. Han har sagt att han ska bättra sig på den punkten. Men mönstret fortsätter...

Jag önskar att jag hade lite mer is i magen. Att jag hade förmågan att inte bry mig riktigt så mycket. Ha lite mer distans. Men det är svårt. Varför ska jag behöva gå och undra hela tiden? Undra vad som händer, undra var han står. Hans otydlighet, hans korta och fragmentariska svar/sms/förklaringar gör bara utrymmet för osäkerhet och tolkningar större. Är så trött på detta och på hur han agerar och kommunicerar. Och lika trött är jag på mina egna reaktioner, känslor och tankar kring detta. Jag spyr snart.

 

Det är orättvist. Det är obalans. Han vet hur mycket jag känner för honom. Han känner sig lugn. Varför känner inte jag mig lugn? Varför kan han inte försöka agera och kommunicera så jag kan börja känna mig trygg i vår relation? Är det för att han inte kan eller inte har den kompetensen? Eller för att han omedvetet vill ha (och kanske gillar att ha) sin kvinna på tå av osäkerhet. Som pejlar av honom hela tiden för att se var han befinner sig... Eller har detta inte med honom att göra, eller inte i alla fall så mycket som jag försöker göra det till. Handlar detta mest om mig? Att jag måste försöka hitta lugnet på egen hand, våga lita på vår relation, att det håller, att han kommer vara mig trogen... Det kanske måste börja där. Visst, det finns inga garantier, han kan lura mig så det bara stänker om det och bedra, ljuga och bete sig illa. Men jag måste kanske ändå utgå ifrån att det kommer gå bra. Tills motsatsen är bevisad. Vad jobbigt det blev nu då... Jag har i och för sig en tendens att ta på mig både skuld och alldeles för mycket ansvar i relationer och sammanhang. Ska vara duktig flicka och lösa allt, slå knut på mig själv och hellre spricka själv först innan någon annan gör det. Men här måste jag kanske vara den som tar störst ansvar. I alla fall när det kommer till mitt eget förhållningssätt och agerande. Vet bara inte riktigt hur jag ska bryta mönstret och hitta en konstruktiv väg ut ur det här. Hitta ett sätt som jag mår bra av och ändå kunna ha en relation med den här mannen. Om det nu går att förena. Jag hoppas det.

 

Jag har ju skrivit om hans bekräftelsebehov tidigare. Mitt verkar inte vara mindre om jag ska vara självkritisk. Det bara yttrar sig på ett annat sätt.

Jag orkar inte mer. Vill bara skita i allt. Hur ska jag göra för att strunta lite i honom? Lite grann bara så att balansen återställs. Så att han får undra lite emellanåt. Så att han fattar att han måste kämpa för mig. Svårt att vara 'kåt, glad och tacksam' under det här omständigheterna....

Förhoppningsvis rätar några frågetecken ut sig imorgon. Ska försöka vänta så länge det går innan jag frågar vad som händer. Vill se om han kan ta upp det först någon gång.

 

Ledig idag = skönt!

Bra yogapass som gjorde att jag kände mig lugnare och kunde fokusera på annat ett tag.

Skön promenad utomhus i solen som värmde mot ansiktet. Ljuvligt.

En kompis hörde av sig (roligt) och ville ses vilket vi gjorde.

Fick mig ett gott skratt åt Mia Skäringers underbara figurer som hon har med i sitt program "Mia på Grötö".

 

Jag såg honom kort på jobbet idag. Sade hej, han hejade tillbaka, sedan inget mer. Han sade inte ens hej då när han gick. Precis som igår. Han kan väl åtminstone hålla stilen, även om han nu inte vill att någon ska misstänka att vi är ihop. Innan pratade han mycket med mig, och han brukar säga till när han går hem, men de sista veckorna, sedan time-outen och sedan efter årsskiftet är det dåligt med det. Vad tror han? Folk har ju för mycket att bry sig om för att lägga märke till om han säger hej då eller inte. Dålig stil tycker jag.

 

Jag undrar vad som händer. Om det nu händer något. Har han pratat med frun? Ska han göra det ikväll? Det är jobbigt att bara sitta och vänta. Men det är ju fotboll på tv ikväll så han kanske prioriterar annorlunda... Inte vet jag. Nu är jag pessimist igen. Men jag är orolig. Och jag tycker att det är tråkigt att vi inte hörs av. Jag tycker det är jobbigt att vara den som ringer, tar kontakt eller föreslår att vi ska ses. Vill inte vara den som gör det hela tiden. Varför kan inte han höra av sig? Jag skickade ett sms imorse. Inget svar. Ingenting. Han såg åtminstone glad ut när han såg mig på jobbet. Alltid något. Känns inte som om jag kan planera när jag inte vet om vi ska ses eller inte. Men jag gör väl fel här. Borde planera ändå så får det blir den tid det blir över till honom. Problemet är att jag sitter och väntar på att han ska höra av sig. Han gör inte det. Precis som om han var iväg. Det är egentligen ingen skillnad. Vi ses ju ändå inte. Har inte speciellt mycket kontakt. Det är tråkigt. Jag vill ha kontakt. Om så bara en kortis, man säger något vänligt och omtänksamt, mer behövs inte. Jag är inte nöjd tyvärr. De korta stunderna av lycka känns så korta i sammanhanget.

 

Som i söndags. När vi är inne i ett flow, har det bra, kemin och attraktionen sprakar, så hade jag önskat att han kunde prioritera mig, oss, och vilja vara med mig lite längre. Det gäller att ta vara på de stunder som är bra. Vem vet när det uppstår ett sådant tillfälle igen. Jag känner mig bara frustrerad och sur inombords. Det hade väl inte varit så farligt om väskorna hade stått opackade en dag till. Ingen hade ju dött av det. Han hade ju tid att äta middag med sin dotter på kvällen och komma hem sent. Men inte tid för att träffa mig... Usch, jag hör ju själv hur gnällig jag låter. Det hade bara varit så härligt att få lite mer tid med honom. Bryta upp vardagens rutin. Ta vara på stunden. Vara med varandra när det går. Jag hoppas verkligen inte att det kommer förbli så här. Men jag får väl försöka argumentera bättre för min sak nästa gång. Så kanske han nappar. Även om jag inte vet vad jag kunde gjort bättre. Finns väl egentligen inget som jag kan göra när jag tänker efter. Det handlar, återigen, om honom... Suck. Kontentan idag är i alla fall att jag undrar vad som händer och är lite orolig. Undrar hur samtalet med hans fru går. Tänk om han backar igen, eller om frun får honom att ändra sig... Jag är rädd. Han har inte hört av sig och jag drar mig för att ringa för jag känner mig efterhängsen. Hade varit trevligt om han tog initiativet och sade hur mycket han längtar efter mig och gärna vill träffa mig.

 

Men för att byta fokus. Tre bra saker som inträffat idag:

Två bra möten på jobbet. Konstruktiva, kreativa och jag fick igenom min idé.

Yogapasset var riktigt jobbigt och stimulerande. Kände mig piggare efteråt.

Åt en mycket god middag och unnade mig ett glas rött. Tänker många gånger vad bra jag har det och hur mycket jag trivs hemma i min lägenhet.

 

Så, jag avslutar där, så tonerna går i dur idag... Lite i alla fall...;)

 

Vi träffades lördag till söndag. Det kändes väldigt bra. Det märktes att båda hade längtat. På så sätt är det inte helt fel att vara ifrån varandra. Det kändes som om han uppskattade mig mer. Det lyste i hans ögon och hans händer var ivriga. Han hade mycket att berätta och var på gott humör. Det smittade av sig. Men vi talade allvar också. Och det gick bra. Han verkar ha förstått en del som jag pratade med honom om innan resan; att jag blev sårad över sättet han talade om det på bland annat. Jag sade att jag har varit orolig under veckan som gick. Han undrade över vad, om det var skidåkningen eller damerna. Det sistnämnda svarade jag. Han sade att det finns inget att vara orolig över.

Jag säger att jag vågar inte ta något för givet, att jag tror att vad som helst kan hända när som helst. Eftersom det har svängt så mycket, eftersom han emellanåt har sagt saker men gjort annat, lovat att göra vissa saker men inte gjort det. Han säger att han känner sig lugn. Att han inte har svängt i känslorna gentemot mig. Att han visserligen inte tänkte på att bo ihop när han träffade mig första gången, men att han redan från början tyckte att jag var rolig, glad och trevlig och var attraherad. Att känslorna kom ganska snabbt, och att vi började på en hög nivå och att det fortsatt därifrån. Jag sade att det bästa som har hänt på länge är att han äntligen har skickat in sina skilsmässopapper. Han säger att han vill berätta det för sin fru öga mot öga. Innan hon får ett brev hem från tingsrätten. Tydligen skickar tingsrätten hem papper och frågar den andre om den bestrider skilsmässan eller inte. Han vill prata med henne innan hon får det. Jag hoppas att hon går med på skilsmässan direkt.

 

- Hur kommer du agera när du berättar det för henne, kan jag inte låta bli att fråga. Tänk om hon blir så där upprörd igen och gråter. Ska du trösta henne då?

- Nej, jag kommer inte krama henne eller hålla om henne, om det är det du menar, svarar han. - Men om hon säger så där igen som senast att hon inte vill sova själv och vill att du ska sova i er lägenhet. Eller om hon hotar med att ringa er dotter för att hon ska komma dit, vad gör du då?

- Jag kommer inte att sova där, nej det går inte, svarar han. - Men vad händer om hon blir så där upprörd igen då, frågar jag vidare. Tänk om du blir så där som förra gången.

- Handlingsförlamad menar du, säger han.

- Ja, svarar jag.

- Det kan inte hända så mycket. Papprena är ivägskickade. Det är som det är.

 

Jag hoppas att han står vid sitt ord nu. Det hade känts väldigt jobbigt om han är hos henne för att leverera återigen att han vill skiljas, med den skillnaden att han faktisk har agerat och skickat in papprena, och att hon blir så upprörd att han inte klarar av att gå ifrån henne. Det har ju hänt. Hoppas verkligen att han står emot den känslomässiga utpressningen den här gången. Att han kan gå därifrån. Undrar just när han kommer att berätta för henne. Jag hoppas så snart som möjligt för allas skull. Han vill inte vara kvar hos mig i söndags. Trist men så är det. Jag tog upp det här med hur mycket vi umgås i lördags. Sade att jag har en önskelista. Och det är att vi ses mer än två gånger i veckan. Att det måste finnas ett mellanting mellan att bo ihop och ses "på heltid" och ses två kvällar i veckan. Och att jag vill att vi möts på mitten. Att jag önskar att vi kunde ses en hel helg någon gång. Vi har inte gjort det sedan september... Jag sade också att jag önskar mig respekt, omtanke och bra kommunikation. Vi får se hur det går med den saken. Han ville hem och packa upp, och greja i sin stuga. Rensa och få undan. Han ville inte komma tillbaka och äta middag med mig. Vill du sova hemma, frågar jag. Ja, svarar han. Han märker att jag blir lite ledsen. Kommer fram och ger mig en kram och säger "vi kommer fira många söndagar tillsammans framöver. Det är inte långt kvar." Jag säger att jag hade önskat att han kunde följa med och träffa min familj. Att han kunde komma med en stund och ta en fika. Han svarar. Att om det hade varit ett annat läge kunde han ha gjort det. Men säger också att "det är nära nu". Vi bestämmer för att gå en promenad tillsammans och ha följe en bit till hållplatsen. Jag kan inte låta bli att säga innan vi går ut genom dörren: "Det känns som om förtrollningen bryts. Det känns så bra och jag hade velat vara tillsammans lite längre för att ladda vår relation. Men att nu kommer vardagen tillbaka, imorgon är det jobb och vi är ifrån varandra.". Han svarar inte. Det finns väl inget att säga. Han vill inte vara kvar. Handlingarna talar för sig själv.

 

Under promenaden får jag en konstig känsla. Han ser fundersam ut.

- Vad tänker du på? - Ingenting. Jag tänker inte på någonting.

- Nähä, det ser ut som om du tänkte något.

- Jag tänker på det här med att följa med hem till din familj. Det är nära nu.

 

Under tiden vi går längs vägen så tittar han väldigt efter bussarna och så drar han plötsligt upp kapuschongen. Vill han inte bli sedd, far det genom mitt huvud. Men så tänker jag att jag är paranoid och han fryser väl bara om huvudet. När vi närmar oss hållplatsen stannar vi till lite och pratar. Jag tackar för en trevlig kväll och morgon. Då får han så himla bråttom plötsligt.

- Jag måste gå nu, säger han. Vi hörs ikväll.

- Vi hörs ikväll, upprepar jag och ler. Vad menar du med det nu då?

- Jag har lärt mig nu. Jag menar att vi hörs ikväll. På telefon, vi rings vid, säger han. Men nu måste jag gå, säger han kort och går hastigt mot hållplatsen.

 

Ingen kram, ingen puss, ingenting. Det kändes inte riktigt bra. Varför blev han så kort och stressad, undrar jag. Tittar efter honom på hållplatsen medan jag går vidare. Nej, han står kvar. Hoppade inte på den buss som kom. Jag får väl fråga när vi hörs ikväll om det var något särskilt.

 

Senare på kvällen ringer jag honom. Det började bli sent, jag hade en tv-serie jag ville titta på och ville ha samtalet avklarat innan. Efter några inledande fraser om hur kvällen har varit berättar han att han ätit middag hos sin dotter och att han träffat en av sina söner lite kort och pratat med den andre i telefon. Haft en trevlig kväll helt enkelt.

- Det kändes som om det var någonting när vi skildes åt innan idag, säger jag. Som om du ville komma ifrån mig snabbt. Vad var det, frågar jag.

- Det känns bara som att nu när det bara är "några minuter kvar" (på skilsmässoprocessen) så vill jag inte bli påkommen och att någon ska säga något till min fru innan jag har berättat för henne om att jag har skickat in skilsmässopappren, svarar han.

- Men vi har ju umgåtts och gjort saker tillsammans under ett och ett halvt år. Någon kan ju ha sett oss under den här tiden. Någon kan ju komma efteråt och berätta för henne att de sett oss tillsammans på stan, svarar jag

- Jag vill ändå berätta för henne först, svarar han. Det finns ingen logik i detta men det är så jag känner.

- Nej, det är ingen logik i detta, svarar jag. Men bra att du säger som det är. Jag har ju känselspröt så jag märker ju när det är något. Det är bra att du berättar så slipper jag undra eller fantisera kring vad det kan gälla, säger jag. För fantasi har jag ju så att det räcker till en hel deckare, skämtar jag.

- Ja, du borde skriva en bok, svarar han.

 

Men så var det i alla fall. Känslan jag fick stämde. Han ville gömma sig lite, inte bli sedd med mig. Men det finns ingen logik i det. Har han helt plötsligt fått dåligt samvete? Gentemot frun? Förstår inte vad det handlar om. Han har inte sagt något om att han hade dåligt samvete gentemot mig när han sov i deras gemensamma lägenhet igen under ca två veckor under jul- och nyårstider. Samt tillbringade nyårsafton med henne. Eller när han inte svarade på mitt nyårssms. Eller när han inte tackade för julklappen. Eller... Listan är ju ganska lång vid det här laget. Har han någonsin dåligt samvete över hur han har betett sig och fortfarande beter sig mot mig?? Bara inte det där dåliga samvetet gentemot frun eller vad det nu handlar om får honom att göra något dumt. Oavsett vad han säger vågar jag inte ta något för givet. Det är faktiskt en bit kvar. Jag sade faktiskt det till honom i lördags när vi pratade att jag är orolig för att hans fru kommer göra vad hon kan för att få honom tillbaka under de sex månader som betänketiden är för skilsmässan.

- Vad tror du hon kommer göra då, frågar han (varför han nu undrar det).

- Hon kanske beter sig så som hon har gjort under den här tiden, ringer dig, besöker dig, hittar på ursäkter att kontakta dig, får era barn att göra saker som ni båda ska gå på... Det vore ju bra om hon fick reda på att du träffar någon ny. Så förstår hon att du har gått vidare. Nu minns jag inte exakt vad han svarade men hade sade att han ska säga något i den här stilen till henne:

- Jag älskar dig inte längre, jag har träffat någon annan som jag älskar. - Ska du säga så? - Ja, men hon kommer ställa en massa frågor då, vill veta detaljer, svarar han.

- Svara inte på det, säger jag.

 

Han skakar på huvudet. Jag vet inte om han kommer att säga det. Han har ju tidigare varit livrädd för att säga sanningen till henne. Han har bara sagt en enda gång till henne att han inte älskar henne och det var över ett halvår sedan. Så frågan är vilka oddsen är nu. Jag hoppas att han berättar för mig när han har pratat med henne och är ärlig med hur det går... Det är en viss oro under ytan hos mig. Jag vet inte när han kommer att prata med henne eller vad utgången blir. Jag får försöka hålla fast vid hur bra det kändes när vi sågs och att han säger att han tycker om mig och vill vara med mig. Tyvärr verkar det som om han vill ha kvar deras lägenhet, och köpa ut frun. Jag sade faktiskt att jag aldrig kan tänka mig att vara eller bo där. Men han vill inte behöva jäkta med ett nytt boende och tycker det är så praktisk ordnat där med garage och förråd. Män och deras förråd. Det är inte första gången jag hör det. Han vill inte flytta in med mig i min lägenhet för då skulle han behöva hyra ett förråd som var lika stort som min bostad... Lite överdrivet tycker jag. Är det inte enklare att släppa det gamla om man även släpper den gemensamma bostaden de har levt så många år tillsammans i? Det hade jag tyckt. Men det ligger några steg framåt. En sak i taget. Hans samtal borde i alla fall genomföras den här veckan. Annars blir det utdraget igen. Jag håller tummarna för att det går bra.

 

Jag såg honom bara kort på jobbet. Vi satt vid samma fikabord men en bit ifrån så vi sade inget till varandra. Sedan var han bara borta. Han sade varken hej eller hej då. Och vi har inte hörts ikväll. Det är som vanligt med kontakten. Ingen alls i början av veckan... Ja, vad säger jag. Hoppas det blir någon form av ändring. Snart. Hoppas hans samtal med frun avlöper så gott det nu kan göra med tanke på det tunga ämnet. Hoppas han får mod och är mentalt stark.

 

To be continued...

 

Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.

Nu har han ringt. Han lät glad. Han vill gärna komma till "hemma-spat". Bara packa upp först och sedan ta sig till mig.

- Vad har du för önskemål vad gäller behandling, säger jag med ett skratt.

- Jag är stel i hela kroppen, svarar han.

- Det låter bra, svarar jag.

- När kommer du, frågar jag.

- I bästa fall kl 17, men jag siktar på det i alla fall.

- Bra då vet jag. Känner du för något speciellt till middag, frågar jag.

- Det är oväsentligt. Jag har en flaska vitt och en flaska rött, svarar han.

- Ja men då ses vi, säger jag.

- Vi ses, svarar han.

 

Jag blir ju glad som ett barn på julafton när han ringer. Men ändå är det som om paketet hela tiden kommer med förbehåll. Jag märker ord. Nu hakar jag upp mig på oväsentlig. Men maten är kanske oväsentlig, det viktiga är att vi får ses. Och att han får massage... eller vad han nu väntar sig. Jag ger honom gärna uppmärksamhet och bekräftelse och allt han behöver. Jag kan bara nu känna ett behov av att bli ompysslad och framför allt bekräftad när han har varit iväg en vecka. Jag hade behövt höra att han tycker om mig, att han saknat mig. Eller i alla fall att det är roligt att se/träffa mig. Hoppas han säger något i den stilen. Det blir så lätt fokus bara på honom.

 

Usch, jag känner mig så negativ. Vet inte vad det är. Kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje och frustration. Önskar jag kunde lägga saker åt sidan bara och inte bry mig. Låtsas som om allt är bra. Eller i alla fall ta vara på det som är bra. Se till det som fungerar. Varför känner jag mig ändå inte glad nu. Några sekunder ja, sedan tillbaka till utgångsläget igen. Undrar just om han märker det? Att jag inte riktigt kan ge av mig själv. Det vore väl inte så konstigt om det syntes...Jag hoppas att vi får en fin kväll. Men jag börjar redan tänka på morgondagen. Söndagar vill han ju inte träffa mig, och jag antar att morgondagen inte är något undantag... Men men, imorgon är en annan dag. Vill egentligen bara slå på huvudet och banka in lite positiv attityd där. Det skulle bli lättare då. Tänka: Vad roligt att han ringde! Vad härligt det ska bli att träffa honom! Vad jag tycker om honom! Vad roligt att få pyssla om honom, se honom, prata och umgås igen efter en vecka. Bara så. Inget mer.

I torsdags eftermiddag skickade jag ett sms till honom. Att jag hade abstinens och hoppades att han hade haft en bra skiddag. Han svarade ganska snabbt. Att det inte hade varit så bra väder men att han såg fram emot fredagens åkning. Han skrev också att han var stel efter gårdagens åkning, men nu nyduschad och luktade gott. Hmm... Jag svarade att det väntar massage och annat trevligt i hemmaspa:t. Han svarade inte på det.

 

Detta var torsdag eftermiddag. Så klart börjar jag tänka på vem han ska äta middag med och vad som sedan händer. Kan tyvärr inte låta bli. I fredags, på förmiddagen skickade jag ett mail med en fin bild på oss båda från i somras. Jag skrev att jag längtade efter sommaren och honom. Inget mer. Han har inte svarat. Så det var helt tyst igår fredags. Jag undrar om han klarar att vara mig trogen. Tänk om han faller för frestelser. Det är min enda oro; hur han bemöter andra kvinnor och hur han hanterar andra kvinnors eventuella intresse. Han har som sagt varit otrogen förr. Mot sin fru. Senast med mig. Han hade oss båda parallellt under många månader tills de till slut separerade. Vad som hände under de där två veckorna i julas vet jag inte. Om han var fysisk med henne eller inte. Jag fär väl ändå räkna med att han provade på hur det kändes också...

Den där konferensen i november finns också i bakhuvudet. Där har han berättat att han pratade och dansade med en kvinna eller två damer en del. Vad som har hänt efter det har jag ingen aning om. Jag hoppas att han inte har haft kontakt med någon kvinna från konferensen men det vet bara han och hans samvete.

 

Sedan var det den kvinnliga kollegan som var intresserad av honom. Som han inledningsvis flörtade mycket med när vi precis hade börjat träffas. Han hade bjudit henne och en manlig kollega på lunch hemma i sin stuga förra sommaren. Det gillade varken jag eller hans fru... Skrattretande nästan. Frun tror att han har haft en affär med den kollegan nu i höst. När han berättade för henne att han träffat någon ett tag. Då frågade hon direkt om det var den där personen. Jag förstår frun. För jag verkar själv ha hamnat i samma otacksamma roll. Gå omkring och vara orolig, ställa frågor, undra vad han gör och vad som händer.

 

Han flörtade med en annan kvinnlig kollega på julfesten. Visst, han tycker säkert bara han är trevlig och visst, man kanske ska få flörta, till en viss gräns, men jag mår i alla fall inte bra av att se hans beteende.

 

Och nu åkte han iväg på skidresa själv. Hörde inte av sig i början och inte nu på slutet. Skyllde på att det inte fanns internet på hotellet. Men sms fungerar ju... Han kanske vill vara ifred. Och jag kanske ska låta honom vara det. Idag har han kommit hem. Han landade för en timma sedan. Blir intressant att se när han hör av sig. Han skulle bli hämtad av dottern. Kanske de ska umgås lite innan han åker hem och packar upp. Inte vet jag. I min önskevärld hade han gärna fått skicka ett sms och säga: "Älskling, jag har landat. Ser fram emot att träffa dig ikväll. Jag ringer dig när jag kommer hem. Vad tror du om att ses kl 18? Kram".

 

Tänk om han hade skrivit ett sådan sms. Jag hade blivit glad och känt mig lugn, och kunnat se fram emot något. Begär jag för mycket? Av honom? Han är inte sådan. Jag vill att han ska vara sådan. När ska jag förlika mig med hur han är? Kan jag förlika mig med att jag inte får exakt det jag behöver av honom?

 

Jag hoppas att han hör av sig på något sätt i alla fall. Vi bestämde innan han åkte att vi skulle ses ikväll. Inte ens det vågar jag ta för givet. Tänk om han låter sig övertalas att umgås med dottern istället. Tänk om det är frun som hämtar honom på flygplatsen, med dotterns goda vetskap? Tänk om dottern bjuder på sen lunch och har bjudit dit även sin mamma, hans fru? Tänk om, tänk om. Jag blir knäpp av att hålla på så här. Men det känns hela tiden som om vad som helst kan hända. Att jag inte sitter säkert, om man uttrycker det så. Det känns som vi sitter i var sin båt och paddlar. Jag skulle vilja att vi satt i samma båt och paddlade åt samma håll, tillsammans. Igår tänkte jag på hur det skulle kännas om han inte fanns i mitt liv längre. En viss lättnad infann sig. Jag skulle inte behöva oroa mig mer. Men jag antar att jag mött den här mannen för att få jobba med vissa bitar hos mig själv. Min oro, mitt kontrollbehov, mina rädslor av att bli övergiven och avvisad. Jag kände också saknad.

 

Jag tycker det är naturligt att man både vill ge och få kärlek i en relation. Just nu känner jag att jag får för lite. För lite gemensam tid, för lite bekräftelse, för lite omtanke och kärlek. Hur länge ska jag orka vänta på att han kan ge mig det jag behöver? Är det ens rimligt att ställa krav på att någon ska ge en detta? Eller ska jag se till att jag själv ger mig det så blir inte behovet så desperat av att få det från honom?

 

Undrar hur det går när vi ses ikväll. Självklart ser jag fram emot att träffa honom men samtidigt är det dubbelt. Jag är fortfarande arg för sättet han berättade om resan, fortfarande ledsen över att han ville åka utan mig, frustrerad över att han inte talar om för sin fru att han skickat in sina skilsmässopapper och träffar en ny. Jag längtar efter att vi ska bli officiella. Jag vill inte behöva ljuga eller undanhålla sanningen från min familj och vänner bara för att han itne kan tala sanning inför sin fru och familj...

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Igår morse ringde han. Tidigt. Vi pratade tre minuter. Eller rättare sagt han pratade i tre minuter. Jag låg och sov när mobilen ringde. När jag såg vem det var blev jag jätteglad.

- Hej, det är jag, säger han.

- Vad glad jag blir att du ringer, säger jag.

- Jag har det bra här, det är flera män som är här själva och bor på hotellet. Den jag tycker är trevligast har jag umgåtts med en del, säger han. Och fortsätter: vi åkte skidor tillsammans igår och har ätit middag ihop. Han är född 1934 och har många historier att berätta. Du får säga till om jag åker för fort sade jag till honom när vi åkte tillsammans, berättar han vidare.

- 1934, vad är man då 70... jag drar ut på det.

- 79 år, säger han glatt.

- Det känns fint att höra din röst, säger jag.

- Idag har jag bokat en off-pist tur, det har snöat inatt så det blir nog bra. Jag ska snart ge mig iväg. Ville bara ringa då jag hade några minuter över.

- Var rädd om dig, säger jag.

- Det ska jag vara. Nu måste jag ge mig iväg, säger han.

- Ha det bra. säger jag.

- Puss och kram, säger han.

- Puss och kram, säger jag.

 

Bra att han ringde. Det känns lugnare då. Kort men mycket bättre än inget.

 

Jag mailade honom på eftermiddagen. För att säga att jag blev väldigt glad att han ringde och att jag längtar efter honom. Ett positivt mail helt enkelt. Och så tänker jag att sms måste ju fungera så jag skickar samma innehåll i ett sms till honom. Han svarar senare på kvällen så det fungerar. Samtidigt som jag blir glad att han svarar gör det mig lite fundersam över varför han var helt tyst i några dagar. Lördagen (avresedagen) hör han inte av sig alls. Inget att resan har gått bra eller att han har kommit fram. I söndags lunch svarar han på ett mail som jag skickade i lördags. Måndag och tisdag helt tyst. Och så telefonsamtalet igår. Och sedan sms på kvällen. Där skriver han att off-pistturen var tuff men bra, att en enkel middag väntar. Och att jag nog hade trivts/gillat skidorten.

 

Jag reagerar med lite blandade känslor, annars hade ju jag inte varit jag. Jag hade säkert trivts där, tänker jag, men du ville ju inte ha mig med, jag fick inte följa med. Det bestämde du. Och när jag tänker så blir jag arg. Han sätter agendan för vår relation. Hela tiden är det jag som ska vänta in honom, anpassa mig till hans process och jag är så trött på det. Sedan kan man ju ha kontakt även om man är utomlands. Det visar sig att sms fungerar. Men han vill inte ha så mycket kontakt. Det är också uppenbart. Allt detta triggar igång min ilska och min frustration som konstant ligger latent under ytan. Hur illa han beter sig mot mig. Jag vet att det handlar om honom och hans skilsmässoprocess men inte desto mindre påverkar det mig. På ett negativt plan. Och även om det tar tid att bryta sig loss från en mångårig relation kan man ju styra hur man beter sig mot sin nya kvinna. Jag upplever att han gång på gång beter sig konstigt mot mig, i alla fall på ett sätt som jag inte mår bra av. Hur mycket har det med hans skilsmässa att göra, med den här situationen att göra? Eller har det med hans personlighet att göra? Att han är sådan här? Det skrämmer mig. För jag mår inte bra av hans beteende och jag vill inte ha en relation med någon som uppenbart brister i kommunikation och respekt. Detta tänkte jag på inatt. Och det gör mig väldigt ledsen. Det känns som det bara finns en väg. Att ställa någon form av ultimatum, att be honom agera snabbare, och framför allt behandla mig på ett bättre sätt. Han kanske inte klarar det av olika skäl. Han kanske inte är redo att gå helhjärtat in i en ny relation. Jag funderar allt oftare på en time-out till. Att säga till honom att jag orkar inte stå vid sidan och vänta på att han ska bli klar utan att han får jobba med sin process ifred och komma när han är redo att satsa 100 % på vår relation. Det som hindrar mig är rädsla. Rädsla för att han inte ska blir klar. Rädsla för att jag inte kan hantera en time-out, vara ifrån honom. Det var så oerhört jobbigt senast. Rädsla för att han väljer bort mig då. Jag kommer inte framåt.

 

Jag önskar att jag kunde känna hur mycket han tycker om mig och hur mycket han bryr sig men jag gör inte det. Jag går på olika variabler; hur mycket den andra personen vill ses, kärleksfulla handlingar och ord, gemensamma planer och gemensamma aktiviteter, omtanke, respekt och hänsyn. Att ses två gånger i veckan är för lite för mig. Att kommunikationen är dålig är också jobbigt. Han slarvar med den och med mig. Det känns som om han slarvar bort mig. Jag försöker vara tydlig och tala om vad jag känner och hur jag vill ha det men det verkar inte som om han har kapacitet att ta emot det. När han säger att "jag ringer dig senare ikväll" och inte gör det så blir jag ledsen. Och när jag säger det dagen efter så minns han inte ens att han har sagt det. Minnet verkar tyvärr vara väldigt selektivt. Han verkar inte komma ihåg vissa bitar som han sagt och lovat mig. För att de inte är viktiga för honom? För att han bara sagt det för att lugna mig för stunden? Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå allvaret i situationen, i min frustration, i mina känslor. Jag är inte lycklig. Det känns som jag får små bitar men inte hela honom. Han kanske aldrig kan ge mer än så här och då räcker det inte för mig. Jag vet inte hur jag ska göra. Känner mig helt nere nu och har ingen bra person att prata med den här veckan. Han kommer hem på lördag och jag vet inte hur jag ska förhålla mig när vi ses. Självklart kommer jag vara glad över att träffa honom på kvällen men i långa loppet är detta läge som jag befinner mig i nu, inget jag vill upprätthålla. Hur ska jag få honom att fatta? Det kanske inte går? Jag kanske måste visa själv, bryta eller ställa ultimatum för att det ska gå in hur allvarligt jag ser på detta. Men han kanske inte är mottaglig. Min största rädsla är att om jag säger att jag inte vill träffa honom förrän han är klar så vänder han sig till andra kvinnor, till sin fru. Att hon försöker nästla sig in i hans liv igen och förföra honom.

 

Jag vet inte vad som händer på hans resa. Han kanske bara ger mig en liten del av vad som händer. Säger 10% och utelämnar resten. Utelämnar de damer som eventuellt är med i bilden. Den mannen han umgås med kanske ha sin fru med sällskap med sig. Eller de kanske stöter på damer där nere som de umgås med. Det kan han ju bara låta bli att berätta. Problemet är att jag inte litar på honom, dels pga hans beteende, dels pga min svartsjuka. Men hade han betett sig 100 % korrekt här hemma hade jag känt mig trygg. Eftersom han inte gör det kan jag inte slappna av. Och eftersom han inte ger av hela sig själv till mig, känner jag mig osäker. Och det smittar av sig, med all rätt?!, på alla områden. Är det någon som har något klokt råd hur jag ska förhålla mig till den här situationen och den här mannen så tar jag tacksam emot det.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Är ledsen och nere. Ska försöka att fokusera på annat. Yoga idag. I alla fall borde jag kunna koncentrera mig på annat den stunden. Är ledsen för att han inte hör av sig. Är ledsen för att jag tvivlar. Är ledsen för att den här processen med hans skilsmässa tar så lång tid. Är ledsen för att han inte ville åka med mig. Är ledsen för att hans beteende sårar mig. Är ledsen för att vi är olika. För att han inte visar mer kärlek, omtanke och hänsyn. I alla fall på ett sätt som känns bra för mig. Är ledsen för att vi står och stampar på samma fläck. Är ledsen över att han verkar ha förmåga att bara "koppla bort" mig. Är ledsen för att han roar sig på egen hand. Hur ska jag kunna veta om han är mig trogen? Hur ska jag känna tillit när han ibland så uppenbart inte visar omtanke, handlar utifrån sina egna behov, sin egen vilja utan att ta hänsyn till hur det påverkar mig. Önskar vi kunde gå i parterapi för att mötas, för att lära oss förstå hur den andra fungerarar. Känns inte som om jag når fram med vad jag önskar och vad jag känner till honom. Eller så gör jag det men han har inte förmågan att ta in eller förändra sig. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att hantera detta på ett bättre sätt, eller för att få honom att förstå hur hans beteende påverkar mig.

 

Jag skulle vilja skicka ett mail till honom. Och säga hur mycket jag längtar efter honom. Men något tar emot. Visar jag då att "allt är bra", och att det är Ok att han gör som han vill? Det vill jag inte. För det är ju inte bra. Det känns inte OK. Jag är livrädd för att han låter sig lockas eller tar för sig av andra kvinnor på sin resa. Jag skulle vilja påminna honom om min existens. Vet inte om jag borde det. Eller om jag bara ska låta honom vara. Se om han saknar mig eller inte...

 

Ibland önskar jag att han hade varit klar. Att den där time-outen hade ägnats åt att göra sig fri på alla plan. För hans del alltså. Att han hade sett till att bli färdig då så att jag slipper stå bredvid och se och uthärda den här sega utvecklingen. Tänk om vi tog en ny paus på en månad. Eller att jag sade att jag orkar inte träffa honom förrän han är klar. Just i dagsläget klarar jag inte det men tanken finns där hela tiden. Det är jobbigt att det tar sådan tid. Att han inte ger fullt av sig själv till mig. Han säger att han ska gottgöra mig. När då? Med vad? Det kanske är för sent då. Det känns som jag har en bit kvar. Att jobba med mitt förhållningssätt. Är lite för nedstämd just nu för att ha en positiv attityd. Ska försöka hitta tillbaka till lugnet och fokus ikväll på träningspasset. Hoppas det. Och hoppas att han hör av sig idag. Den som lever får se.

 

Jag saknar honom. Det känns tungt. Ilskan och frustrationen har ersatts av längtan och oro. Tror inte att han ägnar en bråkdel av tid att tänka på mig så som jag tänker på honom. Men så är det. Vi är olika. Är vi för olika eller kan vi mötas ändå? Jag skulle vilja ha lite lugn och ro för oss där vi bara kunde vara och få utveckla vår relation i fred. Utan störande moment. Utan inre och yttre processer. Bara han och jag. Och våra känslor för varandra. Undrar om vi någonsin kommer det? Men det sägs ju att det inte är målet som är målet utan resan dit som gör mödan värd. Ibland undrar jag dock. Men jag hoppas vi landar tillsammans så småningom. I lugn, harmoni, glädje, lycka och romantik. Jag hoppas på oss. Jag tror på oss. Längtar.

 

Helt plötsligt slog det mig idag på jobbet. Jag vet varför han inte ville att jag skulle följa med på skidresan. Han vill inte att det ska bli känt på jobbet att vi är ihop. Någon kanske skulle ha lagt ihop två och två om vi hade varit borta samtidigt. Visserligen kan ju folk vara borta samtidigt utan att det betyder något men några kanske skulle börja undra. De som redan eventuellt undrar...

Jag tror det kan ha en stor del i det hela; att ingen ska få veta, att det inte ska bli officiellt. Det finns ett antal kvinnliga kollegor som mannen har varit lite extra trevlig mot och som jag vet tycker han är intressant. En av dessa kvinnor såg väldigt glad ut idag när hon såg mig på jobbet. Så glad brukar hon inte vara. Jag kanske inbillar mig men hon kanske blev glad för att jag inte var på semester... Ibland får jag känslan av att vissa vet. Det är ju inte helt otroligt att någon har sett oss tillsammans på stan eller när vi tränat ihop. Jag skiter i det men jag önskar verkligen att vi kunde bli officiella så fort som möjligt. Så att det blir tydligt. Att han är upptagen. Att det är vi. Visserligen skulle det väl inte hejda en del kvinnor att han har en ny, kanske skulle de bara se det positiva; att han är skild och "på marknaden" igen. Nu är han ju inte singel och fågelfri men en del kanske struntar i att han är med mig. Det kan jag inte göra något åt.

 

Jag är som tidigare rädd för hur han ska hantera andra kvinnor. Jag tycker att hans beteende är lite för gränslöst, att han har ett flörtigt inbjudande sätt. Jag är orolig för att det missförstås, att han skapar intresse och undran hos andra. Han verkar inte förstå att han sänder vissa signaler ibland. Signaler som antyder att han är intresserad. Det har ju hänt flertalet gånger att kvinnor reagerat. Jag kan inte klandra dem. Jag har känt detsamma. Jag är orolig att han inte håller en normal distans till andra kvinnor på grund av sitt bekräftelsebehov. Att han behöver deras uppmärksamhet och intresse för att må bra och få kickar. Jag hoppas att han kan tona ner det och allt mindre behöva den här typen av bekräftelse. Jag har svårt att hantera detta beteende. Många gånger försöker jag intala mig själv att det inte betyder något och så länge inget händer är det väl inte så farligt. Men det ligger på gränsen för vad jag tycker är ok och känner mig bekväm med. Detta blir också bara ytterligare en aspekt som späder på min osäkerhet i den här relationen...

Det är jobbigt att han är iväg på egen hand. Jag hoppas att han är trogen mig. Jag hoppas att han inte slirar och går över gränsen med någon. Hoppas att han håller sig på banan, i rätt spår. Jag vet inte vad som händer men jag anar att han kommer ha kontakt, vara öppen för kontakt med andra kvinnor under resan. Han tycker väl bara att han är social, men håller han på på samma sätt där som han gör hemma finns det en stor risk för att det uppfattas som mer än vanlig social trevlighet. Han flörtar helt enkelt. Jag hoppas innerligt att han respekterar vår relation och att han respekterar mig. Att jag kan lita på när han säger att kommer vara mig trogen. Men jag har det tufft just nu. Tankarna far iväg titt som tätt. Oron ligger hela tiden under ytan. Han har inte hört av sig idag. Och nu är det kväll. Vad som helst kan hända. Kan jag lita på honom? Jag hoppas jag kan det. Hoppas jag får sova inatt. Natten som gick var orolig. Jag får hoppas på det bästa. Jag tycker om honom. Hoppas han kommer ihåg hur mycket han tycker om mig. Och att han verkligen står fast vid sitt löfte att vara mig trogen.

 

Jag skickade ett mail till honom igår. Att jag tycker väldigt mycket om honom. Att det känns rätt mellan oss.

Jag fick ett svar idag. Han skrev att han inte hade internet på hotellet men att det finns på liftstationerna. Att allt är bra och att vi hörs.

 

Väldigt kort, inget känslomässigt. Självklart blev jag glad att han hörde av sig. Och precis som vanligt känner jag att något saknas...

--------------------

 

Jag har det svårt med mina tankar. Undrar hur han har det. Undrar vad som händer. Jag vet att jag gör det svårare för mig än jag behöver. Men jag är inte nöjd. Jag gillar inte hur läget är. Jag önskar att det var på ett annat sätt. Jag önskar att jag mådde på ett annat sätt.

Jag är ledsen över att han valde att åka utan mig. Men visst, det väljer ju han att göra som han vill. Men det gör mig ändå ledsen. Förstår inte riktigt varför. Argumentationen är att han ska vara klar först. Med sin skilsmässa alltså. Men vad då, måste han vara skild rent juridiskt först eller vad menar han? Vi har ju åkt iväg några dagar tillsammans förr. I somras till Österlen och i höstas till västkusten. Då var han separerad ooch hade inte skickat in några papper. Han är ju egentligen mer på rätt spår, längre framme nu än då, och då kunde han åka. Men inte nu.

Det är möjligt att det känns lättare för honom att åka utan mig. Att det känns bättre av någon anledning som han inte kan sätta ord på, eller som han i alla fall inte kan få mig att förstå. Han kanske ville åka själv helt enkelt och kunde inte ge någon bra förklaring till det. För han visste kanske att det valet sårade mig. Vi hade en bra vecka förra veckan. Vi sågs onsdagen och fredagen och det kändes intimt, roligt och vi kom nära varandra. Sedan kom söndagen och han ville vara själv (igen) vilket inte kändes så bra (igen). Men om han nu bokade resan i lördags (om det nu stämmer) så borde det inte vara på grund av något som hänt i vår relation i alla fall. Eftersom det var bra.

Jag får väl bara bita i det sura äpplet och inse att han vill åka själv. Utan mig. Det kanske inte är så farligt. Men det gör ändå ont och jag vet inte hur jag ska få det att inte göra det. Han ville åka själv för att han vill det. Det handlar om honom, inte om mig. Men jag hade önskat att hans behov och beteende var annorlunda. Att han, som jag, vill göra saker tillsammans. Jag hade önskat att han hade sett läget nu som att han faktiskt äntligen har bestämt sig, att han äntligen har lämnat in sina skilsmässopapper och att det nu är fritt fram att göra vad han vill med mig.

Hur länge ska jag vänta på att det blir så? Fritt fram alltså. Kommer det någonsin bli så? Kommer han någonsin bli en sådan person som längar efter mig, som älskar mig mest i hela världen och som därför vill göra saker med mig? Kommer han kunna fokusera på mig och vår relation framöver? Eller ska skilsmässan och fd frun hänga som ett ok över oss? Hur länge ska jag behöva vänta? Ska vi behöva fortsätta hemlighetsmakeriet tills skilsmässa rent formellt har gått igenom om sex månader? Eller ska vi fortsätta smyga tills han vågar berätta för sin fru? Det vill säga berätta dels att han skickat in papprena, dels att han träffar någon ny. Det är ju två delar där som han behöver säga. Jag är rädd. Rädd för att allt ska dra ut på tiden. Igen. Rädd att han inte kommer att tala om för frun att det inte finns någon återvändo för dem, att han aldrig kommer tillbaka, för han har träffat en ny kvinna han älskar. Tänk om han drar på det också. Av olika anledningar. Av rädsla eller för att han ska kvarhålla hennes intresse eller för att kvarhålla osäkerheten mellan oss. Jag kommer ju fortsätta att känna mig osäker om det aldrig blir tydligt, både mot frun, mot omgivningen, mot andra kvinnor, mot familjen och mot mig.

Jag hoppas vi får en ärlig chans. Det känns bara motigt igen. Och jag kan tyvärr inte låta bli att undra om han verkligen är själv på resan eller inte. Eller hur han förhåller sig till andra damer där nere. Flörtar han hemma så flörtar han väl där. Särskilt när jag inte är med. Jag är rädd att bli sviken, att han ska bedra mig. Tankarna snurrar. Den enda som mår dåligt av det här är jag. Och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka hur ofta han kollade sin mobil innan han åkte. När vi var på restaurangen i onsdags. Jag gick på toa men kom tillbaka direkt för det var lång kö. Då hade han mobilen uppe. I tisdags när jag kom till hans stuga. Precis när jag kommit in tog han upp mobilen och kollade. Jag är väl paranoid. Men det är så jobbigt att aldrig kunna känna sig säker. Det ligger i bakgrunden hela tiden. Att eftersom han kunnat ljuga och vara otrogen mot sin fru kan han även bete sig så mot mig. Det höll ju på så länge också innan han bröt med henne. 

 

Jag vet att jag har ett val. Att välja tillit. Eller inte. Jag vet att jag skulle må bättre av det. Att välja tillit. Det är svårt när läget är som det är. När det fortfarande är osäkert mellan oss. Jag tycker tyvärr att han sänder otydliga signaler. Eller rättare sagt dubbla signaler. Han kunde vara så otroligt mycket mer tydlig mot mig och mot sin fru. Jag undrar om han kan vara ärlig. Helt och hållet. Han verkar inte speciellt van. Det oroar mig. Glidandet, svajandet, svängandet. Vem hade kunnat känna sig säker i den här situationen? Det är nog inte bara jag som hade lidigt eller tyckt att den är jobbig.

Men jag kanske kan ändra på detta själv. Inte på hans sätt, men på mitt förhållningssätt, mitt sätt att tänka. Jag ska försöka i alla fall. Försöka tänka på mig själv och det jag mår bra av. Fokusera på det som är bra. Jag får ta en dag i taget. Det bästa som hände den här veckan är i alla fall att han lämnade in sina skilsmässopapper. Äntligen. Åtminstone ett steg framåt. Jag kan inte påverka vad han gör på sin resa men jag kan påverka hur jag mår här hemma. Jag får i alla fall ge mig själv en chans att må bra. Om det nu går. Eller så får jag bara acceptera att det är svårt att må bra och känna sig trygg med de här omständigheterna. Jag får vara ledsen för att han inte vill åka iväg med mig. Det är ok. Jag hade ju mått bättre av en pojkvän som vill göra resor tillsammans med mig. Det kan jag bara konstatera. En pojkvän som man inte behöver fundera över var han eller hans känslor befinner sig... Det hade varit enklare. Men det är inte enkelt just nu. Och så får det väl vara då. Det är kanske inte meningen att man ska le glatt när ens partner väljer bort en. För det är så det känns. Att jag blir bortvald. Han kanske inte ser det så. Han ser bara att han måste få utöva sin hobby. Vilka konsekvenser det får för andra tar han inte in. Jag hade mått bättre av att vara tillsammans med en person som hade den förmågan att se även till andra. Det kanske han kan utveckla? Fast jag förväntar mig nog det orealistiska. Jag kan inte förvänta mig att han ska förändras. Jag får förhålla mig till det som är. Och passar det inte så får jag väl avsluta. Men känslomässigt kan jag inte det just nu. Kan jag lära mig att inte ta hans val och beteende personligt? Kan jag se till det han är istället för det han inte är? Det kanske får bli veckans utmaning.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok

Nu har han åkt i alla fall. Lite ledsamt trots allt.

 

Vi fick en fin kväll i går där vi pratade om det som hänt senast. Kommunikation, resan och respekt kan jag väl sammanfatta det hela i. Jag har klargjort min ståndpunkt och jag tycker att det allt för ofta blir missförstånd i vår kommunikation, och jag kommer fortsätta att tala om när jag blir ledsen av hans beteende. Han kände det lite som om han "blir uppfostrad" och blir kritiserad. Men det får väl helt enkelt vara så då. Om man saknar grundläggande kommunikationskompetens (nu tar jag i lite, men trots allt saknar han vissa delar) så är det klart att det blir en läroprocess. Han medger i alla fall att han lär sig mycket med mig och utvecklas hela tiden. Att jag fått honom att se både på sig själv, sin relation och hur han agerat på ett nytt sätt. Och att när man väl börjar se på saker, lyfta fram dem i ljuset kan man inte gå tillbaka och fortsätta blunda för problem och känslor. Det är ju bra.

 

Vi kom nära varandra igen. Typiskt då att han ska iväg. Det gör lite ont att han väljer att åka själv. Men så är det. Jag hoppas att jag kan lita på honom. Att han talar sanning. Även om jag ibland tänker tanken att han kanske inte gör det: är han verkligen själv på resan, kommer han flörta med andra damer, kommer det hända något...etc. Men jag kommer knäcka mig själv om jag tänker i de banorna hela tiden så jag försöker hålla det ifrån mig. Det får visa sig om jag kan lita på honom eller inte. För att detta ska gå får jag försöka ha en lite mer positiv inställning. Försöka lita på det han säger (även om det funnits tillfällen då jag inte kunnat göra det). Men säger han att han vill vara mig trogen så får jag väl tro på det tills motsatsen är bevisad. Jag sade att jag kommer sakna honom. Hans svar: Jag kommer tillbaka. Han är mer praktiskt lagd. Romantiken, den jag ser på filmer och liknande, får jag nog just se filmerna för att få... Ja, ja. Jag gillar honom. Han gillar mig. Det räcker för nu.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok