Jag vet inte vad jag ska säga om helgen. Det blev en del fina stunder och en del moment av osäkerhet. Jag har svårt att slappna av. Jag vet fortfarande inte var vi står riktigt och har svårt att förhålla mig till läget. Jag är glad över att träffa honom, men kan inte till fullo gå in i det, eller glädjen eftersom han faktiskt inte har skickat in sina skilsmässopapper ännu.

 

Han är min stora kärlek. Det kan jag konstatera. Men kanske har verkligheten hunnit ifatt oss. Vi har båda blivit tilltufsade av de senaste månaderna. Jag av hans velighet, han av sitt svåra val och jobbiga process. Det är klart att en skilsmässa är uppslitande hur man än ser på det. Det är svårt. Många känslor är  i omlopp. Han känner dåligt samvete gentemot frun, för att han inte älskar henne längre, för att han inte trivs i deras äktenskap. Han är inne i sin sorgprocess, och har väl ändå den svåraste biten kvar; att vara fullständigt ärlig mot sig själv för att kunna vara det mot henne. Att säga som det är helt enkelt. Att han inte vill leva med henne längre och fullgöra skilsmässan.

 

Att som jag stå bredvid, känna, längta, vänta och hoppas sliter också. Jag slängs mellan hopp och förtvivlan. Tänker ena stunden att jag inte orkar mer och nu ger jag upp för att slängas till nästa  ytterlighet att jag är beredd att ge allt och vill tillbringa resten av mitt liv med honom. Jag vill i alla fall få ett ärligt försök. Men jag måste erkänna att jag är rädd. Det har gått så lång tid. I alla fall i mina ögon. Jag är rädd att känslorna ska ta slut, eller att jag blir så tilltufsad att jag inte kan resa mig upp igen. Jag saknar det där hoppfulla, förväntansfulla. Verkligheten har slagit till med full kraft om och om igen. Slängt mig ner. Och det blir svårare för varje gång att resa sig igen. Jag försökte resa mig igen i helgen. Hitta tillbaka till förälskelsen, hoppet. Det gick i korta stunder. Men jag vet inte om vi speglar varandras smärta just nu. Det där glittret i ögonen finns inte så självklart där längre. Kanske är det naturligt, kanske är det bara vardagen som kommer krypande. Men jag vill ha det där glittret. I alla fall emellanåt. Förstår att man inte kan förvänta sig det varje dag. Jag är väl lite naivt romantiskt, men jag tror att man kan spegla varandra positivt om man vill. Om man ler och ser glad ut, är optimistisk, stöttar och "glittrar" mot varandra så ökar i alla fall chansen att man behåller den där varma och härliga känslan längre. Tror i alla fall jag.

 

Min målsättning helgen som gick var att ta det lugnt, inte fråga så mycket eller ställa krav. Det gick så där. Det kommer en rädsla över mig då och då vilket gör att jag känner mig så osäker. Blir det vi eller inte? Har han bestämt sig nu, på riktigt? Kommer han skilja sig nu - dvs agera, skicka in sina skilsmässopapper, ta tag i allt och prata med frun och tala om att det är som det är. Kommer han göra det eller ska han bara prata om det i några månader till?? Jag faller tillbaka i mörka tankar. Det är ju handlingarna som räknas nu. Jag pendlar mellan att slå på mig själv (i tanken) och på honom. Jag är kanske för hård mot oss båda. Det är varken lätt för honom eller för mig. Det är ingen lätt situation för någon. Inte att stå vid sidan och vänta på kärleken, eller att bryta från en långvarig relation. Han lider på sitt sätt, jag på mitt. Ska jag ha mer tålamod? Jag undrar om jag ska göra något annat, säga något annat, agera på annat sätt. Men jag har förstått en sak den här helgen. Det spelar ingen roll vad jag säger och gör - han måste få skilja sig på det sätt som fungerar för honom. I den takt han vill. Om jag orkar vänta tills han är klar det är en annan fråga. Men jag har från och med nu tänkt att jag ska försöka ha ett annat förhållningssätt. Försöka stödja och stötta istället för att pressa och bli arg för att han inte agerar på det sätt eller i den takt som jag själv skulle gjort. Jag gjorde det mest grundläggande fel man kan göra. Nu måste jag bara låta honom vara. Och försöka jobba med mig själv istället. Jag är trött på att gå omkring och vara ledsen, otrygg, osäker och undrande. Jag får försöka aktivera mig på annat håll. Inte sitta och vänta. Det blir så destruktivt för mig.

 

Jag ska ändå referera lite till vad som sades och hände i helgen. Jag skriver ner lite för att kunna komma ihåg alla svängar vi går igenom. Vi var ute och åt. Pratade. Var ok stämning. Visserligen tittar han på alla damer som passerar men jag tänker att, visst titta får man. Jag försöker att inte lägga någon vikt vid det. Han frågar om vi ska ut och dansa.

- Vill du det, frågar jag.

- Visst kan vi det, jag måste bara lägga på mer pengar på bilen först så jag kan sova ut imorgon, säger han.

 

Vet inte varför men det triggar igång mig.

- När tänker du göra slut då, säger jag. Helt taget ur det blå.

- Varför frågar du så, säger han och ser illa berörd ut. Arg, störd. Något är det i alla fall. Han reagerar starkt. Vad kom den frågan ifrån, fortsätter han.

Stämningen blir tryckt.

- Jag mår dåligt av den här situationen, det kanske inte syns på utsidan alltid men på insidan är det svårt, säger jag.

- Jag ser det på dig ibland, svarar han. Men varför säger du så nu, i det här sammanhanget, bara byter ämne så där, fortsätter han.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men det är så här det känns: att vad som helst kan hända, att han kan ändra sig när som helst, att han umgås lite med mig igen och om han tröttnar på det så är det bara att gå tillbaka till frun som han fortfarande inte skilt sig ifrån. Jag säger det.

- Det är orättvist, sammanfattar jag. Jag vet inte vad som händer. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte nästa månad. Jag vet inte ens när du har tänkt åka imorgon, hur länge du har lagt på bilen. Jag ställs bara inför fakta, att helt plötsligt ska du gå. Du vet, men inte jag. Ska det vara så här på söndagar. Att du drar, att vi inte kan umgås en söndag. Varför är det så?

- Jag kommer inte alltid vilja vara själv på söndagar, det är så nu bara, svarar han. Han håller med om att det är orättvist. Att han måste bryta med henne.

- Varför flyttade du tillbaka till henne i julas, frågar jag.

- Jag vet inte, säger han.

- Vet inte, du kan inte komma undan med det svaret. Något måste du ha tänkt när du gjorde det, fortsätter jag.

- Det var bekvämt...svarar han.

- Och mer då, vad handlade det om mer, insisterar jag.

- Jag ville känna efter hur det kändes att vara där igen, med henne, säger han till sist. Det satt långt inne.

- Och hur var det då, vad kände du, frågar jag.

- Det var inte bra. Jag mådde dåligt. Jag mår bättre nu, när jag har flyttat till stugan igen, är ifrån henne och träffar dig igen, säger han.

 

Här borde jag kanske frågat igen om han har legat med sin fru  eller inte, men jag gjorde inte det. Han har sagt nej tidigare. Men någonstans tror jag ändå att han provade det också. För att se hur det kändes...Fan...

 

- Har du flyttat till stugan för gott nu, frågar jag (känner mig som 20-frågor men jag behöver veta).

- Ja, svarar han.

- Lovar du att inte flytta tillbaka igen, eller sova där igen?

- Ja, svarar han igen. Jag ska skicka in skilsmässopappren och sedan ringa henne och säga att om vi vill snabba på skilsmässan kan vi skicka in nya papper med bådas påskrifter.

- Kommer hon gå med på det då, frågar jag.

- Det tror jag, om hon får veta att jag skickat in papprena.

- Hur rätt har du haft hittills då i hur du tror att hon reagerar...säger jag.

Det blir tyst.

- Lycka till, säger jag till sist.

- Tack, svarar han.

 

Jag är så dum i detta läge och det är det jag vill ändra nu. Istället för att klaga på det han inte gör eller gör, borde jag istället uppmuntra de steg han faktiskt tar. Jag kan känna sådan ruelse över mitt agerande och mitt pådrivande. Alla mina frågor. Det är ångesten som driver mig. Mitt kontrollbehov. Det finns inga garantier. Varken för idag, imorgon, nästa vecka eller nästa månad. Oavsett om vi har en relation eller inte. Kärleken är oförutsägbar. Det finns som sagt inga garantier. Jag kan bara hoppas på att det håller. Jag måste försöka slappna av och försöka ta vara på stunden. Det är en utmaning för mig som vill ha kontroll. I detta läget har jag ingen kontroll. Men det kanske är just det jag ska lära mig. Låta honom vara som han är. Inte vara så hård. Och låta mig vara som jag är. Inte vara så hård mot mig. Man är ju bara en människa. Det är mänskligt att vara velig, att vara orolig, att vara rädd, att ha dåligt samvete. Jag vill försöka vara snällare mot mig själv. Acceptera att jag känner det jag känner. Och vara ok med det.

 

Ja, jag gillade helt enkelt inte hur det blev i vissa lägen i helgen. Jag känner mig osäker. Blir "klängig". Vill inte att han ska gå. Vi fick mindre än ett dygn tillsammans. Sedan vill han vara ensam och göra sitt. Han vill inte vara med mig. Det kanske är förståeligt. Jag frågade honom om han fortfarande är kär i mig. Han säger att han är det och att han tycker om mig. Så du har bestämt dig nu då, frågar jag. Då plötsligt ser han osäker hur. Och svarar inte. Och det gör mig så JÄVLA OSÄKER. Och får mig att åka ner igen. Och börja fundera. Vad är det nu då? Är vi inne i en ond cirkel som vi inte kan ta oss ur?? Min ambition den här veckan är att jobba med mig själv. Försöka hitta tillbaka till mig och min ursprungliga känsla för honom. Släppa tidspress, krav. Men sedan inser jag att det räcker ju inte med hur jag känner, tänker och agerar. Det måste ju finns ett gensvar. Han måste ju också vilja och visa sina känslor. Att han vill ha mig, att han vill vara med mig. Jag orkar inte med den här gissningsleken längre.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok