I torsdags eftermiddag skickade jag ett sms till honom. Att jag hade abstinens och hoppades att han hade haft en bra skiddag. Han svarade ganska snabbt. Att det inte hade varit så bra väder men att han såg fram emot fredagens åkning. Han skrev också att han var stel efter gårdagens åkning, men nu nyduschad och luktade gott. Hmm... Jag svarade att det väntar massage och annat trevligt i hemmaspa:t. Han svarade inte på det.

 

Detta var torsdag eftermiddag. Så klart börjar jag tänka på vem han ska äta middag med och vad som sedan händer. Kan tyvärr inte låta bli. I fredags, på förmiddagen skickade jag ett mail med en fin bild på oss båda från i somras. Jag skrev att jag längtade efter sommaren och honom. Inget mer. Han har inte svarat. Så det var helt tyst igår fredags. Jag undrar om han klarar att vara mig trogen. Tänk om han faller för frestelser. Det är min enda oro; hur han bemöter andra kvinnor och hur han hanterar andra kvinnors eventuella intresse. Han har som sagt varit otrogen förr. Mot sin fru. Senast med mig. Han hade oss båda parallellt under många månader tills de till slut separerade. Vad som hände under de där två veckorna i julas vet jag inte. Om han var fysisk med henne eller inte. Jag fär väl ändå räkna med att han provade på hur det kändes också...

Den där konferensen i november finns också i bakhuvudet. Där har han berättat att han pratade och dansade med en kvinna eller två damer en del. Vad som har hänt efter det har jag ingen aning om. Jag hoppas att han inte har haft kontakt med någon kvinna från konferensen men det vet bara han och hans samvete.

 

Sedan var det den kvinnliga kollegan som var intresserad av honom. Som han inledningsvis flörtade mycket med när vi precis hade börjat träffas. Han hade bjudit henne och en manlig kollega på lunch hemma i sin stuga förra sommaren. Det gillade varken jag eller hans fru... Skrattretande nästan. Frun tror att han har haft en affär med den kollegan nu i höst. När han berättade för henne att han träffat någon ett tag. Då frågade hon direkt om det var den där personen. Jag förstår frun. För jag verkar själv ha hamnat i samma otacksamma roll. Gå omkring och vara orolig, ställa frågor, undra vad han gör och vad som händer.

 

Han flörtade med en annan kvinnlig kollega på julfesten. Visst, han tycker säkert bara han är trevlig och visst, man kanske ska få flörta, till en viss gräns, men jag mår i alla fall inte bra av att se hans beteende.

 

Och nu åkte han iväg på skidresa själv. Hörde inte av sig i början och inte nu på slutet. Skyllde på att det inte fanns internet på hotellet. Men sms fungerar ju... Han kanske vill vara ifred. Och jag kanske ska låta honom vara det. Idag har han kommit hem. Han landade för en timma sedan. Blir intressant att se när han hör av sig. Han skulle bli hämtad av dottern. Kanske de ska umgås lite innan han åker hem och packar upp. Inte vet jag. I min önskevärld hade han gärna fått skicka ett sms och säga: "Älskling, jag har landat. Ser fram emot att träffa dig ikväll. Jag ringer dig när jag kommer hem. Vad tror du om att ses kl 18? Kram".

 

Tänk om han hade skrivit ett sådan sms. Jag hade blivit glad och känt mig lugn, och kunnat se fram emot något. Begär jag för mycket? Av honom? Han är inte sådan. Jag vill att han ska vara sådan. När ska jag förlika mig med hur han är? Kan jag förlika mig med att jag inte får exakt det jag behöver av honom?

 

Jag hoppas att han hör av sig på något sätt i alla fall. Vi bestämde innan han åkte att vi skulle ses ikväll. Inte ens det vågar jag ta för givet. Tänk om han låter sig övertalas att umgås med dottern istället. Tänk om det är frun som hämtar honom på flygplatsen, med dotterns goda vetskap? Tänk om dottern bjuder på sen lunch och har bjudit dit även sin mamma, hans fru? Tänk om, tänk om. Jag blir knäpp av att hålla på så här. Men det känns hela tiden som om vad som helst kan hända. Att jag inte sitter säkert, om man uttrycker det så. Det känns som vi sitter i var sin båt och paddlar. Jag skulle vilja att vi satt i samma båt och paddlade åt samma håll, tillsammans. Igår tänkte jag på hur det skulle kännas om han inte fanns i mitt liv längre. En viss lättnad infann sig. Jag skulle inte behöva oroa mig mer. Men jag antar att jag mött den här mannen för att få jobba med vissa bitar hos mig själv. Min oro, mitt kontrollbehov, mina rädslor av att bli övergiven och avvisad. Jag kände också saknad.

 

Jag tycker det är naturligt att man både vill ge och få kärlek i en relation. Just nu känner jag att jag får för lite. För lite gemensam tid, för lite bekräftelse, för lite omtanke och kärlek. Hur länge ska jag orka vänta på att han kan ge mig det jag behöver? Är det ens rimligt att ställa krav på att någon ska ge en detta? Eller ska jag se till att jag själv ger mig det så blir inte behovet så desperat av att få det från honom?

 

Undrar hur det går när vi ses ikväll. Självklart ser jag fram emot att träffa honom men samtidigt är det dubbelt. Jag är fortfarande arg för sättet han berättade om resan, fortfarande ledsen över att han ville åka utan mig, frustrerad över att han inte talar om för sin fru att han skickat in sina skilsmässopapper och träffar en ny. Jag längtar efter att vi ska bli officiella. Jag vill inte behöva ljuga eller undanhålla sanningen från min familj och vänner bara för att han itne kan tala sanning inför sin fru och familj...

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok