Några steg bak och några steg fram. Så ser det ut just nu. Och det måste jag kanske vänja mig vid. Jag har med lite hjälp insett att jag inte behöver hantera den här situationen som en "duktig flicka". Vem kan känna sig lugn, trygg och säker under sådana här förutsättningar? Att ha en relation med en gift man, som säger att han ska skilja sig men där det nu har gått 8 månader från det att han sade det till frun första gången. Det var i maj förra året. I juli separerade de. Under hösten hände inget. Mer än att han sade att han jobbar på det. Från jul och två veckor framåt flyttade han tillbaka till deras gemensamma lägenhet igen för att "känna av läget". Nu är han tillbaka ensam igen och ska ta tag i skilsmässan. Säger han. Han ska bara lägga på papprena på brevlådan...

 

Pratade med honom igår. Det som har gått framåt är att han är tydligt med vad han vill nu. Det är bra. Han konstaterar återigen att han tycker om mig och vill leva med mig. Han ser fram emot det. Han tycker att vi har gjort mycket roligt tillsammans och tror att vi kommer fortsätta på den inslagna vägen. Han mår bra tillsammans med mig. Gillar hur han mår i mitt sällskap. Han tycker om mitt sätt att visa glädje och uppskattning. Det får honom på bra humör och ger honom energi. Detta gjorde mig varm inombords. Det är väl så nära en kärleksförklaring man kan komma.

 

Han säger att han inte ser någon framtid med frun. Att han föreställt sig hur det skulle vara att gå tillbaka och kommit fram till att det är slentrian han ser. Grått och trist. Ingen glöd, tristess. Jag inser ju att även vi kommer att få vardag tillsammans, precis som han och frun har fått, men jag hoppas att den kommer att vara enkel och rolig i det lilla. Vi har samma humor, trivs i varandras sällskap, gillar att göra saker tillsammans (när vi väl gör det) och jag hoppas och vill att vi ska göra mer ihop. Jag hoppas att vi kan "hålla grytan kokande" och bevara gnistan så länge det går.

 

Jag försökte bekräfta de steg han har tagit. För trots allt har han ju det. Han bor själv (igen), har pratat med frun ett antal gånger och har nu kommit fram till sitt beslut. Han har bestämt sig. Jag sade att det är bra, att han har gått framåt och det är starkt gjort. Det är klart att det gör ont i honom också. Att bryta upp, att såra någon, att bli sedd som en svikare i en del personers ögon. Och det gör ont i mig, att vänta, inte veta, undra hur det går. Aldrig vara säker på att det är vi eller blir vi. Det sade jag och det förstod han.

 

Jag tog upp det här med hans barn. Undrade hur de har sagt, om de är ledsna eller om de försöker få ihop sin mamma och pappa igen. Han säger att hans dotter vill att han ska må bra. Men att hon också sagt att hans fru inte mår bra. Att situationen är dålig. En av hans söner frågar mycket och vill ge råd, men han har bett honom att inte göra det, att det är något han själv måste reda ut. Den äldsta sonen har sagt att han inget vill veta... Jag frågade om barnen sagt något, om de tex uttryckt att de inte vill att de ska skiljas. Han svarar att det har de inte, men att han tror att han vet vad de vill. Att han och frun ska fortsätta tillsammans. "Det är väl ingen som vill att föräldrarna ska skiljas", sade han. Men det har jag andra åsikter om i och för sig. Om man ser att ett par mår dåligt tillsammans, även om det är ens föräldrar, så kan man ju inse att de har det bättre var och en för sig. Framför allt är det lättare att se det när man är vuxen. Och hans barn är ju vuxna... Men kanske inte där ännu i sin process. Och det blir väl svårare så klart när deras mamma mår dåligt och inte vill skilja sig. Jag lägger mig inte i det, men jag ville i alla fall resonera lite kring det ifall han behövde prata om det. Om de uttövar tryck på honom, eller ger honom dåligt samvete för att "mamma är ledsen" så blir det säkert svårare för honom att bryta sig loss.

 

Jag frågade om han hade postat skilsmässopappren ännu. Som han sade att han skulle i lördags. Det har han inte. Och det är klart att min initiala reaktion blir ledsamhet, jag blir lite arg och undrar vad det handlar om. Jag visar inte min ilska men frågar vad det handlar om. Han kan inte riktigt svara på det. Han säger att det är svårt att ta det där sista steget. Men säger att:

 - Om jag bara får lagt det där på brevlådan så är det slutgiltigt.

- Vad behövs för att du ska göra det då, frågar jag.

- Jag måste bara göra det då, svarar han.

- Kan jag hjälpa dig på något sätt, frågar jag. Jag har frimärken, kuvert, fortsätter jag och blinkar. Han skrattar och säger att:

- Det har jag.

Men så gör det då tänker jag men säger inget. Han får lite tid att göra detta på sitt sätt. Jag fortsätter:

- I somras när vi var på Österlen var det väldigt härligt, då var du på gång. Sedan den där helgen vi firade vår ett-årsdag kändes det också väldigt bra. Men sedan tog det stopp. Du agerade inte utan gömde dig och stoppade huvudet i sanden som du uttryckte det häromdagen. Jag är rädd nu att det ska bli samma sak igen. Att det ska ta flera månader till innan du ens postar papprena. Det går inte för mig. Jag klarar inte det.

- Jag skulle lagt papprena på lådan redan i maj, säger han.

- Ja, då hade du varit skild nu, konstaterar jag. Men du var inte klar då. Du känns ju mer färdig nu med din process.

Han håller med.

 

Så där står vi nu. Han ska lägga sina skilsmässopapper på brevlådan. Och sedan ringa sin fru och tala om att han har gjort det. Han säger att han inte klarar av att träffa henne igen och ta de här uppslitande diskussionerna. Men att han ska föreslå att de skickar in nya papper med bådas underskrifter för att snabba på processen. Jag hoppas nu att det inte tar allt för lång tid. Och jag hoppas verkligen inte att han lurar mig. Ibland kommer det ju över mig. Tänk om allt bara är ett spel. Att han har frun samtidigt som mig. Att han inte alls varit tydlig eller sagt att han verkligen vill skiljas. Men samtidigt kan jag inte gå omkring och vara misstänksam hela tiden. Jag mår inte bra av det. Skulle det vara så visar det väl sig. Men det är klart att tanken dyker upp. Som när vi skulle bestämma inför helgen. Jag frågade om vi skulle ses hos mig, eller om vi kanske rent av skulle vara hemma hos honom.

- Nej, vi väntar med det, svarar han.

- Men det vore trevligt att vara hos dig någon gång också, säger jag.

- Jag vill inte det så länge jag inte har tagit det här sista steget. Tänk om du är på väg till mig och så kommer min fru dit samtidigt, det skulle inte vara bra för mig.

- Varför skulle din fru komma dit, gör hon det, frågar jag.

- Nej, men hon kanske kommer och vill ta tag i något, reda upp saker, säger han.

- Men det kanske bara är bra om vi träffar på varandra hon och jag, så inser hon ju att det är som det är. Att det inte finns någon chans att återförenas om du har någon ny, fortsätter jag.

- Det skulle inte vara bra för mig, säger han då.

 

Jag undrar varför? För att han ska kunna ha både och, eller chansen kvar hos henne? Eller bara för att skona henne? Framför allt verkar det ju vara av helt egoistiska skäl. Att han ser om sitt eget hus. Att han vill skona sig själv. Jag gillade inte riktigt det där. Att jag inte ska kunna komma hem till honom. Det känns inte balanserat.

- Du har ju kommit oanmäld till mig, fortsätter han.

- Ja, och det kan jag fortsätta med, säger jag (halvt på skämt, halvt som press). Hon måste ju få reda på det någon gång. Jag vill inte vara en hemlighet längre. Jag vill inte behöva vänta sex månader till på att kunna umgås "normalt" med dig. Det funkar inte.

- Låt mig ta det här sista steget först, säger han.

 

Jag låter det bero. För den här gången. Men ska allt vara på hans villkor. Ska han kunna dra på det här hur länge som helst. Gömma mig, inte behöva ta ansvar, låtsas vara singel... Nej, tids nog får jag väl se till annars att hon får reda på det. På något sätt. Om han inte får tummen ur. Annars kan det ju gå hur lång tid som helst och hon tror att det finns chans att få honom att ändra sig de sex månader som betänketiden är. Ibland gillar jag verkligen inte hans beteende. Så är det bara. Lyckan jag kände när han uttryckte sina känslor för mig och vår relation grumlades tyvärr lite av det här att jag ska "hålla mig borta" från hans stuga. Att jag inte får vara där. Jag skulle nästan tycka att det var bra att jag stötte på henne där. Så att hon fattar. Men han vill tala om för henne först att papprena är skickade för då tror han att hon ska hålla sig borta. Och inte dyka upp. Eller så är det precis det hon gör. För att få honom att ändra sig. Det hade jag gjort om jag hade varit hon. Nej du, jag kommer snart insistera på att börja vara där. Så får vi se vad som händer...