Igår sågs vi äntligen. Hemma hos mig. Fast också först på jobbet. Han såg glad ut när han såg mig. Och jag kände hur glad hela jag blev när jag mötte hans blick. En värme spred sig inombords och det blev tydligt hur mycket jag hade saknat honom och längtat. Han gav mig en present. En tub med spackel. Såg det ut som i alla fall vid första anblick. Men det var chokladcreme i. Vad onyttigt var min första tanke:

- Det kan jag nog inte äta, säger jag.

- Det finns så många bra användningsområden till detta, sådant som behöver smörjas, säger han och ler.

Då faller polletten ner hos mig. Jag ler också.

- Ja, ja, du tänker så...tack!

 

Det gjorde mig i alla fall på gott humör. Sedan när vi sågs igår kväll så tyckte jag inledningsvis att det var lite jobbigt. Jag jämförde hur glad han var när han kom till mig i lördags efter sin resa och nu. Och det var rätt stor skillnad. Han sade att han var trött, att det varit tungt i veckan. Men att han var glad att se mig.

 

Han hade haft kontakt med sin fru. Eller rättare sagt sin blivande exfru. Han hade ringt henne och sagt att han har skickat in sina skilsmässopapper utan hennes påskrift. Men så kan du/man väl inte göra, hade hennes reaktion varit. Han förklarade för henne att det går visst. (Vet man inte sådant i dagsläget att man kan skilja sig även fast bara den ena parten vill?) Sedan hade hon sagt något i stil med att hon kommer inte göra det lätt för honom...

 

Exakt vad hon menar med det vet han inte. Och han frågade inte heller. Han spekulerar i att det kanske har med bodelningen att göra. Att det kommer bli diskussion om minsta sak. Men han tycker inte att det finns något i lösöret som är värt att slåss för. Egentligen inget han vill ha. Han vill ju bara bort från henne. Resten är oväsentligt. Samtalet hade i alla fall varit kort. Sedan hade hon ringt honom nästa dag och sagt att hon ska ordna en besiktningsman för lägenheten. Det var ju bra. Om det nu stämmer. Sade till honom att han även får ordna en egen så att de kan ta ett genomsnitt av värderingarna. Men det har han full koll på. Jag behöver inte lägga mig i det. Och ska inte göra.

 

Han tycker att det känns tungt att ha kontakt med henne, att ta diskussionen. Han tycker av någon anledning att hon har ett överläge. Varför vet han inte. Han tycker att hon är stark och envis. Han har dåligt samvete över sitt beteende. Och han återkommer ständigt till hur sorgligt det är att hon "som tydligen har älskat honom så mycket" betett sig tvärtom och med sitt beteende jagat bort honom. Och att han inte har tagit tag i deras problem när de uppstått utan flytt. Han säger att hon har försökt reda upp deras problem emellanåt, förslog terapi för 15 år sedan men att han ansåg att det inte var något för dem. De kanske skulle lämnat varandra redan då istället för att köra med konstgjord andning?? Jag hoppas att det här dåliga samvetet lägger sig. Ibland fungerar inte relationer. Man passar inte ihop. Ska han gå och gräma sig över det förflutna iställer för att glädja sig över nuet och framtiden? Han kan få älta ett tag, det är väl en del av skilsmässoprocessen, men sedan hoppas jag att han släpper taget. Det måste han göra om det ska fungera för oss. Han var inne på att hon kanske nästan fungerat som en modersgestalt för honom och att det därför tar tid, är svårare att frigöra sig från henne... Jag vet inte vad det handlar om. Jag sade i alla fall att jag tycker att det är hans som har övertaget i detta läge. Det är han som vill bort, han som tagit initiativet, vet inte om den tesen gick hem hos honom. Han är väl fortfarande mitt uppe i processen... hur länge den nu ska hålla på. Det är ju så himla utdraget detta.

Jag konstaterade i alla fall att han går framåt. Han tar steg och det händer i alla fall något. Det är jobbigt med det går framåt. Det är bra. Det höll han med om. Han är övertygad om att vi kommer få det bra. Mitt i allt detta svåra, och trots att han varit gift under tiden som vi umgås, så har han känt sig riktigt lycklig många stunder, särskilt i somras. Det känns roligt att höra. Han tycker, precis som jag, att det är för bra för att inte prova. Vi kommer få det bra. säger han. Det vet jag. Det känns bra att höra.

 

Jag berättade om min oro när vi inte har kontakt. Att jag skulle föredra att vi har mer kontakt i vardagen, särskilt när han har kontakt med frun... Han säger att han kommer aldrig bli en sådan som ringer flera gånger om dagen för att höra hur det är. Och om vi ses på fredag morgon (som idag) och har bestämt att vi ska ses på fredag kväll så ser han ingen idé med att höra av sig. Jag sade att de måste finnas ett mellanting mellan att höra av sig flera gånger per dag och inte alls. Att jag önskar att han i alla fall säger till när han behöver vara själv, inte vill ha kontakt. Jag mår inte bra av när det är tyst, eller kommer något sms bara eller inte får svar på mina egna sms. Han hade fått mitt sms med förfrågan om han vill komma på hångel. Han hade tagit upp mobilen, läst, tänkte lite på mig, lett och sedan stoppat ner den igen och återgått till sitt möte. Att han skulle svara verkar inte finnas i hans värld.... Måste säga igen att jag ändå förväntar mig ett svar, det blir så konstigt annars.

 

Jag sade faktiskt också att jag är lite orolig över om han nu ska träffa frun lite mer för att prata om och reda upp det praktiska detaljerna. Om hon försöker sätta sig på tvären, eller ännu värre försöker få honom tillbaka igen.

- Vad händer om hon dyker upp hemma hos dig, frågar jag.

- Jag har också tänkt på det, säger han.

- Vad gör du då, frågar jag.

- Jag ber henne att gå, svarar han.

- Om hon inte går då, fortsätter jag.

- Då går jag, säger han.

- Det kanske är bra om jag börjar vara hemma hos dig så ser hon att det är "upptaget", fullt hus redan, säger jag.

- Nej, då tror jag bara att hon kommer försöka göra det värre, säger han.

 

Värre för vem då, på vilket sätt? Hoppas att han inte vill dölja mig för henne för att göra det lättare för sig själv. Eller förresten, så är det nog, men så att det bara inte blir en ursäkt för att han kanske vill försöka med henne igen framöver. Inte för att jag tror det men jag önskar ju att vi blir officiella så fort som möjligt. Han vill vänta. Tills bodelningen är klar. Det är så jag uppfattar det. Men jag vill inte vänta till efter sommaren. Det går inte. Jag vill inte vara på vänt längre. Jag har väntat länge nog. Jag fyller år om två månader. Då vill jag hitta på något med honom. Jag vill att han ska kunna träffa min familj. Jag vill inte hålla det hemligt längre.

 

Vi ska ses idag också. Det ser jag fram emot. Är hur trött som helst men det är kanske för att jag börjar slappna av. Det kanske var därför han var så trött igår. Han sade att han kände sig lugn i mitt sällskap och slappnar av hemma hos mig. Det brukar ju vara först då som man känner hur trött man är. Han hade sovit dåligt också. Vaknat mitt i natten. Läst lite för att bli trött igen. Känner jag igen det eller vad? Precis så är det för mig de flesta nätter. Enda skillnaden är att jag gör mig en kopp varm mjölk och drar igång en tv-serie på dvd:n istället. Men inatt vaknade ingen av oss någon gång. Det är ett gott tecken. Det kändes bra imorse. Han håller om mig. Pussar på mig. Jag känner mig omtyckt. Det känns bra idag. Det vill jag ta vara på.