Jag ska försöka tänka nytt nu. Omvärdera situationen för att hitta en väg ut. Jag har gråten i halsen och pendlar hela tiden upp och ner men måste börja försöka se den här time-outen som något bra.

 

Det kanske är bra om han har tillbringat julen med frun och familjen. För då har han fått chans att känna efter vad det är han egentligen vill. Annars kommer han bara gå och fundera på hur det skulle vara. Och bara komma ihåg alla bra stunder med dem. Och de blir lite martyrer på så sätt. Satta på piedestal. Får han vara mitt i det ser han förhoppningsvis hela bilden, både det som är bra och det som är dåligt. Märker han att gnistan finns kvar mellan frun och sig själv är det kört för mig. Men märker han att det är dött och att det enda som är bra är barnen så finns det hopp för mig, hopp för oss. Det är väl lika bra att han tar reda på vad han känner en gång för alla. Annars kommer han aldrig klara av att lämna. Och han kommer alltid att undra om han gjorde rätt om han väl lämnar (om han inte får känna efter ordentligt innan). Jag försöker ha det här förhållningssättet nu. Hur ont det än gör och hur svårt det än är. Kommer han till mig så gör han. Och då förhoppningsvis med ett rent och öppet hjärta.

 

Jag dagdrömmer ändå emellanåt. När jag hör steg i trappan så hoppas jag att det är han. Att han har bestämt sig. Att han ringer på min dörr och säger att nu är det klart. Nu är det vi. Jag lever på hoppet några dagar till, i alla fall fram till den 7 januari.

 

© COPYRIGHT 2012 Lottasdagbok
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.