Ibland undrar jag när det är min tur? När ska jag få vara lycklig och leva i en harmonisk relation? Jag har hittat en man som jag tycker så mycket om men än så läggs det hinder efter hinder i vägen. Varför? För att jag ska lära mig något? För att det inte är rätt? Eller vad handlar det om?

 

Jag tycker att jag har varit med om tillräckligt med sorgligheter, ledsamheter och tuffa händelser för att det ska räcka nu. Nu är det min tur. Att få vara glad, att få det liv som jag alltid har drömt om och velat ha. Är detta ett steg på vägen mot det eller är detta som jag har just nu det som blir? Det räcker inte för mig. Jag tycker att jag förtjänar att få mer. Jag har försökt leva ett bra liv, vara en rättskaffens människa (för att använda ett lite ålderdomligt uttryck). Jag har ställt upp, lyssnat, varit behjälplig, vänlig, satt andra före mig själv, visat hänsyn, varit ärlig, lojal och försökt göra rätt för mig i alla lägen. Men ändå känner jag att jag får inte tillbaka. Jag ger mer än vad jag får. Hur kommer detta sig? Är det för att jag beter mig på det sätt jag gör? För att jag ibland fastnar i någon slags offerroll? Eller behöver jag ändra på mig och den inställning jag har till livet? Behöver jag ändra på mina relationer, eller de jag har relationer med? Ibland blickar jag uppåt och utbrister: Det räcker nu! Jag orkar inte mer! Jag vill inte mer. Jag har kämpat i så många år. Nu vill jag vara lycklig. Nu vill jag hitta hem. För jag tycker att jag har gjort det. I den här mannen. Men eftersom det inte är vi ännu, antar jag att det bara är en illusion eller önsketänkande än så länge... Jag vill få chansen. Få chansen till ett lyckligt liv. Ska det vara så svårt?!