Nu blev jag så där himla ledsen igen. Går in i badrummet och ser din handduk hänga där. Jag klarar inte av att ta bort din handduk. Eller din tandborste. Eller fotona på dig. Jag vill inte tro att det är sant. Jag vill inte att det ska vara slut. Jag vet att det är det men jag vill att du kommer tillbaka. Fina du. Det gör så ont.

 

-----

 

Det skulle ju ändå inte gå. Om du var tveksam och undrade om du hade gjort rätt. Varje gång du träffade henne i något sammanhang kanske du skulle börja fundera. Då hade det ju ändå inte fungerat mellan oss. Jag känner bara att jag - vi - inte fick chansen på riktigt. Men det var kanske inte heller helt hundra mellan oss det sista. Känslorna för dig var och är 100% men jag var oerhört less på situationen. Jag var negativ och såg inte framåt. Jag gav en del vassa kommentarer. Jag visade kanske inte den entusiasm som jag borde ha gjort inför att träffa din barn etc. Det var för att jag inte vågade ta ut något i förskott.

 

Och så undrar jag nu varför jag inte fick vara med dig i din stuga. Varför det fortfarande var känsligt. När du nu skickat in skilsmässopappren. Då kunde jag ju fått vara med dig där. Men du ville inte att hon skulle få reda på att du träffat någon ny. Av omtanke om henne? För att hålla alla dörrar öppna? Eller av rädsla för vad barnen/andra skulle säga? Men efter resan till Rhodos visste ju dina barn om att du var där med någon. Då kunde jag ju börjat vara med dig i stugan. Och då hade jag börjat känna mig ännu lugnare. Och inte så påstridigt pratat om en resa bort. Lätt att vara efterklok. Detta är ingen ursäkt men när jag analyserar vad som hänt så vet jag ju att jag inte mådde bra och det märktes säkert på olika sätt, bland annat så som jag nu just beskrivit. Ibland så tänker jag vad som hade hänt om hon inte hade sökt upp dig förra veckan. Om vi fått den här semestern tillsammans i lugn och ro. Om skilsmässan hade hunnit gå igenom i augusti och att ni sedan hade börjat dela upp. Hade det gått bättre då? Eller hade du ändå börjat tveka när de konkreta handlingarna som att rensa, dela upp grejer och definitivt avsluta skulle genomföras? Det får vi aldrig svar på. Men jag undrar ibland... Kanske var det inte meningen att det skulle bli du och jag. Jag tror ju at det är meningen. Men tydligen inte just nu i alla fall. Jag får sätta min förhoppning och tillit till framtiden. Vänta och se får bli min nya melodi.

 

Jag vet inte hur jag ska göra med alla dessa känslor jag har. All min kärlek till dig. Alla drömmar, framtidtankar, förhoppningar, planer. Jag såg så mycket fram emot att börja leva tillsammans med dig. Som ett officiellt par. Och jag kan inte släppa alla bilder jag har. Om vad vi har framför oss. Alla roliga, spännande upplevelser. Resor, känslor, skratt och samtal. Jag vet inte vad jag ska göra med detta. Det är för mycket och för många. Går inte bara att stoppa ner i en liten ask och stänga lådan. Hela jag är som ett öppet sår just nu. Och mina känslor för dig är lika starka som vanligt. Starkare för jag vet nu vad jag går misste om. Och jag vet nu vilka mina misstag har varit. Jag önskar så att jag fick chansen igen. Jag skulle inte göra om mina misstag. Jag skulle släppa taget om oro, rädsla, ältande och ge mig hän mer. Lita på dig och låta dig vara den du är.

 

Du sade en gång för länge sedan att om det tar slut mellan oss så kommer du så småningom gå vidare och minnet av mig kommer att blekna. Det var inte så roligt att höra. För jag vill inte blekna för dig. Jag vill inte vara ett minne för dig. Jag vill vara nuet, framtiden och kärleken för dig. Jag vill vara din.

 

Jag vet att inget av det här hjälper. Du är borta och måste vara i din process. Men jag måste skriva vad jag känner för att inte bryta ihop fullständigt, för att kunna lära mig något av det här. Fan också. Det ska ju vara du och jag.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok