Jag kommer inte åka förbi hans stuga igen för att kontrollera/se om han är där eller inte. Nu är det dags att lägga av och släppa taget.

Jag är värd bättre.

Jag kan göra oerhört mycket roligare och mer konstruktiva aktiviteter i mitt liv än att åka och se om han är hemma eller inte.

Jag vet att jag inte kan lita på honom. Varför gör jag det svårare för mig än det är?

Han har bedragit sin fru under många år. Det är ju inte speciellt konstigt om han bedrar mig också. Varför tror jag att det skulle vara någon skillnad med mig?

 

Imorgon säger jag som det är. Att jag inte vill att han ska sova i deras gemensamma lägenhet mer, eller träffa sin fru på tu man hand med middagar eller annat trams. Inga mer telefonsamtal där hon ringer och gråter och han ska dit och trösta. Inga mer dåliga undanflykter eller ursäkter från hans sida. Han kan inte vara den som är ett stöd för henne om de ska skilja sig. Varje gång de har kontakt får hon hopp (precis som jag). Det är inte rätt mot någon av oss. Det är dags att välja.

 

Vill han skilja sig kan han skicka in papprena ändå. Han behöver inte hennes påskrift. Jag vill inte att han fortsätter dessa ändlösa diskussioner med henne som inte leder någon vart. Jag vill inte att han har kontakt med henne mer. Inte om han vill fortsätta träffa mig. Vill han ha mig, måste han bryta helt med henne. Nu är det dags att välja annars går jag vidare.

 

Vill han ha mig och ha en relation med mig så börjar den nu. Vi börjar umgås som ett par, tar ansvar, visar hänsyn och respekt, säger som det är, är ärliga.

Vill han ha mig och fortsätta träffa mig ska vi också i så fall bli officiella. Inget mer hemlighetsmakeri, säga på jobbet och till familj/vänner. Inget mer smusslande.

Vi stryker i så fall ett streck över det som har hänt och går vidare nu. Tillsammans eller var för sig.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok