Han skickade ett sms imorse. Önskade mig god morgon och kram. Jag svarade en stund senare med en fråga om han ville komma till mig och hångla lite. Försökte vara rolig men budskapet var i alla fall att jag ville att vi skulle umgås. Fick inget svar på hela dagen. Det gjorde mig arg. Han kan ju svara åtminstone. Tycker jag. Sedan blev jag orolig. Är det något som har hänt?

Ikväll, efter kl 21 fick jag ett sms. Så här skriver han: 'Hej! jag tycker om dig. Vill bara vara för mig själv. Kan vi träffas imorgon kväll? Cyklar hem först och kommer i så fall på kvällen. Kram'

Tankarna börjar snurra. 'vill vara själv'. Varför? Har han det jobbigt? Är det något som har hänt? Han följer tyvärr samma mönster som vanligt. Skickar korta sms. Ringer inte. Säger vad han kan och vill. Jag upplever att det blir för kort. Lämnar för mycket utrymme till tolkningar. Ger ingen chans till dialog. Om det nu var så att han ville vara själv, kunde han bara ha svarat med en gång och sagt det då. Varför vänta hela dagen och hela kvällen för att skicka ett svar. För att det ska bli för sent för att umgås eller vad då? Jag börjar undra. Ställer en massa frågor inombords. Jag gillar inte detta mönster! Varför fungerar inte kommunikationen? Jag upplever att han drar sig undan och bara hör av sig när det passar honom. Inte för att smörja vår relation. Känns som om det lämnas till mig. Skulle vi ha en relation om jag inte tog initiativet? Till att ses, till att kommunicera? Vet ju hur det blir när vi ses. Jag undrar och frågar vad som händer. Han svarar. Tänk om han bara hade kunnat ringa och vi skulle kunna ha ett samtal som vanliga människor. Dessa korta sms räcker inte som kommunikation för mig. Flera dagar utan riktig kontakt. Hur kul är det? Det blir mindre och mindre kontakt dessutom. Blir ledsen när jag tänker på det. Men tänk inte på det då, kanske någon skulle säga. Nej, det skulle jag kanske må bättre av men det är lättare sagt än gjort att bara stänga av. 

Jag undrar om han vill vara själv för att han har pratat med sin fru och han mår dålig. Det kan han ju säga i så fall. Hur svårt kan det vara? Det sliter så himla mycket detta. I onödan. Varför kan han inte bara säga som det är? Hela tiden ska jag gå och undra och känna mig osäker. Som vanligt riktas min oro till ett håll: Är han ens hemma ikväll? Eller har varit dessa nätter? Han kan ju lika gärna ha varit hos frun...för att prata, för att trösta... Jag vet att han har sagt att han inte ska trösta, inte ska sova där, men det sitter en liten djävul på min axel och tjatar. Det gnager inom mig. När jag börja känna tillit? Kunna känna mig lugn i den här relationen? Kunna lita på att han agerar som han säger, och håller det han lovar?

Jag svarade i alla fall på hans sms. Jag borde kanske ringt men jag är rädd att min ilska ska lysa igenom. Svarade så här:
'Hur mår du? Om du vill prata kan du ringa. Du är välkommen imorgon. Ser fram emot det. Vilken tid kommer du? Vore fint om du kan sova över. Gör du det? Kram'

Frågor, frågor, frågor. Men jag vill ju veta. Jag vill att han ska komma och jag vill veta ramarna: när han kommer och om han ska stanna eller ej. Det har ju hänt mer än en gång att han bara har stannat några timmar och sedan åkt hem igen. Jag behöver veta ramarna för att kunna koppla av.

En timma senare får jag svar från honom. Tyvärr hinner jag tänka rätt många tankar under den timman: "Varför svarar han inte. Vad gör han? Är han upptagen och med vad i så fall?" Jag upplever att han inte tycker att det är så viktigt att svara mig när det går en timma. Men det är ju i min värld. Har han inte mobilen bredvid sig? Är han hemma hos frun? Har han sällskap? Frågor som jag mår så bra av att undra kring...not! Vad fasen kan han inte svara snabbt för? Så tröttsamt att han inte ens klarar kommunikationens abc. Min kommunikationens abc... Jag hade nog mått bättre överlag om jag inte lade så stor vikt vid hans kommunikationsstil... Nåväl. Svaret från honom löd:
'Sover gärna över. Jag kommer till dig ca 19. Dröm sött'

Han verkar inte ha en jäkla aning hur jag mår. Jag har försökt förklara flera gånger kring hur jag ser på kommunikation och öppenhet men det verkar inte gå in. Försöker föregå med gott exempel och vara öppen själv men det verkar inte ha så stor effekt. Läser man hans sms bara rakt av kanske det inte verkar så farligt men alla dessa månader, all denna väntan, all denna osäkerhet sätter sina spår. Det blir så mycket som lämnas öppet för tolkning. Jag tycker inte att han är tillräckligt tydlig. Jag har bett honnom säga till mig när han vill vara ensam. Då han vill vara det. Inte efter tre dagars tystnad när jag frågar varför han inte har hört av sig (och gått och undrat, haft ångest och trott det värsta). Han drar sig undan utan att säga varför vilket blir jobbigt då jag inte vet anledningen. Inte förrän senare får jag veta och då måste jag själv dra ur honom orsaken. Har bett honom säga som det är medan det pågår så att säga. Sagt att det gör mig lugnare. Att då behöver jag inte oroa mig. Han har sagt att han ska bättra sig på den punkten. Men mönstret fortsätter...

Jag önskar att jag hade lite mer is i magen. Att jag hade förmågan att inte bry mig riktigt så mycket. Ha lite mer distans. Men det är svårt. Varför ska jag behöva gå och undra hela tiden? Undra vad som händer, undra var han står. Hans otydlighet, hans korta och fragmentariska svar/sms/förklaringar gör bara utrymmet för osäkerhet och tolkningar större. Är så trött på detta och på hur han agerar och kommunicerar. Och lika trött är jag på mina egna reaktioner, känslor och tankar kring detta. Jag spyr snart.

 

Det är orättvist. Det är obalans. Han vet hur mycket jag känner för honom. Han känner sig lugn. Varför känner inte jag mig lugn? Varför kan han inte försöka agera och kommunicera så jag kan börja känna mig trygg i vår relation? Är det för att han inte kan eller inte har den kompetensen? Eller för att han omedvetet vill ha (och kanske gillar att ha) sin kvinna på tå av osäkerhet. Som pejlar av honom hela tiden för att se var han befinner sig... Eller har detta inte med honom att göra, eller inte i alla fall så mycket som jag försöker göra det till. Handlar detta mest om mig? Att jag måste försöka hitta lugnet på egen hand, våga lita på vår relation, att det håller, att han kommer vara mig trogen... Det kanske måste börja där. Visst, det finns inga garantier, han kan lura mig så det bara stänker om det och bedra, ljuga och bete sig illa. Men jag måste kanske ändå utgå ifrån att det kommer gå bra. Tills motsatsen är bevisad. Vad jobbigt det blev nu då... Jag har i och för sig en tendens att ta på mig både skuld och alldeles för mycket ansvar i relationer och sammanhang. Ska vara duktig flicka och lösa allt, slå knut på mig själv och hellre spricka själv först innan någon annan gör det. Men här måste jag kanske vara den som tar störst ansvar. I alla fall när det kommer till mitt eget förhållningssätt och agerande. Vet bara inte riktigt hur jag ska bryta mönstret och hitta en konstruktiv väg ut ur det här. Hitta ett sätt som jag mår bra av och ändå kunna ha en relation med den här mannen. Om det nu går att förena. Jag hoppas det.

 

Jag har ju skrivit om hans bekräftelsebehov tidigare. Mitt verkar inte vara mindre om jag ska vara självkritisk. Det bara yttrar sig på ett annat sätt.

Jag orkar inte mer. Vill bara skita i allt. Hur ska jag göra för att strunta lite i honom? Lite grann bara så att balansen återställs. Så att han får undra lite emellanåt. Så att han fattar att han måste kämpa för mig. Svårt att vara 'kåt, glad och tacksam' under det här omständigheterna....

Förhoppningsvis rätar några frågetecken ut sig imorgon. Ska försöka vänta så länge det går innan jag frågar vad som händer. Vill se om han kan ta upp det först någon gång.

 

Ledig idag = skönt!

Bra yogapass som gjorde att jag kände mig lugnare och kunde fokusera på annat ett tag.

Skön promenad utomhus i solen som värmde mot ansiktet. Ljuvligt.

En kompis hörde av sig (roligt) och ville ses vilket vi gjorde.

Fick mig ett gott skratt åt Mia Skäringers underbara figurer som hon har med i sitt program "Mia på Grötö".