Tisdag 16 juli, 2013 kl 15 - Tack
C,
Jag kan se nu att situationen blev ohållbar. Det var bra att du gjorde slut. Det var ärligt och modigt. Ja, det gjorde ont. Jag är inte arg på dig. Jag inser att du inte är klar med din process och så länge du inte är det har inte vår relation en ärlig chans. Vi fick oförtjänt mycket att jobba med. Jag tror inte vårt avslut har så mycket med våra känslor för varandra att göra, omständigheterna blev för svåra. För uppenbarligen har du starka känslor för mig eftersom du både separerade och lämnade in dina skilsmässopapper.
Jag har aldrig tvekat på om våra känslor har varit tillräckliga. Under andra omständigheter tror jag det hade blivit annorlunda, ja då tror jag till och med att vi hade bott ihop vid det här laget. Men nu är det som det är.
Jag kan se nu att situationen blev ohållbar. Det var bra att du gjorde slut. Det var ärligt och modigt. Ja, det gjorde ont. Jag är inte arg på dig. Jag inser att du inte är klar med din process och så länge du inte är det har inte vår relation en ärlig chans. Vi fick oförtjänt mycket att jobba med. Jag tror inte vårt avslut har så mycket med våra känslor för varandra att göra, omständigheterna blev för svåra. För uppenbarligen har du starka känslor för mig eftersom du både separerade och lämnade in dina skilsmässopapper.
Jag har aldrig tvekat på om våra känslor har varit tillräckliga. Under andra omständigheter tror jag det hade blivit annorlunda, ja då tror jag till och med att vi hade bott ihop vid det här laget. Men nu är det som det är.
Jag har lärt mig mycket av vår tid tillsammans, inte minst om mig själv. Jag inser att jag har bidragit till att det inte fungerade, att det kanske blev svårare än det behövde bli. Jag skulle givit dig mer utrymme att hantera din process och förhållit mig till dig, och min oro etc på ett annat sätt. Jag har fattat ett beslut. Inte för din skull utan för min. Jag har släppt min oro och ängslan. Min svartsjuka och kontrollbehov. Det känns oerhört befriande.Jag känner mig lättad. Jag vet också om vi skulle få chansen igen någon gång framöver så skulle det bli annorlunda. Säger du att jag kan lita på dig så litar jag på det. Det känns så enkelt nu. Jag tänker aldrig gå/se tillbaka igen; Oron, kontrollen, osäkerheten eller svartsjukan. Det var inte ofta det skedde men tillräckligt många gånger för att inte vara bra. Jag är klar med det. Jag mådde inte bra av det. Jag är klar med mitt ältande. Jag tänker inte älta det förflutna, tänker inte se bakåt. Det är nu och framåt som gäller. Jag gör detta för min skull. För jag vill må bra. Och det gör jag nu när jag äntligen har gjort ett val fast förankrat i mitt djupaste inre.
Jag skulle nu klara att hantera händelser och personer som tidigare varit svårt för mig. För jag vet att om du säger att du respekterar vår relation och inte skulle äventyra den så litar jag på det. Och om du säger att du tycker om mig och vill vara med mig så litar jag på det. Jag skulle inte 'tjata' mig till bekräftelse. Jag skulle känna mig trygg. På samma sätt som jag bestämde mig att aldrig mer vara otrogen, lika stenhårt har jag beslutat mig för att inte agera utifrån en känsla av svartsjuka. Jag säger inte detta för att övertyga dig utan jag konstaterar bara att den här förändringen har skett hos mig, inom mig. Jag har jobbat hårt med det tack vare det som hände. För att jag själv ville ändra på det. Den här insikten har jag fått tack vare att det tog slut mellan oss. Så oavsett vad som händer framöver vill jag tacka dig för ditt mod. Jag känner att jag har blivit en bättre människa, tack vare dig, tack vare vår relation. Om det skulle bli så att vi någon gång försöker igen så skulle det bli annorlunda. Det skulle inte bli som tidigare, det skulle bli bättre. Det finns i alla fall goda förutsättningar för det om det skulle bli så att vi försökte igen, i så fall när vi båda är klara på var sitt håll, när vi stod på samma sida i boken, när vi båda var i fas.
Jag vill också tacka dig för vår tid tillsammans. Den har givit mig mycket på många olika sätt. Kärleken från min sida är stark och innerlig, har varit det hela tiden och är det fortfarande. Det har inte förändrats, mina känslor är desamma för dig. Det vill jag att du ska vara säker på.
Jag vill vänta på dig. (Men jag skulle inte vilja gå tillbaka till att ha en relation med dig under samma omständigheter igen.) (Men) Jag kan inte ha en relation med dig så länge du inte är färdig med din skilsmässoprocess. Du måste vara klar och fri först. Och inte minst du behöver ju också känna och vilja vara med mig. Skulle det visa sig att du framöver upptäcker att du fortfarande har känslor för mig och kan tänka dig att ta upp kontakten igen (förutsättningslöst) för att se vad det skulle kunna leda till så är du varmt välkommen att höra av dig.
Jag hoppas du reder ut ditt och landar i något som får dig att må bra, som får dig att bli lycklig. Du är den finaste man jag någonsin har mött. Du är värd det bästa. Älskade, ta hand om dig. Jag kommer alltid minnas dig med stor kärlek och värme.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Tisdag, 16 juli, kl 13.40 - På väg
C,
Hade du känslor för mig eller gjorde jag det för jobbigt för dig?
Om du hade varit fri - tycker du då att det vi hade var tillräckligt bra för att vilja ha och vilja fortsätta?
Du sade att du önskar att du hade träffat mig när du var fri. Om du hade varit fri - hade jag varit den du ville vara med och leva med? Hade känslorna räckt då och du velat vara med mig? (om svaret är ja på den frågan så säger det dig vad du behöver veta.Då behöver du inte undra över dina känslor för mig... Då är det det gamla som spökar...
Även jag blandade ihop känslorna. När du behövde dra dig undan och jobba med din process, så blev jag osäker och trodde du ville dra dig undan mig/oss. Jag blev rädd för att du skulle börja tveka på vägen. Jag skulle tagit det lugnare och givit dig mer utrymme, givit dig mer tid och förståelse. Förlåt.
Omständigheterna kanske gjorde att du inte tilläts sörja och få det utrymme du behövde för att bli klar med din process. Jag hoppas att det bara handlar om processen och inget annat. Jag hoppas så klart att du känner för mig fortfarande och att du/vi kan hitta tillbaka till glädjen över varandra. Så småningom. För det gick så fort på slutet. Vilket får mig att tro att det mer handlar om din process än något annat. Dagen innan du träffade henne i stugan för att prata om bodelningen var du hos mig. Du kom till mig för att hjälpa mig med fågeln som hade dött. Du såg så glad ut där du kom i bilen och när vi möttes, vilket jag också sade till dig. Jag blev väldigt glad när jag såg dig svarade du. Och jag kände det. Ända in i hjärtat. Och jag blev också väldigt glad över att träffa dig. Nu blev mötet alldeles för kort. Du skulle hem igen men känslan var god. Jag kände mig lycklig och trygg. Och du verkade glad och känna för mig. Men sedan hade du ett möte med henne och allt blev förstört...
