Ikväll gjorde jag det som jag hade lovat mig att inte göra. Jag åkte förbi hans hus. En kompis till mig körde mig förbi ikväll och det var helt släckt. Han var alltså inte hemma. Det var tillräckligt sent för att han skulle vara hemma en söndagkväll om han nu sover hemma, men inte för sent för att han skulle ha gått och lagt sig. Med andra ord: han sover inte hemma längre. Och det får mig att dra slutsatsen att han är med sin fru igen.

 

Jag har växlat mellan alla känslolägen ikväll. Inför resan, under resan och reaktionen efteråt. Jag hoppades med allt jag hade att han skulle vara hemma för då fanns det ändå en chans. Men när han inte var det kände jag mig bara tom. Sedan arg, sedan ledsen. Och nu kall. Har lust att ringa hem till hans fru och fråga efter honom. Bara för att se om han är där. Men då går jag väl för långt? Och blir en sådan där tjej som jag bara har läst om och sett på tv. Kärleken gör ont. Det ska gudarna veta. Hur kunde jag ta så fel? Jag känner verkligen att han tycker om mig, hans glädje och tillförsikt när vi sågs för fyra veckor sedan. Kan det verkligen svänga så fort? Men, men, allt kan hända i kärlek. Och kanske särskilt när man har med en sådan typ av man som han att göra. Men jag vill inte tro det. Jag vill inte ta in det.

 

Det är väl bara en formsak imorgon att han säger att det är så. Bekräftar att han inte klarade av att skilja sig trots allt och har gått tillbaka till henne under vår time-out. Trots att han inte älskar sin fru. Trots att han har sagt att jag är den han tycker mest om. Att jag är den som han vill leva med, som han ser en ljus framtid med. Det var bara ord då. Men som sagt. Imorgon får jag svart på vitt.

 

Någonstans kan jag ändå tänka att vad synd det är om frun. Som får tillbaka en man som inte älskar henne. Som får tillbaka en man som är otrogen och inte har några skrupler att vara det. Visserligen har han sagt att jag är den sista. Att han aldrig kommer ha två kvinnor samtidigt igen. Skulle det vara så är det ju jättetypiskt. Att hon får "skörda frukterna" av att ha en trogen man och inte jag... Men det har hänt innan. Att tidigare pojkvänner sagt att jag har gjort dem till bättre människor. Att de har utvecklats och mognat tack vare mig. Och sedan har någon annan fått njuta av det resultatet. Är det min lott i livet att hitta utvecklingsobjekt som sedan hittar rätt med en annan?

 

Sedan tycker jag faktiskt synd om honom. Att han inte vågar ta steget att skilja sig. Att han inte vågar välja lyckan, glädjen och kärleken med mig. Hur bra mår man när man lever tillsammans med någon man inte älskar? Bara för pliktens och familjens skull? Kan dålig självkänsla, konflikträdsla få en till det? Eller tycker han faktiskt om henne tillräckligt mycket för att vilja försöka igen? Eller intalar han sig bara det. För att rättfärdiga sitt beslut? Men om det faktiskt är så som han har sagt; att han inte älskar henne och att han inte trivs med henne - vilket fängelse det måste bli! Glädjelöst, slentrianmässigt och falskt. Jag ryser bara jag tänker på det. Hur lyckliga kommer de bli de nästkommande 20-30 åren??

 

Jag skulle vilja hitta den stora och sunda kärleken en dag. Jag får väl börja med att börja älska mig själv ordentligt. Om jag är harmonisk och vet vad jag är värd så kanske chanserna ökar att jag hittar någon som verkligen uppskattar mina kvaliteter. Det hindrar inte att det just nu gör så ont så att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen. Det blir bara en transportsträcka till vårt möte imorgon. Ska jag hoppas att jag har fel? Lika bra att inte göra det. Men det kommer ändå göra outhärdligt ont när han säger det. Säger att det är slut. Börjar gråta nu när jag skriver det. Jag förtjänar bättre än det här. Hur ska jag kunna sova inatt?