Har fått en ny rutin. Att vakna mellan 04-05 och inte kunna somna om. Situationen plågar mig. Saknaden plågar mig. Lyckades till slut få några timmars sömn till men sedan när jag vaknar igen smärtar det i hela kroppen. Det är som om det är värst när jag vaknar, och ett antal efterföljande timmar. Längtan är stor. Jag undrar vad han gör. Jag hoppas vi kan försöka igen.

 

Pratade med en vän igår. En person som är bra på att leva sig in i olika perspektiv. Fick lite distans och kunde se på det med andra ögon. För att tag i alla fall. Kan det vara så att du inte kan vara lycklig just nu med mig för att din skilsmässoprocess tar för mycket kraft, känslor, tid och energi? Du har många gånger nämnt dina skuldkänslor, över att du orsakar henne smärta. Och att du tycker att det är både sorgligt och synd att hon med sitt beteende under många år fått dig allt längre bort men att hon gjort det för att hon älskar dig. Exakt vad hon har gjort vet jag inte men du har nämnt väldigt mycket tjat, svartsjuka (hon går igenom dina fickor, förhör dig), att hon inte uppmuntrar dig utan tar ner dig etc. Visst, hon kanske gjort det för att hon älskar dig men är det verkligen kärlek? Nöjer du dig med det? Mår DU bra av det? Är det vad DU behöver?

 

Dina skuldkänslor har i alla fall varit stora. Kanske kom sorgen nu. Nu när det blev konkret och ni skulle dela upp tillgångarna. Och då fanns det inte plats för mig. Jag som kommer från ett helt annat ställe. Jag är fri, jag är redo. Jag kan ge allt. Och det kan inte du i detta läge. Du verkar ha fullt upp med skuld, sorg och blandade känslor. Behöver få utrymme för att visa det och få tröst. Få älta er relation, hennes dåliga och goda sidor, era bra och dåliga erfarenheter, och jag kunde inte av förklarliga skäl vara bollplank till det. Jag pressade dig, jag vet det. Och det blev kanske för mycket. I en annan situation, med en annan man kanske jag inte hade gjort det. Jag hade inte behövt det. För detta är trots allt en onaturlig sitauation ur förhållandesynpunkt. Du är inte fri. Du har en ryggsäck med tungt bagage och en tung process att gå igenom. När två människor möts och blir förälskade har man sitt bagage med sig. Det är ju bara så; sina tidigare erfarenheter, känslor och tankar. Men i det här fallet fanns det ytterligare en aspekt. Du var i en relation. Du lämnade den, eller försöker lämna den, samtidigt som du ska försöka vara lycklig i det nya. Förstår att det måste ge gigantiska skuldkänslor. Du är nyförälskad och vill vara glad. Din partner är lämnad, förtvivlad, villrådig och vill ha dig tillbaka. Hur ska du kunna vara lycklig under de förutsättningarna? Det blev onekligen i alla fall mycket svårare att vara lycklig. Du måste bli klar med det gamla först. Du kanske också någonstans känner att du inte förtjänar att vara lycklig när du orsakar henne så mycket smärta?

 

Jag trodde dock att vi hade kommit igenom det värsta. Att du hade tagit dig igenom det värsta. Men nu kom bakslaget. Big time. Jag önskar att jag kunde stöttat dig mer, att jag inte pressat dig på det sättet, att jag hade haft mer förståelse att du inte kunde ge mer än du kunde i det läget som du befann dig. Jag inser det nu. Men nu är det för sent. Jag förstår att du har känt dig väldigt pressad från olika håll. Och det har även jag gjort. Det har varit svårt för oss båda fast på olika sätt. Tänk om du hade varit fri när vi träffades...

 

Men jag tror inte att det är för sent. Om du slutför din skilsmässoprocess och går igenom alla faser i ditt sörjande/avslutande så kanske vi har en chans sedan. Jag hoppas det i alla fall. För om du tittar på vår relation - det som vi hade - om du hade varit fri, hade du varit lycklig med det som vi hade då? Hade det vi har räckt för dig? Om du hade varit klar med ditt och du hade träffat mig - skulle det du känner för mig vara tillräckligt för att fortsätta / vara i en relation? Jag hoppas att du någon gång kan tänka ur det perspektivet och fundera på dessa frågor. Om du inte hade känt skuld och sorg inför det gamla - hade vår relation varit tillräckligt för dig då? Känner du att vår relation var/är bra? Känner du dig glad, älskad och uppskattad i mitt sällskap? Mår du bra i vår relation? Hur hade det varit om man tar bort det gamla, den gamla relationen och allt som det står och har stått för? Om du ser att vår relation faktiskt räcker - ja då finns det en verklig chans för oss.

 

Vi har befunnit oss i en onaturlig situation. Vår relation har inte fått en ärlig chans. Jag har känt mig pressad, du har känt dig tyngd. Jag har velat ge allt, har kunnat ge allt utan en tyngande bagage. Du har haft två parallella spår att ta hänsyn till. Det blev för mycket helt enkelt. Dina skuldkänslor, din sorg och tiden som du måste lägga på att bearbeta och frigöra dig från det gamla tog för mycket kraft i anspråk. Du kanske inte kunde vara och känna dig lycklig med mig fullt ut då. Allt kring det gamla förmörkade till sist även det nya. All kraft gick till slut tilll skilsmässan och då fanns det ingen kraft kvar för oss. Alla känslor gick till att reda upp det gamla - och då började du ifrågasätta känslorna för mig. Jag förstår detta.

 

Jag hade säkert betett mig annorlunda om situationen hade varit annorlunda. Om du hade varit fri. Så hade vi inte behövt ha alla diskussioner om din skilsmässa, ditt frigörande. Jag hade inte behövt undra hela tiden hur det skulle gå, vad som skulle hända, om du verkligen skulle klara av att genomföra det eller inte. Jag hade inte behövt undra om du verkligen var säker eller fråga dig regelbundet om du hade bestämt dig nu, var det verkligen vi... Förutsättningarna var inte de bästa. Men jag vet många par som har klarat det. Men då måste den som lämnar en gammal relation vara mer klar med den. Jag förstår om det blev för mycket för dig. Här var jag och ville vara lycklig, göra planer framåt, träffa dig, umgås och tala om hur mycket jag tycker om dig. Och där var du, kär och glad för mig, men tyngd av dåligt samvete och tyngd av att behöva genomföra en skilsmässa som orsakade någon annan så mycket smärta. Så du valde bort mig istället. Kanske för att det var lättast i nuläget. Kanske för att du inte kunde vara lycklig på det sätt du ville med mig under de omständigheter som var. Kanske fick du inte tillräckligt med utrymme för att sörja, älta, vara nedstämd och ledsen. Kanske fanns det inte utrymme för dina känslor för mig när processen med att frigöra dig från och att avsluta det gamla tog så mycket av dig. Det blev en ohållbar situation till slut.

 

En sak är jag säker på. Du måste ha känt väldigt starkt för mig för att ändå våga bryta, för att vilja separera, för att vilja skilja dig. Och för att vilja skicka in dina skilsmässopapper. Det gör man inte om man inte har känslor. Så jag vet att du blev förälskad, kär i mig. Det sade du också. Jag tror och hoppas att de känslorna finns kvar någonstans. Under allt det jobbiga. Under alla lager av skuld och sorg. Jag hoppas att du hittar tillbaka till de känslorna så småningom och ser styrkan i dem. Ser att de är värda att kämpa för, ser att de är framtiden. Att du och jag är framtiden.

 

Jag är övertygad om att om vi hade mötts under andra omständigheter hade vi redan bott ihop vid det här laget. Då hade vi kunnat bekräfta varandra fullt ut och ge allt redan från början båda två. Nu blev det ett smygande och ett väntande och ett processande som tog för mycket från oss. Jag tycker på sätt och vis det är bra att det blev som det blev. Jag mådde inte bra det sista. Resan hade präglat även mig. Den långa väntetiden och allt runt omkring tog även på mig. Mina känslor är desamma men jag kunde inte slappna av. Vi har inte befunnit oss i samma utgångsläge i relationen en enda gång. Jag hoppas att vi får chansen att göra det när du är klar, när du har frigjort dig och när du vet vad du vill och känner. Jag kan inte ha en relation med dig under samma omständigheter igen. Men jag vill ha en relation med dig. När du är klar. Om du har tillräckligt starka känslor för mig. Jag älskar dig. Jag vill vänta. Jag vill ge oss en ny chans. När tiden och du är redo. Om du blir redo. Jag finns här. Jag väntar. Hör av dig om du vill försöka igen.