Jag har en dålig dag idag. Och den började redan igår. Grinigt värre men så är det ibland. Retar mig på allt och alla men det beror väl på att jag mår dåligt själv. Kan inte skylla på något. Men tankarna är ibland min egen värsta fiende. Tycker att veckan fram till söndag var bra beträffande kärleken. Vi hade en fin stund i onsdags där han sov över och vi sågs i fredags och lagade en god middag ihop. Det var trevligt. Han sov över och det kände bra. God stämning hela vägen och vi skildes åt vid lunchtid i lördags. Det sista han säger är att han ska ringa mig senare på kvällen. Vi var både upptagna på var sitt håll. Han skulle passa sin sondotter och jag skulle på födelsedagsmiddag med familjen. Middagen var med respektive och det är klart att det svider när jag inte kan gå med min. Det är inte som det ska. Blev faktiskt ledsen i onsdags när jag fick reda på att respektive skulle följa med. Pratade med mannen om detta och han förstod det. Och bad om ursäkt. För att han inte har agerat och att det tar tid. "Men gör något då" tänker jag inom mig. Nu! Att han skulle passa sitt barnbarn är också en grej vi skulle kunna göra tillsammans. Det hade ju varit naturligt. Men det är inte normala förutsättningar i vår relation och det gör mig ledsen.

 

Jag kom hem sent i lördags kväll. Han ringde aldrig som han hade sagt. Skickade dock ett sms på natten att han hade kommit hem till sig. Jag väntade med flit att ringa honom på söndagen. Det tar emot lite grann för jag vet ju att han inte brukar vilja ses. Men jag ville träffa honom och därför ville jag ringa och fråga om vi kunde hitta på något. Sagt och gjort. Klockan 13 ringer jag. Vi pratar lite allmänt och det visar sig att han tagit det lugnt fram tills nu och precis skulle sätta igång med jobb hemma. Jag säger:

- Du skulle ringa igår, men gjorde inte det. Hur kommer det sig.

- Det blev sent och jag visste inte om jag kunde, svarar han.

- Anledningen till varför jag ringer är för jag vill gärna träffa dig idag, fortsätter jag. Kan/vill du det?

- Nu var det två frågor i en, svarar han. Jag vill men kan inte.

- Nähä, vad ska du göra då, frågar jag.

- Jag ska sätta upp hyllor och sedan städa. Det kommer säker ta fyra timmar, men jag skulle kunna komma och ta en kvällsfika hos dig när jag är klar.

- Du skulle kunna sova över, vill du det, frågar jag, även om det svider inombords hela tiden.

- Nej, jag vill sova hemma och sedan cykla till jobbet imorgon. Vill prova min nya cykellampa i mörkret, säger han.

- Men om det är själva sträckan du vill cykla kan du ju cykla till mig ikväll, försöker jag lirka.

- Jag vill sova hemma, säger han.

 - Jag skulle kunna komma och hälsa på dig i stugan med lite fika, vad säger du om det, frågar jag.

 

- Jag ringer dig senare, fortsätter han.

- Visst, gör det, svarar jag och vi lägger på.

 

Blir ledsen. Varför ska det vara så här? Varför vill han inte ses. Och hur länge ska det vara så här, att jag inte kan komma hem till honom. Känns väldigt trist, både att han inte vill träffa mig och att jag inte får hälsa på honom. Det är ju inte så att han behöver vara själv i det han gör, jag hade kunnat vara där så kunde han grejat och jag gjort något annat. Det är ju bara mysigt att ses.

 

Jag gråter lite. Känner mig avvisad. Varför tar jag det så hårt? Påminner det om något i barndomen och därför blir extra starkt? Eller för att det är så tydligt att vi har olika behov av att umgås. Eller att obalansen är så påtaglig och jag är inte en del av hans liv fullt ut. Jag blir väldigt trött. Lägger alla andra planer på hyllan. Orkar ingenting. Och förkylningen blir allt värre. Frossan kommer. Jag brygger te, lägger mig under dubbla filtar i soffan och somnar efter en stund. Vaknar av att det är kolsvart i hela lägenheten. Klockan är nästan 17. Han borde alltså vara klar med sitt snart, tänker jag. Bäst att göra sig i ordning ifall vi nu ska ses.

 

När jag är klar är klockan 18. Tänker att jag behöver komma ut i friska luften lite för att försöka bli piggare. Det snöar ymnigt utanför. Blöt snö. Som gör alla kläder och håret blöta på fem sekunder. Jag traskar en bit. Försöker att inte tänka för negativt. Efter en stund kollar jag mobilen. Ett missat samtal. Han har ringt. Typiskt att jag missat. Jag ringer upp. Han säger att han inte är klar, behöver minst en timma till men att han kan komma till mig efteråt.

- Då skulle klockan vara halv åtta, nästan åtta. Det blir ganska sent, säger jag. Ska du fortfarande åka hem igen?

- Ja, jag vill sova i min egen säng.

- Då känns det inte som om det är någon idé att vi ses, säger jag.

- Vi kan ses på måndag, säger han.

- Då är jag upptagen, svarar jag.

- Tisdag då, säger han.

- Då är jag också eventuellt uppbokad, tyvärr.

Det blir tyst.

- Varför kan du inte sova hos mig inatt, säger jag efter en stund.

- Därför att jag ser fram emot att vara hemma och ta det lugnt och bara vara hemma. Eftersom jag inte sov hemma i onsdags, var hos dig i fredags och inatt blev det så sent innan jag kom hem så jag vill gärna göra detta.

- Men räknas inte de nätter i veckan du sover hemma, frågar jag.

- Jo men jag vill sova hemma idag, har sett fram emot att vakna hemma och cykla till jobbet.

Jag ger upp. Känner mig som en klängranka. Men samtidigt jag vill ju träffa honom och förstår inte riktigt det där med att han måste sova hemma just denna söndag. Han kan ju sova hemma hela veckan. Vilket han med största sannolikhet även kommer att göra. Jag blir tyvärr lite misstänksam.

- Ska du verkligen sova hemma då. Eller ska du till din fru och sova i lägenheten, frågar jag.

- Nej, jag ska vara hemma, svarar han.

- Du får förstå att tankarna börjar mala, säger jag. Med tanke på att du tidigare sade att du inte skulle sova där mer men så gjorde du det ändå. Då börjar ju jag undra vid sådana här tillfällen, säger jag.

- Du behöver inte vara orolig.

- Är du ärlig mot mig, frågar jag.

- Ja, jag är ärlig, jag vet att jag inte handlat helt reko mot dig. Jag önskar att min fru hade varit ute ur bilden innan vi träffade, säger han.

- Men du kan ju få henne ur bilden nu, säger jag.

- Det känns som vi har olika behov av att ses, fortsätter. Jag vill träffa dig mer än två nätter i veckan. Skulle gärna vilja träffa dig på helgen. Att kunna åka hem till dig som en här söndagen för att umgås en stund. Det känns konstigt att jag inte kan göra det. Hur länge ska det vara så här. Jag vill att vi ska kunna umgås under "normala" omständigheter, under normala förutsättningar. Tycker du att vi umgås för lite, frågar jag.

- Nej. Då hade jag ju sett till att vi umgås mer, svarar han.

- Jag vill i alla fall träffa dig mer än så här. Vi behöver mötas på mitten. Är det bara situationen som får dig att agera så här eller är det din personlighet? Men det visar sig kanske. lägger jag till.

- Jag har också funderat på det, svarar han. Men jag tror det är situationen.

- Tror. Varför kan du inte svara något definitivt. Det känns som du svävar på svaret och då behöver du inte ta konsekvenserna av det du säger för du är så vag...kan jag inte låta bli att säga.

- Jag har tänkt om jag har ett stort behov av egentid eller inte. Jag tror inte det. Jag är en social person. Men jag vill som sagt ta saker i rätt ordning. Jag vill inte att du kommer till stugan ifall min fru eller barnen råkar dyka upp. I vanliga fall hade du kunnat vara hos mig, jag hade kunnat arbeta och du läsa en bok eller liknande. Det hade gått bra.

- Men när ska du ta tag i situationen då, frågar jag. Vi har haft en väldigt fin vecka, det har känts bra, men när det blir så här som idag så åker jag ner igen och blir ledsen. Ska det vara så här varje söndag?

- Vi kan väl prata om det när vi ses, säger han. Ansikte mot ansikte.

- Förstår du att jag blir ledsen när du inte vill träffa mig, frågar jag.

- Ja, svarar han.

Vet inte vad vi säger sedan men vi rundar i alla fall av.

- Vi ses kanske imorgon på jobbet, säger jag.

- Det borde vi göra, jag har möte på kontoret på em.

- Ha det bra så länge.

- Puss och kram, säger han.

- Puss och kram.

 

Längre än så kommer vi inte. Jag kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje. Jag vill träffa honom mer än han vill träffa mig. Känner inte att jag får tillräckligt. Räknade ut antalet timmar som vi har setts i veckan. 14,5 timmar vaken tid. Har inte räknat med sömn. Han har sovit över två gånger. Det är få timmar. Jag har lättare för att inte ses under veckorna. Då är det ju ändå jobb, träning och ofta någon annan social aktivitet. Det är helgerna jag verkligen vill träffa honom. Känns så himla tråkigt att inte göra det.

 

Men visst, han vill vara hemma och ta det lugnt hos sig. Det kan jag förstå. Men då skulle ju jag kunna vara där. Tillsammans med honom. Om allt varit som det skulle. Men det är inte som det ska. Och det retar mig något vansinnigt just nu. Är grinig och förbannad och ser allt i svart. Är så jäkla trött på att vänta på att han ska ta tag i situationen. Inte ens papprena har han lagt på brevlådan. Nu har det gått en vecka till. Han sade under telefonsamtalet att han vill kunna berätta för mig när han har gjort det han ska göra, när stegen är tagna.

- VIll du inte att jag frågar dig under tiden, undrar jag.

- Jo, det går bra att du frågar säger han, men jag vill inte säga att jag ska göra saker, jag vill berätta när det är gjort, säger han. Jag har en plan, jag vet vad jag ska göra och i vilken ordning.

- Men NÄR ska du börja då, kan jag inte låta bli att säga.

Han svarar inte.

 

Så där står vi. Fortfarande. På samma ruta. Det kändes bättre i veckan. Gnistan var där. Glädjen, humorn, det kärleksfulla. Men så upplever jag att han drar sig undan och så blir jag ledsen. Varför har jag så svårt för detta på helgerna? En del av svaret ligger nog i att jag vill bygga vår relation. Och det gör man ju enklast genom att vara tillsammans. Göra saker tillsammans. Kunna planera för gemensam tid och gemensamma aktiviteter. Men vi planerar inget. Det blir bestämt ganska så in i det sista. Om inte jag tar initiativet och frågar då. Det är nästan alltid jag. Men visst det får jag väl ta då eftersom det verkar bara vara jag som har behov av att planera...

 

Men det är trist att inte få en hel helg tillsammans. September var senast... Usch vad trött jag är på detta just nu. Orkar knappt tänka tanken att träffa honom. Ibland vill jag bara säga att han kan återkomma när han är klar. Så jag slipper den här utdragna processen och den här konstiga situationen.

 

Idag var jag inte på jobbet utan arbetade hemifrån då min förkylning är blivit värre. Värk i kroppen och halsen är som taggtråd. Det måste han ju ha märkt. Att jag inte var där. Men inget sms eller någon undran om varför jag inte var på plats. Saknar han grundläggande omtänksamhet? Ibland undrar jag. Att vi inte hörs börjar jag vänja mig vid. Förra veckan hördes vi inte från söndag till ett sms från honom på tisdag kväll och så ringde han under onsdgen. Och jag ville då att vi skulle ses vilket vi gjorde. Men vi hörs inte av speciellt mycket mellan varven vi inte ses. Jag är inte van vid det. Och det känns tråkigt. Han verkar inte vara en sådan som tänker så mycket framåt eller runt omkring. Är inte en sådan som går omkring och längtar. Det är ju jag. Nej, han är mer här och nu, ser och tänker på det han har precis framför sig. Det är i och för sig en bra egenskap. Närvarande i nuet. Men nackdelen är att jag känner mig bortglömd. Måste man vara "framför ögonen" på honom för att han ska komma ihåg att jag finns. Eller hela tiden vara den som gör sig påmind. Hallå. här är jag. Jag vill träffa dig. Vill du träffa mig?

 

Ingen bra dag idag. Gnälldag helt enkel. Det gnager i kroppen och far omkring negativ energi. Jag är på dåligt humör och hoppas att det är på ett annat sätt när jag vaknar imorgon.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok