En väldigt märklig dag är till ända. Klockan är snart halv tolv. Jag är trött men vill ändå skriva av mig för tankarna virvlar i huvudet. Vi kan börja med jobbet. Jag har försökt få förlängt på jobbet där jag är och det har fram tills idag sett ljust ut. Min period går ut den sista december så jag har aktivt försökt få förlängt eftersom jag trivs på arbetsplatsen och de verkar nöjda med vad jag gör. Jag har pratat med två olika affärsområden. Det ena erbjöd två månaders förlängning, det andra sade att de ville ha mig där men skulle återkomma som i den här veckan. Jag har inte lämnat besked till det första erbjudandet eftersom jag ville veta konkret hur länge det andra skulle innebära. Eftersom den andra chefen inte hörde av sig så ringde jag henne idag. Då får jag veta att jag kommer inte få förlängt. Och hon hade inte ens tänkt ringa mig för att meddela detta. Nej, det skulle min nuvarande chef göra. Vad är det? Om man har en diskussion med en person som lovar att återkomma så gör man ju det. Så nu vet jag inte hur det blir. Ska försöka få tag på den första chefen som erbjöd två månader och se om det erbjudandet fortfarande står kvar. Gör det inte det vet jag inte var jag ska jobba as of 1 januari. Kul... Hoppas jag får tag på vederbörande imorgon för att se vad som kan bestämmas.

 

Detta beskedet fick jag under eftermiddagen vilket skakade om mig ganska mycket för jag hade räknat med att börja jobba på det här affärsområdet, jag såg fram emot det, och nu blev det alltså inget. Försökte skaka av mig det hela så gott det gick för sedan var det ju ändå dags för julavslutning med enheten. Det var faktiskt väldigt trevligt. Avslappnat och god stämning. Lite nostalgiskt. Chefen berömde var och en och det var väldigt hjärtligt. Och lite vemodigt eftersom enheten efter omorganisationen på jobbet kommer splittras i tre olika arbetsgrupper. Det var liksom "sista natten med gänget".

 

Jag försökte fokusera på att ha roligt. Att vara närvarande och prata med den jag hade framför mig. Utan att titta för mycket på mannen. Ibland sneglade jag ändå lite för han är så vacker. Fin. Manlig. Jag kände hur jag längtar och hur mycket jag tycker om honom men jag tryckte undan det så gott jag kunde. Vi hamnade i var sin ände av bordet. Jag hade faktiskt väldigt trevligt vid min sida och med de kollegor jag satt. Det verkade han också ha. Han satt mitt emot en kvinnlig kollega som han tidigare berömt. Sista gången vi sågs för att umgås och bestämma vår time-out hade han knappt kommit innanför dörren innan han började prata om henne. Han sade "jag börjar uppskatta fler och fler sidor hos henne". Jaha, tänkte jag. Men vad trevligt att du börjar prata om en annan kvinna direkt när du kommer. Och när vi ska försöka ha en romantisk stund, den sista, kanske på väldigt länge. Den kollegan hade han mittemot sig idag och jag kunde inte undgå att se hur han skrattade och log. Och när chefen gav sin positiva feedback till henne, valde jag att titta på honom och se hur han såg ut. Jag gillade inte vad jag såg. Han såg beundrande och glad ut. Det gjorde ont. Hoppas inte att det betyder något. Hon är gift och har barn, men han kanske kan bli intresserad ändå... Att vara gift är ju inget hinder, det har ju han visat.

 

Bättre kändes det en stund senare när han kom och satte sig jämte mig och pratade lite. Han var ganska påverkad av alkohol, men det kändes ändå bra att det var han som sökte upp mig, Till sist var vi bara fyra kvar och gick sedan mot stan för att gå till våra respektive bussar/spårvagnar. Jag och mannen hade sällskap själva den sista biten och vi gick mellan hållplatserna som för att dra ut på tiden. Vi pratade om ditten och datten. Jag var noggrann med att inte fråga om hur det går med skilsmässan eller något som rör hans eller vår relation. Jag ville men jag tänkte att det är väl lika bra att låta bli. Har vi paus så har vi. Men vad svårt det är att inte röra vid honom, att inte sticka in armen under hans, luta mig emot honom och dra in doften av honom. Nej, istället gick vi bredvid varandra som vilka som helst. Det kändes lite sorgligt. Som om allt vi haft inte spelar någon roll. Jag vet inte var jag har honom. Jag kan inte läsa honom.

Han frågade:

-Har du skrivit till tomten ännu?

Jag svarade:

- Jag skriver varje dag men han ringer inte tillbaka. Du då, önskar du dig något? frågade jag tillbaka.

- Nej, svarar han.

- Nej, du kanske redan har allt, sade jag. Vet inte riktigt vad jag menade men han hade ju gärna fått säga att han önskade sig mig. Men det var kanske det han ville höra. Är trött på alla spel, all väntan. Varför kan han inte bara skilja sig. Jag menar. Efter så här många månader måste man ju veta vad man vill. Det var över ett halvår sedan han sade till sin fru att han vill skilja sig. Och det är ca 4 månader sedan de separerade. Vad händer nu?

När jag skulle gå till min buss kramades vi och han pussade mig på båda kinderna.

- Så du kör den franska stilen med kindpussar, konstaterar jag.

- Jag kan annat också, säger han då...

 

Jag vet inte vad jag ska tro. Helt plötsligt fick jag en sådan underlig känsla. Han kanske är på väg bort från mig. På väg tillbaka till sin fru. Det är så jobbigt att inte ha kontakt, att inte veta vad som händer. Hans fru kanske kör värsta övertalningskampanjen nu om att han ska komma tillbaka, att hon ska ändra sig och lovar vad som helst för att få honom att flytta hem igen. Det är så ruggigt dålig tajmning att ha en time-out i jul- och nyårstider. Det är ju en familjehögtid... Han kanske inte vill vara ensam och väljer att tillbringa julen med barnen (och frun). Alternativet att vara med mig finns ju om han hade velat men det verkar ju inte riktigt som om det är ett alternativ för honom ännu...

 

Eller så har han helt andra planer på gång. Nu när han inte kan få bekräftelse från mig varje dag, med mina trevliga och uppskattande sms och mail kanske han söker sig till andra, som den där kvinnliga kollegan...

 

Det känns inte kul det här. Och jag blir orolig. Den där känslan med kindpussarna... Jag är ledsen och orolig. Har en klump i magen som inte vill försvinna. Har svårt att sova och koncentrera mig. Kan inte sluta tänka på detta. Hjärnan känns helt överhettad...

 

Men jag kanske ska försöka hålla fast vid det som trots allt är positivt. Vi log mot varandra och fick fin ögonkontakt och han kom och satte sig jämte mig under middagen ett tag. V hade sällskap på slutet och fick en liten stund tillsammans. Även om inget sades så kändes det trots allt bra att gå där bredvid honom. Bara han och jag. Jag  vet inte hur jag ska klara detta men jag hoppas verkligen jag gör det.