Det känns outhärdligt emellanåt. När tankarna far iväg. Till honom. Jag undrar om han är med henne nu eller vad som händer. Jag vet att jag bara mår dåligt av att tänka så men jag är så ledsen över detta och saknar honom så. Kommer bryta ihop igen om det visar sig att de blir ihop igen. Jag vill ha honom tillbaka. Men det verkar inte som om det kommer hända. Eller det kan jag i och för sig inte veta men förutsättningarna verkar ju inte direkt de bästa när han gör slut med mig och säger att han tänkt tanken på att gå tillbaka till henne. Varför? Det känns så orättvist allting. All denna väntan som snart skulle vara över. En månad kvar tills skilsmässan går igenom. Två månader kvar till vår tvåårsdag som jag hade sett fram emot att fira. Hade skrivit upp våra månadsdagar i kalendern fram till tvåårsdagen. Jag brukar inte det för jag vill inte ta något för givet men efter vår senaste resa som kändes så bra gjorde jag det. 22, 23 och 24 mån markerade jag i min kalender under den 15:e. Det har jag fått kryssa över nu. Satans helvetes jävla skit.

 

Jag vet att vi passar för varandra. Jag känner det i varje cell. Han har ofta uttryckt hur bra han tycker det är mellan oss. Senast i måndags. Hur han känner sig uppmuntrad, att han känner glädje, att jag fått honom att tänka mm. Men då gick han redan och tänkte på slutet... Fick väl stora skälvan efter mötet med henne... Eller så vill han ta reda på vilka känslor han faktiskt har kvar för henne. Trodde han var klar med det men uppenbarligen inte. Men det är som det är. Jag kan inte göra något åt detta. Men jag längtar så. Han är så fin. Rasande snygg och attraktiv. I mina ögon den mest attraktiva man jag mött. Kemin mellan oss var också ganska omedelbar och har fortsatt vara intensiv så jag vet att det är ömsesidigt. Jag pendlar verkligen nu. Från insikt och acceptans till varför hände detta - förtvivlan - ifrågasättande. Och hela tiden med en saknad och längtan som slår igenom. Känns som jag aldrig kommer att ta mig igenom detta. Det kommer jag ju göra så småningom men just nu känns det långt bort. Och så kan jag inte låta bli att undra hur han mår nu. Jag hoppas att han inte  har det för jobbigt. Jag hoppas att han orkar ta sig igenom sitt. För mitt iallt detta vill jag ändå att han ska må bra. Han är värd det. Han är värd det  bästa, att vara lycklig. Även om han ibland inte verkar tro det själv.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok