Om det nu ska vara någon mening med någonting, med detta jag går igenom nu, med all den smärta jag känner, så måste jag använda den här situationen nu till att arbeta med mig själv. Jag behöver bli fri från mina 'demoner', mina hang-ups. Jag har ett alldeles för stort kontrollbehov, både på mig själv, situationer och andra människor. Det som går att påverka är värt att lägga energi på men det som inte går att påverka är bättre att lämna därhän. Jag kan inte kontrollera andra, hur de ska agera eller känna. Jag kan heller inte lägga allt på mig. Dvs tro att om jag bara gör si eller så så kommer jag att bli omtyckt eller uppskattad. Mitt nuvarande behov av att göra rätt, rädslan för att göra 'fel' är både hämmande och skapar ångest och oro. Att hela tiden behöva vara vaksam på omgivningen; Hur reagerar de nu? Vad tycker de om mig nu? Det är tröttsamt. Och fel fokus.

 

Självklart vill jag som de flesta andra bli omtyckt, men jag måste börja med att tycka om mig själv bättre. Jag duger som jag är. Fatta det. Jag har skrivit en del om att han ska jobba med sig, men jag borde fokusera mer på vad jag kan jobba med hos mig själv. Säg nu att han skulle komma tillbaka. Det är kanske överhuvudtaget inte en möjlighet, men om man ponerar att det blir så, om han kommer tillbaka och vill göra ett nytt försök och jag då också vill det, och jag då fortfarande går omkring och är osäker, rädd för att förlora honom, rädd för att inte vara rätt, så blir det ju ändå inte bra. Han kanske, jag tror knappt att jag skriver detta, har gjort mig en tjänst. Jag har fått en möjlighet att utvecklas, att förlösa något inom mig själv. Inget av det här tar bort smärtan. Inget av det här tar bort saknaden efter honom. Men om det nu ska finnas någon mening i den här förbannade jäkla smärtan så får jag försöka göra något åt det. Ta vara på chansen att utveckla mig själv.

 

Jag vill förändra vissa delar av mig själv för jag märker ju att det inte håller. Sedan har väl vissa bitar triggats igång lite extra eftersom det rent krasst har varit en osäker situation. Det gick lång tid innan han ens separerade, ännu längre tid innan han skickade in sina papper. Och jag hör ju fått höra emellanåt att han inte vet om han är kär i mig eller inte. Men den sista tiden, sedan papprena skickades in och nu när vi tagit andra steg framåt som att resa tillsammans, som att han börjat berätta om mig för vänner, att hans barn vet om att han rest iväg med en vän, och senast förra veckan fick frun veta att han träffat någon han var kär i. Så jag började känna mig lite lugnare även om jag också tyckte att processen hade tagit alldeles för lång tid. Men nu var vi äntligen på rätt väg. Han hade börjat värdera deras tillgångar. De hade inlett uppdelningen av bohaget. Och, det är bara en månad kvar tills skilsmässan går igenom. Men ändå har det hela tiden funnits en oro hos mig över om det verkligen ska gå vägen. I augusti måste han ju bekräfta återigen att han vill skilja sig och jag har inte velat 'ropa hej' förrän detta var gjort. Jag har till och med frågat honom om han kommer ta det där sista steget och han svarade då ja. Så kommer dråpslaget. När det är så nära slutförandet. Eller kanske just därför det är så nära slutet på hans skilsmässoprocess. När hans fd (dock fortfarande rent juridiskt hans fru) tog kontakt med honom förra veckan och ville träffa honom för att även hon har förstått att det var slut så tror jag han fick lite panik. Kanske blev det inte verkligt för honom förrän då. Och det rörde upp en massa känslor som har gjort honom förvirrad. En känsla av otrygghet, tankar och känslor kring det som varit. Saker som har gjort att han börjat tveka inför mig. Oavsett vilket är det ju uppenbart att han inte är klar med sin process (och kanske inte heller den relationen) och då har vi ändå ingen riktig chans.

 

Jag längtar efter honom och hade önskat att läget var annorlunda. Men nu är det som det är. Jag börjar så smått acceptera det. Jag gråter fortfarande mycket. Jag sörjer oerhört. Jag fasar lite för hur det ska gå att träffa honom på jobbet. Av det enkla skälet till att alla mina känslor kommer bubbla upp till ytan då. Min kärlek är väldigt stark och så klart kommer jag känna det när jag ser honom. Samtidigt blandas det med smärtan av att vi inte är tillsammans längre. Jag vet ju hur härligt det är att se honom och att vara med honom. Jag vet hur fin han är, hur charmig och rolig han är, och att då se honom på nära håll men ändå vara så långt ifrån blir plågsamt. Jag tycker så mycket om honom. Men att hela tiden gå och tro att lösningen ligger i att han ev skulle komma tillbaka får jag jobba med. Jag kan överhuvudtaget inte påverka det. Och det kanske visar sig till slut att det inte är lösningen, jag vet inte. Men nu är läget så här. Han gör det han måste göra på sitt håll. Och jag får försöka göra det jag kan på mitt. Jag måste fokusera på det jag kan påverka, min egen utveckling framåt. Men hoppet om en återförening kan jag inte släppa.

 

Men oavsett det så kan jag försöka bli fri från de mönster som inte är bra för mig så att nästa gång jag går in i en relation, förhåller mig bättre till vissa delar. Så att jag inte behöver se nästan varje kvinna som kommer i närheten av mannen/honom som ett hot. Att han kan prata, skratta och vara trevlig mot andra kvinnor utan att jag ska bli orolig att han flörtar eller är intresserad av dem. Jag orkar inte hålla på så. Jag måste fatta att om han vill vara med mig så är han det. Och vill någon vara otrogen så är den personen det. Jag kan inte kontrollera bort den risken. Jag har en hel del kvar att lära. Och jag tror att det kommer att gå. Det känns så för jag vill inte hamna i en liknande situation igen, eller rättare sagt så vill jag inte gå omkring och ständigt oroa mig i en relation utan försöka mer ta vara på de goda stunderna och ännu mer se till det som är bra, till det som fungerar. 

 

Han verkar bara minnas deras goda stunder, hennes bra sidor. Verkar ha förträngt allt det dåliga. Alla deras svackor, all den ångest och instängdhet han kände vid årskiftet då han bodde hemma hos henne igen två veckor. Då han kände sig säker på att det inte var något kvar där för honom. Vad hände med det? Det finns ju trots allt tydliga skäl till varför han vill skilja sig... Men visst är det så att han har kommit på att han älskar henne och vill göra ett nytt försök så är det så. Jag kan inte påverka det. Hur ont det än gör.