Vi träffades lördag till söndag. Det kändes väldigt bra. Det märktes att båda hade längtat. På så sätt är det inte helt fel att vara ifrån varandra. Det kändes som om han uppskattade mig mer. Det lyste i hans ögon och hans händer var ivriga. Han hade mycket att berätta och var på gott humör. Det smittade av sig. Men vi talade allvar också. Och det gick bra. Han verkar ha förstått en del som jag pratade med honom om innan resan; att jag blev sårad över sättet han talade om det på bland annat. Jag sade att jag har varit orolig under veckan som gick. Han undrade över vad, om det var skidåkningen eller damerna. Det sistnämnda svarade jag. Han sade att det finns inget att vara orolig över.

Jag säger att jag vågar inte ta något för givet, att jag tror att vad som helst kan hända när som helst. Eftersom det har svängt så mycket, eftersom han emellanåt har sagt saker men gjort annat, lovat att göra vissa saker men inte gjort det. Han säger att han känner sig lugn. Att han inte har svängt i känslorna gentemot mig. Att han visserligen inte tänkte på att bo ihop när han träffade mig första gången, men att han redan från början tyckte att jag var rolig, glad och trevlig och var attraherad. Att känslorna kom ganska snabbt, och att vi började på en hög nivå och att det fortsatt därifrån. Jag sade att det bästa som har hänt på länge är att han äntligen har skickat in sina skilsmässopapper. Han säger att han vill berätta det för sin fru öga mot öga. Innan hon får ett brev hem från tingsrätten. Tydligen skickar tingsrätten hem papper och frågar den andre om den bestrider skilsmässan eller inte. Han vill prata med henne innan hon får det. Jag hoppas att hon går med på skilsmässan direkt.

 

- Hur kommer du agera när du berättar det för henne, kan jag inte låta bli att fråga. Tänk om hon blir så där upprörd igen och gråter. Ska du trösta henne då?

- Nej, jag kommer inte krama henne eller hålla om henne, om det är det du menar, svarar han. - Men om hon säger så där igen som senast att hon inte vill sova själv och vill att du ska sova i er lägenhet. Eller om hon hotar med att ringa er dotter för att hon ska komma dit, vad gör du då?

- Jag kommer inte att sova där, nej det går inte, svarar han. - Men vad händer om hon blir så där upprörd igen då, frågar jag vidare. Tänk om du blir så där som förra gången.

- Handlingsförlamad menar du, säger han.

- Ja, svarar jag.

- Det kan inte hända så mycket. Papprena är ivägskickade. Det är som det är.

 

Jag hoppas att han står vid sitt ord nu. Det hade känts väldigt jobbigt om han är hos henne för att leverera återigen att han vill skiljas, med den skillnaden att han faktisk har agerat och skickat in papprena, och att hon blir så upprörd att han inte klarar av att gå ifrån henne. Det har ju hänt. Hoppas verkligen att han står emot den känslomässiga utpressningen den här gången. Att han kan gå därifrån. Undrar just när han kommer att berätta för henne. Jag hoppas så snart som möjligt för allas skull. Han vill inte vara kvar hos mig i söndags. Trist men så är det. Jag tog upp det här med hur mycket vi umgås i lördags. Sade att jag har en önskelista. Och det är att vi ses mer än två gånger i veckan. Att det måste finnas ett mellanting mellan att bo ihop och ses "på heltid" och ses två kvällar i veckan. Och att jag vill att vi möts på mitten. Att jag önskar att vi kunde ses en hel helg någon gång. Vi har inte gjort det sedan september... Jag sade också att jag önskar mig respekt, omtanke och bra kommunikation. Vi får se hur det går med den saken. Han ville hem och packa upp, och greja i sin stuga. Rensa och få undan. Han ville inte komma tillbaka och äta middag med mig. Vill du sova hemma, frågar jag. Ja, svarar han. Han märker att jag blir lite ledsen. Kommer fram och ger mig en kram och säger "vi kommer fira många söndagar tillsammans framöver. Det är inte långt kvar." Jag säger att jag hade önskat att han kunde följa med och träffa min familj. Att han kunde komma med en stund och ta en fika. Han svarar. Att om det hade varit ett annat läge kunde han ha gjort det. Men säger också att "det är nära nu". Vi bestämmer för att gå en promenad tillsammans och ha följe en bit till hållplatsen. Jag kan inte låta bli att säga innan vi går ut genom dörren: "Det känns som om förtrollningen bryts. Det känns så bra och jag hade velat vara tillsammans lite längre för att ladda vår relation. Men att nu kommer vardagen tillbaka, imorgon är det jobb och vi är ifrån varandra.". Han svarar inte. Det finns väl inget att säga. Han vill inte vara kvar. Handlingarna talar för sig själv.

 

Under promenaden får jag en konstig känsla. Han ser fundersam ut.

- Vad tänker du på? - Ingenting. Jag tänker inte på någonting.

- Nähä, det ser ut som om du tänkte något.

- Jag tänker på det här med att följa med hem till din familj. Det är nära nu.

 

Under tiden vi går längs vägen så tittar han väldigt efter bussarna och så drar han plötsligt upp kapuschongen. Vill han inte bli sedd, far det genom mitt huvud. Men så tänker jag att jag är paranoid och han fryser väl bara om huvudet. När vi närmar oss hållplatsen stannar vi till lite och pratar. Jag tackar för en trevlig kväll och morgon. Då får han så himla bråttom plötsligt.

- Jag måste gå nu, säger han. Vi hörs ikväll.

- Vi hörs ikväll, upprepar jag och ler. Vad menar du med det nu då?

- Jag har lärt mig nu. Jag menar att vi hörs ikväll. På telefon, vi rings vid, säger han. Men nu måste jag gå, säger han kort och går hastigt mot hållplatsen.

