Är ledsen och nere. Ska försöka att fokusera på annat. Yoga idag. I alla fall borde jag kunna koncentrera mig på annat den stunden. Är ledsen för att han inte hör av sig. Är ledsen för att jag tvivlar. Är ledsen för att den här processen med hans skilsmässa tar så lång tid. Är ledsen för att han inte ville åka med mig. Är ledsen för att hans beteende sårar mig. Är ledsen för att vi är olika. För att han inte visar mer kärlek, omtanke och hänsyn. I alla fall på ett sätt som känns bra för mig. Är ledsen för att vi står och stampar på samma fläck. Är ledsen över att han verkar ha förmåga att bara "koppla bort" mig. Är ledsen för att han roar sig på egen hand. Hur ska jag kunna veta om han är mig trogen? Hur ska jag känna tillit när han ibland så uppenbart inte visar omtanke, handlar utifrån sina egna behov, sin egen vilja utan att ta hänsyn till hur det påverkar mig. Önskar vi kunde gå i parterapi för att mötas, för att lära oss förstå hur den andra fungerarar. Känns inte som om jag når fram med vad jag önskar och vad jag känner till honom. Eller så gör jag det men han har inte förmågan att ta in eller förändra sig. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att hantera detta på ett bättre sätt, eller för att få honom att förstå hur hans beteende påverkar mig.

 

Jag skulle vilja skicka ett mail till honom. Och säga hur mycket jag längtar efter honom. Men något tar emot. Visar jag då att "allt är bra", och att det är Ok att han gör som han vill? Det vill jag inte. För det är ju inte bra. Det känns inte OK. Jag är livrädd för att han låter sig lockas eller tar för sig av andra kvinnor på sin resa. Jag skulle vilja påminna honom om min existens. Vet inte om jag borde det. Eller om jag bara ska låta honom vara. Se om han saknar mig eller inte...

 

Ibland önskar jag att han hade varit klar. Att den där time-outen hade ägnats åt att göra sig fri på alla plan. För hans del alltså. Att han hade sett till att bli färdig då så att jag slipper stå bredvid och se och uthärda den här sega utvecklingen. Tänk om vi tog en ny paus på en månad. Eller att jag sade att jag orkar inte träffa honom förrän han är klar. Just i dagsläget klarar jag inte det men tanken finns där hela tiden. Det är jobbigt att det tar sådan tid. Att han inte ger fullt av sig själv till mig. Han säger att han ska gottgöra mig. När då? Med vad? Det kanske är för sent då. Det känns som jag har en bit kvar. Att jobba med mitt förhållningssätt. Är lite för nedstämd just nu för att ha en positiv attityd. Ska försöka hitta tillbaka till lugnet och fokus ikväll på träningspasset. Hoppas det. Och hoppas att han hör av sig idag. Den som lever får se.