Detta första omvälvande möte skedde för snart 2 år sedan. Jag minns det som igår och det pirrar fortfarande i magtrakten när jag tänker på det. Det har hänt mycket sedan dess och jag vet inte var jag ska börja. Vi har varit tillsammans i 15 månader och det har varit både underbart, ledsamt, härligt och jobbigt. Jag har aldrig mått så bra innan. Jag har heller aldrig varit så ledsen. Att ha en relation med en upptagen man är inget jag rekommenderar. Och om jag hade vetat vad som väntade är jag tveksam över om jag hade givit mig in i det. Men nu är läget som det är. Jag älskar en gift man. Och jag vet inte hur vår framtid ser ut.

 

Just nu har vi tagit en time-out. För att han ska få tid själv att klara av sin skilsmässa. Han säger att han behöver det. Fokusera på att göra sig fri från frun, fri från den gamla relationen. Det var drygt en vecka sedan. Det känns som en evighet. Ingen kontakt, inga sms eller mail eller telefonsamtal. Den 7 januari ska vi mötas igen och ha en avstämning var vi står. Då har det gått exakt fyra veckor. Jag bävar och är orolig. Jag är rädd. Rädd att han inte ska vara klar. Rädd att han inte ska välja mig. Rädd för hur jag ska reagera om han säger att han behöver mer tid. Eller att han vill gå tillbaka till henne. Jag har bett honom ta vara på den här tiden för att verkligen jobba på sitt. Men tänk om han inte gör det. Tänk om han bara låter tiden gå. Tar det lugnt, är bekväm, skjuter upp. Jag är rädd att jag ska bli så arg och trött på hans beteende då att det blir jag som avslutar... Jag hoppas han har goda nyheter. Men vad händer om han inte har det. Orkar jag vänta mer?

 

Jag gråter en hel del. Är arg. Är förtvivlad. Är hoppfull. Det är en känslomässig berg- och dalbana utan dess like. I längden är det väl bra med en paus ifrån varandra. Att han får tid till sin process. Men det känns oerhört jobbigt. Jag undrar om han kommer att klara det. Med tanke på hur lång tid som har gått och som han redan har haft på sig att slutföra detta måste jag säga att jag undrar emellanåt. Jag hoppas så klart men säker kan jag inte vara. Jag vet att jag inte kan påverka hans beslut. Jag kan bara påverka vad jag själv kommer fram till. För detta är en time-out även för mig. Jag får tid att fundera på om detta är en relation som är bra för mig. Om den utvecklar och stärker mig. Jag har fått rådet att jag ska ta den här tiden att tänka och känna vad jag verkligen vill. Jag tycker det är svårt att stärka mig.

 

Någonstans vet jag så klart att jag klarar mig utan honom om jag måste - rent logiskt vet jag detta och jag har ju klarat mig i alla år fram tills nu utan honom - men tanken på att förlora honom känns tung, övermäktigt jobbig, och jag vill helst inte ens tänka tanken. Jag har ju sett hur vi ska dela livet tillsammans. Hur han och jag får njuta av varandra, glädjas tillsammans och bara vara. Jag vill inte tänka tanken att det kanske tar slut. Att han kanske inte klarar av att frigöra sig från det gamla. Men jag tänker. Hela tiden. Alldeles för mycket. På vad som ledde fram till hit. Hur han har agerat mot mig under den här tiden. Hur jag har agerat. Kunde jag gjort något annorlunda? Skulle jag har gjort något annorlunda? Varit hårdare, ställt krav på att han skulle välja tidigare, hållt upp ultimatumet framför honom och sedan gått min väg? Jag gjorde det i maj i år. Sade att jag hade fått nog. Att jag inte ville träffa honom förrän han hade valt. Då kom han tillbaka efter två dagar och berättade för mig att han sagt till sin fru att han ville skilja sig. På telefon. Han var glad och lättad. Jag blev självfallet väldigt glad, men tänkte samtidigt att det är lång väg kvar. Och mycket riktigt. Det var inte slutet på processen, det var bara början. Sedan kom reaktionen och kampen för att behålla honom kvar. Hans fru vill inte släppa honom, är villig att göra "allt". Undrar just om hon är lika villig till det om hon hade vetat att hennes man sedan över 15 månader tillbaka har en relation med en annan kvinna? Som han säger sig älska och vilja leva med? Undrar om hon hade varit lika förstående då? Och om hon hade vetat om hans tidigare snedsteg. Någonstans tror jag ändå att hon inte hade varit lika intresserad av att fortsätta äktenskapet med den vetskapen. Om hon hade vetat sanningen. Men ska hon någonsin få veta? Borde hon få veta vem han är och vad han gör och har gjort mot henne alla dessa år?