Det höll inte länge. Mitt nya förhållningssätt. Jo, jag vet att jag måste släppa honom fri för att han ska kunna göra sitt val men plötsligt blev jag så rädd. Igen. Jag är rädd att förlora honom. Rädd att han ska glömma den fina känsla som finns mellan oss nu när vi inte träffas. Rädd att han ska välja att gå tillbaka till frun. Rädd att han väljer bort mig.

 

Jag hoppas verkligen att han fattar tillräckligt med mod för att våga bryta en gång för alla. Att han vågar satsa fullt ut på en relation med mig. Jag tycker inte att det finns något att tveka på. Det är värt ett försök. Visst finns det saker som har varit jobbiga, och en del av hans beteende sårar mig, men helheten gillar jag. Jag vill i alla fall prova. Jag tycker att jag är värd den chansen. Jag tycker att vi båda är värda att bli lyckliga och må bra. Gärna tillsammans. Hoppas att han vågar. Hoppas att han inser hur bra vi det vi har är.

 

Den kemi, attraktion, glädje och humor som finns mellan oss är underbar och härlig. Jag hoppas att han som jag vill ta vara på det här tillfället. När man väl möter kärleken i livet finns det inget att tveka på. Det är bara att "köra". Jag vet inte hur jag ska behålla lugnet tills den 7:e. Det kändes bättre på förmiddagen men nu kommer ångesten och rädslan över mig igen. Måste försöka sova ordentligt inatt. Han är det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Jag hoppas kunna finna någon slags acceptans över att situationen är som den är.

 

Jag funderar lite över vår avstämningsdag. Hur resultatet kan bli. Har väl utrönt några olika alternativ:

1) Han har skilt sig - båda har skrivit på papprena och de är inskickade. Han vill fortsätta med mig.

 

2) Han har skilt sig - båda har skrivit på papprena och de är inskickade. Han vill inte fortsätta med mig.