Funderar väldigt mycket. Bakåt i tiden. Om han har visat tecken på minskat intresse eller om det har funnits signaler på att han var på väg bort. Det är lönlöst att tänka så men det ingår kanske i min sorgeprocess. Ett som har varit säkert är att varje gång han har haft kontakt med henne så har han blivit påverkad. Han har dragit sig undan. Mått dåligt. Han är inte klar med den relationen helt enkelt. Det är ju alltid krävande att bryta upp, jag har själv varit med om det både från att ha varit den som avslutar och den som inte gör det, och det är alltid jobbigt. Oavsett. Men här hade han ju en bra anledning att kunna gå vidare. Han hade mig. Det är nästan ödets ironi att det blir med mig han bryter istället. Att det ska sitta så långt inne. Vi kanske hamnade i en nedåtgående spiral helt enkelt.

 

Jag är också fundersam över om min rädsla har påverkat. Jag har vissa gånger inte hängt på hans förslag. Eller kanske hur jag har bemött vissa av hans förslag/frågor. Som förra måndagen när vi var ute i båten. Då sade han att han skulle rensa det sista i lägenheten och sedan träffa sin son och grilla. Snart kan du vara med också säger han. Det kändes som ett bra tecken. Men det jag sade var att: "Det är ingen brådska med det. Vi kan väl ta det successivt att jag träffar dina barn. En kort stund i början och sedan öka." Han kanske tog det som ett tecken på tvekan. Visst, jag måste erkänna att jag var nervös för att träffa dem. Men det betyder ju inte att jag inte vill göra det. Hoppas att han förstod det. Jag har på en del plan sett fram emot att träffa dem. För att se hur de är som människor, är de lika honom eller inte. Och de betyder så mycket för honom så jag ville verkligen att det skulle fungera mellan dem och mig. Kanske därför jag blev lite extra nervös. För att jag vet hur viktiga de är för honom. Och att jag kände mig väldigt mån om att de skulle gilla mig. Men när jag sade att vi kunde ta det successivt tänkte jag inte bara på mig. Jag tänke även på barnen. Om det först nu skulle bli klart med skilsmässan - definitivt - så kan det ju vara idé att inte slänga en ny kvinna direkt i ansiktet på dem. De hade ju precis fått reda på att han träffade någon annan. Jag ville också vara finkänslig mot barnen. Insåg han det eller tog han bara min kommentar som att jag inte ville träffa dem? Att jag är rädd och behöver tid är ju också mänskligt. Han har ju behövt jättelång tid på sig själv och övervinna flera olika rädslor inom sig i sin process. Jag hoppades och hoppas ju på att det finns förståelse hos honom för att jag också kan behöva tid på vissa områden. Överseende att jag också kan vara rädd på vissa områden. Det spelar ingen roll längre. Men skulle jag få chansen igen skulle jag inte tveka. Vare sig det gäller att träffa hans barn eller flytta ihop. Jag skulle göra det. För jag vill det. Jag ville bara att det skulle gå "rätt till". Avsikten var god. Men det blev kanske fel.

 

Jag önskar att jag fick chansen att förklara mina processer, vad som hände inom mig. Men det kanske inte alls handlar om detta. Utan att han enbart behöver reda upp sina känslor för frun en gång för alla. Men det plågar mig detta. Han sade i onsdags när han var här att han önskade att han träffat mig när han var fri. När han varit klar. Det önskar jag också, svarade jag. Men nu var du inte det. Men snart är du det. Det är ju så nära. Det känns orättvist att jag inte ska få "skörda frukterna". Jag har väntat i två år på dig. Jag tror på ett liv tillsammans med dig. Han sade att han vet inte vad han känner för mig. Om han kan älska mig eller om det bara är vänskap. Att han börjat tänka på hur det skulle vara att återförenas med frun, och undrade varför han hade dessa tankar när han nu är tillsammans med mig. Det fick honom att börja ifrågasätta sina känslor för mig. Ärligt. Brutalt. Inget jag kan göra något åt.

 

Men jag tror fortfarande han blandar ihop det. Att det virvlar upp massa gammalt, att känslor och tankar kommer, att han tänker på hennes goda sidor och bra stunder de har haft är ju naturligt i en skilsmässoprocess. Det hör till. Det betyder ju inte att man vill ha tillbaka den personen eller den relationen. Det ingår i processen att avsluta. Men det verkar som om han inte förstår det. Och då spelar det ju ingen roll vad jag tror, hoppas, känner eller önskar. Om han funderar på henne och en återförening har jag ju redan förlorat. Han behöver ta reda på vad han vill. Jag tror bara att han gör ett misstag, men det får han upptäcka själv. Gå tillbaka. Inget har förändrats. Eller så har det det. Hon kommer ju vara villig att göra allt för att det ska bli bra mellan dem igen eftersom hon har vägrat släppa taget. Och med hans skuldkänslor, trygghetsbehov och kanske även glädjen att vara tillbaka i "familjen" - ordningen är återställd - så kanske han nöjer sig med det. Passionen och glädjen saknas men det kanske räcker med deras gamla historia, deras gemensamma minnen och deras barn och barnbarn för att gå vidare. Då kan de ju glädjas med barnen och barnbarnen istället. Att det för dem samman igen. Fungerar säkert. Och så kan de åka på sina semestrar och ha det bra. Men vad händer de där gråa novemberdagarna, när de är själva, när rutinen och vardagen har kommit ikapp. Blir/är han lycklig då?

 

Eller så, smärtan blir obegriplig när jag skriver detta, hittar de tillbaka till varandra på nytt och får det bättre än någonsin... Och jag står här. Utanför. Ensam och önskar att det hade varit jag som fick leva med honom.

 

Jag vet att jag ältar nu. Tar om samma sak om och om igen. Men jag mår så fruktansvärt dåligt och är så ledsen. Längtar efter honom och sörjer. Trycker in näsan i hans huvudkudde. Doften är fortfarande kvar. Rullar ihop mig till en boll. Låter sorgen värka.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok