Jag såg honom kort på jobbet idag. Sade hej, han hejade tillbaka, sedan inget mer. Han sade inte ens hej då när han gick. Precis som igår. Han kan väl åtminstone hålla stilen, även om han nu inte vill att någon ska misstänka att vi är ihop. Innan pratade han mycket med mig, och han brukar säga till när han går hem, men de sista veckorna, sedan time-outen och sedan efter årsskiftet är det dåligt med det. Vad tror han? Folk har ju för mycket att bry sig om för att lägga märke till om han säger hej då eller inte. Dålig stil tycker jag.

 

Jag undrar vad som händer. Om det nu händer något. Har han pratat med frun? Ska han göra det ikväll? Det är jobbigt att bara sitta och vänta. Men det är ju fotboll på tv ikväll så han kanske prioriterar annorlunda... Inte vet jag. Nu är jag pessimist igen. Men jag är orolig. Och jag tycker att det är tråkigt att vi inte hörs av. Jag tycker det är jobbigt att vara den som ringer, tar kontakt eller föreslår att vi ska ses. Vill inte vara den som gör det hela tiden. Varför kan inte han höra av sig? Jag skickade ett sms imorse. Inget svar. Ingenting. Han såg åtminstone glad ut när han såg mig på jobbet. Alltid något. Känns inte som om jag kan planera när jag inte vet om vi ska ses eller inte. Men jag gör väl fel här. Borde planera ändå så får det blir den tid det blir över till honom. Problemet är att jag sitter och väntar på att han ska höra av sig. Han gör inte det. Precis som om han var iväg. Det är egentligen ingen skillnad. Vi ses ju ändå inte. Har inte speciellt mycket kontakt. Det är tråkigt. Jag vill ha kontakt. Om så bara en kortis, man säger något vänligt och omtänksamt, mer behövs inte. Jag är inte nöjd tyvärr. De korta stunderna av lycka känns så korta i sammanhanget.

 

Som i söndags. När vi är inne i ett flow, har det bra, kemin och attraktionen sprakar, så hade jag önskat att han kunde prioritera mig, oss, och vilja vara med mig lite längre. Det gäller att ta vara på de stunder som är bra. Vem vet när det uppstår ett sådant tillfälle igen. Jag känner mig bara frustrerad och sur inombords. Det hade väl inte varit så farligt om väskorna hade stått opackade en dag till. Ingen hade ju dött av det. Han hade ju tid att äta middag med sin dotter på kvällen och komma hem sent. Men inte tid för att träffa mig... Usch, jag hör ju själv hur gnällig jag låter. Det hade bara varit så härligt att få lite mer tid med honom. Bryta upp vardagens rutin. Ta vara på stunden. Vara med varandra när det går. Jag hoppas verkligen inte att det kommer förbli så här. Men jag får väl försöka argumentera bättre för min sak nästa gång. Så kanske han nappar. Även om jag inte vet vad jag kunde gjort bättre. Finns väl egentligen inget som jag kan göra när jag tänker efter. Det handlar, återigen, om honom... Suck. Kontentan idag är i alla fall att jag undrar vad som händer och är lite orolig. Undrar hur samtalet med hans fru går. Tänk om han backar igen, eller om frun får honom att ändra sig... Jag är rädd. Han har inte hört av sig och jag drar mig för att ringa för jag känner mig efterhängsen. Hade varit trevligt om han tog initiativet och sade hur mycket han längtar efter mig och gärna vill träffa mig.

 

Men för att byta fokus. Tre bra saker som inträffat idag:

Två bra möten på jobbet. Konstruktiva, kreativa och jag fick igenom min idé.

Yogapasset var riktigt jobbigt och stimulerande. Kände mig piggare efteråt.

Åt en mycket god middag och unnade mig ett glas rött. Tänker många gånger vad bra jag har det och hur mycket jag trivs hemma i min lägenhet.

 

Så, jag avslutar där, så tonerna går i dur idag... Lite i alla fall...;)