Jag måste säga att det har varit några tumultartade dagar. Jag träffade mannen i fredags och vi hade ett samtal. Igen. Det var mycket bra. Jag tänkte att jag denna gång ska jag låta honom tala. Jag tyckte ju att jag i måndags sade mycket vad jag själv ville. Denna gång ville jag att han skulle uttrycka sina känslor och tankar. Jag frågade återigen hur han ser på oss, vad han känner och var vi står. Han var ärlig och sade precis som det var. Jag utgår från att han talar sanning. Det kändes så.

 

I måndags hade han åkt hem. Sedan åkt till deras lägenhet, pratat med frun återigen och sedan åkt till sin stuga. Han sade att han hade kommit dit sent, ungefär vid 22.45-23.00.

Jag var ju där fram till 22.50 så måste missat honom precis. Ändå känns det som om det kunde varit hur som helst. Att han inte kommit dit men det skulle ju rent hypotetiskt kunna stämma. Att han kom sent.

 

I tisdags hade han åkt till lägenheten för att prata med frun igen. Sagt återigen att han vill skilja sig. Hon hade fått ett sammanbrott. Han säger att han aldrig har sett henne så där. Han säger att han ska åka till sin stuga, hon gråter, vill inte sova själv, han åker till stugan för att hämta några grejer och åker sedan tillbaka till henne och lägenheten. Han sover i lägenheten vilket han lovat att han inte ska göra. Men bra att han säger som det är. Jag visste ju att han inte var i stugan i tisdags så det var bra att han sade det. Resten av veckan säger han att han sov i stugan.

 

Jag undrar vad det är för konstig makt frun har över honom. Hon blir ledsen, ja, men de drar ju bara ut på plågan genom att fortsätta prata, att han kommer dit, att han sover där. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt. Han säger att han aldrig sett henne så här innan. Att han mår dåligt av att såra henne. Att han inte förstår varför det är så svårt att bryta, avsluta. Han vill avsluta, han vill lämna det förflutna bakom sig. Men han förstår inte varför han inte klarar det. Jag säger att han skulle kanske fortsatt hos sin psykolog, att det kunde stärkt honom. Då säger han att han inte kom vidare där, att hon inte ställde fler frågor... Vet inte vad det innebär. Jag säger att han kunde fått hjälp ändå i processen, även om han till syvende och sist måste göra jobbet själv. 

 

Jag säger att eftersom hon inte vill skilja sig så kommer hon aldrig skriva på papprena. Och att fortsätta neka honom det, att inte skriva på, gör ju att han måste fortsätta att komma dit, att han måste fortsätta att ha kontakt med henne. Alltså kommer detta fortsätta i all evighet eftersom hon då får träffa honom och ha kontakt. Jag ber honom välja. Att han kan skicka in pappren själv. Utan hennes påskrift. Då blir det åtminstone gjort. Då ställs hon inför fakta. (Jag vet inte om jag borde säga så här till honom, vet inte om det hjälper eller stjälper. Jag kanske forcerar fram ett beslut, ett agerande... Jag är lite rädd, men samtidigt så har det gått 8 månader... Något måste hända annars kan jag inte vara med längre.)

 

Då säger han i alla fall:

- Jag måste säga det till henne först. Kan inte bara skicka in papprena.

- Varför då, frågar jag. Hon kommer ju bara att böna och be att du inte ska skicka papprena. Vad vill du? Att hon ska godkänna skilsmässan. Hon vill ju inte skiljas.

- Jag vill att hon ska önska mig lycka till, att jag ska ha ett bra liv.

- Men hon kommer inte att släppa dig. Hon vill inte skiljas. Varför väntar du på hennes godkännade? frågar jag. Och fortsätter:

- Du måste helt enkelt acceptera att ni kommer inte bli överens i den här frågan. Du vill skilja dig. Hon vill det inte. Hon kommer inte ge dig skilsmässan. Du måste ta den själv. Genomföra den själv. Du kan ju lägga papprena på brevlådan och sedan säga det till henne, att du har gjort det. Så finns det ingen återvändo. Du måste ju ändå vänta sex månader och sedan bekräfta ansökan igen.

- Jag blir rädd, säger han.

- Rädd för vad då?, frågar jag.

- (Paus) För vad andra ska säga, säger han.

- Vilka då, alla som du känner eller någon specifik, frågar jag.

- Nja, (han drar på det), jag vet inte, svarar han.

- Du är varken den första eller den sista som skiljer dig. Det är fler äktenskap som slutar i skilsmässa än som inte gör det, fortsätter jag.

- Jo jag vet, och mina barn kommer älska mig ändå, säger han.

 

Han säger att han är rädd, blir rädd när det handlar om papprena. Att lägga på dem på postlådan utan hennes påskrift. Han säger att det handlar om vad andra ska tycka. Men jag tror inte det. Jag tror delvis att det handlar om att han är ovan vid att fatta känslomässigt svåra beslut. Jag tror också att det kan handla om att brytningen blir definitiv, och en person som han har varit med så länge trots allt innebär en slags trygghet som han då blir av med... Men när han säger att han blir rädd blir också jag rädd. Kan han inte ens göra det - skilja sig? Hur lång tid till ska detta ta?? Jag bad honom sluta diskutera skilsmässan och agera istället. Inget kommer lösas med prat. Hon vill inte och kommer inte ge honom det han vill hur gärna han än vill det. Han måste agera själv. För att få som han vill. Vi pratade vidare på lördagen och jag frågar honom om han någonsin har varit helt ärlig mot henne. Det erkänner han att han inte har.

- Har du sagt att du inte älskar henne längre, frågar jag.

- En gång i somras men inte nu det senaste, svarar han.

- Hon har ju sagt att hon inte vill leva med dig om du inte älskar henne. Säg det hon behöver höra för att släppa dig. Säg sanningen. Så kan hon börja sin sorgeprocess och gå vidare, säger jag.

 

Jag känner mig som en psykolog och coach på samma gång och tycker egentligen inte att jag ska ta den rollen. Men om jag inte säger något händer inget, och om jag säger det så kanske det händer något. Jag säger det till honom. Han tycker det är bra att jag ändå säger det.

 

- Du skulle kunna vara helt ärlig och säga så här: "Jag har bestämt mig. Jag älskar inte dig längre. Jag vill inte leva med dig. Jag vill skilja mig. Jag har bestämt mig. Det spelar ingen roll vad du säger. Jag har bestämt mig. Jag vill skilja mig. Jag är ledsen men så är det.".

 

Så säger jag. Vet inte om jag är grym, påstridig eller bara väldigt tydlig. För jag tycker att man måste vara tydlig. Vill man inte leva med någon måste man åtminstone säga det rakt ut. Han gör ju inte det. Han måste det om han vill bli fri. Jag kan inte göra det åt honom. Men jag kan åtminstone visa hur man gör.

 

- Har du sagt det på det sättet, frågar jag.

- Nej, svarar han.

- Ok, men om du skulle säga det så blir det tydligt. Hon kommer säkert bli ledsen och säga allt det hon brukar. Gå inte in i diskussion då. Var lugn. Helt lugn och bestämd. Upprepa bara igen: "Jag vill skilja mig, jag älskar inte dig längre, jag vill inte leva med dig längre. Jag har bestämt mig, det spelar ingen roll vad du säger. Jag är ledsen. Så här är det. Jag har bestämt mig." Och om hon fortsätter argumentera så upprepa ditt budskap igen och gå sedan därifrån. Ta inte diskussionen, stanna inte kvar. Hon får ju hopp då. Och fattar att så länge hon fortsätter agera som hon gör har hon dig kvar. Du måste bryta mönstret, agera annorlunda för att få ett annat resultat.

 

Han säger att han måste göra det. Han vet det. Att han måste lägga detta bakom sig för att vi ska ha en chans.

 

Detta var den jobbiga biten.

 

För övrigt har han varit väldigt tydlig vad han vill med mig. Jag frågade ju vad han står och vad han vill med vår relation. Så här sade han om det:

- Jag har saknat dig den här tiden. Jag älskar dig. Jag vill leva i en relation med dig. Jag vill ha en relation med dig.

Det gjorde mig så klart väldigt glad. Sedan känner jag mig krockskadad och det är långt ifrån klart eller färdigt på något vis. Så länge han inte är skild känns det inte bra. Jag är rädd att han ska svänga tillbaka igen. Att han ska tveka igen och det ska dra ut på tiden igen. Jag har sagt att jag inte klarar fler time-outer, att han måste bestämma sig. Att jag inte vill att han sover i lägenheten mer eller fortsätter dessa diskussioner med henne.

Han säger att han inte ska sova i deras lägenhet mer. Att det blir otydligt då. Han verkar förstå att det ger henne hopp. Jag hoppas nu att han står för vad han säger. Han sade ju senast i måndags att han inte skulle sova i deras lägenhet men gjorde det i tisdags ändå.

Jag har sagt att jag tycker att han har dragit sig undan mig och närmat sig henne den här tiden. Han svarar:

- Jag har varit nära henne men inte närmat mig henne. Jag behövde vara där för att göra detta. Prata med henne och försöka avsluta, säger han. Jag känner att han menar vad han säger.

- Jag har inte legat med henne. Jag har sovit i ett rum, hon i ett annat. Jag vet att jag inte har några känslor kvar för henne, Jo, jag har känslor för henne, det har man efter så många år tillsammans, hon är mina barns mor, men jag älskar henne inte längre och jag vill inte leva med henne, fortsätter han, det är dig jag vill ha. Han säger också att han inte vill tillbringa en vinter till i stugan utan att vi bor ihop till hösten, antingen att han flyttar hem till mig eller att vi skaffar något nytt ihop.

 

Det känns bra att höra. Det låter som om han har bestämt sig. Hur ska han nu genomföra detta då?

Jag frågar flera gånger hur han ser på oss, är vi ihop eller inte. Han säger gång på gång att det är vi nu. Att vi är ihop. Att han vill klara av att avsluta det gamla. Det ger mig ändå hopp. Men eftersom det har gått snart 8 månader sedan han sade att han vill skilja sig första gången så känner jag mig inte alls säker. Därför säger jag det:

- Jag har svårt att tro på detta förrän du agerar. Jag vågar inte tro på detta innan du har skickat in papprena och har varit tydlig mot din fru. Jag menar hon kanske fortsätter att bearbeta dig och diskutera de sex månader som är prövotid, du måste få henne att förstå att du inte är tillgänglig längre. Jag vill att du är tydlig med det. Jag vill också att du berättar om oss, att vi blir officiella så fort som möjligt. Så att vi kan börja vår relation. Befästa oss. Och så att hon förstår att det är kört. Jag vill att du är tydligt med det, säger jag.

 

För det är ju så det är. Tänk om han fortsätter att vara otydlig och underhålla hennes intresse och hopp för att han på något omedvetet plan behöver det, vill ha den bekräftelsen? Jag tar inget för givet. Jag väntar och ser tiden an. Men vi har tagit ett steg framåt nu i alla fall. Det säger han. Det tycker även jag. Han är klar med vad han vill. Nu ska det bara genomföras...

 

Fortsättning följer...

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok