Många av mina texter har hittills mest handlat om honom. Hur han har agerat, hur han tänker, känner. Vad jag hoppas, vad jag undrar kring hans agerande och känslor. Dags att byta fokus och börja med självrannsakan. Vad har jag gjort och vad skulle jag kunna ha gjort för att det skulle kunna bli bättre. Jag tycker det är svårt att se vad jag skulle kunna göra och ha gjort annorlunda. Kanske skulle jag inte så krampaktigt hållt tag i honom. Länge, länge utgick jag från att varje gång vi sågs var den sista. Jag tog inget för givet. Räknade inte med något. Förväntade mig att det vi hade bestämt kunde ändras. Visste att han kunde komma senare än vad som sagts. Det var tärande och tog på krafterna men så var spelreglerna i början. Jag fick skylla mig själv. Han var en upptagen man. Men jag blev kär. Jag ville träffa honom igen. Oavsett premisserna.

 

Men när han sade till frun att han ville skiljas och när han sedan till slut separerade från henne försökte jag slappna av. Det var kanske inte så mycket som egentligen ändrades, vare sig i hans beteende eller i hans eller mina känslor. Man jag vet att jag började förvänta mig lite mer ansvar, lite mer hänsyn, lite mer respekt. Om man har en relation så gör man det. Visar hänsyn, respekt, tar ansvar, är omtänksam och visar att man bryr sig. Jag känner inte riktigt att han har gjort det. Så som jag förväntade mig. Jag säger inte att det är hans fel eller att han har gjort fel. Det kanske handlar om att jag hade fel eller för höga förväntningar. Men jag kan väl bara konstatera att han har inte lagt in den där extra växeln som man kan förvänta sig från en "fri" man. Han har inte gasat fullt ut i vår relation utan beter sig fortfarande många gånger som om jag är älskarinnan som är satt på vänt. Det har i alla fall känts så. Och det har inte känts bra. Jag har blivit arg och besviken och visat det. När han jobbade med sin separation i somras till exempel. Det var semester, vi var lediga och jag ville gärna träffa honom. Jag tyckte ju att "äntligen är frun borta, de bor inte tillsammans längre, nu kan vi ses". Men det var inte så enkelt. Frun var kanske inte borta, avklarad rent känslomässigt för honom. Det kändes som han ändå var fast på något sätt. Kunde inte släppa det förflutna. Kanske var det svårt också när hon gjorde sig påmind. När hon ringde och talade om hur dåligt hon mådde. När han inte kunde ta fram skilsmässopapprena och be henne skriva på. Men han var väl fortfarande osäker...

 

Vi har ändå haft många härliga stunder under sommaren. Jag ler vid tanken på allt härligt vi ändå har hunnit med. Älskat ute i naturen. Badat nakna.Tränat. Haft mysiga middagar. Suttit och pratat i sommarnatten på min balkong. Kysst varandra hett och innerligt. Sökt varandras kroppar, känt värmen från varandras hud. Mycket har varit fint och kärleksfullt.

 

Men hela tiden har det på många sätt varit på hans villkor. När han har velat. Jag har velat träffa honom mycket. Han har velat vara själv många gånger. Till viss del kan jag förstå att han behöver jobba med sin process och vara ensam då. Vi är inte i samma fas, var inte i samma fas. (Och jag vet inte om vi är det nu heller eller någonsin blir även om jag hoppas). Men, det var tungt att längta under semestern. När han ändå inte umgicks med frun. Han ställde in några av våra träffar - "det var för jobbigt" - han bokade om. Men vi fick till en jättefin resa till Österlen på mitt initiativ. 3 dagar och 2 nätter. Fantastiskt bra väder, underbar miljö och härlig värme mellan oss. Jag kysste honom passionerat när vi gick på gatorna i Ystad och han sade att han kände sig som en tonåring igen... Härligt! Det var en fin resa. Så lång tid hade vi inte tillbringat tillsammans tidigare. Och det gick över förväntan bra. Vi kom närmare varandra. Sedan dröjde det till september innan vi fick en hel helg tillsammans igen. 3 nätter och fyra dagar. Vi åkte till en ö på västkusten och det inföll med vår ett-årsdag.

 

Efter den resan trodde jag att det skulle hända något. Att han på allvar skulle ta tag i sin skilsmässa. Därför att vi kom varandra nära, allt flöt på och det var väldigt trevligt dessa dagar. Han sade att det alltid händer något med mig. Han sade återigen att han kände sig som en tonåring, när vi vaknade upp i solen, när vi älskade på morgonen och när vi tog härliga promenader under dagarna. Han tyckte om att jag kramade honom på klipporna, att vi kysstes i vinden. Men han sade tyvärr också att han kände sig gammal, att han inte visste om han skulle orka med detta förhållande. Det gjorde mig ledsen och jag vet faktiskt inte riktigt vad han menade. Kanske tänkte han på barn, att han inte vill bli en gammal pappa. (Jag vet inte ens om jag vill ha barn vilket jag också har sagt till honom). Jag tycker hans känslor och beteende hela tiden har präglats av en viss kluvenhet, ambivalens, medan jag själv bara har försökt ge och uttrycka min kärlek. Visa min passion och förälskelse. När jag känner så visar jag det. Jag vill inte att han ska behöva tveka över mina känslor. Kanske har jag varit extra "på" för att jag har känt hans tvekan. Eller för att jag vill visa hur jag vill ha det. Jag hade gärna fått höra lite oftare hur mycket han tycker om mig och uppskattar mig. I början sade han ofta hur mycket han tycker om mitt leende, hur vackert det är och hur fin jag är. Det har inte kommit så många gånger de senaste månaderna och det är klart att jag har noterat det. Undrat vad det har berott på. Tolkat in kanske lite väl mycket i det. Men i alla fall. Efter den där helgen på ön och vår ettårsdag kändes det som om han var på väg. Han nämnde att han ville säga på jobbet att "nu är det Lotta och jag". Han verkade vilja tala om att det var vi två. Så kände jag också. Jag ville inte smyga längre. Inte när det känns så bra och självklart mellan oss. Men vad var det som hände? Varför drog han sig tillbaka - igen?? Och lät tiden bara gå...

 

Sedan dess har vi inte tillbringat en hel helg tillsammans. Vi har sovit ihop och tillbringat två kvällar ihop i rad men obruten tid i mer än 24 timmar har vi inte haft. Han har alltid haft något annat att göra. Hjälpa barnen, fixa med båten, fixa i stugan eller vad det nu kan ha varit. Jag har längtat efter en helg tillsammans. Utan avbrott, utan avsked. När jag tog upp det med honom så tyckte han att vi redan tillbringar mycket tid tillsammans.

- Du är den enda jag träffar förutom min familj, säger han.

- Men kan vi inte ses en hel helg. Måste du hjälpa dina barn varje helg, frågar jag.

- Jag måste få träffa mina barn, svarar han då.

 

Så det blev ju inte så bra. Det är det sista jag vill, hindra honom från att träffa sina barn. Det är ju inte alls det som detta handlar om. Jag försökte bara uttrycka ett behov av att få träffa honom lite längre. Inte så fragmentariskt. Men jag kanske uttryckte mig fel. Och han slog bakut för att han kände sig "hotad" på något sätt. Eller att något var hotat - hans frihet, umgänget med barnen - eller vad det nu kan ha varit. Eller så ställde jag för mycket krav eller lade för stor press på honom. För att jag sade att jag vill tillbringa en hel helg med honom... Låter detta helt galet?? Jag kan ibland fundera på om jag har lagt för stor tonvikt på att det skulle vara på ett visst sätt. Men jag vet inte. Jag ville träffa honom en hel helg på raken, där vi kunde vara med varandra. Jag ser inget fel i det. Jag behöver vara med personen jag tycker om för att "ladda kärleken", få energi. Men visst, det blev möjligtvis för mycket för honom, beroende på det känslomässiga tillstånd han befann sig i då.

 

Jag undrar vad jag har gjort för fel. Om jag har gjort något fel. Började jag ställa krav för tidigt? Började jag visa min besvikelse, frustration för tydligt? Började jag likna hans fru för mycket? Jag upplever många gånger att han försöker provocera mig genom att vara extra trevlig gentemot andra kvinnor. Jag gillar det inte och jag har talat om det. Han säger att hans fru är mycket svartsjuk och har visat det genom åren. (Konstigt? Not!). Och att han inte vill ha det så i vår relation. Jag vill inte heller ha det så, svarar jag och kan inte låta bli att säga att; du får väl sluta bete dig som du gör då!

 

Jag tycker att han utsätter vår relation för risker genom att flörta och "bjuda in" andra kvinnor. De kanske faller och flörtar tillbaka. Det är lätt att gå över gränsen. Jag tror tyvärr att han har ett överdrivet stort bekräftelsebehov som jag har varit inne på tidigare. Och att det visar sig genom detta beteende. Han vill ha bekräftelse från andra kvinnor att de gillar honom och finner honom attraktiv, samtidigt som han vill han bekräftelse från sin kvinna genom att hon blir svartsjuk. Ett jobbigt spel helt enkelt. Jag har försökt att inte gå på det men det har tyvärr hänt. Jag har reagerat. För jag gillar inte när han flörtar med andra eller säger att andra är intressanta, eller ger dem komplimanger eller talar om för mig hur trevliga och bra de är. Nej, jag hade önskat att han kunde fokusera lite mer på att ge mig bekräftelse och komplimanger. Om han har någon energi över efter det kan resten gå till omgivningen. Men jag är väl skadad på mitt sätt. Det är bara svårt att se någon pytsa ut sin uppmärksamhet och energi på andra kvinnor när jag själv känner att jag inte får det jag behöver i vår relation. Jag känner mig inte trygg och är osäker p.g.a. av de omständigheter som råder. Framför allt p.g.a. det faktum att han inte har skilt sig, att allt tar så lång tid, att jag känt att hans fokus inte är 100% på vår relation. Det har verkligen inte gjort saken bättre. Jag har känt mig otrygg, och därför gått på hans spel med andra kvinnor. Jag har reagerat och blivit svartsjuk. Och då har han fått vatten på sin kvarn. Det var kanske det han var ute efter i första hand men han gillar inte heller reaktionen han får. Jag blir för lik hans fru då. Det är dubbelt. Paradoxalt. Han tror kanske att det är så kärlek ska visas. Genom svartsjuka. Bara för att det har varit hans och hans frus mönster genom alla år. Han har flörtat. Hon har blivit svartsjuk. Letat igenom hans jackfickor och förhört... Han har blivit arg och trött. Dragit sig undan. Flörtat vidare. Legat med andra. Hon har ångrat sig, bett om förlåtelse. Sparkat ut honom ur deras gemensamma säng. Hämtat tillbaka honom igen. Skällt ut honom. Sagt förlåt. Han har flörtat vidare. Hon har reagerat. Gud vad tröttsamt!!! Så vill inte jag att han och jag ska ha det. Jag vill inte!

 

Jag har försökt att inte reagera på hans beteende nu på slutet. Har jobbat hårt för att inte visa vad jag känner. Men samtidigt måste jag få reagera när han beter sig så som jag uppfattar det illa. När hans beteende sårar mig. När han beter sig respektlöst. Jag blir så trött på hans bekräftelsebehov och ständiga jakt på kickar. Hans charm är hans stora fördel, det var den jag föll för, men den är också väldigt jobbigt när han använder den på varje kvinna han möter för att få bekräftat att han duger, för att bli sedd. Jag hade önskat att det hade räckt med min bekräftelse för honom, men här kan jag inget göra. Jag har försökt visa honom att det finns andra former än svartsjuka man kan visa sin kärlek på. Genom omtanke, genom blickar, leende, värme, omfamningar, komplimanger. Genom mina ord, handlingar och gester. Jag hoppas att han har sett och uppfattat det. De handlingarna dominerar hos mig. Inte svartsjuka. Det är hos hans fru som svartsjuka råder. Men det är inte kärlek. Det handlar bara om rädsla och kontroll. Inget att bygga en relation på. Men han kanske tror det. Jag tror någonstans att hans fru är rätt trött på honom och hans beteende. Om jag har blivit det på dessa månader måste ju hon ha blivit det efter alla deras år tillsammans. Jag tror att hon är mest rädd för att vara ensam och därför klamrar sig fast vid någon som hon inte ens egentligen älskar längre. Men hon vet nog inte om det. Han är bara en trygghet, en institution, för att slippa vara själv. Genom åren har hon visat sitt missnöje på många sätt, det har han berättat och jag tycker inte att någon av dem verkar ha varit särskilt lycklig på länge. Så varför hålla kvar?

 

Men den här texten skulle väl handla om mig. Jag inser sakta att jag inte kan göra något åt det här. Jag har visat vem jag är, vad jag vill. Jag önskar bara att jag släppt honom lite friare, inte tjatat på att få träffas även om det egentligen är rätt naturligt att man vill träffa den man gillar. Han har långt kvar i sin utveckling. Det kanske blir för jobbigt, jag vet inte. Jag är beredd att kämpa. Jag har tålamod. Jag kan kommunicera. Det önskar jag att vi hade gjort ännu mer. Jag har försökt prata om det som händer, oftast varit den som har tagit upp när något känts jobbigt. Han har blivit bättre på att prata känslor och relationer men det är en bit kvar. Det är svårt att kommunicera med någon som är konflikträdd, som drar sig undan och gör sig otillgänglig. Som använder tystnaden som verktyg. Det är väldigt svårt att hantera. Jag har varit ledsen många gånger. Som när han skickar ett sms eller mail istället för att ringa. Eller låter bli att svara när jag ringer. För att han inte vill han någon diskussion.

 

Det jag kunde gjort annorlunda är väl att inse att han är den har är och att inte ha för höga förväntningar. Att ta allt på en så grundläggande nivå som möjligt. Varit mer positiv kanske. Inte tolkat allt till min eller vår relations nackdel. Insett att han måste få tid till sin process. Insett att han behöver vara själv. Insett att hans tystnad inte har med mig att göra utan med honom själv. Inte tagit så illa vid mig. Tagit lättare på saker och ting. Jag har verkligen försökt uppskatta våra stunder tillsammans, särskilt eftersom jag har känt att jag aldrig riktigt vetat om vi ska ses igen eller inte. Jag önskar ändå att jag hade uppskattat dem ännu mer och tagit honom ännu mer för den han är. Uppskattat det han kan ge istället för det han inte kan ge. Jag menar mitt ansvar är ju att om jag väljer att leva med den här mannen så är det att välja honom som han är. Annars får jag välja någon annan som jag tror passar mig bättre. Jag tar med mig detta. Jag hoppas att jag får tillfälle att visa och praktisera mina nya insikter tillsammans med honom. Jag önskar och hoppas att jag får chansen. För det är ju honom som jag tycker mest om.