Inget nytt att rapportera mer än att jag sover sämre än någonsin. Jag lyckas slumra till, vaknar, tänker på mannen, börjar gråta, stirrar tomt framför mig, blundar och försöker sova men ser scener framför mig om och om igen. Försöker analysera de sista gångerna vi sågs. Vad som sades och gjordes. Framför allt hur han betedde sig, vad han sade, ansiktsuttryck, kroppsspråket. Jag kände mig så hoppfull time-out dagen när han sov över hos mig. Det kändes verkligen som om han brydde sig och ville att det ska vara vi.

 

Nu så här mer än tre veckor senare vet jag ingenting längre. Allt kan ha hänt. Inget kan ha hänt. Han kan ha kommit på att han vill tillbaka till sin fru. Alternativt han kan ha bestämt sig och fått skilsmässopapprena påskriva och inskickade. Den här ovissheten är fruktansvärd. Jag har ett hål i hjärtat och ett hål i magen. Det trycker över bröstet. Har halsbränna. Tröttheten ligger som ett band över pannan och ögonen.

 

Fasar för det mesta. Vi ska ses på måndag och stämma av. Har redan nu förberett mig på det värsta. Att han inte ens hör av sig eller låter blir att dyka upp som bestämt. Eller att han kommer till mig med den värsta form av besked: att han vill gå tillbaka till henne och därför gör slut med mig.

 

Jag undrar vad som händer. Vad han har gjort dessa veckor och dagar. Veckor som känns som en evighet. Dagar som sniglar sig fram. Nätter fyllda av ångest. Hur jag varje dag tänker att jag ska ringa honom eller åka hem till honom. Hur jag överlägger fram och tillbaka för- respektive nackdelar med det. Har hittills hållt mig. Men ikväll satte jag mig på bussen för jag kände att jag stod inte ut längre. Jag åkte två hållplatser och sedan gick jag av. Jag tror inte att det bådar gott om jag bara dyker upp som gubben i lådan. Men då kanske jag får se. Om han är ensam eller inte. Om han ens är hemma eller inte. Jag hoppas att jag klarar att avhålla mig från besök och vänta till måndag. Det är "bara" 5 dagar kvar. 5 dagar av helvetes alla kval.

 

- Hur har time-outen fungerat för dig. Vad har du tänkt, känt och gjort?

- Var står vi nu?

- Om han vill fortsätta time-outen så tänker jag fråga varför.
Är det för att du tror att du måste ha en time-out för att kunna umgås med din familj? För mig är det OK att du umgås med din familj, det behöver vi inte ha en time-ut för.

 - Om papprena inte är påskrivna eller inskickade: kan du skicka in dem ändå med bara din påskrift, är det ett alternativ?

- Om han gör slut vill jag veta varför - vad är anledningen - hur tänker/känner du?

- Om han gör slut vill jag veta - vilken är/var den egentliga anledningen till time-outen.

- Vad känner du för mig?

- Har du berättat att du är otrogen? Om inte, kan det vara ett alternativ? (för att få fart på skilsmässan)

- Om han tillbringat jul/nyår med familjen - hur såg boende/sovarrangemangen ut (dvs har han varit intim med sin fru)?

- Har du varit mig trogen under time-outen?

 

Om han gör slut  kommer jag vilja ha en redogörelse över hösten, framför allt de senaste veckorna då jag upplever att han har dragit sig undan, inte svarat när jag ringt, inte ringt tillbaka, skickade undvikande sms, inte velat träffa mig på helgerna "för att han ska jobba med sin skilsmässa". Jag vill också veta hur mycket han egentligen har träffat sin fru. De här helgerna som varit, hans födelsedag, julen och nyår.

 

Risken finns om han gör slut, att han bara kommer hem till mig, säger det och drar. Eller ännu värre - ringer mig säger att han inte kan längre och lägger på. Utan att ge mig någon förklaring, utan någon som helst omtanke,

 

Jag hoppas att alla mina farhågor kommer på skam. Jag försöker hålla hoppet vid liv men det är så svårt. Särskilt när vi inte har kontakt. Särskilt när jag vet hur han har svängt fram och tillbaka under hösten, ena stunden säker, andra velig igen beroende på om han har pratat med mig eller frun. Om han nu tillbringat flera veckor med frun så... jag tror inte mina chanser ökar direkt. Och hur han såg ut sista gången jag såg honom på jobbet. "vi hörs". Väldigt opersonligt. Och vi har inte hörts. Det vill säga han har inte hört av sig någonting. Det gör mig allra mest orolig. Han har inte meddelat sig på något sätt. Inte för att tacka för julklappen, inte för att besvara mitt nyårs-sms. Det är den enskilt största faktorn som gör att jag tror att det går åt helvete. Jag är rädd att han har använt den här time-outen för att distansera sig från mig och inte från sin fru. Jag måste fråga honom om den egentliga anledningen till time-outen om det visar sig att vi inte ska fortsätta tillsammans. Han sade att det var för att fokusera på sin skilsmässa. Men nu börjar jag undra. Det kanske var något han bara sade för att han visste att jag skulle köpa det och lämna honom ifred.

 

Det är den jobbigaste perioden jag någonsin har varit med om. Jag börjar starkt ifrågasätta om det är värt det. Om han inte tycker om mig tillräckligt för att klara av att skilja sig, han har ändå hållt på sedan i maj, är det inte dags att gå vidare då? Jag är väl värd bättre än en velig man som varken vet ut eller in. Jag älskar honom. Det räcker tyvärr inte. Han måste ju även älska mig och göra sig fri från det förflutna. Jag undrar ibland om jag borde haft och ska ha mer tålamod. Efter så många år som gifta är det ju klart svårt att skiljas. Men jag fattar inte att det kan vara SÅ svårt som det är här. Vad är det för hållhakar hon har? Är hon expert på att manipulera och spela på familjesträngarna, deras gemensamma historia, framtiden med barn/barnbarnen...? Eller är det att han är så konflikträdd och har skuldkänslor/dåligt samvete etc att han inte klarar av att göra henne illa? Hans pliktkänsla är hög, hans tanke är att familjen ska vara intakt till varje pris. Men kan/ska priset verkligen vara hur högt som helst? Att man lever olycklig och inte trivs? Att man flyr in i projekt för att slippa träffa varandra? Jag hoppas han väljer det som är bra för honom så han inte slutar i ett liv i bitterhet och ånger. Och dör inifrån. Bara för att få fira jul med barnen/barnbarnen. De kanske inte ens är intresserade av det nästa jul ändå. De har fullt upp med sina respektive och respektives föräldrar. Jag är rädd att han målar upp en bild över hur det bör vara och tror att det hänger på honom att det ska bli så.

 

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir vi. Mitt hjärta kommer gå i tusen bitar annars. Och jag förstår inte hur jag ska klara av att vara på jobbet en enda sekund samtidigt som honom. Att se honom där. Le sitt underbara leende och veta att han aldrig blir min igen. Trycket över bröstet blir massivt bara genom att jag skriver detta. Får svårt att andas och vill bara försvinna.

 

Fattar inte hur jag ska klara att gå till jobbet imorgon. Nya arbetsuppgifter,,,vara glad och positiv och engagerad. Vill bara sova (även om jag inte kan)... Hade önskat att detta bara var en dålig film och att jag kunde snabbspola till slutet - det lyckliga... Men detta är mitt liv. Och jag står inte ut.