Nu börjar tankarna komma till det som varit mindre bra. Men det kanske är ett steg i processen. Det har kanske hela vägen funnits tecken på din tveksamhet, att det har suttit så långt inne att skicka in skilsmässopapprena. Jag tror kanske inte det har med kärlek till henne att göra, utan handlar om en slags trygghet som har skapats under alla era år tillsammans. Då är det ju svårt att skiljas. Men när jag frågade dig i onsdags om du tänker gå tillbaka till henne och du svarar något i stil med att det går ju inte om hon har skrivit på och skickat in sina papper. Men nu frågar jag inte vad hon vill, vill du tillbaka till henne. Då svarar du att du har börjat tänka tanken och du undar varför när du är med mig och att du då blir tveksam över vad du känner för mig. Är det så viktigt att bli godkänd av henne? Din modersrespresentant? Tydligen. Men det har kanske lyst igenom en osäkerhet även från din sida hela vägen. Användandet av småord som "tror": jag tror att jag är kär i dig, eller "väl"; jag får väl . Usch jag orkar inte ens tänka på det. Huvudet känns överhettat. Är helt slut.

 

Om du är så tveksam är det ju ingen idé att det är vi. Så det var bra att du avslutade. Jag vill vara med en man som tycker om mig och som är säker på sina känslor och säker på att han vill vara med mig. Det förtjänar jag. Sedan kan ju små tvivel dyka upp då och då och man kan ändå ha det bra i en relation. Det går ju oftast över. Undrar just hur länge du hade tänkt på att avsluta. Om det var så som du sade, söndag och måndag. Och du kände dig tvungen att göra det tills hon skulle komma hem igen. Hon kom hem på tisdag kväll. Var det därför du gjorde slut med mig på onsdagen. Det känns inte som en tillfällighet. Du sade att ni inte hade setts sedan hon kom hem. Men jag formulerade mig slarvigt. Jag skulle frågat om ni hade haft kontakt. Oavsett om ni hade haft det eller inte så kändes det som om du ville få "avklarat" mig så du kunde börja fokusera på henne. Men nu är jag negativ. Det kanske var så att du var tvungen att avbryta för att du var tvungen att reda ut vad du faktiskt känner för henne. Om det finns något kvar att rädda.

 

Känns så typiskt. Sol, sommar och ledigt. Ska ni ha den tiden tillsammans nu då? Blir väl lättare att "hitta tillbaka till varandra" under sådana omständigheter. Och alla blir glada. Barnen ordnar grillfest och ni firar. Ni passar ert barnbarn och har det mysigt. Nej, jag får sluta tänka i dessa banor. Mår bara ännu sämre. Men jag tycker att det är orättvist. Förbannat orättvist. Men tycker du inte om mig tillräckligt mycket för att vilja vara med mig så har vi ändå ingen chans. Då kan det kvitta. Tyvärr. Ilskan börjar komma märker jag. Det är väl nästa steg i sorgeprocessen... Men jag längtar så. Ändå.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok