Igår morse ringde han. Tidigt. Vi pratade tre minuter. Eller rättare sagt han pratade i tre minuter. Jag låg och sov när mobilen ringde. När jag såg vem det var blev jag jätteglad.

- Hej, det är jag, säger han.

- Vad glad jag blir att du ringer, säger jag.

- Jag har det bra här, det är flera män som är här själva och bor på hotellet. Den jag tycker är trevligast har jag umgåtts med en del, säger han. Och fortsätter: vi åkte skidor tillsammans igår och har ätit middag ihop. Han är född 1934 och har många historier att berätta. Du får säga till om jag åker för fort sade jag till honom när vi åkte tillsammans, berättar han vidare.

- 1934, vad är man då 70... jag drar ut på det.

- 79 år, säger han glatt.

- Det känns fint att höra din röst, säger jag.

- Idag har jag bokat en off-pist tur, det har snöat inatt så det blir nog bra. Jag ska snart ge mig iväg. Ville bara ringa då jag hade några minuter över.

- Var rädd om dig, säger jag.

- Det ska jag vara. Nu måste jag ge mig iväg, säger han.

- Ha det bra. säger jag.

- Puss och kram, säger han.

- Puss och kram, säger jag.

 

Bra att han ringde. Det känns lugnare då. Kort men mycket bättre än inget.

 

Jag mailade honom på eftermiddagen. För att säga att jag blev väldigt glad att han ringde och att jag längtar efter honom. Ett positivt mail helt enkelt. Och så tänker jag att sms måste ju fungera så jag skickar samma innehåll i ett sms till honom. Han svarar senare på kvällen så det fungerar. Samtidigt som jag blir glad att han svarar gör det mig lite fundersam över varför han var helt tyst i några dagar. Lördagen (avresedagen) hör han inte av sig alls. Inget att resan har gått bra eller att han har kommit fram. I söndags lunch svarar han på ett mail som jag skickade i lördags. Måndag och tisdag helt tyst. Och så telefonsamtalet igår. Och sedan sms på kvällen. Där skriver han att off-pistturen var tuff men bra, att en enkel middag väntar. Och att jag nog hade trivts/gillat skidorten.

 

Jag reagerar med lite blandade känslor, annars hade ju jag inte varit jag. Jag hade säkert trivts där, tänker jag, men du ville ju inte ha mig med, jag fick inte följa med. Det bestämde du. Och när jag tänker så blir jag arg. Han sätter agendan för vår relation. Hela tiden är det jag som ska vänta in honom, anpassa mig till hans process och jag är så trött på det. Sedan kan man ju ha kontakt även om man är utomlands. Det visar sig att sms fungerar. Men han vill inte ha så mycket kontakt. Det är också uppenbart. Allt detta triggar igång min ilska och min frustration som konstant ligger latent under ytan. Hur illa han beter sig mot mig. Jag vet att det handlar om honom och hans skilsmässoprocess men inte desto mindre påverkar det mig. På ett negativt plan. Och även om det tar tid att bryta sig loss från en mångårig relation kan man ju styra hur man beter sig mot sin nya kvinna. Jag upplever att han gång på gång beter sig konstigt mot mig, i alla fall på ett sätt som jag inte mår bra av. Hur mycket har det med hans skilsmässa att göra, med den här situationen att göra? Eller har det med hans personlighet att göra? Att han är sådan här? Det skrämmer mig. För jag mår inte bra av hans beteende och jag vill inte ha en relation med någon som uppenbart brister i kommunikation och respekt. Detta tänkte jag på inatt. Och det gör mig väldigt ledsen. Det känns som det bara finns en väg. Att ställa någon form av ultimatum, att be honom agera snabbare, och framför allt behandla mig på ett bättre sätt. Han kanske inte klarar det av olika skäl. Han kanske inte är redo att gå helhjärtat in i en ny relation. Jag funderar allt oftare på en time-out till. Att säga till honom att jag orkar inte stå vid sidan och vänta på att han ska bli klar utan att han får jobba med sin process ifred och komma när han är redo att satsa 100 % på vår relation. Det som hindrar mig är rädsla. Rädsla för att han inte ska blir klar. Rädsla för att jag inte kan hantera en time-out, vara ifrån honom. Det var så oerhört jobbigt senast. Rädsla för att han väljer bort mig då. Jag kommer inte framåt.

 

Jag önskar att jag kunde känna hur mycket han tycker om mig och hur mycket han bryr sig men jag gör inte det. Jag går på olika variabler; hur mycket den andra personen vill ses, kärleksfulla handlingar och ord, gemensamma planer och gemensamma aktiviteter, omtanke, respekt och hänsyn. Att ses två gånger i veckan är för lite för mig. Att kommunikationen är dålig är också jobbigt. Han slarvar med den och med mig. Det känns som om han slarvar bort mig. Jag försöker vara tydlig och tala om vad jag känner och hur jag vill ha det men det verkar inte som om han har kapacitet att ta emot det. När han säger att "jag ringer dig senare ikväll" och inte gör det så blir jag ledsen. Och när jag säger det dagen efter så minns han inte ens att han har sagt det. Minnet verkar tyvärr vara väldigt selektivt. Han verkar inte komma ihåg vissa bitar som han sagt och lovat mig. För att de inte är viktiga för honom? För att han bara sagt det för att lugna mig för stunden? Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå allvaret i situationen, i min frustration, i mina känslor. Jag är inte lycklig. Det känns som jag får små bitar men inte hela honom. Han kanske aldrig kan ge mer än så här och då räcker det inte för mig. Jag vet inte hur jag ska göra. Känner mig helt nere nu och har ingen bra person att prata med den här veckan. Han kommer hem på lördag och jag vet inte hur jag ska förhålla mig när vi ses. Självklart kommer jag vara glad över att träffa honom på kvällen men i långa loppet är detta läge som jag befinner mig i nu, inget jag vill upprätthålla. Hur ska jag få honom att fatta? Det kanske inte går? Jag kanske måste visa själv, bryta eller ställa ultimatum för att det ska gå in hur allvarligt jag ser på detta. Men han kanske inte är mottaglig. Min största rädsla är att om jag säger att jag inte vill träffa honom förrän han är klar så vänder han sig till andra kvinnor, till sin fru. Att hon försöker nästla sig in i hans liv igen och förföra honom.

 

Jag vet inte vad som händer på hans resa. Han kanske bara ger mig en liten del av vad som händer. Säger 10% och utelämnar resten. Utelämnar de damer som eventuellt är med i bilden. Den mannen han umgås med kanske ha sin fru med sällskap med sig. Eller de kanske stöter på damer där nere som de umgås med. Det kan han ju bara låta bli att berätta. Problemet är att jag inte litar på honom, dels pga hans beteende, dels pga min svartsjuka. Men hade han betett sig 100 % korrekt här hemma hade jag känt mig trygg. Eftersom han inte gör det kan jag inte slappna av. Och eftersom han inte ger av hela sig själv till mig, känner jag mig osäker. Och det smittar av sig, med all rätt?!, på alla områden. Är det någon som har något klokt råd hur jag ska förhålla mig till den här situationen och den här mannen så tar jag tacksam emot det.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok