Svårt
Jag skickade ett mail till honom igår. Att jag tycker väldigt mycket om honom. Att det känns rätt mellan oss.
Jag fick ett svar idag. Han skrev att han inte hade internet på hotellet men att det finns på liftstationerna. Att allt är bra och att vi hörs.
Väldigt kort, inget känslomässigt. Självklart blev jag glad att han hörde av sig. Och precis som vanligt känner jag att något saknas...
--------------------
Jag har det svårt med mina tankar. Undrar hur han har det. Undrar vad som händer. Jag vet att jag gör det svårare för mig än jag behöver. Men jag är inte nöjd. Jag gillar inte hur läget är. Jag önskar att det var på ett annat sätt. Jag önskar att jag mådde på ett annat sätt.
Jag är ledsen över att han valde att åka utan mig. Men visst, det väljer ju han att göra som han vill. Men det gör mig ändå ledsen. Förstår inte riktigt varför. Argumentationen är att han ska vara klar först. Med sin skilsmässa alltså. Men vad då, måste han vara skild rent juridiskt först eller vad menar han? Vi har ju åkt iväg några dagar tillsammans förr. I somras till Österlen och i höstas till västkusten. Då var han separerad ooch hade inte skickat in några papper. Han är ju egentligen mer på rätt spår, längre framme nu än då, och då kunde han åka. Men inte nu.
Det är möjligt att det känns lättare för honom att åka utan mig. Att det känns bättre av någon anledning som han inte kan sätta ord på, eller som han i alla fall inte kan få mig att förstå. Han kanske ville åka själv helt enkelt och kunde inte ge någon bra förklaring till det. För han visste kanske att det valet sårade mig. Vi hade en bra vecka förra veckan. Vi sågs onsdagen och fredagen och det kändes intimt, roligt och vi kom nära varandra. Sedan kom söndagen och han ville vara själv (igen) vilket inte kändes så bra (igen). Men om han nu bokade resan i lördags (om det nu stämmer) så borde det inte vara på grund av något som hänt i vår relation i alla fall. Eftersom det var bra.
Jag får väl bara bita i det sura äpplet och inse att han vill åka själv. Utan mig. Det kanske inte är så farligt. Men det gör ändå ont och jag vet inte hur jag ska få det att inte göra det. Han ville åka själv för att han vill det. Det handlar om honom, inte om mig. Men jag hade önskat att hans behov och beteende var annorlunda. Att han, som jag, vill göra saker tillsammans. Jag hade önskat att han hade sett läget nu som att han faktiskt äntligen har bestämt sig, att han äntligen har lämnat in sina skilsmässopapper och att det nu är fritt fram att göra vad han vill med mig.
Hur länge ska jag vänta på att det blir så? Fritt fram alltså. Kommer det någonsin bli så? Kommer han någonsin bli en sådan person som längar efter mig, som älskar mig mest i hela världen och som därför vill göra saker med mig? Kommer han kunna fokusera på mig och vår relation framöver? Eller ska skilsmässan och fd frun hänga som ett ok över oss? Hur länge ska jag behöva vänta? Ska vi behöva fortsätta hemlighetsmakeriet tills skilsmässa rent formellt har gått igenom om sex månader? Eller ska vi fortsätta smyga tills han vågar berätta för sin fru? Det vill säga berätta dels att han skickat in papprena, dels att han träffar någon ny. Det är ju två delar där som han behöver säga. Jag är rädd. Rädd för att allt ska dra ut på tiden. Igen. Rädd att han inte kommer att tala om för frun att det inte finns någon återvändo för dem, att han aldrig kommer tillbaka, för han har träffat en ny kvinna han älskar. Tänk om han drar på det också. Av olika anledningar. Av rädsla eller för att han ska kvarhålla hennes intresse eller för att kvarhålla osäkerheten mellan oss. Jag kommer ju fortsätta att känna mig osäker om det aldrig blir tydligt, både mot frun, mot omgivningen, mot andra kvinnor, mot familjen och mot mig.
Jag hoppas vi får en ärlig chans. Det känns bara motigt igen. Och jag kan tyvärr inte låta bli att undra om han verkligen är själv på resan eller inte. Eller hur han förhåller sig till andra damer där nere. Flörtar han hemma så flörtar han väl där. Särskilt när jag inte är med. Jag är rädd att bli sviken, att han ska bedra mig. Tankarna snurrar. Den enda som mår dåligt av det här är jag. Och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka hur ofta han kollade sin mobil innan han åkte. När vi var på restaurangen i onsdags. Jag gick på toa men kom tillbaka direkt för det var lång kö. Då hade han mobilen uppe. I tisdags när jag kom till hans stuga. Precis när jag kommit in tog han upp mobilen och kollade. Jag är väl paranoid. Men det är så jobbigt att aldrig kunna känna sig säker. Det ligger i bakgrunden hela tiden. Att eftersom han kunnat ljuga och vara otrogen mot sin fru kan han även bete sig så mot mig. Det höll ju på så länge också innan han bröt med henne.
Jag är ledsen över att han valde att åka utan mig. Men visst, det väljer ju han att göra som han vill. Men det gör mig ändå ledsen. Förstår inte riktigt varför. Argumentationen är att han ska vara klar först. Med sin skilsmässa alltså. Men vad då, måste han vara skild rent juridiskt först eller vad menar han? Vi har ju åkt iväg några dagar tillsammans förr. I somras till Österlen och i höstas till västkusten. Då var han separerad ooch hade inte skickat in några papper. Han är ju egentligen mer på rätt spår, längre framme nu än då, och då kunde han åka. Men inte nu.
Det är möjligt att det känns lättare för honom att åka utan mig. Att det känns bättre av någon anledning som han inte kan sätta ord på, eller som han i alla fall inte kan få mig att förstå. Han kanske ville åka själv helt enkelt och kunde inte ge någon bra förklaring till det. För han visste kanske att det valet sårade mig. Vi hade en bra vecka förra veckan. Vi sågs onsdagen och fredagen och det kändes intimt, roligt och vi kom nära varandra. Sedan kom söndagen och han ville vara själv (igen) vilket inte kändes så bra (igen). Men om han nu bokade resan i lördags (om det nu stämmer) så borde det inte vara på grund av något som hänt i vår relation i alla fall. Eftersom det var bra.
Jag får väl bara bita i det sura äpplet och inse att han vill åka själv. Utan mig. Det kanske inte är så farligt. Men det gör ändå ont och jag vet inte hur jag ska få det att inte göra det. Han ville åka själv för att han vill det. Det handlar om honom, inte om mig. Men jag hade önskat att hans behov och beteende var annorlunda. Att han, som jag, vill göra saker tillsammans. Jag hade önskat att han hade sett läget nu som att han faktiskt äntligen har bestämt sig, att han äntligen har lämnat in sina skilsmässopapper och att det nu är fritt fram att göra vad han vill med mig.
Hur länge ska jag vänta på att det blir så? Fritt fram alltså. Kommer det någonsin bli så? Kommer han någonsin bli en sådan person som längar efter mig, som älskar mig mest i hela världen och som därför vill göra saker med mig? Kommer han kunna fokusera på mig och vår relation framöver? Eller ska skilsmässan och fd frun hänga som ett ok över oss? Hur länge ska jag behöva vänta? Ska vi behöva fortsätta hemlighetsmakeriet tills skilsmässa rent formellt har gått igenom om sex månader? Eller ska vi fortsätta smyga tills han vågar berätta för sin fru? Det vill säga berätta dels att han skickat in papprena, dels att han träffar någon ny. Det är ju två delar där som han behöver säga. Jag är rädd. Rädd för att allt ska dra ut på tiden. Igen. Rädd att han inte kommer att tala om för frun att det inte finns någon återvändo för dem, att han aldrig kommer tillbaka, för han har träffat en ny kvinna han älskar. Tänk om han drar på det också. Av olika anledningar. Av rädsla eller för att han ska kvarhålla hennes intresse eller för att kvarhålla osäkerheten mellan oss. Jag kommer ju fortsätta att känna mig osäker om det aldrig blir tydligt, både mot frun, mot omgivningen, mot andra kvinnor, mot familjen och mot mig.
Jag hoppas vi får en ärlig chans. Det känns bara motigt igen. Och jag kan tyvärr inte låta bli att undra om han verkligen är själv på resan eller inte. Eller hur han förhåller sig till andra damer där nere. Flörtar han hemma så flörtar han väl där. Särskilt när jag inte är med. Jag är rädd att bli sviken, att han ska bedra mig. Tankarna snurrar. Den enda som mår dåligt av det här är jag. Och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka hur ofta han kollade sin mobil innan han åkte. När vi var på restaurangen i onsdags. Jag gick på toa men kom tillbaka direkt för det var lång kö. Då hade han mobilen uppe. I tisdags när jag kom till hans stuga. Precis när jag kommit in tog han upp mobilen och kollade. Jag är väl paranoid. Men det är så jobbigt att aldrig kunna känna sig säker. Det ligger i bakgrunden hela tiden. Att eftersom han kunnat ljuga och vara otrogen mot sin fru kan han även bete sig så mot mig. Det höll ju på så länge också innan han bröt med henne.
