Träffade en kompis ikväll. Vi satt i en bar och pratade i över tre timmar. Inte med ett ord yttrade jag vilken kris jag befinner mig i. Hon pratade på. Hon tyckte nog att hon fick prata väldigt mycket. Underhållande, roligt och trevligt. Det underlättar för mig att få något att annat att tänka på. Men det känns också jobbigt att inte kunna delge förtroende. Det går inte. Hon arbetar på samma arbetsplats och så länge han inte har skilt sig vill jag inte säga något. Jag befarar att hon inte skulle vara tyst om det. Kanske om jag verkligen ber henne men det är också en ganska saftig hemlighet att gå och bära på. Jag vill inte göra så mot henne. Men det är ändå tungt. Hon är en person med kloka åsikter som säkert skulle kunna vara ett bra stöd. Men jag vågar inte berätta. Sedan när det väl är klart, oavsett utgång, ska jag tala om allt för henne. Hoppas att hon kommer förstå varför jag valde att inte berätta.

 

Jag skulle känna mig så dum om jag sade hur det var nu. Och sedan blev det inget. Tänk om han går tillbaka till sin fru. Då får jag leva med det. Han har visserligen separerat sedan ett antal månader tillbaka så i princip är han inte otrogen längre. Men bara det faktum att han inte skickat in skilsmässopappren ännu eller verkar vara 100 % säker på vad han vill hindrar mig från att säga något. Hade han varit säker på sin sak hade han väl inte velat ta time-out från mig. Då hade han bara skilt sig. Och vi hade kunnat leva vidare tillsammans. Just det här att han måste knuffa bort mig och skapa distans mellan oss oroar mig. Det känns som om det indikerar att han vill ha mig borta medan han känner efter var han egentligen vill och känner. Och jag befarar att han gör det genom att träffa sin fru. Jag vet inte men risken finns ju. Att han ska "känna efter" på lite närmare håll.