 

Ingen kram, ingen puss, ingenting. Det kändes inte riktigt bra. Varför blev han så kort och stressad, undrar jag. Tittar efter honom på hållplatsen medan jag går vidare. Nej, han står kvar. Hoppade inte på den buss som kom. Jag får väl fråga när vi hörs ikväll om det var något särskilt.

 

Senare på kvällen ringer jag honom. Det började bli sent, jag hade en tv-serie jag ville titta på och ville ha samtalet avklarat innan. Efter några inledande fraser om hur kvällen har varit berättar han att han ätit middag hos sin dotter och att han träffat en av sina söner lite kort och pratat med den andre i telefon. Haft en trevlig kväll helt enkelt.

- Det kändes som om det var någonting när vi skildes åt innan idag, säger jag. Som om du ville komma ifrån mig snabbt. Vad var det, frågar jag.

- Det känns bara som att nu när det bara är "några minuter kvar" (på skilsmässoprocessen) så vill jag inte bli påkommen och att någon ska säga något till min fru innan jag har berättat för henne om att jag har skickat in skilsmässopappren, svarar han.

- Men vi har ju umgåtts och gjort saker tillsammans under ett och ett halvt år. Någon kan ju ha sett oss under den här tiden. Någon kan ju komma efteråt och berätta för henne att de sett oss tillsammans på stan, svarar jag

- Jag vill ändå berätta för henne först, svarar han. Det finns ingen logik i detta men det är så jag känner.

- Nej, det är ingen logik i detta, svarar jag. Men bra att du säger som det är. Jag har ju känselspröt så jag märker ju när det är något. Det är bra att du berättar så slipper jag undra eller fantisera kring vad det kan gälla, säger jag. För fantasi har jag ju så att det räcker till en hel deckare, skämtar jag.

- Ja, du borde skriva en bok, svarar han.

 

Men så var det i alla fall. Känslan jag fick stämde. Han ville gömma sig lite, inte bli sedd med mig. Men det finns ingen logik i det. Har han helt plötsligt fått dåligt samvete? Gentemot frun? Förstår inte vad det handlar om. Han har inte sagt något om att han hade dåligt samvete gentemot mig när han sov i deras gemensamma lägenhet igen under ca två veckor under jul- och nyårstider. Samt tillbringade nyårsafton med henne. Eller när han inte svarade på mitt nyårssms. Eller när han inte tackade för julklappen. Eller... Listan är ju ganska lång vid det här laget. Har han någonsin dåligt samvete över hur han har betett sig och fortfarande beter sig mot mig?? Bara inte det där dåliga samvetet gentemot frun eller vad det nu handlar om får honom att göra något dumt. Oavsett vad han säger vågar jag inte ta något för givet. Det är faktiskt en bit kvar. Jag sade faktiskt det till honom i lördags när vi pratade att jag är orolig för att hans fru kommer göra vad hon kan för att få honom tillbaka under de sex månader som betänketiden är för skilsmässan.

- Vad tror du hon kommer göra då, frågar han (varför han nu undrar det).

- Hon kanske beter sig så som hon har gjort under den här tiden, ringer dig, besöker dig, hittar på ursäkter att kontakta dig, får era barn att göra saker som ni båda ska gå på... Det vore ju bra om hon fick reda på att du träffar någon ny. Så förstår hon att du har gått vidare. Nu minns jag inte exakt vad han svarade men hade sade att han ska säga något i den här stilen till henne:

- Jag älskar dig inte längre, jag har träffat någon annan som jag älskar. - Ska du säga så? - Ja, men hon kommer ställa en massa frågor då, vill veta detaljer, svarar han.

- Svara inte på det, säger jag.

 

Han skakar på huvudet. Jag vet inte om han kommer att säga det. Han har ju tidigare varit livrädd för att säga sanningen till henne. Han har bara sagt en enda gång till henne att han inte älskar henne och det var över ett halvår sedan. Så frågan är vilka oddsen är nu. Jag hoppas att han berättar för mig när han har pratat med henne och är ärlig med hur det går... Det är en viss oro under ytan hos mig. Jag vet inte när han kommer att prata med henne eller vad utgången blir. Jag får försöka hålla fast vid hur bra det kändes när vi sågs och att han säger att han tycker om mig och vill vara med mig. Tyvärr verkar det som om han vill ha kvar deras lägenhet, och köpa ut frun. Jag sade faktiskt att jag aldrig kan tänka mig att vara eller bo där. Men han vill inte behöva jäkta med ett nytt boende och tycker det är så praktisk ordnat där med garage och förråd. Män och deras förråd. Det är inte första gången jag hör det. Han vill inte flytta in med mig i min lägenhet för då skulle han behöva hyra ett förråd som var lika stort som min bostad... Lite överdrivet tycker jag. Är det inte enklare att släppa det gamla om man även släpper den gemensamma bostaden de har levt så många år tillsammans i? Det hade jag tyckt. Men det ligger några steg framåt. En sak i taget. Hans samtal borde i alla fall genomföras den här veckan. Annars blir det utdraget igen. Jag håller tummarna för att det går bra.

 

Jag såg honom bara kort på jobbet. Vi satt vid samma fikabord men en bit ifrån så vi sade inget till varandra. Sedan var han bara borta. Han sade varken hej eller hej då. Och vi har inte hörts ikväll. Det är som vanligt med kontakten. Ingen alls i början av veckan... Ja, vad säger jag. Hoppas det blir någon form av ändring. Snart. Hoppas hans samtal med frun avlöper så gott det nu kan göra med tanke på det tunga ämnet. Hoppas han får mod och är mentalt stark.

 

To be continued...

 

Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.