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Tisdag 16 juli, 2013 kl 10.27
Har fått en ny rutin. Att vakna mellan 04-05 och inte kunna somna om. Situationen plågar mig. Saknaden plågar mig. Lyckades till slut få några timmars sömn till men sedan när jag vaknar igen smärtar det i hela kroppen. Det är som om det är värst när jag vaknar, och ett antal efterföljande timmar. Längtan är stor. Jag undrar vad han gör. Jag hoppas vi kan försöka igen.
Pratade med en vän igår. En person som är bra på att leva sig in i olika perspektiv. Fick lite distans och kunde se på det med andra ögon. För att tag i alla fall. Kan det vara så att du inte kan vara lycklig just nu med mig för att din skilsmässoprocess tar för mycket kraft, känslor, tid och energi? Du har många gånger nämnt dina skuldkänslor, över att du orsakar henne smärta. Och att du tycker att det är både sorgligt och synd att hon med sitt beteende under många år fått dig allt längre bort men att hon gjort det för att hon älskar dig. Exakt vad hon har gjort vet jag inte men du har nämnt väldigt mycket tjat, svartsjuka (hon går igenom dina fickor, förhör dig), att hon inte uppmuntrar dig utan tar ner dig etc. Visst, hon kanske gjort det för att hon älskar dig men är det verkligen kärlek? Nöjer du dig med det? Mår DU bra av det? Är det vad DU behöver?
Dina skuldkänslor har i alla fall varit stora. Kanske kom sorgen nu. Nu när det blev konkret och ni skulle dela upp tillgångarna. Och då fanns det inte plats för mig. Jag som kommer från ett helt annat ställe. Jag är fri, jag är redo. Jag kan ge allt. Och det kan inte du i detta läge. Du verkar ha fullt upp med skuld, sorg och blandade känslor. Behöver få utrymme för att visa det och få tröst. Få älta er relation, hennes dåliga och goda sidor, era bra och dåliga erfarenheter, och jag kunde inte av förklarliga skäl vara bollplank till det. Jag pressade dig, jag vet det. Och det blev kanske för mycket. I en annan situation, med en annan man kanske jag inte hade gjort det. Jag hade inte behövt det. För detta är trots allt en onaturlig sitauation ur förhållandesynpunkt. Du är inte fri. Du har en ryggsäck med tungt bagage och en tung process att gå igenom. När två människor möts och blir förälskade har man sitt bagage med sig. Det är ju bara så; sina tidigare erfarenheter, känslor och tankar. Men i det här fallet fanns det ytterligare en aspekt. Du var i en relation. Du lämnade den, eller försöker lämna den, samtidigt som du ska försöka vara lycklig i det nya. Förstår att det måste ge gigantiska skuldkänslor. Du är nyförälskad och vill vara glad. Din partner är lämnad, förtvivlad, villrådig och vill ha dig tillbaka. Hur ska du kunna vara lycklig under de förutsättningarna? Det blev onekligen i alla fall mycket svårare att vara lycklig. Du måste bli klar med det gamla först. Du kanske också någonstans känner att du inte förtjänar att vara lycklig när du orsakar henne så mycket smärta?
Jag trodde dock att vi hade kommit igenom det värsta. Att du hade tagit dig igenom det värsta. Men nu kom bakslaget. Big time. Jag önskar att jag kunde stöttat dig mer, att jag inte pressat dig på det sättet, att jag hade haft mer förståelse att du inte kunde ge mer än du kunde i det läget som du befann dig. Jag inser det nu. Men nu är det för sent. Jag förstår att du har känt dig väldigt pressad från olika håll. Och det har även jag gjort. Det har varit svårt för oss båda fast på olika sätt. Tänk om du hade varit fri när vi träffades...
Men jag tror inte att det är för sent. Om du slutför din skilsmässoprocess och går igenom alla faser i ditt sörjande/avslutande så kanske vi har en chans sedan. Jag hoppas det i alla fall. För om du tittar på vår relation - det som vi hade - om du hade varit fri, hade du varit lycklig med det som vi hade då? Hade det vi har räckt för dig? Om du hade varit klar med ditt och du hade träffat mig - skulle det du känner för mig vara tillräckligt för att fortsätta / vara i en relation? Jag hoppas att du någon gång kan tänka ur det perspektivet och fundera på dessa frågor. Om du inte hade känt skuld och sorg inför det gamla - hade vår relation varit tillräckligt för dig då? Känner du att vår relation var/är bra? Känner du dig glad, älskad och uppskattad i mitt sällskap? Mår du bra i vår relation? Hur hade det varit om man tar bort det gamla, den gamla relationen och allt som det står och har stått för? Om du ser att vår relation faktiskt räcker - ja då finns det en verklig chans för oss.
Vi har befunnit oss i en onaturlig situation. Vår relation har inte fått en ärlig chans. Jag har känt mig pressad, du har känt dig tyngd. Jag har velat ge allt, har kunnat ge allt utan en tyngande bagage. Du har haft två parallella spår att ta hänsyn till. Det blev för mycket helt enkelt. Dina skuldkänslor, din sorg och tiden som du måste lägga på att bearbeta och frigöra dig från det gamla tog för mycket kraft i anspråk. Du kanske inte kunde vara och känna dig lycklig med mig fullt ut då. Allt kring det gamla förmörkade till sist även det nya. All kraft gick till slut tilll skilsmässan och då fanns det ingen kraft kvar för oss. Alla känslor gick till att reda upp det gamla - och då började du ifrågasätta känslorna för mig. Jag förstår detta.
Jag hade säkert betett mig annorlunda om situationen hade varit annorlunda. Om du hade varit fri. Så hade vi inte behövt ha alla diskussioner om din skilsmässa, ditt frigörande. Jag hade inte behövt undra hela tiden hur det skulle gå, vad som skulle hända, om du verkligen skulle klara av att genomföra det eller inte. Jag hade inte behövt undra om du verkligen var säker eller fråga dig regelbundet om du hade bestämt dig nu, var det verkligen vi... Förutsättningarna var inte de bästa. Men jag vet många par som har klarat det. Men då måste den som lämnar en gammal relation vara mer klar med den. Jag förstår om det blev för mycket för dig. Här var jag och ville vara lycklig, göra planer framåt, träffa dig, umgås och tala om hur mycket jag tycker om dig. Och där var du, kär och glad för mig, men tyngd av dåligt samvete och tyngd av att behöva genomföra en skilsmässa som orsakade någon annan så mycket smärta. Så du valde bort mig istället. Kanske för att det var lättast i nuläget. Kanske för att du inte kunde vara lycklig på det sätt du ville med mig under de omständigheter som var. Kanske fick du inte tillräckligt med utrymme för att sörja, älta, vara nedstämd och ledsen. Kanske fanns det inte utrymme för dina känslor för mig när processen med att frigöra dig från och att avsluta det gamla tog så mycket av dig. Det blev en ohållbar situation till slut.
En sak är jag säker på. Du måste ha känt väldigt starkt för mig för att ändå våga bryta, för att vilja separera, för att vilja skilja dig. Och för att vilja skicka in dina skilsmässopapper. Det gör man inte om man inte har känslor. Så jag vet att du blev förälskad, kär i mig. Det sade du också. Jag tror och hoppas att de känslorna finns kvar någonstans. Under allt det jobbiga. Under alla lager av skuld och sorg. Jag hoppas att du hittar tillbaka till de känslorna så småningom och ser styrkan i dem. Ser att de är värda att kämpa för, ser att de är framtiden. Att du och jag är framtiden.
Jag är övertygad om att om vi hade mötts under andra omständigheter hade vi redan bott ihop vid det här laget. Då hade vi kunnat bekräfta varandra fullt ut och ge allt redan från början båda två. Nu blev det ett smygande och ett väntande och ett processande som tog för mycket från oss. Jag tycker på sätt och vis det är bra att det blev som det blev. Jag mådde inte bra det sista. Resan hade präglat även mig. Den långa väntetiden och allt runt omkring tog även på mig. Mina känslor är desamma men jag kunde inte slappna av. Vi har inte befunnit oss i samma utgångsläge i relationen en enda gång. Jag hoppas att vi får chansen att göra det när du är klar, när du har frigjort dig och när du vet vad du vill och känner. Jag kan inte ha en relation med dig under samma omständigheter igen. Men jag vill ha en relation med dig. När du är klar. Om du har tillräckligt starka känslor för mig. Jag älskar dig. Jag vill vänta. Jag vill ge oss en ny chans. När tiden och du är redo. Om du blir redo. Jag finns här. Jag väntar. Hör av dig om du vill försöka igen.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
15/7, kl 13.48
Funderar väldigt mycket. Bakåt i tiden. Om han har visat tecken på minskat intresse eller om det har funnits signaler på att han var på väg bort. Det är lönlöst att tänka så men det ingår kanske i min sorgeprocess. Ett som har varit säkert är att varje gång han har haft kontakt med henne så har han blivit påverkad. Han har dragit sig undan. Mått dåligt. Han är inte klar med den relationen helt enkelt. Det är ju alltid krävande att bryta upp, jag har själv varit med om det både från att ha varit den som avslutar och den som inte gör det, och det är alltid jobbigt. Oavsett. Men här hade han ju en bra anledning att kunna gå vidare. Han hade mig. Det är nästan ödets ironi att det blir med mig han bryter istället. Att det ska sitta så långt inne. Vi kanske hamnade i en nedåtgående spiral helt enkelt.
Jag är också fundersam över om min rädsla har påverkat. Jag har vissa gånger inte hängt på hans förslag. Eller kanske hur jag har bemött vissa av hans förslag/frågor. Som förra måndagen när vi var ute i båten. Då sade han att han skulle rensa det sista i lägenheten och sedan träffa sin son och grilla. Snart kan du vara med också säger han. Det kändes som ett bra tecken. Men det jag sade var att: "Det är ingen brådska med det. Vi kan väl ta det successivt att jag träffar dina barn. En kort stund i början och sedan öka." Han kanske tog det som ett tecken på tvekan. Visst, jag måste erkänna att jag var nervös för att träffa dem. Men det betyder ju inte att jag inte vill göra det. Hoppas att han förstod det. Jag har på en del plan sett fram emot att träffa dem. För att se hur de är som människor, är de lika honom eller inte. Och de betyder så mycket för honom så jag ville verkligen att det skulle fungera mellan dem och mig. Kanske därför jag blev lite extra nervös. För att jag vet hur viktiga de är för honom. Och att jag kände mig väldigt mån om att de skulle gilla mig. Men när jag sade att vi kunde ta det successivt tänkte jag inte bara på mig. Jag tänke även på barnen. Om det först nu skulle bli klart med skilsmässan - definitivt - så kan det ju vara idé att inte slänga en ny kvinna direkt i ansiktet på dem. De hade ju precis fått reda på att han träffade någon annan. Jag ville också vara finkänslig mot barnen. Insåg han det eller tog han bara min kommentar som att jag inte ville träffa dem? Att jag är rädd och behöver tid är ju också mänskligt. Han har ju behövt jättelång tid på sig själv och övervinna flera olika rädslor inom sig i sin process. Jag hoppades och hoppas ju på att det finns förståelse hos honom för att jag också kan behöva tid på vissa områden. Överseende att jag också kan vara rädd på vissa områden. Det spelar ingen roll längre. Men skulle jag få chansen igen skulle jag inte tveka. Vare sig det gäller att träffa hans barn eller flytta ihop. Jag skulle göra det. För jag vill det. Jag ville bara att det skulle gå "rätt till". Avsikten var god. Men det blev kanske fel.
Jag önskar att jag fick chansen att förklara mina processer, vad som hände inom mig. Men det kanske inte alls handlar om detta. Utan att han enbart behöver reda upp sina känslor för frun en gång för alla. Men det plågar mig detta. Han sade i onsdags när han var här att han önskade att han träffat mig när han var fri. När han varit klar. Det önskar jag också, svarade jag. Men nu var du inte det. Men snart är du det. Det är ju så nära. Det känns orättvist att jag inte ska få "skörda frukterna". Jag har väntat i två år på dig. Jag tror på ett liv tillsammans med dig. Han sade att han vet inte vad han känner för mig. Om han kan älska mig eller om det bara är vänskap. Att han börjat tänka på hur det skulle vara att återförenas med frun, och undrade varför han hade dessa tankar när han nu är tillsammans med mig. Det fick honom att börja ifrågasätta sina känslor för mig. Ärligt. Brutalt. Inget jag kan göra något åt.
Men jag tror fortfarande han blandar ihop det. Att det virvlar upp massa gammalt, att känslor och tankar kommer, att han tänker på hennes goda sidor och bra stunder de har haft är ju naturligt i en skilsmässoprocess. Det hör till. Det betyder ju inte att man vill ha tillbaka den personen eller den relationen. Det ingår i processen att avsluta. Men det verkar som om han inte förstår det. Och då spelar det ju ingen roll vad jag tror, hoppas, känner eller önskar. Om han funderar på henne och en återförening har jag ju redan förlorat. Han behöver ta reda på vad han vill. Jag tror bara att han gör ett misstag, men det får han upptäcka själv. Gå tillbaka. Inget har förändrats. Eller så har det det. Hon kommer ju vara villig att göra allt för att det ska bli bra mellan dem igen eftersom hon har vägrat släppa taget. Och med hans skuldkänslor, trygghetsbehov och kanske även glädjen att vara tillbaka i "familjen" - ordningen är återställd - så kanske han nöjer sig med det. Passionen och glädjen saknas men det kanske räcker med deras gamla historia, deras gemensamma minnen och deras barn och barnbarn för att gå vidare. Då kan de ju glädjas med barnen och barnbarnen istället. Att det för dem samman igen. Fungerar säkert. Och så kan de åka på sina semestrar och ha det bra. Men vad händer de där gråa novemberdagarna, när de är själva, när rutinen och vardagen har kommit ikapp. Blir/är han lycklig då?
Eller så, smärtan blir obegriplig när jag skriver detta, hittar de tillbaka till varandra på nytt och får det bättre än någonsin... Och jag står här. Utanför. Ensam och önskar att det hade varit jag som fick leva med honom.
Jag vet att jag ältar nu. Tar om samma sak om och om igen. Men jag mår så fruktansvärt dåligt och är så ledsen. Längtar efter honom och sörjer. Trycker in näsan i hans huvudkudde. Doften är fortfarande kvar. Rullar ihop mig till en boll. Låter sorgen värka.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
15/7, kl 12.57
Det är riktigt jobbigt nu. Gråter och känner mig så ledsen. Förtvivlad. Saknar dig och allt vi gjort tillsammans och allt vi skulle göra framöver ihop. Undrar om du är med henne nu? Går i tusen bitar när jag tänker tanken. Jag har ingen kontroll över det och kommer aldrig att ha. Jag vet det. Men undrar ändå. Jag vill inte att du ska gå tillbaka till henne. Jag vill att du ska vara med mig. Men du har valt bort mig. Jag står inte ut. Denna maktlöshet. Denna sorg. Önskar jag fick en ny chans.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Måndag 15/7 kl 05.34
Fem timmars sömn i alla fall. Alltid något. Vaknade och som alla andra morgnar är det först tomt några sekunder och sedan kommer alla smärta med outsäglig kraft. Orden som du uttalade har etsat sig fast; Lotta, jag gör slut nu. Jag hör din röst om och om igen. Och det gör mer ont än jag kan beskriva. Har fysiskt ont i hela mellangärdet, allra mest i magen. Känner mig halv. Och idag är det den 15:e. Vi skulle ha varit ihop i 22 månader idag. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt det. Varför fick du stora skälvan? För att du vill tillbaka till henne? För att du till slut inte vågade ta språnget trots allt. Men alla denna tid. Nästan två år. En månad kvar till friheten. Tills din skilsmässa går igenom. All denna väntan. Mina förhoppningar, mina drömmar, mina känslor. Jag saknar dig så. På ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det är svårt att ta in. Särskilt eftersom det har känts så bra ändå mellan oss. I det stora hela. Trots de omständigheter vi har haft att leva i. Så mycket glädje. Så mycket värme. En sprakande kemi. En omedelbar och ihållande attraktion. Mycket humor. Men verkligheten kanske hann ikapp oss. Jag är så förälskad i dig. Och det har känts som om du är förälskad i mig. Men dina känslor kanske svalnade. I takt med fler diskussioner. I takt med ökad oro och osäkerhet. Men ändå. Det har känts så bra fram till nu. Och ändå väljer du att avsluta. Ett möte med henne om bodelningen så börjar du tveka om oss. Rationellt sätt så vet jag att det hade då kanske hänt förr eller senare ändå. Så det kanske var lika bra att det hände förr. Än att vi flyttade ihop och varje gång du sedan träffade henne i något familjesammanhang så skulle du börja fundera på om du gjort rätt.
Vardagen kommer tillbaka till er också. Den förödande tristess som ni hade. Era gräl, era dispyter, alla era "sopa under mattan år". Man kan inte vara tillsammans med någon bara för man tror att man måste. Eller för att "vi hade det alltid bra på semestrarna". Ok, årets alla andra dagar då? Var finns "semesterkänslan" då? Jag tror du blandar ihop trygghet (så som du tror den är) med kärlek. Visst, har man tillbringat hela sitt vuxna liv med någon är det säkert svårare att bryta upp. Det är säkert svårare att ge upp den tryggheten då. Man vet vad man har men inte vad man får (även om jag nog tror att du vet vad du får med mig vid det här laget - och det är ett bra liv). Har du glömt era problem redan? Att du inte älskar henne. Blandar du ihop skuldkänslor med vad du tror är kärlek? Blandar du ihop din kärlek till familjen, barnen, med känslan inför henne. Kanske är det ert tidigare gemensamma liv du sörjer och saknar. Det som varit. För det finns ju en anledning till att du vill skilja dig. Har du glömt det? Varför fotograferade du mig i måndags då? Det är inte jättevanligt att du tar bilder med mobilen på mig. Nu kan jag inte låta bli att tänka om du redan då hade bestämt dig så att bilderna skulle bli något slags minne. Jag hoppas inte det.
Jag kan inte påverka något av detta. Jag känner mig helt maktlös. Och det är så det ska vara. Jag har gjort vad jag kan. Jag har visat tydligt vad jag känner, vad jag vill. Jag känner också att jag varit nedstämd och negativ den sista tiden. Som om all denna väntan och oro till sist tog ut sitt pris. Det blev lite av en transportsträcka fram till att skilsmässan skulle gå igenom. Jag vågade inte ta ut något i förskott. Jag borde kanske gjort annorlunda. Försökt krama ut det bästa ur varje dag. Energin fanns inte riktigt där av olika anledningar. Och samtidigt, man är ju två i en relation. Även om jag inte orkar "dra" eller har en humörssvacka, så kan ju du vara den starka och dra. Jag vet inte om jag överanalyserar allt nu, försöker hitta förklaringar för att förstå. Det kanske bara är så enkelt som att du blev tveksam nu när skilsmässan verkligen närmade sig. Att det blev konkret och påtagligt och då blev du rädd.
Mina känslor för dig är oförändrade. Jag tänker på dig nästan hela tiden. Får tvinga mig att försöka tänka på annat. För att inte helt gå under. Du har alltid varit bra på att "stänga av" och koncentrera dig på det som du gör just här och nu, på det du har framför dig. Och inte tänka så mycket på det som är runt omkring. Det var kanske därför du också lyckades vara med både henne och mig under 10 månader innan du tog klivet bort och separerade. Din förmåga att stänga av kommer säkert väl till pass nu. Du kanske bara stänger av mig, stänger ute mig ur tankarna och så är jag borta. Så finns jag inte mer. Och det vi har haft blir bara ett blekt minne. En fläkt en ljummen sommardag. Jag däremot kan inte stänga av. Vilket också är en del av problematiken kring min ibland låga energinivå. Jag går "all in". Är det något jag är engagerad i, bryr mig om, så finns det ständigt i mina tankar. Det kan vara projekt, det kan gälla familj, det kan gälla kärleken. Och du har sedan mars för två och ett halvt år sedan ständigt varit i mina tankar. Då träffades vi för första gången och jag blev, om inte kär, så i alla fall direkt nyfiken och intresserad av dig. Det tog ju inte heller så många månader efter det tills det blev vi. Vilket jag är så oerhört glad för. Jag är så oerhört glad och tacksam för den tiden jag fick med dig. Det har varit den finaste tiden i mitt liv, trots omständigheterna. Jag har aldrig varit så kär innan. Jag har aldrig känt så starkt innan. Du betyder allt för mig. Jag såg verkligen ett liv tillsammans med dig. Det gör jag fortfarande.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
14/7, kl 19.48
Nu börjar tankarna komma till det som varit mindre bra. Men det kanske är ett steg i processen. Det har kanske hela vägen funnits tecken på din tveksamhet, att det har suttit så långt inne att skicka in skilsmässopapprena. Jag tror kanske inte det har med kärlek till henne att göra, utan handlar om en slags trygghet som har skapats under alla era år tillsammans. Då är det ju svårt att skiljas. Men när jag frågade dig i onsdags om du tänker gå tillbaka till henne och du svarar något i stil med att det går ju inte om hon har skrivit på och skickat in sina papper. Men nu frågar jag inte vad hon vill, vill du tillbaka till henne. Då svarar du att du har börjat tänka tanken och du undar varför när du är med mig och att du då blir tveksam över vad du känner för mig. Är det så viktigt att bli godkänd av henne? Din modersrespresentant? Tydligen. Men det har kanske lyst igenom en osäkerhet även från din sida hela vägen. Användandet av småord som "tror": jag tror att jag är kär i dig, eller "väl"; jag får väl . Usch jag orkar inte ens tänka på det. Huvudet känns överhettat. Är helt slut.
Om du är så tveksam är det ju ingen idé att det är vi. Så det var bra att du avslutade. Jag vill vara med en man som tycker om mig och som är säker på sina känslor och säker på att han vill vara med mig. Det förtjänar jag. Sedan kan ju små tvivel dyka upp då och då och man kan ändå ha det bra i en relation. Det går ju oftast över. Undrar just hur länge du hade tänkt på att avsluta. Om det var så som du sade, söndag och måndag. Och du kände dig tvungen att göra det tills hon skulle komma hem igen. Hon kom hem på tisdag kväll. Var det därför du gjorde slut med mig på onsdagen. Det känns inte som en tillfällighet. Du sade att ni inte hade setts sedan hon kom hem. Men jag formulerade mig slarvigt. Jag skulle frågat om ni hade haft kontakt. Oavsett om ni hade haft det eller inte så kändes det som om du ville få "avklarat" mig så du kunde börja fokusera på henne. Men nu är jag negativ. Det kanske var så att du var tvungen att avbryta för att du var tvungen att reda ut vad du faktiskt känner för henne. Om det finns något kvar att rädda.
Känns så typiskt. Sol, sommar och ledigt. Ska ni ha den tiden tillsammans nu då? Blir väl lättare att "hitta tillbaka till varandra" under sådana omständigheter. Och alla blir glada. Barnen ordnar grillfest och ni firar. Ni passar ert barnbarn och har det mysigt. Nej, jag får sluta tänka i dessa banor. Mår bara ännu sämre. Men jag tycker att det är orättvist. Förbannat orättvist. Men tycker du inte om mig tillräckligt mycket för att vilja vara med mig så har vi ändå ingen chans. Då kan det kvitta. Tyvärr. Ilskan börjar komma märker jag. Det är väl nästa steg i sorgeprocessen... Men jag längtar så. Ändå.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
14/7, kl 18.46
Det börjar ta ut sitt pris nu - sömnbristen. Huvudet sprängvärker och jag är yr. Det är som det sitter en tving rung pannbenet. Jag somnar sent, vaknar ofta och har svårt att koppla av.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
14/7, kl 14.20
Jag känner att en stor börda har släppt från mig. Jag är färdig med så mycket. Jag kommer inte oroa mig på samma sätt framöver. Jag kommer inte vara svartsjuk eller visa det på det sätt som jag har gjort. Det kommer inte behövas några redovisningar, några rapporter. Jag litar på dig. Jag tror jag berättade för dig att för många år sedan bestämde jag mig för att jag aldrig skulle vara otrogen igen. För att jag kände med hela kroppen att det var fel, jobbigt och inget jag ville utsätta mig för igen. Det beslutet sitter stenhårt. Det känns på precis samma sätt nu.
Jag kommer inte vara svartsjuk igen. Jag kommer säkert känna känslan men jag kommer inte agera utifrån den. Jag kommer inte oroa mig igen. Jag kommer lita på dig. Jag säger inte detta för din skull. Jag gör inte detta för din skull. Jag gör det av rätt anledning den här gången. Jag gör det för min egen skull. För jag mår inte bra. Och jag vill må bra. Därför ändrar jag helt enkelt mitt förhållningssätt nu. Jag vill tacka dig för att du hade modet att avsluta. Jag blir tack vare det en bättre människa hur ont det än gör just nu att ha förlorat dig. Jag behövde detta. Jag släpper kampen nu. Jag ger upp. Jag accepterar läget. Jag ändrar mitt förhållningssätt och mina tankar, jag jobbar med mitt. Och låter dig vara. Skulle vi någon gång hitta tillbaka till varandra så vet jag att det inte skulle bli som innan. Det skulle bli bättre. Jag hoppas att vi båda någon gång tar chansen att få uppleva det.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
14/7, kl 12.30
Nu blev jag så där himla ledsen igen. Går in i badrummet och ser din handduk hänga där. Jag klarar inte av att ta bort din handduk. Eller din tandborste. Eller fotona på dig. Jag vill inte tro att det är sant. Jag vill inte att det ska vara slut. Jag vet att det är det men jag vill att du kommer tillbaka. Fina du. Det gör så ont.
-----
Det skulle ju ändå inte gå. Om du var tveksam och undrade om du hade gjort rätt. Varje gång du träffade henne i något sammanhang kanske du skulle börja fundera. Då hade det ju ändå inte fungerat mellan oss. Jag känner bara att jag - vi - inte fick chansen på riktigt. Men det var kanske inte heller helt hundra mellan oss det sista. Känslorna för dig var och är 100% men jag var oerhört less på situationen. Jag var negativ och såg inte framåt. Jag gav en del vassa kommentarer. Jag visade kanske inte den entusiasm som jag borde ha gjort inför att träffa din barn etc. Det var för att jag inte vågade ta ut något i förskott.
Och så undrar jag nu varför jag inte fick vara med dig i din stuga. Varför det fortfarande var känsligt. När du nu skickat in skilsmässopappren. Då kunde jag ju fått vara med dig där. Men du ville inte att hon skulle få reda på att du träffat någon ny. Av omtanke om henne? För att hålla alla dörrar öppna? Eller av rädsla för vad barnen/andra skulle säga? Men efter resan till Rhodos visste ju dina barn om att du var där med någon. Då kunde jag ju börjat vara med dig i stugan. Och då hade jag börjat känna mig ännu lugnare. Och inte så påstridigt pratat om en resa bort. Lätt att vara efterklok. Detta är ingen ursäkt men när jag analyserar vad som hänt så vet jag ju att jag inte mådde bra och det märktes säkert på olika sätt, bland annat så som jag nu just beskrivit. Ibland så tänker jag vad som hade hänt om hon inte hade sökt upp dig förra veckan. Om vi fått den här semestern tillsammans i lugn och ro. Om skilsmässan hade hunnit gå igenom i augusti och att ni sedan hade börjat dela upp. Hade det gått bättre då? Eller hade du ändå börjat tveka när de konkreta handlingarna som att rensa, dela upp grejer och definitivt avsluta skulle genomföras? Det får vi aldrig svar på. Men jag undrar ibland... Kanske var det inte meningen att det skulle bli du och jag. Jag tror ju at det är meningen. Men tydligen inte just nu i alla fall. Jag får sätta min förhoppning och tillit till framtiden. Vänta och se får bli min nya melodi.
Jag vet inte hur jag ska göra med alla dessa känslor jag har. All min kärlek till dig. Alla drömmar, framtidtankar, förhoppningar, planer. Jag såg så mycket fram emot att börja leva tillsammans med dig. Som ett officiellt par. Och jag kan inte släppa alla bilder jag har. Om vad vi har framför oss. Alla roliga, spännande upplevelser. Resor, känslor, skratt och samtal. Jag vet inte vad jag ska göra med detta. Det är för mycket och för många. Går inte bara att stoppa ner i en liten ask och stänga lådan. Hela jag är som ett öppet sår just nu. Och mina känslor för dig är lika starka som vanligt. Starkare för jag vet nu vad jag går misste om. Och jag vet nu vilka mina misstag har varit. Jag önskar så att jag fick chansen igen. Jag skulle inte göra om mina misstag. Jag skulle släppa taget om oro, rädsla, ältande och ge mig hän mer. Lita på dig och låta dig vara den du är.
Du sade en gång för länge sedan att om det tar slut mellan oss så kommer du så småningom gå vidare och minnet av mig kommer att blekna. Det var inte så roligt att höra. För jag vill inte blekna för dig. Jag vill inte vara ett minne för dig. Jag vill vara nuet, framtiden och kärleken för dig. Jag vill vara din.
