"Hej, när jag ringde igår (sön) var det egentligen bara för att säga något som jag hade tänkt på under dagen:

Jag vill uttrycka hur innerligt jag känner för dig. Jag ser en framtid med dig och jag trivs med att umgås med dig. Jag blev glad när du sade att du tycker att vår relation utvecklas och går framåt. Jag kanske inte visade det men inombords blev jag varm. Jag gillade dig från första stund och jag gillar dig mer ju mer jag lär känna dig. Jag tror på oss.

Jag tror också att det blir bättre när det gamla är avslutat och lämnat, och ditt fokus (och även mitt) kan vara på att göra vår relation djupare. Jag känner mig säker på mina känslor för dig. Du är den man som jag vill dela mitt liv med. Jag vet att du behöver tid. Jag hoppas att den tiden kan börja snart, när du har avslutat. Jag kan inte sticka under stol med att jag tycker den här situationen är jobbig - det har väl med all tydlighet framgått. Jag önskar att jag bara kunde fokusera på det som vi har, men tyvärr ligger det oavslutade i bakgrunden och maler. Säg till om det är något jag kan göra för att underlätta för dig.

Vi pratade en del om bevis i en relation, tex vigselbevis. Här vill jag förtydliga. Klart att jag har en romantisk idé/dröm om att gifta mig. Som en symbolisk gest och fint förtydligande gentemot varandra. Du har ett annat utgångsläge och jag respekterar det. Det enda "beviset" jag behöver från dig så småningom är att vi har det bra tillsammans, att vi fortsätter att trivas och göra varandra glada. Att jag känner via dina handlingar och ord att du värdesätter & tycker om mig. Min ambition är så klart att försöka göra så för dig, försöka göra dig lycklig och nöjd. Min passion för dig är stark. Jag är oerhört attraherad av dig både fysiskt och av din charmiga personlighet. Jag hoppas att jag visar det för dig på ett sätt som du mår bra av. Säg till annars. Allt som allt, du betyder så mycket för mig. Bara så du vet. Jag är glad och tacksam över att jag har träffat dig.

Jag vill i alla fall att det inte ska finnas några tveksamheter över vad jag känner. För jag är helt på det klara med vad jag vill. Jag vill ha dig. Jag tycker du är en fin och omtänksam man. Jag älskar dig och längtar efter tills vi ses nästa gång. Då vi kan kyssas och må bra tillsammans. Fina du, förhoppningsvis ses snart. Kram"

 

----

Jag fick inget svar på ovanstående mail.

 

"Hej! En jobbig vecka många timmar, men jag är sån ibland att jag fokuserar för mycket på fel saker. Imorgon skall vi iväg på jobb. Vill gärna träffa dig imorgon kväll och sova över. På lördag vill R (sonen) ha hjälp på morgonen så jag måste åka tidigt ca 09 30. Vill sedan komma tillbaka på eftermiddagen, vet ej riktigt tiden. Har stor förståelse om du har andra planer, nu skall jag lägga mig framför tv en stund och sedan krypa ner för natten. Tycker om dig mycket."

 

När jag fck det mailet blev jag arg. Vi hade inte hörts på hela veckan, eller rättare sagt, han hade inte hört av sig till mig och när han skickade ovanstående, att han hade förståelse för att jag har andra planer kände jag mig så åsidosatt av någon anledning. Jag önskade att han hade säkerställt att han kunde få träffa mig på helgen. Det kändes inte som om jag var så viktig när han bara drar iväg ett mail torsdag kväll. Dagen innan. Men visst jag borde ha svarat. Och det ångrar jag nu. Men jag tänkte att han ringer väl eller hör av sig igen om han vill träffa mig. Det gjorde han inte. Hela fredagen gick utan någon kontakt. Hela lördagen går utan någon kontakt. På lördag kväll ringer jag honom vid 18-tiden för att se om vi kan få kontakt och ses. Han svarar inte. Han ringer inte upp... Jag mår väldigt dåligt hela helgen och undrar varför han inte hör av sig. Om han vill träffa mig så gör han väl det...

 

Jag skickar ett sms på natten till söndagen för jag undrar vad som händer. Varför han inte hört av sig då vi skulle ses. Han svarar på söndag förmiddag med ett mail så här:

 

"Hej! Igår var jag trött och sov i soffan och när jag skulle flytta till sängen såg jag att det var ett missat samtal. Klockan var mycket och jag var trött, fredagen visste jag ej om du var hemma. Jag skall till R (sonen) under dagen men jag kan ringa på eftermidag".

 

När jag läste detta mailet ringde jag honom direkt. Klockan var väl runt 11 på förmiddagen. Han svarade inte...

 

På eftermiddagen vid 17-tiden ringer han mig. Jag är i upplösningstillstånd. Gråter och undrar varför han inte hört av sig på hela helgen. Frågar om vi kan ses för att prata. Det vill han inte. Han ska till sonen (igen) för att äta middag. Han säger att han är konflikträdd och när det blir så här drar han sig undan. Först vill han inte medge att han reagerade på att han inte fick något svar på torsdag kväll, men sedan kommer det fram att han blev trött och lite sur. Och tänkte att jag nog var arg. Och då lät han bli att höra av sig... Jag fattar inte varför. Jag sade till honom att jag borde ha hört av mig på torsdagen även om jag blev arg, att jag kunde skrivit tillbaka åtminstone att jag vill att han ska ringa. Jag bad om ursäkt för det. Men jag förklarade också att om jag missar i kommunikationen någon gång så kan han ju vara den som tar ansvaret för att den ska fungera. Jag kan inte vara själv om det. Vi måste vara två om det. Det höll han med om. Jag sade också att den här konflikten har blivit 100 gånger större än om vi hade tagit tag i den från början och pratat om det. Det höll han också med om.

 

Jag var väldigt ledsen i telefon. Och jag undrade då och jag undrar ibland fortfarande varför han inte ville träffa mig den där helgen och söndagen. Jag förstår inte varför han inte kunde komma till mig och prata. Även om helgen varit jobbig. Han bara drog sig undan. Det sårade mig djupt. Även om det delvis var mitt fel också. Han säger att han från sin familj är van vid att sopa saker under mattan. Att inte ta tag i konflikter. Tycker du att det är en bra strategi, kunde jag inte låta bli att fråga... (ibland borde jag vara tyst). Nej, svarar han då. Han sade också att han är mycket långsint. Och gav som exempel att han inte pratade med sin bror på över två år för en skitsak. Det oroar mig lite.

 

Det var en mycket jobbig helg i alla fall. Svider fortfarande när jag tänker på det. Och ibland när jag tänker på det så inser jag någonstans att han kanske inte har några som helst problem att bryta kontakt eller avhålla sifg från kontakt...Jag är precis tvärtom. Vi träffades på måndagen efteråt. Älskade intensivt och pratade igenom det igen. Vi kom fram till att inte låta det ske igen. Att reda ut direkt. Jag trodde att vi hade rett ut allt då men det kanske vi inte hade. Han kanske upplever respektfull kommunikation som krav. Hoppas inte det. Ibland blir det fel och vår relation överlever sådana händelser. Det är jag övertygad om. Det är pausen, hans tveksamhet, och brist på skilsmässa som är det största hotet.

 

Sedan dess har han ju dragit sig undan och låtit bli att svara på fler mail då och då. Vi sågs helgen efter men sedan gick det två veckor där han inte ville träffa mig. För att han skulle jobba på sin skilsmässa. Och sedan kom en helg till då vi knappt sågs. Jag kallar det den sista helgen för jag kommer återkomma till vad som hände då. Och sedan kom måndagen den 10 december då vi sågs sista gången privat, älskade, hade det fint men också bestämde om pausen på fyra veckor.

 

Det är inte för inte att jag undrar om de där renoveringarna han har gjort åt sin son under november och början av december var något annat. Men jag försöker låta bli att tänka åt det hållet. Han var säkert där. Jag fick faktiskt en bild på sondottern från någon av gångerna. Men kanske även frun var där de sista gångerna. Hon var där en av gångerna lite kort, det har han sagt i alla fall... Men som sagt. Jag vet inte vad som har hänt. Jag vet ingenting. Efterson han dragit sig undan. Vad vet jag? Den där söndagsmiddagen till exempel. Jag hoppas att jag har helt fel när jag skriver detta. Verkligen helt fel. Att jag har uppåt väggarna fel. Är helt fel ute. Fel alltså. Men det kommer jag väl aldrig att få veta. Om det blir så att han vill göra slut med mig den dagen vi ska träffas för att diskutera vår time-out, ha en avstämning, så kommer jag fråga om hösten som varit. Om det funnits någon speciell anledning till att han har dragit sig undan eller om det bara har varit att han upplevt situationen som separerad som jobbig. Jag är en människa som vill kommunicera, prata, ventilera. Tystnad är det värsta jag vet. Att inte ha en dialog. Det känns osäkert, och det finns utrymme för en massa missförstånd etc. Jag vill prata med honom. Jag vill vara nära. Det känns som om jag kan förlora på den här time-outen. Att det ger fritt spelrum till frun... Jag hoppas så klart att det inte är så. Jag hoppas att han verkligen tar den här tiden till att frigöra sig en gång för alla från frun. Och att han sedan kommer till mig, redo för en ny relation. Fan vad dåligt jag mår.