Klumpen i magen vill inte försvinna. Oron ligger hela tiden under ytan. Bubblar upp med jämna mellanrum. Jag får trycka ner men det går inte. Ibland slår den ut i full blom. Idag på jobbet pratade jag lite med mannen. Han frågade om jag skulle jobba i mellandagarna och jag svarade ja. Han ska vara ledig. Jag säger hej då till dig sedan sade han - som ett tecken på att jag skulle gå? Jag mötte honom senare när han var på väg. Med jackan på och hast i stegen. Han önskade mig en god jul och gott nytt. Vi hörs, sade han. Jag försökte se lugn och glad ut. Men inom mig har jag tusen frågor. Jag försökte tyda hans ansiktsuttryck men det är svårt. Såg han besvärad ut? Eller var han bara stressad? Jag undrar vad som händer. (han kanske har dåligt samvete över något, eller så mår han bara väldigt dåligt av den här situationen. precis som jag)

 

Gud vad jag ältar. Hela tiden. Jag undrar vad som pågår inom honom och mellan dem. Klarar han att genomföra skilsmässan nu då? Jag undrar om han kommer att tillbringa julen själv eller om han åker med sina barn trots allt. De är vuxna, alla har flyttat hemifrån så jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag kommer emellan i en småbarnsfamilj. Det skulle jag inte göra. Men nu är hans barn vuxna och har egna liv. En är gift, en har nyligen fått barn (första barnbarnet) och den tredje är snart klart med sin utbildning och är nykär. De är alla på väg i livet. Har det bra. Har fått en trygg barndom och uppväxt. Säkert med sina konflikter och problem men de har i alla fall fått växa upp med båda sina föräldrar. Nu är de stora och klarar sig själva. Det är bra. Det borde göra det lättare för honom. Men det verkar inte som om det blir det. Ibland har han sagt att det är helheten det är svårt att slita sig ifrån. Familjen. Barnen och barnbarnet. Hur ska jag konkurrera med det? Det kan jag inte och det vill jag inte. Det är två helt olika spelplaner. Ibland upplever jag honom så känslomässigt omogen. Man kan ju ha en fin relation med sina barn och barnbarn även om man är skild. Man behöver ju inte hålla ihop med en kvinna som man inte älskar, eller vara kvar i en relation som är död och destruktiv, bara för att bilden av hur "det borde vara" ska förbli intakt. Han återkommer ofta till att han har bilden av familjen - att alla ska hålla ihop och umgås och vara tillsammans. Alla ska må bra och trivas. Det är en fin tanke men det funkar ju inte alltid så. Ibland går relationer i stå. Kärleksrelationer dör och det är bättre att bryta upp än att stanna kvar och dö inombords. Det går att lämna. Det går att bli lycklig igen. Jag vet. Jag har gjort det och det har fungerat. Han verkar så rädd. Och jag kan inget göra...

 

Min oro är just nu att han trots allt ska följa med barnen till svärmor för att få vara med sitt barnbarn över julen. (Det är långt att åka och innebär flera övernattningar.) Men att vara tillsammans med barn/barnbarnet skulle i så fall innebära att han också tillbringar julen tillsammans med sin fru. Som han är separerad ifrån. Som han har sagt att han vill skiljas ifrån. Det skulle kännas väldigt jobbigt om det blev så. Jag hoppas att han inte åker med dem. Men visst, det är hans val. Jag kan ju inte ha en relation med en person som är tveksam, då skulle jag hela tiden vara osäker och behöva undra om han verkligen vill detta eller inte. Om han tänker på sin fru, om han ångrar beslutet att lämna eller inte.

 

Jävla jul som kommer emellan. Det är klart barnbarnet lockar. Att få uppleva den lillas första jul. Det förstår jag. Men priset. Är det värt det? Han kan träffa henne på årets alla andra dagar...Det hade kunnat bli vår första jul tillsammans men livet (ödet? gud? lasse kronér? all jävelskap?) - han - ville annorlunda.

 

Det värsta som kan hända efter den här time-outen är att han säger att han vill gå tillbaka till sin fru. Då är det verkligen kört. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. Skulle han göra det är det ju bara av rädsla. Så tolkar jag det i alla fall. Han verkar inte förstå att det är två olika relationer, kärleksrelationen till den man lever med och relationen till sina barn. Varför bakar han ihop det? Det är två skilda saker. Men visst, det beror väl på vilka referensramar man har, vilka erfarenheter och upplevelser man har med sig i bagaget. Mina föräldrar är skilda. Jag vet inte många par som lever ihop efter så många år som han och hans fru har gjort. De flesta har skilt sig och lever i nya (bättre?), och väl fungerande relationer. Han har andra referensramar. Säger att han inte vet någon som skilt sig (men det stämmer ju inte). Snarare är det väl inte lika vanligt med skilsmässor i hans familjekrets. Men att hålla ihop till varje pris. Är det värt det? Om han verkligen hade varit lycklig i sin relation hade han väl inte varit otrogen med ett antal kvinnor genom åren. Och hade han ju inte inlett det här förhållandet med mig.

 

Jag har frågat honom hur han mår i relationen med mig. Han säger att han mår bra, att han har roligt, det pirrar i kroppen, han ser fram emot att träffa mig, han skrattar mycket och känner sig glad. Han säger att han tycker om mig och längtar efter mig. Känner du likadant för din fru, kan jag inte låta bli att fråga. Nej, svarar han då. Längtar du efter henne? Saknar du henne? Nej svarar han då. Hon är mor till mina barn. Det är bara så det är.

