Han har inte hört av sig. Någonstans hade jag ändå hoppats på en kort hälsning, ett sms eller mail. Något livstecken överhuvudtaget. Det är ändå julafton. Vi är ändå ihop. Men inte. Det svider. Jag kollar min mobil med jämna mellanrum. Loggar in på mailen men inget. Jag jobbar hårt på att inte bryta ihop. Det gör så ont. Varför hör han inte av sig? Visserligen har vi time-out, men vi har inte sagt att vi ska bryta kontakten helt. Om man bryr sig hör man väl ändå av sig? Jag har med flit valt att inte höra av mig för att han ska få lugn och ro. Det är möjligt att han väntar på bekräftelse från mig (som vanligt). Jag har ju skämt bort honom otroligt på så sätt och överöst med komplimanger och hur mycket han betyder för mig på olika sätt. Men jag tänkte att han skulle få vara ifred nu. Jag vet varken ut eller in. Vad jag än gör så känns det som om det blir fel. Men det är kanske så, vad jag än gör så kan det inte bli rätt. För det har inte med mig att göra. Det har med honom att göra.

 

Hade han velat höra av sig så hade han gjort det. Jag tolkar tystnaden som att han inte vill höra av sig. Vilken eller vilka anledningarna är vet jag inte. Det går bara att spekulera. Han har varit tyst i perioder tidigare. Dragit sig undan. Inte hört av sig på några dagar. Inte svarat på mail. Men det här känns annorlunda. Dagen då vi bestämde om time-outen sade han att jag gärna får höra av mig om det är något. Det är trevligt att få mail, sade han. Jo det förstår jag, svarade jag, och det är trevligt att få svar också... Han svarar ju inte så ofta. Tror jag det att det är härligt när någon skickar fina mail. Det skulle jag också tycka. Han är inte så bra på att svara men jag har någonstans accepterat det. Men nu. Julafton. Ingenting. Tystnad.

 

Är hemma med familjen men det är knappt jag orkar hålla skenet uppe. Ingen vet om min relation. Jag har inte sagt något eftersom han är gift. Och eftersom jag inte har vetat om han skulle skilja sig eller inte. Det är jobbigt att inte kunna ventilera. Men jag får göra det med mina vänner. Lite lagom. Även de har väl börjat tröttna på mitt ältande... Går in och gråter på toaletten. Låg innan i sängen och bara stirrade in i väggen. Går igenom allt som sades den där sista gången. Hur han såg ut, vad han gjorde, hur han bemötte mig. Han kändes varm, nära och som om han verkligen menade allt han sade. Att han trodde på oss. Att han skulle göra sig fri. Men jag undrar var han står idag. Har han svängt?

 

Jag är rädd för att han just nu är tillsammans med sin fru och familj. Att de firar jul och han inser att han inte vill vara utan dem. (Han tror ju han måste vara gift för att ha en relation till barn/barnbarn - trots att han sedan i somras har träffat dem utan henne och det har gått jättebra). Men det har ju krypit fram att de setts emellanåt. Dottern hade glöggfest första advent som båda var på. Det hade inte haft sällskap dit eller hem (sade han i alla fall).  Men de var där samtidigt och umgicks. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad han kände då. Om han saknade henne... Eller något annat i den stilen... Han har också stött på henne hemma hos sonen som han hjälper att renovera. Hur länge eller vad som sades då vet jag ej. Om det har varit fler gånger vet jag inte. Hon har ringt honom ibland. Det har kommit fram långt efter varje samtal. Hon har skaffat sig anledningar att ringa. Bilbesiktning. Och sedan smygit in frågor om han ska flytta hem igen eller inte. Att hon vill att han ska komma tillbaka. Att hon vill att de ska jobba på sin relation. Hur han har påverkats av det vet jag inte. Men nog har han påverkats... Hur ska han kunna jobba på deras relation när han är tillsammans med mig? Vad har han sagt till henne i dessa lägen?

 

Han säger till mig att han vill skiljas men när han tar upp det med frun och hon blir ledsen backar han. Han orkar inte dra vidare... Han vill inte såra... Men mig kan du såra, säger jag. Det är skillnad svarar han då. Jag har sårat henne mycket mer, säger han. Hur vet han det? Går det att gradera?? Han håller mig på halster. Han håller henne på halster. Visst, de har varit tillsammans mycket längre än han och jag. Men att leva som den andra kvinnan är rätt outhärdligt under tiden som det pågår. Just att jag vet att vi är två som delar honom. Samtidigt. Han tar så lång tid på sig. Varje dag känns som en evighet. Och särskilt nu när vi inte har kontakt så är det fruktansvärt. Jag målar fan på väggen. Vet inte vad jag ska tro. Vet inte hur det slutar. Jag vet ingenting. Och jag mår så dåligt av detta. Varför kan han inte bara välja mig? Det är väl en sak om man går och drar i ett dåligt äktenskap och inte vet om man vill skiljas för att man är rädd att vara ensam eller liknande. Men nu, nu när han har träffat mig och är kär och säger att han vill leva med mig. Borde inte det ge honom styrkan att orka hela vägen. Att våga skiljas. Varför är han så bunden till henne? Varför tror han att han måste vara gift med henne för att ha en familj? Varför inser han inte att han kan ha en kärleksrelation med mig, och även en relation till barnen. Förstår han inte att det är resten av sitt liv det handlar om. Resten av vårt liv! Han säger att han är mycket gladare tillsammans med mig, att han mår bra, att han längtar. Att han är rädd att han ska bli olycklig om han stannar kvar. Att det ska bli tristess. Grått. Att det enda de kommer att prata om är vardagen, hur starkt kaffe de ska brygga... Men att det pirrar i kroppen hos honom när han träffar mig. Att han ser fram emot att träffa mig. Att han inte har tyckt om någon annan förut lika mycket som mig. Borde inte det räcka? Det måste ju räcka!

 

Jag har ju varit inne på att julen är en dum högtid att vara från varandra. Familjehögtiden. Banden stärks. Jag kan bara hoppas att konflikten mellan dem trots allt blir desto tydligare under julen, om de tillbringar dessa dagar ihop. Hälsar de på hos svärmor innebär det att de ska sova i samma hus, antagligen i samma rum, i samma säng. Jag mår fysiskt illa bara jag tänker på det. Och jag förstår det inte. Om det nu skulle vara så. Han har separerat från henne. Sagt att han vill skilja sig. Då åker man ju inte med frun till svärmor och firar jul. Oavsett om de vuxna barnen är med eller inte. Man måste ju kunna göra upp om att träffa barnen runt jul ändå. UTAN FRUN. Eller???? Han och jag är tillsammans. Vi har pratat om otrohet. Det är inte ok i vår relation. Och han har sagt att time-outen ska vara till skilsmässan. Inte att försöka försonas med frun. Jag tog upp det väldigt klart; att han kan inte använda den här tiden ifrån mig för att testa med henne igen. Då får han göra slut med mig först. Och det höll han med om. Men det är lätt att säga. Han kanske testar ändå. Gör som han vill ändå. Har han bedragit henne kan han lika gärna bedra mig, tänker jag i mina mörka stunder.

 

Jag längtar så efter honom. Jag vet inte hur jag ska överleva detta. Om han tillbringar julen med frun är det kört.