Jag vet att jag har ett val. Att välja tillit. Eller inte. Jag vet att jag skulle må bättre av det. Att välja tillit. Det är svårt när läget är som det är. När det fortfarande är osäkert mellan oss. Jag tycker tyvärr att han sänder otydliga signaler. Eller rättare sagt dubbla signaler. Han kunde vara så otroligt mycket mer tydlig mot mig och mot sin fru. Jag undrar om han kan vara ärlig. Helt och hållet. Han verkar inte speciellt van. Det oroar mig. Glidandet, svajandet, svängandet. Vem hade kunnat känna sig säker i den här situationen? Det är nog inte bara jag som hade lidigt eller tyckt att den är jobbig.
Men jag kanske kan ändra på detta själv. Inte på hans sätt, men på mitt förhållningssätt, mitt sätt att tänka. Jag ska försöka i alla fall. Försöka tänka på mig själv och det jag mår bra av. Fokusera på det som är bra. Jag får ta en dag i taget. Det bästa som hände den här veckan är i alla fall att han lämnade in sina skilsmässopapper. Äntligen. Åtminstone ett steg framåt. Jag kan inte påverka vad han gör på sin resa men jag kan påverka hur jag mår här hemma. Jag får i alla fall ge mig själv en chans att må bra. Om det nu går. Eller så får jag bara acceptera att det är svårt att må bra och känna sig trygg med de här omständigheterna. Jag får vara ledsen för att han inte vill åka iväg med mig. Det är ok. Jag hade ju mått bättre av en pojkvän som vill göra resor tillsammans med mig. Det kan jag bara konstatera. En pojkvän som man inte behöver fundera över var han eller hans känslor befinner sig... Det hade varit enklare. Men det är inte enkelt just nu. Och så får det väl vara då. Det är kanske inte meningen att man ska le glatt när ens partner väljer bort en. För det är så det känns. Att jag blir bortvald. Han kanske inte ser det så. Han ser bara att han måste få utöva sin hobby. Vilka konsekvenser det får för andra tar han inte in. Jag hade mått bättre av att vara tillsammans med en person som hade den förmågan att se även till andra. Det kanske han kan utveckla? Fast jag förväntar mig nog det orealistiska. Jag kan inte förvänta mig att han ska förändras. Jag får förhålla mig till det som är. Och passar det inte så får jag väl avsluta. Men känslomässigt kan jag inte det just nu. Kan jag lära mig att inte ta hans val och beteende personligt? Kan jag se till det han är istället för det han inte är? Det kanske får bli veckans utmaning.
Men jag kanske kan ändra på detta själv. Inte på hans sätt, men på mitt förhållningssätt, mitt sätt att tänka. Jag ska försöka i alla fall. Försöka tänka på mig själv och det jag mår bra av. Fokusera på det som är bra. Jag får ta en dag i taget. Det bästa som hände den här veckan är i alla fall att han lämnade in sina skilsmässopapper. Äntligen. Åtminstone ett steg framåt. Jag kan inte påverka vad han gör på sin resa men jag kan påverka hur jag mår här hemma. Jag får i alla fall ge mig själv en chans att må bra. Om det nu går. Eller så får jag bara acceptera att det är svårt att må bra och känna sig trygg med de här omständigheterna. Jag får vara ledsen för att han inte vill åka iväg med mig. Det är ok. Jag hade ju mått bättre av en pojkvän som vill göra resor tillsammans med mig. Det kan jag bara konstatera. En pojkvän som man inte behöver fundera över var han eller hans känslor befinner sig... Det hade varit enklare. Men det är inte enkelt just nu. Och så får det väl vara då. Det är kanske inte meningen att man ska le glatt när ens partner väljer bort en. För det är så det känns. Att jag blir bortvald. Han kanske inte ser det så. Han ser bara att han måste få utöva sin hobby. Vilka konsekvenser det får för andra tar han inte in. Jag hade mått bättre av att vara tillsammans med en person som hade den förmågan att se även till andra. Det kanske han kan utveckla? Fast jag förväntar mig nog det orealistiska. Jag kan inte förvänta mig att han ska förändras. Jag får förhålla mig till det som är. Och passar det inte så får jag väl avsluta. Men känslomässigt kan jag inte det just nu. Kan jag lära mig att inte ta hans val och beteende personligt? Kan jag se till det han är istället för det han inte är? Det kanske får bli veckans utmaning.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Kommentarer
Trackback
