Jag surfar runt mycket på nätet just nu. Läser om otrohet, skilsmässa och den andra kvinnan. Jag antar att det är mitt sätt att hålla ångesten stången och bara försöka få tiden att gå. Jag hittade en bra beskrivning om skilsmässans emotionella faser. Önskar att han kunde läsa den: Finns här:

 

Jag skulle vilja maila detta till honom. Men jag får väl inte det.

 

Så som han har beskrivit fruns reaktioner så är det som att följa en manual. Särskilt känner jag igen förhandlingsfasen. Hon lovar att allt ska bli bättre, att hon nästan ska byta personligthet. Han verkar ibland gå på det. Men man är ju som man är. Jag har inte lovat honom något sådant. Jag har varit mig själv hela vägen ut. Varit rak och öppen med vad jag känner. Försökt kommunicera, och få honom att kommunicera sina känslor. Han har inte varit van vid det. Men det har sakta gått bättre. Han lider. Han säger att han aldrig mer kommer att ha två kvinnor samtidigt. Att det är för jobbigt. Tror jag det... Men välj då vill jag skrika, men det gör jag inte. Jag är väl också inne i någon av faserna. Reaktionskurvan kommer och går hela tiden. Slängs mellan hopp och förtvivlan, mellan kämparanda och uppgivenhet.

 

Jag har bara enormt svårt att acceptera om det nu inte blir vi. Förstår inte hur det förflutna kan ha sådan makt över honom. Han har ett gyllene tillfälle att välja lyckan i livet. Han har haft sin långa relation, fått fina barn, men inte varit glad eller harmonisk under många år. Det kan han få med mig. Om han vågar blicka framåt. Om han vågar ta vara på den här chansen. Jag har bett honom fokusera på nuet, på hur bra det känns mellan oss. Varför åker han som en jo-jo upp och ner, eller känslomässigt mellan henne och mig. Det är fint och kärleksfullt det vi har. Hans fru tycker inte ens om att kyssa honom. Föreslog särboskap för några år sedan. Hur bra är det då? Ganska talande tycker jag. Men nu när han vill lämna klamrar hon sig desperat fast vid honom... Som jag? Jag kan ju ändå känna att han tycker väldigt mycket om mig, av rätt anledningar. För att han trivs med mig och mår bra tillsammans med mig. Det har han sagt. När det gäller frun verkar det mest vara skuldkänslor, det som varit, gamla traditioner, plikten och märkliga måsten som håller fast. Han har genom årens lopp känt att det inte finns något kvar, inget att komma tillbaka till. Hur roligt är det? Hur kärleksfullt och inspirerande blir det framöver. 20 år till av plikt? Varför har han då så svårt att släppa? Jag förstår inte!

 

Jag längtar så jag håller på att bli tokig. Varje cell i min kropp längtar. Jag känner rent fysiskt hur mycket jag vill ha honom. Kemin mellan oss är väldigt stark och attraktionen ömsesidigt lustfylld och härlig. Jag hoppas att han kommer ihåg det. Jag hoppas att våra härliga stunder, våra fina månader tillsammans kan överväga. Och vinna över eventuella skuldkänslor och "jag måste stanna för familjens, traditionens, plikens, det förflutnas, hennes skull". Jag har sagt till honom att han kan ju inte stanna hos henne bara för att hon inte ska vara ledsen. Utan att han måste utgå från sig själv och sina känslor. Vad han vill. Det har han ju insett också. Men ändå är det så svårt. Jag undrar om det blir så att han försöker lura sig själv, eller hur man ska benämna det, ja att han försöker intala sig själv helt enkelt att han fortfarande älskar henne - för att kunna stanna. Det låter konstigt men det kanske blir enda sättet för honom. Att intala sig att det han känner för henne är kärlek och därför blir kvar. Jag har sagt till honom att det är klart att han känner för henne. De har haft goda år, uppfostrat barn tillsammans, upplevt mycket tillsammans. Det kommer de alltid ha kvar. Klart att han tycker om henne på ett plan. Men att det sedan räcker för att ha en utvecklande kärleksrelation, det är något helt annat. Den kärleksfulla kärleken verkar inte finnas kvar mellan dem. Hon vill att de ska jobba på det och har sagt att det kan bli jobbigt några år framåt, att det blir svårt. Varför funderar han ens på att vara kvar. Varför lämnar han inte bara? Han har ju mig. Ett härligt, trivsamt alternativ. Och framför allt  - han gillar mig mer.

 

Jag vill inte ens tänka tanken att det kanske inte blir vi. Men faktum kvarstår att så kan det bli. Han svänger så. Ena stunden när han är med mig så känns det som han kommer att fullfölja skilsmässan. Men så är vi ifrån varandra, han genomför samtal med henne om skilsmässan och hon vägrar, och då mattas han av. Då blir han tveksam. Det är märkligt. Jag har frågat. Om hon hade skrivit på skilsmässopapprena så hade ni varit skilda nu. Då hade ni varit klara. Eller hur? Då hade det gått bra. Är det bara hon som ska bestämma om ni ska vara ihop eller inte vara ihop? Räknas inte det som du känner? Han har sagt att han inte älskar henne (i somras) och att han inte vill leva med henne. Att han inte är glad i hennes sällskap. Det var då. Det kanske är ändrat nu. Han kanske har funderat i höst och kommit fram till något annat. Kanske har umgåtts med henne i höst utan att berätta något. Jag tror inte det men den kontakt de trots allt har haft kanske har påverkat honom. Och om de har setts nu under julen så kanske han har ändrat sig och tror sig gilla henne igen. För att hon är en bra mamma och farmor. Och då tror han att det är värt att gå tillbaka. Snacka om att bedra sig själv i så fall.

 

 

Det känns så sorgligt allting. Nu när jag har mött någon som det klickar med så kanske det inte blir något. Jag önskar verkligen att det blir det. För bådas skull. Jag tror ärligt talat inte han blir lycklig av att vara kvar. Jag vet i alla fall att jag skulle bli lycklig om han och jag fick chansen. Hoppas att jag får det.