[Källa: youtube.com]

 

Idag har jag haft en stark olustkänsla. Att det helt enkelt är kört.

Just det här att han inte svarade på mitt nyårs-sms. Det bådar inte gott.

Även om han har det jobbigt eller vad det nu kan vara så resonerar jag så här.

Vi har en time-out. Vi är fortfarande ihop. En viss form av kontakt har vi haft.

På jobbet, julfesten, följe till hållplats efteråt, lite prat sista arbetsdagen innan jul.

Mikrokontakt helt enkelt.

Är man intresserad av en fortsättning av en relation borde man väl ändå vara mån om att sköta även time-outen snyggt. Annars blir det svårt att gå tillbaka och ta vid där vi slutade.

Den här perioden är ju en del av vårt förhållande.

Om han då inte beter sig schysst mot mig dessa veckor - hur ska vi då kunna ta upp tråden och fortsätta.

Det oroar mig. Att han är helt tyst.

 

Får jag ett nyårs-sms från en vän eller liknande så svarar man ju. Det hör till. Det är god ton.

Det faktum att han inte svarar och inte hör av sig på något sätt känns väldigt konstigt.

Det känns inte bra.

Jag tycker illa om det beteendet.

Jag tycker att hans beteende gör mig illa.

Jag tror inte att det kommer bli vi av den enkla anledningen.

Då hade han väl brytt sig mer om att sköta kommunikationen med mig.

Visserligen har han "slarvat" även tidigare.

Men det kanske helt enkelt har varit ett tecken på att han är på väg bort.

Eller att han är en man som saknar grundläggande känsla för omtänksamhet och hänsyn.

 

Jag måste kanske kritiskt fråga mig om jag står ut med det beteendet i längden.

För jag antar att det skulle fortsätta.

Hans jagande efter bekräftelse. Hans flörtande med andra kvinnor.

Jag antar att han skulle fortsätta le inbjudande mot damer på julfester. Forsätta bjuda in andra kvinnor och skapa tumult och osäkerhet.

Fortsätta utsätta vår relation för risker.

Det som han och jag har vill jag ska skyddas. Vår sfär ska vara privat och unik. Inget eller ingen annan ska besudla det.

Hans beteende är svårt att hantera för mig.

Kanske skulle han bara göra mig mer illa om vi fortsätter.

Kanske skulle jag bara bli skadad och sårad.

Kanske ska jag söka mig till någon som får mig att må bra hela tiden.

Inte bara vid passionerade tillfällen i sängen, eller några skratt vid middagsbordet eller vid träningen.

 

Men så tänker jag på när det fungerar. När det klickar. När passionen sprakar.

Det finns inget bättre.

När våra blickar möts och vi ler och skrattar tillsammans,

Närhet, samtal, kroppskontakt.

Alla härliga stunder.

Jag har svårt att släppa det.

Jag tror att vi tillsammans kan hitta en väg ut. Jag hoppas det.

Varför inte ta hjälp av en terapeut. För att belysa och förändra det som inte fungerar.

 

Jag tycker så mycket om honom. Rent krasst vet jag att det inte räcker hur mycket jag tycker om honom om han inte vill, om han beter sig illa. Jag kan inte ändra på honom. Han måste vilja ändra sig, för sin egen och min skull. För vår relations skull. Kanske skulle jag klara av att hantera hans beteende om jag visste att det där flörtande inte betyder något. Men jag skulle fortfarande se det som ett riskfyllt beteende. Som ett hot mot oss.

Jag vet varken ut eller in.

 

Jag vet inte vad som händer på måndag. Just nu tror jag inte att han väljer mig. För då tror jag att han skulle hört av sig på något sätt den här perioden. Jag hoppas att jag har fel. Men pessimisten inom mig börjar ta överhanden. Hur gärna jag än vill tro på en gemensam framtid med honom.

Jag hoppas och önskar att han vill. Jag vill. Men räcker det? Kommer han klara av att lämna sin fru en gång för alla och välja mig? Välja vår kärlek? Ett liv med mig?

 

Tre dagar kvar...