Nu har han åkt i alla fall. Lite ledsamt trots allt.

 

Vi fick en fin kväll i går där vi pratade om det som hänt senast. Kommunikation, resan och respekt kan jag väl sammanfatta det hela i. Jag har klargjort min ståndpunkt och jag tycker att det allt för ofta blir missförstånd i vår kommunikation, och jag kommer fortsätta att tala om när jag blir ledsen av hans beteende. Han kände det lite som om han "blir uppfostrad" och blir kritiserad. Men det får väl helt enkelt vara så då. Om man saknar grundläggande kommunikationskompetens (nu tar jag i lite, men trots allt saknar han vissa delar) så är det klart att det blir en läroprocess. Han medger i alla fall att han lär sig mycket med mig och utvecklas hela tiden. Att jag fått honom att se både på sig själv, sin relation och hur han agerat på ett nytt sätt. Och att när man väl börjar se på saker, lyfta fram dem i ljuset kan man inte gå tillbaka och fortsätta blunda för problem och känslor. Det är ju bra.

 

Vi kom nära varandra igen. Typiskt då att han ska iväg. Det gör lite ont att han väljer att åka själv. Men så är det. Jag hoppas att jag kan lita på honom. Att han talar sanning. Även om jag ibland tänker tanken att han kanske inte gör det: är han verkligen själv på resan, kommer han flörta med andra damer, kommer det hända något...etc. Men jag kommer knäcka mig själv om jag tänker i de banorna hela tiden så jag försöker hålla det ifrån mig. Det får visa sig om jag kan lita på honom eller inte. För att detta ska gå får jag försöka ha en lite mer positiv inställning. Försöka lita på det han säger (även om det funnits tillfällen då jag inte kunnat göra det). Men säger han att han vill vara mig trogen så får jag väl tro på det tills motsatsen är bevisad. Jag sade att jag kommer sakna honom. Hans svar: Jag kommer tillbaka. Han är mer praktiskt lagd. Romantiken, den jag ser på filmer och liknande, får jag nog just se filmerna för att få... Ja, ja. Jag gillar honom. Han gillar mig. Det räcker för nu.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok