Jag måste erkänna att den här helgen inte blev riktigt som jag hade tänkt och hoppats på. Inte alls i närheten faktiskt. Imorgon julafton. Någonstans hade jag hoppats att han och jag kunde firat tillsammans. Eller i alla fall att vår relation hade gått in i en fas där det var stabilt och tryggt. Han har sagt att han ska vara med sina föräldrar och sedan själv. Inte vet jag. Det kan lika gärna bli så att han faller till föga och tillbringar julhelgen med de stora barnen och frun... Men om allt hade varit som vanligt mellan honom och mig hade vi ju kunnat träffas och haft det hur mysigt som helst. Jag längtar efter det. Att ha en man och en relation och börja skapa mina egna jultraditioner. Allt känns helt fel. Varje cell i min kropp säger att så här ska det inte vara. Jag vill åka till honom och säga att det är honom jag vill vara med. Inte bara på julafton utan resten av mitt liv. Men han vet redan vad jag känner. Det är inte där skon klämmer. Men varför ville han ha en time-out över jul? Dålig tajmning bara kanske eftersom det de sista veckorna har varit väldigt jobbigt...Det tycker även jag. Men distansen blir desto mer påtaglig under en högtid där familjen är i fokus och man ska tillbringa den med nära och kära. Han är min kära. Jag vill vara med honom. Visserligen så frågade jag honom hur länge han behövde vara själv. Han föreslog till mellandagarna, dvs ca två veckors tid till skilsmässan. Att vi skulle ta en avstämning då. Det var ju faktiskt jag som ifrågasatte om den tiden verkligen räckte. Och drog till med fyra veckor. Men det blir efter helgerna sade han, lite besviket verkade det som. Jag kan ju skicka ett sms om jag blir klar tidigare, säger han sedan. Ja, gör det svarade jag.

 

Han har inte hört av sig. Jag frågade: Om du inte hör av dig under dessa fyra veckor så ska jag inte tolka det negativt, eller hur? Nej, det ska du inte svarar han. Men jag kan inte låta bli. Varför vill han inte vara med mig på jul och nyår. Det hade ju varit hur mysigt som helst. Är detta svaret på hur det kommer att bli. Om man väljer bort någon så här så innebär det att han väljer sin fru? Eller sin familj rättare sagt. För frun har han ju tröttnat på. Det är tillgången till familjen (barn/barnbarn) som han vill ha. Ha bilden av hur en familj bör vara intakt... Jag upprepar mig. Ältar.

 

Vi har inte gjort slut. Vi har en time-out. Definitionen för oss är att vi fortfarande är ihop men att vi inte ska ses för att han ska kunna fokusera på sin skilsmässa och göra sig fri från det gamla. Jag är så rädd att han inte klarar det och att han ångrar sig. Eller att han blir manipulerad av frun att komma tillbaka. Att hon ska spela på deras förflutna, på deras historia, på barnen, barnbarnen... you name it. Han kanske blir svag, feg, rädd att bryta mot konventionerna. Rädd att bli den första som skiljer sig i släkten... Helvete!

 

Jag är bara väldigt ledsen och det känns sorgligt. Jag har svårt att glädja mig åt något dessa dagar. Imorgon är det julafton och då är det exakt två veckor sedan han var hemma hos mig och vi var nära. Det känns som en evighet sedan. Och jag vet inte hur det slutar. Jag är rädd att han under dessa fyra veckor kommer fram till att han inte vågar satsa på en relation med mig, att han tar vad han tror är den lätta vägen ut och går tillbaka...

 

Det måste kanske vara svårt nu. Det är kanske vår chans. Om det överhuvudtaget ska bli något bra mellan oss. Han måste få tid att verkligen känna efter vad han vill. Annars kommer det alltid hänga över honom och ligga som ett moln över vår relation och förstöra.

 

Om jag får önska mig något i år så är det att mannen väljer mig och slutför sin skilsmässa. Det är det enda jag önskar. Tid med honom. Tid för kärlek. Kan någon mer än jag hålla tummarna för det...