Ikväll var det oerhört nära att jag åkte till honom. Bara för att se om han var hemma. Men jag sansade mig. Vad skulle det göra för gott? Inget alls. Jag vill så gärna åka dit och säga vad jag känner. Höra om han fortfarande tycker om mig. Jag vet inte hur jag ska hantera den här ångesten. Den lägger sig inte. Jag känner mig deprimerad och ledsen.

 

Fikade men en kompis idag och det kändes lite lugnare då. Jag fick annat att tänka på. Hon tyckte att hans beteende under julavslutningen var barnsligt och jag kan inte annat än att hålla med. Att han körde den stora charmoffensiven på den kvinnliga kollegan kändes ju allt annat än bra om jag säger så. Var det bara för att göra mig svartsjuk? Eller allra mest för han har ett så (sjukligt) stort behov av bekräftelse? Det sistnämnda är nog antagligen det primära motivet. Att han till varje pris måste veta och få verifierat att han fortfarande är attraktiv. Det är kanske så när man kommer upp i en viss ålder. Att det blir känsligt då. Tankar flyger genom mitt huvud. Jag tyckte att kollegan såg både smickrad och ställd ut under middagen. Kinderna var röda, hon skrattade etc, etc. De pratade djupt och intensivt många gånger. Länge. Det känns inte bra. Kan jag leva med en man som beter sig så. Eller är detta sista upploppet där han en gång för alla testar mig? Eller är det bara så här han är? Är det detta beteende som hans fru har fått stå ut med under alla år. Att i sociala sammanhang så är han som en målsökande robot efter bekräftelse. En del av mig tycker synd om honom och känner empati. Det måste till viss del vara jobbigt att ha det så, en osäkerhet inombords som jagar en. En terapeut hade nog varit rätt medicin för honom istället för att jaga tillfällig och flyktig bekräftelse... Om det blir han och jag kommer jag upprepa det för honom, att det finns en del att jobba på där. Jag kommer annars tycka det blir väldigt jobbigt att hantera det här beteende. Det vore bra om han insåg att det sårar omgivningen. Både den han är tillsammans med och det skapar ju komplikationer, frågetecken med de han flörtar med. De måste ju börja undra vad han är ute efter. En del blir säkert väldigt smickrade och vill ta chansen till ett äventyr (det har ju hänt enligt honom). En del nappar, andra gör det inte. Men ska jag bara stå bredvid och stå ut? Nej, det vill jag inte. Det kan jag inte. Jag försöker se det som att detta beteende har med honom att göra. Men oundvikligen är det jag som får ta konsekvenserna...Och det vill jag inte. En terapeut kanske hade fått honom att inse det destruktiva i hans beteende.

 

Jag vill få chansen att pröva att leva ett liv med honom. Att ha ett seriöst förhållande "på riktigt". Att det är han och jag uttalat både mellan varandra och utåt och att det inte finns några gamla oavslutade relationer som stör. Jag tror att det skulle bli så bra...

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Att bara vänta ligger inte för mig. Jag är en person som försöker göra det jag kan, göra mitt bästa. Framför allt när jag har ett mål. Då blir jag drivande, engagerad och ganska orädd. Då gör jag det som ligger inom min förmåga för att få det som jag vill. Men här kan jag inte det. Visst, jag kan ge upp och säga att den här relationen är inget för mig. Men jag vill inte ge upp. Jag vill åtminstone få chansen att prova hur det skulle vara att leva med honom. Under "normala" förutsättningar. Den här situationen som vi befinner oss i nu är långt ifrån normal.

 

Senast vi sågs hemma hos mig för snart två veckor sedan kändes det som om han verkligen var på banan. Han var kärleksfull och sade att han har mer att ge. Att han vill avsluta det gamla för att sedan kunna fokusera på oss. Det kändes så klart jättebra. Men vågar jag lita på det? Det har ju svängt så många gånger tidigare. Att han blir tveksam, stoppar upp sin process, backar, flyr undan, blir paralyserad. Jag är rädd att han ska ändra sig igen och backa. Jag vet inte hur jag ska tolka hans beteende när han sade hejdå till mig efter julfesten, eller när han sade hejdå på kontoret igår. "Vi hörs". Jaha, när då?????

 

Jag undrar om han överhuvudtaget förstår hur svårt det här är för mig. Hur maktlös och förtvivlad jag känner mig. Hans fru känner nog likadant... Vi kanske skulle kunna stötta varandra... Nej, dåligt skämt. Ibland fantiserar jag om att skriva ett brev till henne. Och tala om vilken man hon har. Vad han har gjort och gör. Men det är inte min sak. Även om jag mörka stunder formulerar brev för mig själv. Lär väl komma här så småningom.

 

Men ska jag åka till honom eller inte? Ska jag ringa bara för att önska god jul på julafton. Det hade varit skönt att höra hans röst. Men förlorar jag på det? Jag vet inte vad som är bäst att göra. Han verkar ju inte ha problem med att inte träffa mig, att vi inte har kontakt. Det gör ont. Längtar han inte? Saknar han mig inte? Eller är det bara att han har fullt upp, antingen med att jobba igenom sin skilsmässa, eller med att stoppa huvudet i sanden?

 

Han har pratat med sin fru upprepade gånger om att han vill skiljas. Han har gått dit utan skilsmässopappren bara för att prata. Han sade att han gick dit en måndag och var osäker på vad han skulle göra. Men att han blev säker tisdagen... Två veckor senare säger han till mig att det är så svårt... Frun blir så klart uppriven och förtvivlad och säger att hon vill göra allt för att han ska komma tillbaka. Han har till slut gått dit med skilsmässopappren och lämnat dem där. Jaha, sade jag till honom när han berättade det för mig. Men om du lämnar dem där så slänger hon väl dem bara? Det tror jag inte, svarar han. Hon vill inte skiljas. Hon vill inte skriva på. Varför skickar han inte bara in pappren ändå till tingsrätten? Visst, det tar 6 månader men det är väl bättre än att det inte blir av alls. Jag har tolkat allt detta som att han är tveksam. Att han inte vet. Att det drar ut så på tiden är väl egentligen inget bra tecken, eller? Varför lämnade han bara pappren där? Första gången han beställde hem skilsmässopappren till deras gemensamma hem så slängde hon dem. Likaså när han beställde hem personbevis. Han har hämtat ut nya personbevis två gånger sedan dess. De gäller i tre månader så i januari är det dags att hämta ut igen... Om inte papprena är påskrivna och inskickade innan dess. Vad är mina odds? Inte så bra känns det. Visserligen har han ju faktiskt tagit steg framåt. Det har gått jävulusiskt sakta men bara det att han beställt hem alla papper, han har själv skrivit på, han har gått med dem till frun... Det är bra! Men nu då? Vad har hänt sedan dess?

 

Jag behöver hjälp:

1) ska jag ta kontakt innan den 7/1 bara för att höra hur läget är och säga att jag tycker om honom eller vänta och låta honom vara ifred tills vi har vår avstämning den 7/1?

2) vad är mina odds - någon som har en kontakt med "högre makter" som kan svara eller bara genom att läsa detta kan tolka vad som händer och sker?