Fem timmars sömn i alla fall. Alltid något. Vaknade och som alla andra morgnar är det först tomt några sekunder och sedan kommer alla smärta med outsäglig kraft. Orden som du uttalade har etsat sig fast; Lotta, jag gör slut nu. Jag hör din röst om och om igen. Och det gör mer ont än jag kan beskriva. Har fysiskt ont i hela mellangärdet, allra mest i magen. Känner mig halv. Och idag är det den 15:e. Vi skulle ha varit ihop i 22 månader idag. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt det. Varför fick du stora skälvan? För att du vill tillbaka till henne? För att du till slut inte vågade ta språnget trots allt. Men alla denna tid. Nästan två år. En månad kvar till friheten. Tills din skilsmässa går igenom. All denna väntan. Mina förhoppningar, mina drömmar, mina känslor. Jag saknar dig så. På ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det är svårt att ta in. Särskilt eftersom det har känts så bra ändå mellan oss. I det stora hela. Trots de omständigheter vi har haft att leva i. Så mycket glädje. Så mycket värme. En sprakande kemi. En omedelbar och ihållande attraktion. Mycket humor. Men verkligheten kanske hann ikapp oss. Jag är så förälskad i dig. Och det har känts som om du är förälskad i mig. Men dina känslor kanske svalnade. I takt med fler diskussioner. I takt med ökad oro och osäkerhet. Men ändå. Det har känts så bra fram till nu. Och ändå väljer du att avsluta. Ett möte med henne om bodelningen så börjar du tveka om oss. Rationellt sätt så vet jag att det hade då kanske hänt förr eller senare ändå. Så det kanske var lika bra att det hände förr. Än att vi flyttade ihop och varje gång du sedan träffade henne i något familjesammanhang så skulle du börja fundera på om du gjort rätt.

 

Vardagen kommer tillbaka till er också. Den förödande tristess som ni hade. Era gräl, era dispyter, alla era "sopa under mattan år". Man kan inte vara tillsammans med någon bara för man tror att man måste. Eller för att "vi hade det alltid bra på semestrarna". Ok, årets alla andra dagar då? Var finns "semesterkänslan" då? Jag tror du blandar ihop trygghet (så som du tror den är) med kärlek. Visst, har man tillbringat hela sitt vuxna liv med någon är det säkert svårare att bryta upp. Det är säkert svårare att ge upp den tryggheten då. Man vet vad man har men inte vad man får (även om jag nog tror att du vet vad du får med mig vid det här laget - och det är ett bra liv). Har du glömt era problem redan? Att du inte älskar henne. Blandar du ihop skuldkänslor med vad du tror är kärlek? Blandar du ihop din kärlek till familjen, barnen, med känslan inför henne. Kanske är det ert tidigare gemensamma liv du sörjer och saknar. Det som varit. För det finns ju en anledning till att du vill skilja dig. Har du glömt det? Varför fotograferade du mig i måndags då? Det är inte jättevanligt att du tar bilder med mobilen på mig. Nu kan jag inte låta bli att tänka om du redan då hade bestämt dig så att bilderna skulle bli något slags minne. Jag hoppas inte det.

 

Jag kan inte påverka något av detta. Jag känner mig helt maktlös. Och det är så det ska vara. Jag har gjort vad jag kan. Jag har visat tydligt vad jag känner, vad jag vill. Jag känner också att jag varit nedstämd och negativ den sista tiden. Som om all denna väntan och oro till sist tog ut sitt pris. Det blev lite av en transportsträcka fram till att skilsmässan skulle gå igenom. Jag vågade inte ta ut något i förskott. Jag borde kanske gjort annorlunda. Försökt krama ut det bästa ur varje dag. Energin fanns inte riktigt där av olika anledningar. Och samtidigt, man är ju två i en relation. Även om jag inte orkar "dra" eller har en humörssvacka, så kan ju du vara den starka och dra. Jag vet inte om jag överanalyserar allt nu, försöker hitta förklaringar för att förstå. Det kanske bara är så enkelt som att du blev tveksam nu när skilsmässan verkligen närmade sig. Att det blev konkret och påtagligt och då blev du rädd.

 

Mina känslor för dig är oförändrade. Jag tänker på dig nästan hela tiden. Får tvinga mig att försöka tänka på annat. För att inte helt gå under. Du har alltid varit bra på att "stänga av" och koncentrera dig på det som du gör just här och nu, på det du har framför dig. Och inte tänka så mycket på det som är runt omkring. Det var kanske därför du också lyckades vara med både henne och mig under 10 månader innan du tog klivet bort och separerade. Din förmåga att stänga av kommer säkert väl till pass nu. Du kanske bara stänger av mig, stänger ute mig ur tankarna och så är jag borta. Så finns jag inte mer. Och det vi har haft blir bara ett blekt minne. En fläkt en ljummen sommardag. Jag däremot kan inte stänga av. Vilket också är en del av problematiken kring min ibland låga energinivå. Jag går "all in". Är det något jag är engagerad i, bryr mig om, så finns det ständigt i mina tankar. Det kan vara projekt, det kan gälla familj, det kan gälla kärleken. Och du har sedan mars för två och ett halvt år sedan ständigt varit i mina tankar. Då träffades vi för första gången och jag blev, om inte kär, så i alla fall direkt nyfiken och intresserad av dig. Det tog ju inte heller så många månader efter det tills det blev vi. Vilket jag är så oerhört glad för. Jag är så oerhört glad och tacksam för den tiden jag fick med dig. Det har varit den finaste tiden i mitt liv, trots omständigheterna. Jag har aldrig varit så kär innan. Jag har aldrig känt så starkt innan. Du betyder allt för mig. Jag såg verkligen ett liv tillsammans med dig. Det gör jag fortfarande.