Jag har hittat den stora kärleken i mitt liv. Mr Big, Mr Darcy, mannen med stort H, the one and only... Kärt barn har många namn men det är verkligen så. Jag har träffat mannen i mitt liv. Det finns bara en hake. Han ska bara skilja sig först...

 

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den här situationen. Att bli kär i en gift man. Jag är smart, välutbildad, har sunda värderingar och är en sansad och klok person. Ändå går jag och kärar ner mig i någon som redan är upptagen. För min egen del kan jag säga att jag är singel så "i princip" gör jag inte något fel även om jag hade önskat att han var fri från början. Mannen i fråga är inte kär i sin fru och har haft det dåligt ett bra tag (säger han i alla fall). Det är inget försvar men en förklaring till varför det blev som det blev. Jag blev kär, han blev kär och det var en ganska omedelbar attraktion.

 

Jag behöver en ventil och det blir du kära dagbok. Det är en berg- och dalbana utan dess like och jag behöver råd och stöd i det som händer och sker.

 

Men det är kanske lika bra att jag börjar från början så ni förstår vad det handlar om...

 

En dag i mars 2011
Kemin infann sig omdelbart. Jag blev, om inte kär så i alla fall oerhört intresserad, redan vid första ögonkastet. Jag kände direkt när jag såg honom första gången att "wow vilken utstrålning han har, vad snygg han är". Från början visste jag inte alls vem han var utan hade bara information om att den här personen ska jag prata med för att göra mitt jobb. Jag visste inte vem han var eller hur han såg ut. Jag hade bara ett namn. Så när jag gick utanför hans kontor, såg in genom kontorsfönstret och såg honom sitta där vid datorn, såg hans fina profil - ja då fanns det bara en sak att göra. Jag var tvungen att vända. Jag var tvungen att gå tillbaka genom korridoren till mitt rum och hämta andan. Han såg så bra ut. Hur ska detta gå tänkte jag. Hjärtat bultade snabbare och jag kände hur kinderna hade blivit varma. Jag tog några djupa andetag och resonerade med mig själv. Hallå, är du tretton år eller? Du klarar detta! Ja, han ser bra ut men, so what? Jag måste göra detta, tänkte jag för mig själv. Jag tog ett djupt andetag till, sänkte axlarna och gick mot hans rum med bestämda steg.

     - Hej!, sade jag och klev in. Det är jag som är Lotta. Jag ska fotografera dig. Har du tid?

Jag såg djupt in i hans ögon (vad fantastiskt blå de är flög det blixtsnabbt genom huvudet). Jag brände av mitt bästa leende och höll ut min hand. Han reste sig upp. (Lång - vad bra, jag gillar långa män). Jag tog ett fast grepp om hans hand. Den var varm. Han log tillbaka, hans ögon glittrade och jag kände att jag var förlorad. Inget skulle någonsin bli sig likt igen.

 

To be continued...

 

Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.