Jag önskar att du hade pratat med mig innan. Att du hade förvarnat mig. Att du hade tagit upp dina tveksamheter med mig så att vi kunde samtalat om det. Rett ut det. Löst situationen tillsammans. Utan att du skulle behöva gå din väg. Det är ju så man gör. Pratar igenom, hittar en lösning och går vidare tillsammans. Hade jag önskat i alla fall.

 

Det kändes så konstigt abrubt. Det verkade som du hade laddat för att säga "Lotta, jag gör slut nu". Du hade knappt kommit innanför dörren. Jag stod i sovrummet. Du pratade rakt ut i luften i hallen/vardagsrummet. Hade fortfarande på dig skorna. Vi såg inte ens på varandra. Du såg inte ens på mig...mötte inte min blick. Det känns. Men du ville väl bara få det ur dig. Det jobbiga.

 

Jag tror tyvärr inte att det är en slump att detta kommer nu. En månad innan skilsmässan går igenom. En vecka efter att du mött din fru igen och då ni har pratat i flera timmar... Där ni gjorde upp vem som skulle få lägenheten och vem som skulle få stugan. Hon frågade om du hade träffat någon annan - du svarade ja. Hon frågade om du var kär - du svarade ja. Du svarade ja. Du är alltså kär i mig. Men ändå blir det så här. Vad fick det mötet dig att känna egentligen? En skilsmässa är upprivande. Slitsam. Var det för att hon äntligen har fattat att du inte kommer tillbaka och att även hon ville få ett slut på det hela som det blev jobbigt för dig? Att hon hade släppt dig? Ville gå vidare. Du sade att hon ville få slut på det hela, få uppdelningen klar. Blev du rädd då? För att den invanda trygghet som du varit van vid försvann? Det är ovant. Det är ny mark. Men du och jag skapar ny trygghet tillsammans. Om du tillåter det. Vi kan bygga något tillsammans. Du behöver inte vara rädd. Vi klarar det tillsammans.

 

Det blev kanske kaos inom dig. Många känslor på en och samma gång. Som hör till en skilsmässoprocess i sig. Och så blandar du ihop det med vad du känner för mig. Det är ledsamt. Och jag hoppas att när du är färdigt med skilsmässan kan se vilka känslor som tillhör vad. Jag kan önska att du hade fått professionellt samtalsstöd genom hela den här processen, så hade du kanske bättre fått stöd i att se vad det handlar om, att det hade varit lättare att särskilja vad som tillhör vad. Det är klart att det är väldigt uppslitande med en skilsmässa, oavsett orsak. Och kanske är det just därför som känslorna grumlas, det blir otydligt för dig vad du känner egentligen. För mig är det väldigt tydligt. Vad jag känner för dig. Och vad jag känner att du har förmedlat för känslor till mig. Lita på din kärlek till mig. Den räcker. Vi klarar detta. Men självklart kan och vill jag inte tvinga dig. Ingen kan tvinga dig till något som du inte vill. Ingen har övertag på dig. (Hon har inget övertag på dig så som du ofta uttryckt). Du har makten i din hand alldeles själv. Om det visar sig att du inte vill ha mig så får jag hantera det. Jag vill inte leva med någon som inte vill ha mig. Det säger sig självt. Men sluta älska dig vet jag inte om jag kan göra. Jag har ställt in siktet och framtiden på dig och mig. På oss. Den tiden vi har haft tillsammans säger det mesta både du och jag behöver veta. Om vi har klarat av att ha det så bra som vi har haft det mellan oss ändå under sådana jobbiga omständigheter - hur bra skulle det då inte bli när du är fri och kan fokusera på bara vår relation? Hur bra skulle det inte bli när det är bara vi och vi kan odla och utvecka vår relation ifred? Och hur bra blir det inte när jag jobbar med mig själv, med de bitar som jag själv vill utveckla. Jag vill fokusera på det positiva, inte ge rädslor så stort utrymme, känna mig trygg och lugn i att du tycker om mig, känna mig trygg i att du är klar och har valt och är fri. Kunna känna att jag behöver inte ha kontroll eftersom jag inte kan ha kontroll. Du får vara den du är. Jag är den jag är. Tillsammans blir vi starka. Och lyckliga. Det är min fullständiga övertygelse.

 

Du har sagt så många fina ord till mig. Du har visat med så många handlingar att du bryr dig, att du vill hjälpa mig, att du vill engagera dig. Jag känner mig trygg i det. Och jag uppskattar det väldigt mycket. Jag hoppas att jag har sagt hur mycket jag uppskattar dig. Även om jag de senaste dagarna känt mig frustrerad och orolig. Dels pga semestern - att du inte ville boka någon resa med mig - dels pga ditt möte med henne. För jag vet hur påverkad du blir av att träffa henne. Som du själv beskriver det, du tappar all kraft och energi. Och det börjar gunga. Nu gungade det till rejält den här gången. Så båten välte.

 

Men skulle det nu vara så - vill helst inte ens tänka i de banorna men så kan det ändå trots allt vara - skulle det nu vara så att du faktiskt inte tycker om mig tillräckligt mycket för att satsa helhjärtat på vår relation så är det så. Jag kan inte göra något åt det. Jag får kramp i magen bara jag tänker på det, men inte desto mindre kan det vara så. Jag tror inte det, men risken finns ju. Och då är det kört.

 

Jag älskar dig. Du finns i hela mig, i mitt hjärta, i min kropp, i min själ, i mina tankar, i mina drömmar, i mina känslor.

---------------

Jag har det svårt nu. Är mycket ledsen. Önskar att du hade pratat med mig. Men du kanske har och har haft ett helvete med allting. Önskar att jag hade stöttat dig bättre och fokuserat mer på att ta vara på de goda stunderna, bevara lugnet och hjälpa dig mer. Men nu är det som det är. Jag har i alla fall på de flesta sätt försökt visa hur mycket du betyder för mig. Du kommer alltid betyda mycket för mig. Du har alltid en plats i mitt hjärta. Du är den jag älskar. Den jag vill leva med. Den jag vill dela allt med. Jag önskar att jag hade gått fram till dig i båten i måndags och pussat din nacke. Snusat och dragit in din doft. Jag tänkte göra det men något höll mig tillbaka. Så här i efterhand kan jag förbanna mig själv att jag inte tog chansen när jag hade den. Men jag var frustrerad över resediskussionen. Och jag trodde jag skulle få chansen igen. Kände direkt när du blev irriterad i båten att det inte var bra och jag blev rädd. Tänkte också under hela vägen i bilen hem att du kanske skulle ändra dig och inte vilja sova över. Mycket riktigt. Du ville inte sova hos mig utan åka hem. När du sade att du hade ont i magen av våra diskussioner kände jag stor ömhet för dig. Jag blev ledsen att du inte mådde bra. Och jag kände rädsla. För jag var rädd att det skulle bli en större konflikt än vad jag tyckte att det var. Jag önskar att du hade kunnat prata med mig. Du sade i bilen att kvällen inte slutade i katastrof. Att du tycker om mig. Och jag frågade om du kan älska mig. Du håller då om mig och säger att du älskar mig. Pussar mig. Nu i efterhand kan jag undra varför. Kände du så då, men tvekade och kände något annat två dagar senare? Du behöver aldrig säga att du älskar mig om du inte gör det. Men du sade det. Det måste betyda något. Hoppas jag.

 

-------

 

Vad hände egentligen mellan dig och henne förra tisdagen? När ni träffades i stugan och åt middag och bestämde vem som skulle få vad. Det kommer jag aldrig få veta men jag undrar ibland ändå. Det spelar ingen roll nu. Det är ändå för sent. Men du och jag älskade i torsdags och fredags. Det kändes härligt som vanligt. Jag hoppas att det var det för dig också. På söndagen älskade vi inte men du fick två avsugningar och det verkade du gilla. Och i måndags hade vi hett sex vid klippan. Var du tveksam även då? När du kysste mig, smekte mig, älskade med mig? Eller hände det något i helgen när du rensade i lägenheten som fick dig att börja undra.... Som jag skrivit tidigare tror jag att de känslor som rörts upp till ytan; nostalgi, vemodighet, sorgsenhet etc kring det gamla, nu fördunklar det nya. Jag hoppas att du kommer att se klart igen. Att du kommer att se mig. Att du ser mig och känner att du vill vara med mig. Leva med mig. Jag lever på hoppet. För jag vill inte gå vidare utan dig.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok