Ibland undrar jag om jag är för smart för honom. Jag har redan tänkt ut alla möjliga scenarior som kan ske innan de sker och innan han ens har kommit dit. Som den där "sista helgen". Helgen innan time-outen. Vi hade inte setts på två veckor. Och vi har många uppslitande diskussioner. Jag försöker vara lugn men är så frustrerad över att hans skilsmässa tar tid. Inte ens papprena är påskrivna. Men i våra diskussioner kommer han många gånger tillbaka till familjen, att han inte vill såra henne, att han är backar när hon blir ledsen. Jag försöker lyssna och ge råd, ge perspektiv nästan som en psykolog. Ibland verkar det irritera honom. "Du har tänkt på allt", säger han. Jag är i alla fall lite mer känslomässigt erfaren tänker jag. För jag upplever det så. Jag är medveten om mina rädslor, mina behov, kan i alla fall hålla isär kärlek till familj och partner, det är två olika känslor. Det kan inte han. Men här kommer i alla fall en beskrivning av de två veckor som ledde fram till den sista helgen. Tunga dagar. Och hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog agerat annorlunda. Givit honom mer utrymme, varit lugnare och sagt att han ska ta den tid han behöver. Får jag chansen att göra det den 7 januari när vi ska stämma av vår time-out så ska jag göra det. Om han inte gör slut med mig då...

 

Den första veckan hade jag försökt få kontakt men han skickade i princip bara ett mail och sade att han hade haft långa dagar/mycket nu eller skulle sova. Jag ringde vid kl 21 på torsdag kväll den 29/11 men han svarade inte. Han skickar ett sms tidigt fredag morgon den 30/11 att han inte hört att det ringt, att han sov och hör av sig vid lunch. Jag ringde inte sent och att säga att man sover/inte hör mobilen etc börjar allt mer kännas som undanflykter. Han ville inte ha kontakt helt enkelt, tror jag... Han ringer mig sedan vid lunch den där fredagen, det är den 30 november, och säger att han inte vill träffa mig. Han vill ta en time-out. Att han är mitt uppe det jobbiga, att han pratat med frun på måndagen, tisdagen och att han var trött nu. Att han behöver vara själv för att fokusera. Jaha, hur länge ska du vara själv då? En vecka säger han då. Vi bestämmer att ses fredagen därpå den 7/12 efter jobbet hemma hos mig. Jag skickar jag ett sms till honom på kvällen den 30/11 att jag vill prata för jag vill veta mer vad som händer. Jag hade haft svårt att ta in allt han sade i telefon. När han sade att han inte ville träffa mig så var det svårt att lyssna på resten. Han ringer upp mig och jag tycker ändå att vi har ett ganska bra samtal. Han förklarar att han träffat frun under veckan som gått. Han var där måndag kväll, att han känt sig osäker på vad han ville när han gick dit. Hon hade blivit ledsen som vanligt när han förde skilsmässan på tal, men också kommit med många anklagelser över det som hänt genom åren, samt bagatelliserat det som han upplever som jobbigt. Han säger till mig: Om jag var osäker på måndagen så kände jag mig mer säker på tisdagen.

 

Det lät ju bra. Även om han inte hade tagit med sig papprena till henne. Utan de hade alltså bara fortsatt att prata. Och nu har det ändå gått många månader sedan han nämde skilsmässan för henne första gången. Den 18 maj sade han att han vill skiljas. Och detta var alltså i början av december... Hon vägrar gå med på det. Och han verkar inte kunna genomföra det själv. Trots allt får jag hopp om att detta nog ändå ska gå bra. Han hade tillförsikt i rösten.

 

Så här i efterhand kan jag ändå undra för den här helgen, fredag 30/11 - söndag 2/11 så träffar han sin familj, och frun. Jag kan inte låta bli att undra om det var därför han inte ville träffa mig. För att han visste att han skulle träffa dem och inte ville ha någon diskussion med mig om det eller höra några invändningar från min sida. Han träffar frun hos sonen den lördagen (1/12), kort säger han, och sedan är de på samma glöggfest på söndagen den 1 advent, 2/12. Han säger att de inte hade sällskap dit eller hem, men vad han kände där vet jag inte. Jo, förresten, han vill ha helheten, det säger han sedan. Och då säger jag att han kan ju gå på glöggfest med familjen utan att han behöver vara ihop med sin fru. Det höll han med om. Men ändå känns det som han inte fattar det. Varför tror han att han måste vara fastkedjad vid en kvinna han inte älskar för att få träffa familjen?

 

Så går veckan. Jag tycker att det är jobbigt men ändå bra att han jobbar på sin skilsmässa. Fredagen kommer. Det är den 7 dec. Jag skickar ett sms och frågar om vi fortfarande ska ses (man vet ju aldrig, han ändrar sig ju titt som tätt) och frågar när han kommer till mig. Han svarar på sms att han kommer till mig om 40 minuter. Jag svarar att han kan ta det piano för att jag är kvar på jobbet. Med det menar jag bara att han inte behöver stressa ihjäl sig. Inget annat. Bara han nu inte struntar i mig och går på after worken for det genom huvudet. Vad tror du hände?

 

Mycket riktigt: två timmar senare dyker han upp hos mig. 2 timmar! Han luktar alkohol när han kommer.

- Vad lång tid det tog säger jag. Du luktar alkohol. Har du stannat någonstans på vägen, frågar jag.

- Ja, svarar han, jag gick på after worken på jobbet.

 

Vad arg jag blev då. För det första hade jag själv blivit tillfrågad om att gå på aw:n men tackat nej eftersom han och jag skulle ses samma tid det började. För det andra så väljer han att gå på after worken när vi har bestämt att ses. Han hör inte av sig att han blir sen utan dyker bara upp försenad, som om inget har hänt. Jag blir både ledsen och arg för jag känner att han inte prioriterar mig. Vi har inte setts på två veckor och han kommer sent för att han ska dricka med kollegorna först. Under andra omständigheter kanske jag inte hade reagerat lika starkt men nu känns allt som ett svek. Jag bara undrar om det var någon tjej som drog eller vad som hände. Han lät sig övertalas att stanna. Jag undrar om det hade hänt för några månader sedan. Ju mer jag har visat min besvikelse, frustration och ilska desto värre har han betett sig. Jag sade att jag känner mig illa behandlad. Han säger direkt att han ska gå. Då har han varit hos mig 5 min. Han är som en jävla liten pojke som vet att han beter sig illa, som flyr så fort man reagerar (jag tycker att jag har rätt att reagera, det är sunt), men han bara drar sig undan och vill inte ta ansvar eller konsekvenserna av sitt beteende.

 

- Du går inte härifrån förrän du har berättat för mig vad som har hänt här i veckan. Hur har det gått med din fru? Vad har sagts, vad har ni gjort?

 

Min röst är hög och bestämd. Jag är arg och drar in honom i köket. Han berättar att han har pratat med frun igen som vägrar skilja sig. Han har gått dit och lämnat skilsmässopappren men inget mer har hänt. Han har svårt att genomföra det. Han tar sig för pannan och vill bara gå ifrån mig. Fly. Han har svårt att lämna helheten som han uttrycker det. Familjekonstellationen. Han har hela sin ungdom med henne. Säger han. Och så säger han att han inte vill såra henne. Men du kan såra mig replikerar jag. Jag sårar henne mer, svarar han då. Jag förstår fortfarande inte vad han menar. Det går inte att jämföra eller gradera. Vi blir båda djuppt sårade av honom. Och jag kommer ständigt tillbaka till samma fråga: Varför är han så rädd för att skilja sig?

 

Han gick i alla fall. Då hade han bara varit hos mig i 50 minuter. Det som jag trodde skulle bli en fin fredagkväll tillsammans blev bara fruktansvärt jobbigt. Jag var jätteledsen hela kvällen och kunde inte sova. Grät och grät och grät.

 

På morgonen går jag upp som i dimma. Men ändå mitt i all förtvivlan vet jag vad jag måste göra. Jag måste träffa honom. Behöver reda ut. Prata. Jag packar en hyacint, pepparkakor och ett paket (ett keramikhjärta som jag gjort själv) och sätter mig på bussen hem till honom. Snön ligger gnistrande vit. Det är knappt en människa ute. Jag knackar på. Det tar tid innan han öppnar så jag hinner tänka en miljon tankar. Att han kanske inte är hemma. Att han är hemma hos frun. Men så öppnar han dörren. Är yrvaken. Ser förvånad ut. Kom in, säger han. Han sätter på kaffe och te och så pratar vi.

 

- Hur var din kväll igår, frågar jag.

- Den var lugn säger han. Jag kom hit, såg på tv och gick och lade mig.

- Min natt har inte varit bra, säger jag. Jag känner mig förtvivlad och jag kände att jag behövde prata med dig. Jag undrar om det finns något hopp kvar för oss, säger jag och tittar på honom. Vill se hur han reagerar.

- Ja, det finns hopp, svarar han.

 

Han verkar mena det. Ändå är det något i hans kroppsspråk som jag inte vet hur jag ska tolka. En rastlöshet, en oro. Han kan knappt sitta still en minut under tiden som jag är där. Han tvättar sig, gör i ordning frukost, tar på sig. Vill iväg. Är det mig han vill ha iväg, tänker jag för mig själv. Varför vill han lämna stugan så fort? Väntar han någon eller vad är det som pågår? Vi pratar en del om gårdagen. Han berättar igen om veckan som gått. Sedan tar vi på oss ytterkläderna och går ut.

 

Vi tar en lång promenad vid havet. Det är bedövande vackert. Det frusna havet. Vassen som är klädd vit. Solen som glittrar och gnistrar i snön. Klarblå himmel. Vi går där bredvid varandra. Vi går nästan 2 timmar. Det är mest jag som pratar. Ventilerar min oro, rädsla, min vilja att det ska bli vi två. Min undran över vad som händer.

 

Han säger inte mycket. Men han säger ändå en sak: Han tycker att det är underbart att gå där med mig. Jag pratar på. Säger att jag inte vill förlora honom. Och när jag säger det brister det för mig. Tårarna börjar rinna. Han stannar och torkar dem. Men mer än så är det inte. Ingen kram, ingen kyss. Kanske för att vi är så nära hans hem. Rädd för att någon ska se. Vi följs åt.

- Jag behöver ha en time-out för att kunna fokusera på skilsmässan. Jag kan inte göra det om vi ses, säger han. Jag flyr in i vår relation då. Jag vill inte träffa dig mer den här helgen, inte förrän måndag.

- Men hur mycket ska du jobba på din skilsmässa i helgen, frågar jag. Du kommer väl ändå inte träffa henne?

Han svarar inte. Jag fortsätter:

- På söndag fyller du år. Jag skulle gärna vilja fira dig.

- Mina föräldrar kommer till stugan och ska fira mig på dagen, svarar han då.

 

Jag känner mig väldigt avvisad men kan förstå att eftersom ingen i hans familj känner till mig så måste han vara hemma. (Men jag tänker också att han kunde hittat på någon anledning till att inte vara hemma så slutsatsen blir att han ville vara det).Han vill hoppa på en buss in mot stan. Jag vill inte.

- Men vi har inte bestämt om time-outen ännu säger jag. Och fortsätter:

- Som du vet har jag bokat en grej för att fira din födelsedag på måndag. Hur gör vi med det?

- Jo men vi ses då säger han, jag sover över. Sedan åker jag iväg på jobb resten av veckan direkt från dig.

- Ok, svarar jag. Men jag är ledsen. Ledsen för att jag inte får vara med honom på hans födelsedag. Varför vill han inte undrar jag inom mig själv.

 

Vi följs åt till en butik där han hjälper mig köpa en grej. Han säger att han ska hjälpa mig installera den. Helt plötsligt mitt i all dramatik blir det plöstligt som om det är en vanlig lördag. Att vi är där tillsammans, för att leta efter en sak till hemmet. Att han är min man och jag är hans kvinna. Det hade kunnat vara ett vanligt par en vanlig lördag. Men det är vi inte. Långt ifrån. Han ringer sin son i butiken som undrar när han kommer. Han ska tydligen hjälpa till med renoveringen. Igen. Efter butiken har vi följe till en hållplats. Jag tittar på honom som om det är sista gången. För det känns som om det är det.

- Säg något snällt till mig. För att jag ska klara det som kommer, ber jag.

- Du har fin humor, säger han då. Trots den här svåra perioden så skrattar jag med dig. Det är en styrka du har.

- Så humorn är det enda som är kvar nu, av allt bra?

- Nej, säger han. Jag tycker om dig.

 

Sedan kommer hans buss och han springer för att hinna ifatt. Det blir bara ett snabbt hej då. Det känns som om hjärtat ska slitas ur bröstkorgen.

 
Jag mår väldigt dåligt resten av lördagen. Ställer in en tjejträff för jag är verkligen inte i form. Är genomtrött efter nattens vak, är ledsen. Men har ändå svårt att sova på natten och fram på småtimmarna skickar jag ett mail till honom:

 

"Jag kan inte sova och har inte gjort det på ett tag. Mår inte bra. Är orolig, ledsen och rädd. Vill inte förlora dig. Jag försöker hålla hoppet vid liv. Jobbigt med det som väntar. Mitt i allt kommer jag ändå hela tiden tillbaka till hur fint det vi har är. Fyllt av glädje och kärlek. Det är för bra för att inte våga prova. Tänker på dig. Hur underbar du är. Jag längtar efter dig och önskar så att vi fick chans till ett liv tillsammans. Det är många skratt och härliga stunder som väntar. Jag tror på oss. Hoppas att du kan göra det också. Tycker om dig. Hoppas du får en bra födelsedag. "

 

Han svarar inte på detta mail. Och hör inte av sig på något annat sätt under söndagen. (Vilket svin kan jag ibland tänka nu när jag skriver detta, vad fan håller han på med, men det hörde ingen)

 

Måndag 10/12
Vi ses måndagen den 10 december. Time-out dagen. Jag undrar över hur födelsedagen gick och han svarar att hans barn kom och hälsade på honom på eftermiddagen och att han bjöd dem på middag. Föräldrarna kom aldrig...

 

Så här i efterhand undrar jag om frun var med på hans födelsedag eller inte. Om de hade någon form av kontakt den söndagen. Jag har inte frågat och vet inte om jag ska. Jag har också börjat undra så här i efterhand om frun var hemma hos sonen när han kom dit på lördagen. Barnen kanske försöker para ihop dem igen. Ser till att båda är på samma ställe. Det har ju hänt. Glöggfesten och någon gång vid ett renoveringstillfälle. Det kom ju fram denna måndag.

 

Måndagkvällen var annars mycket fin. Han tog min hand. Han kramade mig. Kysste mig. Gick ner på knä. Var mån om att jag skulle må bra. Vi älskade. Det var fantastiskt som det alltid är. Men lite frånvarande kände jag mig trots allt tyvärr. Kommunikationen har inte varit bra mellan oss den sista tiden, jag har reagerat starkt på hans avvisande beteende och känner mig illa behandlad. Sårad. Han märker det. Och drar sig undan ännu mer.

 

Det kändes ändå som att han hade tillförsikt denna måndag. Att han ska klara skilsmässan. Att han vill att det ska vara vi två. Det känns länge sedan nu. Knappt tre veckor sedan. Det kan ha hänt allt eller inget på den här tiden. Han kan ha gått tillbaka till sin fru. Legat med henne igen. Eller valt att bryta upp för gott. Börjat städa upp sitt liv och ut med det förflutna. Jag hoppas så klart innerligt på det sista. Att han klarar att skilja sig. Att han vill det och att han genomför det. Den som lever får se. Idag är det lördagen den 29 dec. "Bara" 10 dagar kvar tills domen kommer.