Somnade sent. Vaknade 3 timmar senare vid halv fyra. Det gick en smärtvåg genom hela kroppen. Försökte inte ens hålla emot. Saknaden är så stor. Doften på din kudde är kvar. Jag drog inte några djupa andetag. Jag är tacksam så länge den finns kvar.

 

Såg en lägenhet på hemnet idag som jag nästan per automatik skulle maila till dig som ett tips. Men så stoppade jag mig. Det kan jag ju inte. Bostaden hade fungerat bra för oss. Stor, i ett område du gillar nära dina kära, nära en spårvagnhållplats och allt som man behöver. Perfekt. Men det är för sent. Det är inte vi längre. Och att skicka den till dig nu skulle ju bara falla platt. Du skulle bara vända dig bort från mig ännu mer. Så jag låter bli. Men smärtan i mig exploderar. Min dröm om dig och vårt gemensamma liv, ett gemensamt boende är slagen i spillror och det gör så vansinnigt ont. Lika ont gör det när jag ser dagens bostadsannons i tidningen för ett område med nybyggnationer som vi pratat om. Fan också. Det var ju meningen. Trodde det var min tur nu. Att vara lycklig. När jag äntligen kände att jag har hittat den stora kärleken. För det är du, min stora kärlek.

 

-----

 

Det känns så fruktansvärt tomt. Jag förstår allt mer att det handlar om dig. Du har inte gjort dig fri från det gamla. Inte blivit klar med det. Och då hade det inte fungerat oavsett. Du kanske alltid hade tänkt och tvekat. Det har gått lång tid utan att du har blivit färdigt eller tagit tag och arbetat dig igenom skilsmässan, bodelningen etc. Om du hade gjort det från början hade det kanske fungerat bättre för oss. Men nu drog det ut så på tiden. Kanske för att det har varit väldigt svårt för dig. Kanske för att du varit tveksam. Men allra mest tror jag att du har svårt att lämna den grundtrygghet som er relation trots allt representerar. Det invanda, det du tror är tryggt. Men jag tror att du förväxlar allt detta. Den tryggheten är inte kärlek till henne. Behöver i alla fall inte vara det. Det är bara en symbol för det invanda, det som du har varit van vid under många år. Klart det har präglat dig, så många år. Man växer ihop av alla år vare sig man är lycklig eller inte. Men jag tror också det är en annan stor förväxling du gör. Grundtryggheten som du kopplar till er relation och henne har med annat att göra. Din relation till din mamma. Du tror att hon är din mamma, eller jag menar, hon blir en modersrepresentant. Och nu när hon säger att hon är klar och vill att skilsmässan och bodelningen ska bli klar så tror jag du får panik. Att du känner dig avvisad. Inte bara av henne - utan av mamma (som hon representerar). Och att i ditt gamla mönster med din mamma så vill du då bevisa för henne att du duger. Få henne intresserad igen så att du blir godkänd, så att du blir trygg igen. Så nu vill du duga för henne igen, fastän du ansökt om skilsmässa och vill bli fri.

 

Jag tror det handlar om någon slags anknytningsproblematik. Hon är ändå den som du trots allt har knytit an till i många år (även om du inte har varit lycklig det sista, även om det varit många dalar mellan er). Och när den anknytningen är på väg att försvinna blir det otryggt för dig. Rotlöst. Jag tror att du inte vågar lämna just den tryggheten. För det som du tror är trygghet i alla fall. För du tror att du behöver den. Synd att du inte kan se vad det handlar om. Och att du inte kan förstå och sätta hopp till att du och jag kan skapa en ny trygghet. På ett äkta sätt. För att du tycker om mig och är förälskad i mig. För att jag tycker om dig och är förälskad i mig. Du har chansen att välja din kärlek den här gången. Och inte gå på gammal rutin. För jag vet att du har känslor för mig. Det har jag känt så tydligt. Visst har jag även känt din tvekan ibland och det är den som delvis har gjort mig så orolig. Och så har jag mina gamla känslomönster att hantera. En tillitsbrist och en överdriven oro för att bli övergiven. Att jag måste bete mig "rätt" för att bli accepterad och älskad. Det har gjort mig extra uppmärksam och vaksam på ditt beteende (på allas beteende). Jag har letat tecken på att du inte tycker om mig, att du är osäker på mig, istället för tvärtom. Även om jag så klart har känt din värme och kärlek också. Men då jag har tyckt mig ana någonting från dig som jag tagit som tecken på tveksamhet eller att du inte tycker om mig - så har jag nästan fått panik. Hjälp, jag måste göra så att han tycker om mig. Men jag förstår nu att så fungerar det inte. Jag kan bara vara mig själv. Och jag duger som jag är. Jag kan inte kontrollera någon annans känslor eller beteende genom mitt eget beteende. Den insikten har jag fått nu. Det gör rungande ont. Mitt beteende har varit destruktivt, och är en del i detta. Det känns fruktansvärt, men om jag kommer ut genom detta som en bättre människa, om jag kan förlösa detta hos mig själv så hoppas jag att det är värt det.

 

Jag har skrivit till dig att jag tycker att vi utvecklas tillsammans, och det står jag för. Nu kanske vi kan utvecklas var och en på var sitt håll och förlösa - jobba igenom bitar hos oss själva för att må bättre. Och förhoppningvis kunna mötas på nytt och att det då fungerar för oss. För jag vill inte ge upp. Jag tror på oss. Men jag inser också att man kan inte vara tre i en relation. Är du inte färdig med det gamla så har vi - det nya - ingen chans. Hur ont det än gör att skriva/inse detta. Jag älskar dig, och kommer alltid att göra det. Du är en gåva. Och jag vill tacka dig för den här fina tiden. Du är den man som jag verkligen trodde på. Som jag känner mest för. Som jag känner starkast för. Den känslan kommer vara kvar länge. Jag trodde ju faktiskt - och hoppas fortfarande - att vi ska dela resten av livet tillsammans. Du är mannen i mitt liv. Jag hoppas att du klarar att frigöra dig från henne för din egen skull. Att du inser vad allt handlar om. Och om du väljer att gå tillbaka till henne att du gör det av rätt anledning. Inte av rädsla, inte på grund av av en imaginär trygghetskänsla, inte för att det är bekvämt, utan för att du mår bäst av det, att du känner dig älskad och att du verkligen på djupet älskar henne och tror på er relation. För gör du inte det, om du går tillbaka av fel anledning, kommer det ändå inte att hålla. Eller så blir du olycklig. Och det vill jag inte. Jag vill att du ska ha ett gott liv, att du ska vara lycklig, må bra. Självklart hade jag hoppats att det skulle vara jag som fick göra dig lycklig. Men nu när det  inte verkar bli så så hoppas jag att du blir lycklig ändå. Du förtjänar det. Du är värd det bästa. Fina du. Saknar dig.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok