En vän till mig sade att chanserna att det blir han och jag minskar radikalt genom time-out, genom avstånd, vilket så klart var det sista jag ville höra. Jag försöker trots allt se det som en chans att det blir bra till slut, men jag vet inte om jag vågar hoppas på det. Just nu går all energi åt att inte bryta ihop fullständigt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må så här dåligt. Jag får höra att jag ska försöka göra roliga saker, tänka på mig själv. Försöka stärka mig själv. Jag vet att de som säger detta menar väl och har rätt. Jag förstår det på ett intellektuellt plan. Det är bara att mina tankar och känslor sätter käppar i hjulet. Det är svårt att stärka sig själv och leva sitt liv, när det enda jag vill är att leva mitt liv med honom. Jag vet vad jag vill. Problemet är att han kanske inte vill samma sak. Känns som om jag tänker mig sjuk. Jag är sänkt. Hoppas komma upp till ytan snart. Jobb på torsdag och fredag. Han kommer i alla fall inte vara där, det är jag ändå nästan tacksam för. Att se honom, att vara så nära men ändå så långt ifrån är tortyr. Jag kan inte låta bli att tänka tanken vad som händer om det tar slut. Vi kommer då vara på samma arbetsplats. Jag har nämligen fått förlängt några månader (det är jag glad för). Men hur ska jag kunna se honom utan att börja gråta... Jag försöker hålla det ifrån mig än så länge...

 

Jag vill ringa honom. Jag vill fråga hur läget är. Jag vill veta om han saknar mig. Om han tänker på mig. Måste försöka släppa detta nu, några timmar i alla fall. Måste försöka få en natts sömn. Både hjärna och kropp går på tomgång. Tror jag ska be en bön ikväll. Kanske någon där uppe kan lyssna och hjälpa. Tur att jag har betalat kyrkoskatten...det kanske hjälper? :) Oj, ett skämt. Det ger mig hopp. Ska dricka lite varm mjölk nu så kanske systemet lugnar ner sig.

 

Om det är någon som råkar läsa detta och har något klokt råd att ge är det välkommet!