 

Jag tycker att det är uppenbart att han inte älskar henne längre. Men kanske skuldkänslorna blir för mycket för honom. Bilden av familjen rämnar och han kanske inte klarar att vara den som är orsaken till det. Jag har många gånger tänkt att även hans fru kanske blir lyckligare av att inte vara gift med honom. Jag har fått höra hur åren har varit, hur diskussioner har gått och allt det där. Självklart har de haft många goda år men de senaste har uppenbarligen inte varit bra. Skilsmässopapper har varit framme tidigare. Separation har varit på tapen tidigare. Nu är det skarpt läge. Och jag hoppas att han håller hela vägen ut. Att han vågar och orkar skilja sig. Att han vågar se framtiden istället för att begrava sig i det förflutna. Historien kan ingen ta ifrån dem eller honom men det är dags att blicka framåt nu. Det är många år kvar att leva. Ska man inte försöka göra det bästa av dem då? Försöka bli så lycklig som möjligt?

 

Jag har sagt detta till honom. Och nu upprepar jag det som ett mantra för mig själv. Jag är livrädd. Jag har ingen kontroll. Jag vet inte vad han gör eller vem han är med. Jag vet inte hur utgången blir. Jag vet inte vilket beslut han kommer att fatta. Om han kommer fatta beslutet att leva med mig eller inte. Om han kommer att bli feg och gå tillbaka till henne eller inte. Det som verkar den "bekväma linjen"- att gå tillbaka till det som var förr. Men då lurar man sig rejält. Det måste ju bli ruggigt obekvämt. Han kan ju inte gå tillbaka som om ingenting har hänt. ALLT har ju hänt. Det vi har måste ju vara värt någonting. Att må bra tillsammans med någon är det bästa som finns. Det ska man vara rädd om. Ta vara på. Hur många gånger kommer den stora kärleken i livet? Det gäller att ta chansen när man får den. Man ångrar mer sådant man inte gör än det man gör. Hur ska han överhuvudtaget kunna gå tillbaka till henne efter det vi har upplevt, när vi känner som vi gör för varandra? Ska han gå på autopilot i sängen då. Hur ska han kunna ligga med henne igen. När han inte älskar henne. När han åtrår mig, Men det går kanske att "stänga av" och bara köra... Fan, fan, fan. Och hur blir det att dela en vardag med någon man har tröttnat på. Att gå upp varje morgon och se denna människa. Att sitta vid middagsbordet ihop. Att titta på tv bredvid varandra i soffan. Att gå och lägga sig i samma säng. Kan man bara stänga av? Och låtsas som om inget har hänt? Det går väl inte. Jag hoppas att han inte väljer den vägen. För sin egen skull.

 

Det sliter och drar inombords. Malandet håller på att dra ner mig fullständigt. Hur ska jag kunna släppa och bara försöka finna lugn och ro i stunden? Det spelar ingen roll hur mycket jag oroar mig, hur ledsen jag är - det kommer inte att påverka hans beslut. Men ibland kan jag ändå känna att jag kanske borde göra något. Kanske jag borde säga något. Ska jag åka hem till honom och förklara min kärlek. Igen. Eller bara åka förbi och önska god jul. Lämna en liten klapp på farstun som han kan glädjas åt. Han har sagt att han vill ha tid att fokusera på sitt. Jag kanske måste inse att jag inte kan göra något. Att jag inte bör göra något. Går han tillbaka till frun kanske det är lika bra han gör det nu då...

 

Eller så blir det så här. Han väljer varken henne eller mig. Han tröttnar på att slitas emellan två olika kvinnor som vill ha honom och ser ingen annan väg ut än att ta ett tredje alternativ. Att vara själv. Jag menar, vill han ha andra kvinnor verkar han ju ha jobbat upp en del framtida väger redan (blir illamående). Jag önskar han kunde söka professionell hjälp. Att reda ut sina problem inom sig själv istället för att jaga bekräftelse hos andra kvinnor. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna känna mig trygg med en man som honom. Som måste spegla sig i andra kvinnor hela tiden. Som skickar signaler, flörtar och är så osäker...

 

Helvete vad det svider. Det gör ont. Jag vill inte mer. Jag vill att han ska skilja sig och komma till mig. Ringa och säga att nu är det klart. Nu är det jag som gäller. Att han älskar mig och vill tillbringa resten av sitt liv med mig. Vad ska jag göra för att det ska bli så? Vem ska jag muta? Vem ska jag prata med? Svaret är ingen. Bara vänta, vänta, vänta...Orkar snart inte mer. Jag har läst att man får möta olika människor och situationer i livet för att man ska lära sig något om sig själv. Jag är trött på de här lektionerna. Vad ska jag lära mig nu? Att jag inte har kontroll, att jag är maktlös, att det inte finns något jag kan göra..? Att jag bara kan vänta och se och hoppas på det bästa?

 

Så länge han inte säger att han ska gå tillbaka till henne så finns det hopp för mig, hopp för oss. Jag klamrar mig fast vid det.

 

Ps. Tyvärr kan jag inte få bilderna ur huvudet hur han sitter och tittar beundrande på den kvinnliga kollegan...det svider det också. men det är mitt problem...det också...Ds