Jag vet att inget av det här hjälper. Du är borta och måste vara i din process. Men jag måste skriva vad jag känner för att inte bryta ihop fullständigt, för att kunna lära mig något av det här. Fan också. Det ska ju vara du och jag.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
14/7, kl 10.39
Jag känner just nu att jag vill inte ha tillbaka det vi hade. I alla fall inte det mönster som vi hade hamnat i. Den situation som var. Den här väntan och oron, att inte veta hur det skulle gå. Osäkerheten. Jag är ändå helt säker på en sak: Jag vill ha tillbaka dig. Jag vill ha tillbaka dig. När du är fri och är klar med ditt. När jag har jobbat färdigt med mitt. Då tror jag vi definitivt har en chans att bygga vidare något riktigt hållbart för framtiden.
Jag känner att jag har löst upp några knutar dessa dagar. Som pratet om att vara nummer 1, nummer 2. Kärleken till ens barn är fundamental och går inte att jämföra med något annat. Det vet jag sedan tidigare och jag vet det idag. Ingen kan konkurrera med kärleken till någons barn. Det är en spelplan för sig. Kärleken till ens partner är en annan spelplan. Det finns kärlek så det räcker till alla. Jag vet det. Mitt prat om att vara nummer 1 handlade om att jag vill vara nummer 1 för dig. När det gäller mig och andra kvinnor. Inget annat. Och det sade du att jag var. För en vecka sedan. Och sedan ändrades allt.
Jag känner också stor ruelse över en annan sak. Du frågade om du kunde flytta in hos mig till hösten. Om det skulle visa sig att du inte fick lägenheten. För du ville inte bo i stugan en vinter till. Jag blev jättreglad när du sade det, men ändå sade jag nej och att det kanske var bäst att du bodde själv först. Jag ångrar det så nu. Jag vill ju inget hellre än att bo tillsammans med dig. Men jag trodde att du kanske behövde landa någonstans innan du flyttade in med mig. Det kanske var fel. Och jag hoppas att det inte påverkade dig. Jag hoppas innerligt att det inte fick din osäkerhet att öka. Det var ju inte något som var hugget i sten. Det var ju något som vi hade kunnat prata om när det började närma sig. Jag hoppas att du inte kände att du blev avvisad för det var det sista jag ville. Men jag känner att jag var otydlig mot dig och förstår om det kunde tolkas så. Nu vill jag vara så tydlig jag kan: Jag vill att du ska flytta in hos mig. När du är klar. Om du fortfarande vill. Jag vill att du ska veta det. Mitt hjärta och mitt hem är öppet för dig.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Söndag 14/7, kl 07.31
"Lotta, jag gör slut nu." Orden ringer inne i mitt huvud. Hör de om och om igen. Dinafina röst. Som säger dessa ord. Det hugger i mig varje gång jag tänker på det. Som en spark i magen. Har svårt att sova. Svårt att somna in. Vaknar ofta. Och när tankarna börjar komma är det omöjligt att sova. Är så ledsen. Saknar dig så. Ja, det var modigt att du kom hem till mig. Ja, det var bra att du var ärlig. Ja, jag fick höra det som jag varit rädd för att höra hela den här tiden. Det är inte lätt. Jag kan inte sluta tänka på dig. Jag vill bara vara nära. Känns som jag drunknar. Hela kroppen är tung. Det tynger över bröstet och magen. Halsen värker. Det svider i ögonen. Kom tillbaka. Älskade. Vill inget hellre än att få en ny chans.
I dagens Göteborgs-Posten finns "Femkampen". Frågesporten som vi brukar göra tillsammans. När vi tävlar mot varandra. En stor källa till nöje. Man kunde få både vinst och tröstpris. Du var alltid så gullig när det gällde det. Sprang upp och hämtade tidningen på morgonen, tog en penna och frågade om jag var redo för frågorna. Det känns verkligen som vår grej. Och nu när jag ser frågorna i tidningen blir jag så ledsen. Vill ta kontakt med dig och säga att jag saknar dig. Det vill jag hela tiden, just nu känns det outhärdligt att inte göra det. Men jag ska inte göra det. Jag vet att jag måste lämna dig ifred. Men jag längtar så efter dig. Din röst, din värme, din närhet.
Jag ringde dig några gånger i onsdags efter att det hade hänt. Du svarade inte. Jag talade in några förtvivlade meddelandet. Skickade ett sms och bad dig kontakta mig för jag behövde prata. Inget svar. Skickar ett mail. I torsdags morse, efter en sömnlös natt, skickar jag ett sms om hur dåligt jag mår och ber dig kontakta mig. Inget svar. Ingen kontakt. Jag skickar ett sista mail och sedan dess ingenting. Jag skriver för mig själv istället. Du är inte mottaglig. Och det är uppenbart att du inte vill ha kontakt med mig. Du har verkligen brutit med mig. Så som jag har tjatat på dig tidigare om hur du ska förhålla dig till din blivande fd fru. Inte ta kontakt eller ge några uppmuntrande signaler. Nu blir det jag som får smaka på den medicinen. Men som sagt, du har ju lärt av den bästa. Trodde bara inte att det skulle bli så här. Att du skulle göra så här mot mig. Jag hoppas innerligt att när du får tid att tänka, att du ska börja sakna mig, att du ska minnas allt bra, att du ska längta och vilja ha mig igen. Du verkar ju ha glömt allt dåligt i din förra relation - hur tristessen hade ätit dig inifrån. Men nu ser du bara det som var bra... Förhoppningsvis vaknar du upp och ser verkligheten som den faktiskt är. Förhoppningvis inser du att det är fel mellan er. Inser att det är rätt mellan oss. Att du vill vara med mig istället.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Söndag 14/7, kl 01:20
Är inne i en extremt självkritisk fas just nu. Det kanske hör till. Analyserar det jag sagt och gjort och det finns en hel del som jag inte känner mig nöjd med. Känner ruelse över en vissa saker. Önskar jag kunde hanterat annorlunda, agerat annorlunda, haft ett annat förhållningssätt. Min svartsjuka till exempel. Så totalt onödigt. Så destruktivt. Det har yttrat sig mest i kontrollfrågor och i behov av försäkringar. Att försöka veta vad du gör och vilka (kvinnor) du har träffat. Jag har frågat ut dig ibland. Och ventilerat min oro. Förstår nu att det mestadels handlar om mig själv. Min ibland svaga självkänsla. Jag skäms för att jag inte kunde lita på dig fullt ut. Jag har varit rädd för att du ska göra på samma mot mig sätt som mot henne. Att du ska vara otrogen mot mig som du var mot henne. Och jag har inte kunnat släppa den rädslan helt och hållet. Och jag har tyckt att du har varit "för trevlig" mot en del kvinnor. Sänt signaler som kan missförstås. Huruvida det är så eller inte behöver vi inte gå in på här, eller det är kanske inte ens relevant, men det har funnits tillfällen och situationer när jag haft svårt att lita på dig. När du är iväg på konferens, jag får ett sms från dig, jag svarar, men du hör inte av dig mer sedan. Och sedan berättar du att du har roat dig och dansat med andra kvinnor. Jag borde ha litat på dig. Men det har varit för svårt. I det läge som vi har varit i. När jag inte har kunnat koppla av i vår relation. Inte känt mig trygg i om det var vi eller skulle bli vi "på riktigt". Det gick troll i det hela... I mina tankar, i mitt förhållningssätt.
Jag har också känt att det har varit jobbigt med kommunikationen emellanåt. Att du inte varit nåbar. Men jag inser också att jag haft en del förväntningar som hade behövt justeras lite mer till verkligheten. Jag skulle inte blivit sur när du inte svarar på sms. I alla fall inte sms som inte kräver ett svar. Är det en fråga som kräver ett svar förväntar jag mig ett svar. Men skickar jag ett sms med hur mycket jag tycker om dig borde jag inte begära att du ska returnera den gesten. Jag skickar ju för att jag vill uttrycka min kärlek. Det är alltid trevligt med ett gensvar, men det är ju inte därför jag skickar. Syftet är ju att visa dig, inte att få bekräftat mig. Det inser jag nu.
Jag borde handlat annorlunda på vissa områden. Det enda jag vet säkert nu är att jag orkar inte vara svartsjuk mer. Jag lägger ner det. Jag mår inte bra av det. Och inte du heller. Eller vår relation. Jag vill be innerligt om ursäkt för detta. Det var inte bra av mig. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka en del ord, en hel del frågor och uttryck av misstänksamhet men det kan jag inte. Jag kan bara lära mig av misstagen och inte göra om dem igen. Och det kommer jag inte göra. Säger du att du är mig trogen så litar jag på det. Jag litar också på att du inte går över gränsen när det gäller din kommunikation eller umgänge med andra kvinnor. Jag litar på att om du blir intresserad av någon annan kvinna så talar du om det för mig och avslutar vår relation. Jag litar på att du inte inledera något med någon annan innan vi har avslutat. Så nu vet du det. Även det är för sent. Jag kommer inte göra om samma misstag igen. Det är ett hårt sätt att lära sig läxan. Men välbehövligt. Du kan äta lunch med vilken kvinna du vill. Till och med med H. Med A. Ha kul på julfesterna, konferenserna, med polarna på afterwork. Det är OK. Jag litar på dig. Jag är ledsen att jag inte gjorde det tidigare till fullo. Jag vill be om ursäkt och jag hoppas på din förlåtelse. Jag kommer inte tjata på dig om att du tittar på andra kvinnor. Visst, skulle du äta upp en annan kvinna med blicken kommer jag nog sparka dig på smalbenet ;-) , men jag kommer inte kommentera mer var du lägger din blick. Du behöver inte vara orolig längre för det. Jag kommer inte kommentera mer. Lita på det. Jag orkar inte. Jag behöver inte se varje kvinna vi/du möter som ett hot eller fundera på om du jämför mig med henne. Jag lägger ner. Jag är färdig med det. Hoppas du förstår hur allvarlig jag är i detta. Jag gör det faktiskt mest för min egen skull. För det har fått mig att må väldigt dåligt. Visst, kommer säkert känslan av svarsjuka knacka på dörren då och då och vilja komma in. Men jag ska mota den i hamn. Den ska inte få komma till uttryck på dett sätt. För jag har bestämt mig. Och när jag väl har bestämt mig så... Jag litar på dig. Jag vill att du ska veta det. Jag litar på dig. Och jag har lärt mig min läxa.
Det har faktiskt när jag hårdgranskar de senaste veckorna varit lite av en nedåtgående spiral. Jag har tolkat mycket negativt. Jag har varit orolig för jobbet, om min fortsättning, och det har tagit på krafterna att inte veta om jag skulle få vara kvar eller inte. Jag har mått sämre rent fysiskt och det har också dämpat min energinivå. Då blir motståndskraften lägre. Jag märker också att jag får svårare att hantera saker, som vissa destruktiva känslor, som människor i min omgivning som jag upplever som jobbiga. I vanliga fall kan jag hantera det. När jag mår sämre går det sämre. Det är ingen ursäkt men en förklaring. Jag har haft svårare att hålla humöret uppe. All denna väntan och osäkerhet kring vår relation har tagit ut sitt pris. Och kanske var det så att när jag nu började slappna av lite, har min ilska visat sig allt mer. Ilskan och otåligheten över att behöva vänta. Jag har kanske visat mer av de känslorna för att jag faktiskt började känna mig trygg. Har du tänkt på det? Att det var ett tecken på att det började bli djupare mellan oss. För att jag var mer säker på att du skulle stå kvar, även när jag visade min ilska (likaväl som när jag visar min kärlek). Oavsett den frustration jag kände har jag hela tiden siktat mot deadlinen i augusti när din skilsmässa skulle gå igenom. Det har varit ett maraton. Och nu känns det som att allt faller den sista kilometern in mot mål. På målsnöret nästan. Det känns förjäkligt. Men jag vill att du ska veta att jag faktiskt tycker det på sätt och vis var bra att du bröt. Jag slungades ur den onda cirkeln. Jag känner mig faktiskt friare på något sätt. Tack för att du var modig att ta det beslutet. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv de senaste dagarna. Katarsis på något sätt. Självrannsakan. Nu fattas bara botgörning. Jag vet i alla fall att om det skulle bli vi igen, om du vill och om jag vill samtidigt - så skulle i alla fall dessa bitar inte få den platsen i vår relation. När din fru är ute ur bilden kommer även min svartsjuka vara ute ur bilden. Eller förresten, den är redan borta. När din fru är borta så kommer jag känna mig mycket lugnare. Och du får äta lunch med damerna bäst du vill. Jag kommer känna mig lugn i att du tycker om mig. Även om jag så klart vill att du visar det och talar om det emellanåt. Men inte på det sätt som jag tidigare "krävt". Det har också varit ett utslag av min osäkerhet. Jag kommer inte fråga dig om du tycker om mig eller inte. Jag kommer lita på att du gör det och att du visar det. Det räcker för mig.
Det känns för jäkligt. Men jag har också vaknat upp. Och fått mig en tankeställare.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Lördag 13/7, kl 19.00
Det känns outhärdligt emellanåt. När tankarna far iväg. Till honom. Jag undrar om han är med henne nu eller vad som händer. Jag vet att jag bara mår dåligt av att tänka så men jag är så ledsen över detta och saknar honom så. Kommer bryta ihop igen om det visar sig att de blir ihop igen. Jag vill ha honom tillbaka. Men det verkar inte som om det kommer hända. Eller det kan jag i och för sig inte veta men förutsättningarna verkar ju inte direkt de bästa när han gör slut med mig och säger att han tänkt tanken på att gå tillbaka till henne. Varför? Det känns så orättvist allting. All denna väntan som snart skulle vara över. En månad kvar tills skilsmässan går igenom. Två månader kvar till vår tvåårsdag som jag hade sett fram emot att fira. Hade skrivit upp våra månadsdagar i kalendern fram till tvåårsdagen. Jag brukar inte det för jag vill inte ta något för givet men efter vår senaste resa som kändes så bra gjorde jag det. 22, 23 och 24 mån markerade jag i min kalender under den 15:e. Det har jag fått kryssa över nu. Satans helvetes jävla skit.
Jag vet att vi passar för varandra. Jag känner det i varje cell. Han har ofta uttryckt hur bra han tycker det är mellan oss. Senast i måndags. Hur han känner sig uppmuntrad, att han känner glädje, att jag fått honom att tänka mm. Men då gick han redan och tänkte på slutet... Fick väl stora skälvan efter mötet med henne... Eller så vill han ta reda på vilka känslor han faktiskt har kvar för henne. Trodde han var klar med det men uppenbarligen inte. Men det är som det är. Jag kan inte göra något åt detta. Men jag längtar så. Han är så fin. Rasande snygg och attraktiv. I mina ögon den mest attraktiva man jag mött. Kemin mellan oss var också ganska omedelbar och har fortsatt vara intensiv så jag vet att det är ömsesidigt. Jag pendlar verkligen nu. Från insikt och acceptans till varför hände detta - förtvivlan - ifrågasättande. Och hela tiden med en saknad och längtan som slår igenom. Känns som jag aldrig kommer att ta mig igenom detta. Det kommer jag ju göra så småningom men just nu känns det långt bort. Och så kan jag inte låta bli att undra hur han mår nu. Jag hoppas att han inte har det för jobbigt. Jag hoppas att han orkar ta sig igenom sitt. För mitt iallt detta vill jag ändå att han ska må bra. Han är värd det. Han är värd det bästa, att vara lycklig. Även om han ibland inte verkar tro det själv.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Lördag 13/7, kl 16.30
Om det nu ska vara någon mening med någonting, med detta jag går igenom nu, med all den smärta jag känner, så måste jag använda den här situationen nu till att arbeta med mig själv. Jag behöver bli fri från mina 'demoner', mina hang-ups. Jag har ett alldeles för stort kontrollbehov, både på mig själv, situationer och andra människor. Det som går att påverka är värt att lägga energi på men det som inte går att påverka är bättre att lämna därhän. Jag kan inte kontrollera andra, hur de ska agera eller känna. Jag kan heller inte lägga allt på mig. Dvs tro att om jag bara gör si eller så så kommer jag att bli omtyckt eller uppskattad. Mitt nuvarande behov av att göra rätt, rädslan för att göra 'fel' är både hämmande och skapar ångest och oro. Att hela tiden behöva vara vaksam på omgivningen; Hur reagerar de nu? Vad tycker de om mig nu? Det är tröttsamt. Och fel fokus.
Självklart vill jag som de flesta andra bli omtyckt, men jag måste börja med att tycka om mig själv bättre. Jag duger som jag är. Fatta det. Jag har skrivit en del om att han ska jobba med sig, men jag borde fokusera mer på vad jag kan jobba med hos mig själv. Säg nu att han skulle komma tillbaka. Det är kanske överhuvudtaget inte en möjlighet, men om man ponerar att det blir så, om han kommer tillbaka och vill göra ett nytt försök och jag då också vill det, och jag då fortfarande går omkring och är osäker, rädd för att förlora honom, rädd för att inte vara rätt, så blir det ju ändå inte bra. Han kanske, jag tror knappt att jag skriver detta, har gjort mig en tjänst. Jag har fått en möjlighet att utvecklas, att förlösa något inom mig själv. Inget av det här tar bort smärtan. Inget av det här tar bort saknaden efter honom. Men om det nu ska finnas någon mening i den här förbannade jäkla smärtan så får jag försöka göra något åt det. Ta vara på chansen att utveckla mig själv.
Jag vill förändra vissa delar av mig själv för jag märker ju att det inte håller. Sedan har väl vissa bitar triggats igång lite extra eftersom det rent krasst har varit en osäker situation. Det gick lång tid innan han ens separerade, ännu längre tid innan han skickade in sina papper. Och jag hör ju fått höra emellanåt att han inte vet om han är kär i mig eller inte. Men den sista tiden, sedan papprena skickades in och nu när vi tagit andra steg framåt som att resa tillsammans, som att han börjat berätta om mig för vänner, att hans barn vet om att han rest iväg med en vän, och senast förra veckan fick frun veta att han träffat någon han var kär i. Så jag började känna mig lite lugnare även om jag också tyckte att processen hade tagit alldeles för lång tid. Men nu var vi äntligen på rätt väg. Han hade börjat värdera deras tillgångar. De hade inlett uppdelningen av bohaget. Och, det är bara en månad kvar tills skilsmässan går igenom. Men ändå har det hela tiden funnits en oro hos mig över om det verkligen ska gå vägen. I augusti måste han ju bekräfta återigen att han vill skilja sig och jag har inte velat 'ropa hej' förrän detta var gjort. Jag har till och med frågat honom om han kommer ta det där sista steget och han svarade då ja. Så kommer dråpslaget. När det är så nära slutförandet. Eller kanske just därför det är så nära slutet på hans skilsmässoprocess. När hans fd (dock fortfarande rent juridiskt hans fru) tog kontakt med honom förra veckan och ville träffa honom för att även hon har förstått att det var slut så tror jag han fick lite panik. Kanske blev det inte verkligt för honom förrän då. Och det rörde upp en massa känslor som har gjort honom förvirrad. En känsla av otrygghet, tankar och känslor kring det som varit. Saker som har gjort att han börjat tveka inför mig. Oavsett vilket är det ju uppenbart att han inte är klar med sin process (och kanske inte heller den relationen) och då har vi ändå ingen riktig chans.
Jag längtar efter honom och hade önskat att läget var annorlunda. Men nu är det som det är. Jag börjar så smått acceptera det. Jag gråter fortfarande mycket. Jag sörjer oerhört. Jag fasar lite för hur det ska gå att träffa honom på jobbet. Av det enkla skälet till att alla mina känslor kommer bubbla upp till ytan då. Min kärlek är väldigt stark och så klart kommer jag känna det när jag ser honom. Samtidigt blandas det med smärtan av att vi inte är tillsammans längre. Jag vet ju hur härligt det är att se honom och att vara med honom. Jag vet hur fin han är, hur charmig och rolig han är, och att då se honom på nära håll men ändå vara så långt ifrån blir plågsamt. Jag tycker så mycket om honom. Men att hela tiden gå och tro att lösningen ligger i att han ev skulle komma tillbaka får jag jobba med. Jag kan överhuvudtaget inte påverka det. Och det kanske visar sig till slut att det inte är lösningen, jag vet inte. Men nu är läget så här. Han gör det han måste göra på sitt håll. Och jag får försöka göra det jag kan på mitt. Jag måste fokusera på det jag kan påverka, min egen utveckling framåt. Men hoppet om en återförening kan jag inte släppa.
Men oavsett det så kan jag försöka bli fri från de mönster som inte är bra för mig så att nästa gång jag går in i en relation, förhåller mig bättre till vissa delar. Så att jag inte behöver se nästan varje kvinna som kommer i närheten av mannen/honom som ett hot. Att han kan prata, skratta och vara trevlig mot andra kvinnor utan att jag ska bli orolig att han flörtar eller är intresserad av dem. Jag orkar inte hålla på så. Jag måste fatta att om han vill vara med mig så är han det. Och vill någon vara otrogen så är den personen det. Jag kan inte kontrollera bort den risken. Jag har en hel del kvar att lära. Och jag tror att det kommer att gå. Det känns så för jag vill inte hamna i en liknande situation igen, eller rättare sagt så vill jag inte gå omkring och ständigt oroa mig i en relation utan försöka mer ta vara på de goda stunderna och ännu mer se till det som är bra, till det som fungerar.
Han verkar bara minnas deras goda stunder, hennes bra sidor. Verkar ha förträngt allt det dåliga. Alla deras svackor, all den ångest och instängdhet han kände vid årskiftet då han bodde hemma hos henne igen två veckor. Då han kände sig säker på att det inte var något kvar där för honom. Vad hände med det? Det finns ju trots allt tydliga skäl till varför han vill skilja sig... Men visst är det så att han har kommit på att han älskar henne och vill göra ett nytt försök så är det så. Jag kan inte påverka det. Hur ont det än gör.
© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
