Jag saknar honom. Det känns tungt. Ilskan och frustrationen har ersatts av längtan och oro. Tror inte att han ägnar en bråkdel av tid att tänka på mig så som jag tänker på honom. Men så är det. Vi är olika. Är vi för olika eller kan vi mötas ändå? Jag skulle vilja ha lite lugn och ro för oss där vi bara kunde vara och få utveckla vår relation i fred. Utan störande moment. Utan inre och yttre processer. Bara han och jag. Och våra känslor för varandra. Undrar om vi någonsin kommer det? Men det sägs ju att det inte är målet som är målet utan resan dit som gör mödan värd. Ibland undrar jag dock. Men jag hoppas vi landar tillsammans så småningom. I lugn, harmoni, glädje, lycka och romantik. Jag hoppas på oss. Jag tror på oss. Längtar.